Mange Hallberg och jag, arbetsträning och att våga berätta min historia


Det här kan man vinna i dagens lucka i julkalendern på min Instagram, förstå att jag är stolt (och starstrucked). Ni kan tävla ända till julafton och det finns tre andra vinster av Mange Hallberg, utöver tre vinnare som får varsin bok, men som ska bli en överraskning som bara ni på bloggen får veta. 

Att 2019 snart är slut känns... konstigt? Året har varit evighetslångt där massor hunnit hända och gått på ett ögonblick där inget hänt alls. När jag började arbetsträna på min första "normala" arbetsplats, aka ej en skyddad verksamhet, i våras var det med ångest i magen nästan varje morgon. Ett storkök med minst tio anställda per pass, fullt av ljud, intryck och röster där vi lagar mat åt barn och äldreboende. Jag hade så himla svårt att komma in i gruppen, var hela tiden på helspänn och mina negativa tankebamor gick bananas. Gamla Cecilia hade ju gett upp då, när morgnarna innebar tryck över bröstet och vecka efter vecka gick uran att jag ens kom upp i mina 40%. Men någonstans under den här resan har jag ju förstått att jag inte kan vara allt mitt gamla jag varit för det tog mig ju dit jag kom till slut. Så jag bestämde mig för att stå ut, försöka ha tålamod. Inte lyssna på känslorna, inte ta dem för min sanning, inte ta beslut baserat på dem och inte låta mina handlingar styras av dem.

Mitt största fel var nog att jag bestämde mig för att inte ta med min historia dit, att det skulle bli en nystart och jag skulle vara få vara jag utan allt jag varit. Efter ett par månader insåg jag att det inte var hållbart längre, även om jag inte är min historia är den fortfarande så stor del av allt jag kämpar med ska falla på plats och folk har en tendens att vara ner förstående om de vet varför. Utöver att jag också bor i ett litet samhälle, har ett öppet instagramkonto och blogg där jag skriver om allt florerar i media ibland och i försomras satt i nyhetsmorgon studio. Att försöka dölja vad jag kommer ifrån var som att leva dubbelliv igen, gå runt med den inre stressen att någon till slut får veta och att inte veta vilka som kanske visste ändå. Jag är helt enkelt inte en människa som pallar det och trots att min drogfria resa pågått 2,5 år på juldagen så är jag fortfarande så tidigt in i den att jag vill vara ärlig om den. Att orden ska komma från mig och inte genom skvaller som blir något helt annat än som det var. 
Så jag började berätta, en efter en ju mer jag kom dem närmare och för varje person jag nervöst delgav det jag trodde jag skulle bli dömd för, desto mer insåg jag just det där med omgivningens ökade förståelse. Jag var nog rädd att ses som missbrukaren som suttit i fängelse mer än att ses som jag själv och tänkte att de skulle få lära känna mig först. Bara det att jag inte förstått att jag inte går att lära känna om jag inte får berätta en så stor del av min historia. När jag började blogga hösten 2017 var det ju första gången jag var ärlig om allt, det var först då folk häromkring började få veta och sen dess har jag inte orkar dölja saker. Som om de tio åren av så extremt dubbelliv tog slut på hela kapaciteten att inte låta det vara en del av mig.

"Men vi ser ju inte dig som missbrukaren för det, vi ser ju dig som du" sa en av kollegorna när jag förklarade varför jag haft så svårt att komma in i gruppen, låta folk lära känna mig och lära känna dem. Mina tankar var som vanligt mina värsta fiender alltså. Efter att ha ljugit i så många år är det sådan jävla befrielse att bara få vara ärlig, att inte behöva va rädd för att bli "påkommen" eller vara noga med vad jag säger så ingen kan härleda till det jag velat dölja. Jag vet inte om man fattar hur mycket energi det tar att hela tiden tänka på de sakerna och då var det ju inte lustigt att jag majoriteten av dagarna högst klarade ett par timmars jobb. All min energi gick ju åt att dölja ven jag egentligen är, för jag har också insett att det går att vara en produkt av sin historia utan att för det vara sin historia. För hur ska jag kunna jobba med alla skador mitt bagage medfört om all tid går åt att gömma mitt bagage? 

Nu vet de flesta, jag har t.o.m släppt in några stycken i mitt allra heligaste: min Instagram där allt finns att läsa och imorgon kväll ska vi på julbord och jag ser fram emot det. Tänk om jag vetat det i våras? Eller i början av hösten då mina instansmänniskor tyckte vi skulle diskutera annan arbetsplats och jag ambivalent mellan olika åsikter till slut tappade mig sjäkv i det men till slut bestämde mig för att stanna. Jag har fortfarande svårt att få heja veckor med 40% att funka, men det har varit många yttre faktorer som påverkat och jag har väl äntligen accepterat att det här måste få ta tid om det ska funka på sikt.

Nu hinner jag inte mer för idag, gud vad jag saknar bloggen känner jag varje gång jag kan skriva obehindrat utan Instagrams spärr på antal tecken. Julkalendern tar upp mycket tid varje morgon men efter december hoppas jag kunna få tillbaka vanan så som den var förr.

Puss!