Torsdagskväll

(null)

Godkväll!
Hattrick med blogginlägg två dagar i rad, vad är ens detta? En kan ju tro att jag är sjukskriven för min stukade tumme iom att jag inte får belasta den ens med ett gram och därför inte kan göra någonting iom att en, som tidigare nämnts någon gång i denna blogg senaste veckan, använder tummen väldigt mycket i allt en gör. Så min ostimulans, rastlöshet, oinspiration och allmänt blähiga känsla är inte riktigt bättre tack vare all ledighet denna månad, men ändå är den bättre. Det hjälpte så himla mycket att skriva inlägget med elva frågor, ta med en bild från för ett år sen och sen inse att jag kände precis så här för ett år sedan också och ville veta om januari alltid känns så. Plus att en promenad hjälpte, nu har jag motionerat mot mina psykiska besvär i två år men jag glömmer liksom bort hur mycket det hjälper förrän efter jag gjort det typ? Promenader med podd i ören är helt klart favoriten av alla motionstyper, det är som att gå ifrån det som trycker över bröstet tills det inte trycker mer.
 
Sen har jag nog varit lite spänd på att poddavsnittet släpptes idag. Jag har full förståelse för om man dömer mina handlingar, val och beslut. Jag var ingen charmig person för tio år sedan och det var en egoistisk, självbelåten, statussökande tjej med låg självkänsla som mest av allt ville vara någon, som jag också visade upp i podden. Än så länge har jag inte fått höra någonting elakt eller oförståelse om det, snarare tvärtom, men jag tänker att Ångestpodden nog också har en väldigt förstående skara lyssnare.
 
Men nu är det torsdagkväll och jag är alltså sjukskriven imorgon också, "var hemma om du orkar" skrev chefen och jag undrar forfarande hur jag blev den personen folk ser på det sättet? Jag är ju hon som vill fly hamsterhjul, rutiner, vardag och stillje samt har låg arbetsmoral så jag vet liksom inte vad folk tror att de har för bild av mig? Fast sanningen är ju att jag bara måste vänja mig vid att det här nya jaget är mitt riktiga jag, sluta tro att den jag var i missbruket var mitt sanna jag och defintiivt sluta tro att mitt mörker inuti definierar mig. Jag lever inget fejkliv längre och riktiga Cecilia uppskattar ett helt vanligt liv, det kan väl inte vara så himla svårt att ha den självinsikten.

(null)

 Jag har iaf börjat titta på serien You på netflix, handlar om stalkern Joe som tolkar omedvetna signaler från Becca som kommer in i hans bokhandel. Helt plötsligt börjar de dejta, men han är fortfarande en stalker i deras relation. Det fick mig att tänka på de jag haft efter mig senaste året, senast en incident i julas när jag var medi lokaltidningen och pratade om livestreamen på julafton. Jag frågade på Instagram om folks egna berättelser, det är sinnessjukt att det inte är ovanligt? Att så många har historier att berätta som skapar trauman och år av otrygghet. Mina historier kan ni få veta imorgon för när klockan är efter åtta har jag allt som oftast tagit mina sömntabletter, precis som idag och börjar därför nu att gäspa. Har börjat läsa en bok av min favoritförfattare Fredrik Backman som jag inte visste att han skrivit och som nu släpps på bio - Britt-marie var här, och den är ju ännu bättre skriven än En man som heter Ove? Hur nu det ens är möjligt. Ni kan få veta mer om mina stalkers och Britt-Marie var här imorgon för nu måste jag släcka ner så mitt älskade sömnhormon melatonin kan produceras lite bättre.
 
Puss på er!
P.S Iom att jag lovat att inte skryta om min rökfrihet förrän det går att räkna i veckor kommer jag inte skryta om mina tretton dagar idag förrän det imorgon är två hela jäkla veckor (okej, två fuskcigg när det var som mest kaotiskt på jobbet men som tur är får jag själv bestämma hur jag räknar och då räknar jag tretton hela dagar.
P.S 2 På måndag får jag veta eventuella disgnoser, just nu lutar det åt bipolär eller ingenting. Herregud så ambivalent jag är det här med diagnoser, ska bli skönt att få veta svart på vitt vad jag har extra svårt med. 

#1 - - Tomas:

Jag har enbart negativa erfarenheter av kvinnor. Två gånger har jag blivit förtalad av tjejer, som alla då trodde på direkt just eftersom det var tjejer. En var en livslång mobbare som börjat mobba mig redan i mellanstadiet och den andra en psykiskt sjuk kvinna med drogproblem. Speciellt andra kvinnor, tog deras parti direkt och överöste en med hat. När det sen framkom att de ljugit, tog de andra kvinnorna ändå inte avstånd från dem. Antar att det ingår i feminismen och allas lika värde att alltid ta parti för ett kön istället för godhet eller elakhet. Numera är jag helt övertygad om att massor av kvinnor som påstår sig ha blivit hotade, våldtagna etc, etc ljuger. Att det är väldigt vanligt. Särskilt efter debattartiklar, som skrivits just om detta fenomen. Och att de flesta då väljer att tro på det, innan sanningen framkommit. Det jag önskar alla kvinnor kunde göra, är att alltid ha ett öppet sinne och aldrig döma någon innan alla fakta kommit fram. Och att alltid ta avstånd ifrån dåliga människor som gör ont mot andra - OAVSETT vilket kön dessa har. För nu är det inte så. Nu är kvinnor alltid små oskyldiga söta offer och män alltid stora onda förövare. Och lev inte på rollen om att spela offer, då det inte är något gulligt alls, utan försök vara så självständig som möjligt. Försök att inte behöva någon, så slipper du samtidigt bli besviken.

Svar: Det är jättetråkigt att höra att du drabbats av två olika kvinnor som förtalat dig, men det är ju en helt annan diskussion än mäns våld och övergrepp mot kvinnor? 98% av alla våldsbrott begås av män och 3-4% av anmälningar sker av kvinnor som ljuger. Men det är ju två olika diskussioner även om det är siffror som talar ett väldigt tydligt språk.

Det jag tycker är konstigast är väl varför män måste lägga sig i diskussionen om mäns våld mot kvinnor med argument som att inte alla män är våldsamma eller att en del kvinnor felbeskyller. Ingen har ju någonsin påstått att alla män är våldsamma eller att det inte finns kvinnor som felbeskyller liksom? Men det hör fortfarande inte till ämnet att 98% av alla våldsbrott begås av män och således är mycket vanligare än att kvinnor hittar på ett brott.

Jag lever inte på rollen att vara ett offer. Jag är ett offer som fortfarande krigar med bl.a ptsd som konsekvens av vad jag utsatts för, men det är långt ifrån min identitet eller vem jag är. Dock är jag bara glad om jag inte är gullig, vilken vuxen kvinna vill ens vara gullig eller ett sött offer? 50-talet ringde och vill ha sin skeva kvinnosyn tillbaka. Och ang. självständighet antar jag att du inte följt mig speciellt länge. För bro’, jag är självständighetens drottning.

Och ska jag vara ärlig så är det någon av oss två som har en rätt jävla stor offerkofta och det är inte jag.
Cecilia Axelsson

#2 - - Tomas:

Det är just den sortens kvinnor som jag har berättat om här, som förstör för alla andra som verkligen har blivit utsatta för hot, våld, etc. Därför borde det vara ännu större anledning för er andra att ta avstånd från dem. Det vore det naturliga.

Svar: Såklart jag tar avstånd från kvinnor som beter sig fel? Precis som jag tar avstånd från män som misshandlar, begår övergrepp, våldtäkt osv. Ingen har påstått något annat you know. Men att 3-4% kvinnor ljuger i sina anmälningar mot män betyder ju inte att alla kvinnor ljuger. Med den logiken borde man ju anta att alla män är våldsamma iom att 98% av förövarna är män, och så är ju inte fallet? Är osäker på vad vi ens diskuterar för jag har aldrig skrivit eller sagt något som säger emot det du skriver.
Cecilia Axelsson

#3 - - Jessica Högberg:

Promenad med något i öronen är verkligen inte det sämsta, var hemma om du orkar är ju en underbar mening, haha. Var rädd om dej!

Svar: Ja, det är verkligen skönt. Utan något i lurarna får jag lite smått panik hehe. Jo, det är väl det. Jag undrar mest vem jag blivit haha.

Detsamma fina du ❤️
Cecilia Axelsson