När orden inte har räckt till senaste tiden.

God kväll!
 
Så blev det helt plötstligt tyst igen, så som det blir ibland när orden är för många, för några, för intensiva eller för långt bort. När det händer för mycket eller för lite, när jag behöver tänka eller som nu: inte vill tänka alls. Mitt skrivande är min konst och mitt favoritsätt av alla sätt för att få utlopp för kretivietet och det inuti, när det blir en press försvinner allt det där och jag är rätt bra på att sätta press på mig själv har jag insett någon gång senaste året. Ingen sätter så stor press på mig själv som jag gör och ingen blir heller så besviken när det inte fungerar som jag blir. Jag har sagt det innan när det blir sådan här perioder, att jag kommer säga till om jag bestämmer mig för att sluta och att jag alltid finns på Instagram, vilket går att kolla även utan att ha egen instagram genom att söka på http://www.instagram.com/prisonbeauty.
 
Jag har behövt landa ännu mer i adhd:n också, veta vad jag vill och hur jag ska hantera och då hamnar jag bara hela tiden på samma väg och jag vet inte längre om det är för att den är den rätta eller för att jag helt plötsligt bara har siktet inställt på det. Så tänker jag att jag kanske inte orkar blogga, att den på 1,5 år fortfarande inte innehåller allt jag vill och att jag har årsgamla bilder som fortfarande inte blivit inlägg och att jag vill så jävla gärna orka. Att tänka att energi och orken blir bättre med tiden, att det beror på missbruk och uppbränd hjärna och allt annat som påverkar har liksom hjälpt. Jag har inget annat kunnat göra än att ha tålamod och hoppas på att tiden läkar alla sår och gör den inte det måste jag lära mig att hantera ifrån nya förutsättningar och omständigheter. Samtidigt är orken det jag har svårast att hantera.
 
Trött på att inte kunna luncha med min bästa vän efter att jag har jobbat fyra timmar för att min hjärna är mos, inte kunna gå ut med den där tjejkompisen jag så gärna vill så tillbaka kontakten med, inta ta fikor med gamla bekanta eller aldrig riktigt orka åka till min 71-åriga mamma så ofta som jag önskar för då är risken stor att jag inte kommer orka jobba hela veckan. Trött på att ha tusen drömmer men ingen energi att uppfylla dem, halvfärdiga projekt som det aldrig finns ork att fortsätta med och att ingenting utöver de basala sakerna som sömn, mat, jobb och träning får plats i mitt liv. Jag behöver få utlopp för kreativitet, skapande processer och iaf få en liten del socialisering utanför jobbet men just nu orkar jag bara på pricken det vardagliga och jag vill inte behöva lära mig hantear det och att det alltid ska vara så. Jag måste ju kunna ha ett liv också?
 
Om det inte är den uppbrända, sönderknarkade hjärnan som gör detta då? Om det är adhd:n som inte kan sortera intryck och gör att hjärnan direkt tar slut på det lilla batteri som finns att tillgå (tänk iphone 4 vintertid, så dåligt batteri). Då kanske det bara är värt att prova medicin istället? Det har liksom blivit svårare att stå ut och ha tålamod med vetskapen om en ny parameter som förmodligen spelar in mer än vad jag förstått. Men nu är jag tillbaka igen, en liten paus då och då kanske är bra? Krystade inlägg blir ändå aldrig bra, får inte skrivandet komma genom sin kravlösa dans på tangentbordet blir det liksom inte bra och den psykiska stressen av det är inget jag klarar av att bära just nu.
 
Det ligger så mycket prestige i medicingrejen, precis som jag alltid behöver förklara mig att jag enligt andra inte är drogfri på riktigt pga min substitutionsmedicin, där det inte ens räcker som argument att jag vore där annars. Folk vill hellre understryka att jag minsann fuskar som medicinerar mitt beroende trots att de förstår vilket liv jag skulle levt annat och förmodligen inte ens skulle levt nu. Fatta hur mycket patetisk prestige som ligger i det och man man hellre knäpper någon på näsan istället för att vara glad att den personen åtminstone inte är död tack vare det.  Så då vill klara adhd:n på egen hand, vara duktig flicka och Pippi Långstrump. Men är det värt det? Är det värt att bevisa för whatever jag försöker bevisa mig duktig för om jag än en gång blir utbränd av skiten? Jag har trots allt förlorat ett decenium i missbruket och nu är jag redo för att göra storslagna saker, är det värt att försöka kriga ytterligare ett par år för att få vara duktig och prestigefylld icke-medicinerarare?
 
Därför har det varit tyst, för jag har behövt fokuesra på allt annat än det för att kunna landa i det och det har inte funnits några ord som kunnat bli meningar. Jag inväntar fortfarande att få veta när jag ska få börja nästa arbetsträningsplats och har tagit bort koffein på eftermiddagarna så sover numera ett par timmar varje dag igen- Så jag vill bara säga hej, hoppas ni haft det bra sen senast vi hördes och att vi hörs imorgon igen. Då ska jag till min terpeaut och lär väl i samma frustrerade anda bara vilja ha ett jäkla svar på hur jag ska göra. Ni vet, det där svaret ingen utan spåkula kan ge mig.
 
Puss!