Uppbränd hjärna, min första halvtidsvecka, att ha bestigit Kebnekajse och vara stolt.

(null)

Godmorgon lördag!
 
Jag har försökt skriva ett blogginlägg hela morgonen, lyckades nämligen inte sova längre än till halv fem, vilket kan bero på att jag låg i sängen innan åtta igår kväll hehe. Jag ställde en kuggfråga till mina instaföljare om det är legitimit att gå och lägga sig så tidigt, varav drygt 600 tyckte det, för att i nästa story klargöra att det var just en kuggfråga iom att det alltid är legitim att gå och lägga sig. Fuck normer som säger hur en ska göra, vad som är legitimt och hur en fredagskväll "ska" se ut. Dock har det funnits lita saker som stått i vägen för att kunna skriva ett blogginlägg, en kan säga att det minst sagt var en lång uppförsbacke att ta sig hit och några av hindren på vägen var:
- Hur man öppnar en dator.
- Vad jag har för lösenord på min dator.
- Komma på att jag inte har lösenord på min dator utan fingertrycksavläsning och försöka komma på vilket fingertryck jag använt sig av de senaste fem åren.
- Sitta och titta ut genom fönstret i fyra minuter mellan varje process och undra vem jag är, var jag bor och hur gammal jag är.
- Inse att jag är 30 år gammal och få en chock för varit säker på att jag är 25.
- Svälja sex koffeintabletter under loppet av sex timmar men ändå knappt kunna hålla uppe ögonen.
- Behöva ta en paus efter frukost, efter att ha kissat och efter att ha borstat tänderna pga utmattad. Ja alltså äta frukost - vila - kissa - vila - borsta tänderna - vila.
 
Och så har det hållt på hela morgonen. Varför? Laminerat diplom och plastpokal från Buttericks till alla som gissat rätt - ja, jag känner av att jag jobbat alla dagar den här veckan. Minst sagt hehe. Kommer vara riktigt förvånad imorgon kväll om den här helgen innehållit  mer än att ligga i sängen. Mest blundandes för att det kommer för många intryck flygande av att ha ögonen öppna. Ännu mer ha en knäpptyst lägenhet för bara ljudet av datorn som surrar känns lika övermäktigt som att fira in nyår 2010 i Tyskland med 50.000 andra vitklädda människor framför Swedish House Mafia. Antingen kommer det vara lika tyst i bloggen som i min lägenhet eller lika mycket flummiga inlägg som jag tänker oklara, flummiga tankar just nu.
 
Någon gång i början av det här året bestämde jag mig för att sluta fördöma min trötthet, sluta bli besviken på min uppbrända (blanding av utbränd och sönderknarkad) hjärna och inte lägga energi på att tycka det är sååå jäääävla tråkigt att inte oooorka göra nåååågonting. Jag tänker att det väl också måste ta mer ork att tänka negativa tankar och känna negativa känslor såsom besvikelse för att jag inte fungerar så mycket som jag vill? Är ju just nu väldigt inne på tankens kraft och om jag vägrar tillåta tankar som är elaka mot mig själv pga min utmattning, måste jag väl spara energin det tar att fördöma min hjärna? Så jag försöker bara acceptera, det är ju vad det är och jag kan inte för allt i världen tänka mig att hjärnan skulle tillfriskna fortare för att jag är besviken på att den är sjuk.
 
Jag har alltid haft svårt för att inte se återhämtningstid som lat, ovärdig tid. För mig hjälper det att omvandla det till konkreta saker jag kan ta på - som att vila efter träning är viktigt för att musklerna ska växa är återhämtningen viktig för att min hjärnas kapacitet ska växa. När jag dessutom har så himla svårt för att sortera intryck och tar in allt som händer runt mig, krävs ännu mer timmar av total tystnad och värdefull återhämtning. Sen hade jag ju förväntat mig det här, kände igår kväll att den kanske inte skulle komma trots allt men halv åtta såg jag ut som någon som varit vaken i tre dygn på illegala substanser och det vore lustigt om inte hjärnan behövde lugn nu ett par dagar.
 
Men ändå, det är så jävla stort det. Tänk att den här helgen är den första helgen efter min första 50%-vecka? Det har ändå tagit nio månader från att bli utmattad av att jobba två timmar två gånger i veckan till att jobba halvtid. Tålamod är som ni vet inte min starka sida men nu när jag lyckats ha det och haft människor omkring mig som bromsat när jag velat gasa, kan jag på ett annat sätt se fördelarna med det. Att chansen att det är en hållbar förändring ökar med 154263,42% (ej vetenskapligt bevisade siffror) vilket gör det lättare att acceptera frustrationen och rastlösheten jag ofta känner. Att det här är en mer långsiktig lösning och även om jag inte tror att det kommer ta ytterligare nio månader att komma upp i heltid så förstår jag åtminstone varför det måste ta tid. Det hade säkert varit en sak om jag bara skulle jobba, möjligtvis att det hade gått fortare om jag bara haft arbete att fokusera på. Men iom att jag också bestämde mig för att KBT:a skiten ur allt som begränsar, bygga upp min självkänsla, skaffa rutiner, kriga mot ångest, ensamhet, sorg, saknad och drogsug, deala med ptsd, förträngda minnen, sömnparalyser och mardrömar, sluta vara rädd för att må bra, acceptera vem jag är samt lära känna mig själv och vuxenlivet på nytt ,så är det inte bara att komma upp i halvtid som har hänt på de här nio månaderna. Plus den där kraschen mitt i allt det som innebär sex veckors sjukskrivning och nära att utveckla psykos pga sömnbrist.
 
Så ja, helt plötsligt händer det. Helt plötsligt klarar jag en halvtidsvecka och även om jag idag är en skugga av mitt vanliga jag med extrema kognitiva funktionsnedsättningar och oförmåga att fungera så är jag ändå här. Att jobba heltid kändes för inte alls längesen som att bestiga Mount Everest utan syrgas, efter att ha varit rullstolsburen i tio år och behöva bestiga berget på förtvinade muskler och med noll kondition. Så helt plötsligt har jag nu bestigit Kebnekajse och inser att med lite mer träning så kommer jag kunna bestiga Mount Everst också. Det känns liksom inte omöjligt. Men då vet ni iaf, att antingen kommer det vara knäpptyst här inne över helgen, eller fyllt med flummiga tankar som behöver komma ur mitt huvud och ner i skrift för att inte göra att jag helt går banans.
 
Tack för att ni är med mig på den här resan, det betyder så jävla mycket ❤️.