En mossig onsdag, möte och adhd-tankar

(null)

Vem är jag? Vad heter jag? Var bor jag? Det är sjukt längesen jag vaknade så här mossig i huvudet, trodde först att jag tagit extra sömntabletter någon gång i natt men kunde inte komma på att det hänt. Sen såg jag fullmånen utanför fönstret och det är ju lite som med PMS, jahaaa det är därför jag mår så här. Tur att det kom idag när jag har ett tidigt möte med ansvarig över kommunens skolbespisningar och hade behövt förbereda mig mentalt inför. Eller inte bra att det kom idag då. Meditation är ju det bästa inför sånt, meditation och planera eventuella svar men det är svårt att meditera när en somnar under meditationen. Så det blev ingen meditation utan låg kvar längre i sängen och bestämde mig för att det får bli torrschampo idag. En måste ju ändå älska sådana beslut?
 
Jag känner mig aningens förvirrad, behöver liksom landa men vet inte hur. Skulle nog behöva en lång jävla skogspromenad i det tysta och stanna upp lite, känns direkt i huvudet när jag inte stannar upp tillräckligt. Som om man sett en film i snabbspolning och sen ska försöka återberätta men bara kommer ihåg fragment av vad som hänt, motsatsen till hur jag behöver att livet ska vara med andra ord. Har en känsla av att jag kommer vara zombie efter mötet idag, har iaf bokat in ännu ett möte med min terapeut på fredag. Behöver bolla allt som pågår i huvudet, tänk vilket ynnes att få haft samma terapeut så här länge? Hoppas hon inte planerar förtidspension inom en snar framtid för jag behöver henne ett tag till.

(null)

 
Utöver det har jag hittat fördelar med min diagnos:
- Jag kan numera göra massa dumheter, vara impulsiv och inte behöva stå för vad jag säger då jag i sann Jockiboi-anda kan skylla på diagnos.
- Kan också ha min osynlighetsmantel (solglasögon) inomhus, även det likt Jockiboi (eller är det pga hans autism)
- När jag blir rik nog kan jag anställa ett hometeam som tar hand om prick allt i hemmet likt Blondibella.
 
Fast på tal om det sista, Isabella Löwengrip får mycket kritik för att hon outscourar allt i hemmet. Hur hon gör med sina barn vet vi ju faktiskt inte då hon är öppen med att hon spelar en roll i bloggen som delvis går ut på att provocera (känns ändå så bloggera 2009 att provocera?). Men fokuserar vi bara på att hon har anställda som tar hand om hus, hem och planering är det inte så jävla fel. Jag har alltid tyck att det är att likställa med att ha privata personliga assistenter och hon är ju öppen med att det är för att underlätta sina diagnoser. Skulle jag få hjälp med att hålla städat även när jag dippar, ringa jobbiga samtal, inte behöva planera och laga mat, skriva to-do-lister och se till att de genomförs osv skulle jag ju också ha mycket mer energi till det som är viktigt. För det tar så extremt mycket energi att bara upprätthålla vardagen, är ju smart av henne att kunna se det och således ta hjälp med det.
 
Någon personlig utveckling-coach menar att det bästa en kan göra för sig själv är att minimera antal mindre beslut i vardagen. Alltså allt från att på morgonen välja kläder, på eftermiddagen gå till affären och försöka komma på vad man ska äta osv. Att alla de här små besluten i vardagen tar energi även om man inte direkt känner det, att man för att minimera att använda sin energi ska ha rutiner där en gör exakt samma sak som igår, lägga fram kläder på kvällen före och veckoplanerar så en inte måste ta en massa onödiga beslut varje dag osv. Ska anamma det tror jag.

Sak jag gör på Instatory sen ett par dagar tillbaka: Leker dokumentärfilmare om livet med glasögon

 
Vi hörs förhoppningsvis senare, blev ju inget eftermiddagsinlägg igår men ändå behövde jag bara vila en halvtimme och sov inget alls + plus åt två riktiga mål mat utöver frukost. Måste ändå ses som framsteg och jag antar att allt hör ihop i att jag därför inte heller somnade en timme efter jobbet. Plus att det var lugnt på jobbet då typ alla är sjuka, var bara jag och en kollega i köket och vi båda vet vad vi ska göra vilket innebar att vi bara gjorde det och trots att vi hade hand om lunchserveringen på egen hand var det lugnt. Det kanske är just därför jag behöver byta arbetsplats, för att det är sån här typ av förutsättningar jag behöver? Stress i sig är ju inte farligt så länge det inte blir för mycket och man ser till att ta återhämtning efteråt. Jag berättade dessutom det för kollegan, har dragit mig för att säga det just till henne då hon varit där sedan jag började. Känns ändå fint att hon tyckte det var tråkigt och att det inte skulle va liks roligt utan mig, att jag är någon man saknar när jag slutar? Det är ju inte direkt så jag någonsin sett på mig själv. Inte fint för hennes del då hehe. 
 
Nu torrschampoar vi igång den här morgonen, älskar torrschampo! Puss