Någonstans lever just nu en man som jag kommer bli kär i - men jag vet inte vem.

  (null)
 
Det här med att vakna av fågelkvitter måste vara bästa sättet att starta en morgon på? (Nu tystnade de dock så jag antar att de såg vad jag precis skrev). Igår var det tyst här inne som ni kanske märkte, det kommer kanske bli så på lördagar framöver för det är då jag är som mest utmattad. Det börjar bli lättare med helger iaf, objektivt sett låter en lördag med yoga/promenad, läsa, vila, äta och sova som en drömmig lördag i mina öron. Men så har jag ju länge haft ett gäng hjärnspöken som sagt åt mig att en helg inte duger om man inte gör något. Har vänt och vridit på det hos både mamma och terapeuter, försökt hitta snällare tankar och acceptera att det måste få vara så här ett tag. Så fort en accepterar blir det ju lättare. Tänk vad teoretiskt lätt och praktiskt svårt det är att styra sina tankar, man vet att det går men det är så fruktansvärt jävla svårt.
 
Tänk också att om en vecka kanske jag har helt ny information som gör att jag kanske ser på livet och mig själv annorlunda. Antingen har jag fått en diagnos eller så har jag inte fått en diagnos, jag har haft möte med någon som har hand om skolköken inom kommunen och har nog helt annat information än vad jag har just. Visst är det spännande ändå? Tänker ni någonsin på sånt? Som att någonstans  lever just nu en man som jag kommer bli kär i men inte vet om det än, som jag inte vem vem men som jag kommer älska och bråka med. Undra vad han gör exakt just nu? Och han har vaknat än och vad han gjorde igår? Likaså finns det människor som just nu kanske sover, käkar frukost, myser med barn eller ligger bakfylla som kommer bli mina kollegor och en naturlig del av mitt liv. Som jag kommer skratta med, störa mig på och interagera med. Överallt går människor vars existens jag i detta nu inte är medveten om - men som någon gång kommer betyda något för mig. Tänk som när man bor i en liten stad, hur många människor man går förbi som man i den sekunden inte vet vilka de är men som någon gång kommer tillhöra ens bekantskapskrets? Som man just nu inte hälsar på men kommer spricka upp i ett leende av att stöta på i framtiden? Hur många gånger har man varit på exakt samma plats som människor man nu känner, innan man kände dem? Tänk att alla liksom går runt och lever sina liv bredvid varandra, varenda en man möter har egna hjärnspöken, egna världar och lika många tankar. Även om relationer, människor och det sociala samspelet är bland det svårare i drogfriheten älskar jag tanken på människor. 
 
Jag antar att det är livslust också? Att vilja veta vad framtiden har att ge, att vara nyfiken på hur livet kommer se ut för det finns en tro på att det kommer bli bra. Jag känner mig lika spänd inför det som någon som precis flyttat hemifrån och tagit studenten, som nu har hela livet framför sig. Kanske för att det i så många år inte funnits några tankar på framtiden, för att det inte funnits någon tro på att den varken kommer bli bra eller ens kommer ske. Förut öppnade jag ibloggappen och möttes (för ovanlighetens skull) av en kommentar om min drogfrihet pga min medicin, som ni vet är det ju inte direkt ovanligt och denna gång hade någon random Anonym skrivit att jag är fejk så länge jag går på LARO. Nu för tiden kör jag copy + paste på ett svar men efteråt så kom jag att tänka att mamma och jag igår planerade en dagsresa till Stockholm för att gå på Nationalmuseum som nyöppnat. Jag börjar återupptäcka gamla intressen och ett av dem är att gå på museum. Älskar att gå på museum, teater, musikaler och utställningar men det har, precis som allt annat när en missbrukar, kommit i skymundan. När en knarkar räcker knarket, allt annat är sekundärt.
 
(null)
 
 
Det är en sak som är pirr-i-mage-stort, att jag och mamma äntligen kan planera och göra saker tillsammans igen. Så tänker jag att det väl är det som definerar drogfrihet snarare än om man måste medicinera den ett tag för att inte dö av sin beroendesjukdom. Att kunna gå på musem med mamma, fantisera om hur ens liv ser ut om tio år och att ens reflektera över att en man just nu lever sitt eget liv men som kommer bli en del av mitt. Att höra fågelkvittret, njuta av att kunna ha balkongdörren gläntande för första gången på flera månader, fantisera om drömjobb och planera en semester. Eller kunna uppskatta att ha köpa hem chips och dip en fredag, ha pengar kvar fastän det är den 17:e och jag lever på existensminum, le mot främlingar av att solen tittar fram och inte vakna med abstinens. 
 
Om jag nu skulle vara ledig en längre period i sommar (längre för mig är numera mer än en vecka hehe) så känns det inte lika otäckt som i fjol. Det känns inte längre som om jag bara måste överleva utan snarare som att jag närmar mig mer och mer att orka ta ansvar för min fritid. Att tid inte längre bara är skrämmande och något som måste fyllas upp med planer och rutiner för att inte vara ångestfyllt och en risk för min drogfrihet. Det är ju en trygghet i det destruktiva och att må dåligt, då behöver man inte ta ansvar för att må bra för all energi går åt att orka må dåligt, 
 
Livet alltså. Jag som alltid har varit på jakt efter den ständiga lyckan, letat efter den i pengar, prylar, konsumtion, droger, sex, spänning, kickar, livsstil och yta. Den finns ju inte, den där ständiga lyckan, det har jag ju förstått nu. Det är snarare små stunder där hela kroppen känns viktlös och när man ler för sig själv för att det just i den sekunden känns som att allt klaffar. Helt plötsligt har vi också kommit över på andra sidan av halva februari, mars är närmare i tid än vad januari var och även om det ska regna idag är det massa solar under veckan i väderappen. Jag tror sinnesron är närmare till hands om man kan nöja sig mer att känna lycka över sådana saker, att det inte behöver vara så jävla extraorinärt för att duga. Att det räcker med att inte vara pank för att vara glad.
 
Puss på er!