Dimmiga tankar, monogami och sista helgen i februari

 
(null)
 
Godmorgon!
 
Känns lite som att ha vaknat upp ur en bubbla och tycker att det borde varit fredag igår, men det är ju ändå bra att alltid ha med sig det - att med tillräckligt mycket vila och återhämtning lättar även den tyngsta dimman. Det blir ju också mycket lättare när jag inte mår dåligt psykiskt ovanpå det här, när grundmåendet ändå är bra så att det enbart är martyriskt jobbig hjärntrötthet det grundar sig i. Söndag innebär som vanligt att veckostäda lägenheten, veckostäda mig och veckotvätta tvätten. Ska som sagt till mamma en sväng och leka personlig assistent med whatever hon behöver hjälp med, men blir nog en väldigt kort sväng då jag fortfarnde är lite bakis av den här veckan. Jag har dock funderat på det här med förhållande igen.
 
Tror ni att den moderna människan är skapt för att leva i monogama förhållande i ett helt liv? Vi lever längre och längre men många vill ändå tro på en livslång kärlek. Forskare tror att vi för 5000 år sedan levde mer polygamt, att vi istället levde i flockar och delade systerligt på allt samt att vi trots allt tillhör de få fem procenten av jordens däggdjursarter som lever monogamt. Om det är en biologisk instinkt inbyggd i oss kämpar vi ju mot den genom att traggla med alla dessa monomaga förhållanden där hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa ändå. Jag tror inte jag skulle kunna leva polygami för det, jag har aldrig riktigt varit den svartsjuka typen men skulle inte vilja dela med mig på det sättet.
 
Jag är glad att skilsmässorna ökar, inte för att fler skulle vara olyckliga utan för att fler prioriterar sitt eget mående så pass att de gått mot normen att leva i tvåsamhet. Jag tror absolut att man kan leva med en och samma människa hela sitt liv men jag tror det är långt ifrån för alla.Vet inte hur jag ska förklara men jag har två teorier.
 
1. Att ha olika människor för olika behov.
Det här låter elakare än det är, så länge det finns samtycke och en öppen kommunkation tror jag inte att det är helt fel. Varje människa är unik som den är och var och en av oss har drömmar om hur den perfekta partnern ska se ut - att ha många krav minskar ju chanserna att hitta rätt och i slutändan finns det ju aldrig någon som helt passar in på det en önskar. Då kanske det är bättre att ha olika människor för olika behov, inte för den skull leva polygamt men helt enkelt inte förvänta sig av en partner att den ska ha allt och
 genom att sänka kraven blir det också mer harmonisk relationer. En behöver inte kompromissa lika mycket för att det ska fungera om man inte förväntar sig att en person ska stilla alla ens behov. Tänk om man istället slutar förvänta sig att en människa ska leva upp till allt man vill ha och istället delar upp olika behov hos olika människor. Hen pratar jag djupa saker med, hen skrattar jag så jag får ont i magen med, hen ligger jag med, hen tränar jag med, hen är jag kreativ med, hen har en kärleksrelation med, hen har jag barn med osv. Att chanserna till ett mer harmonsikt liv är att sänka kraven på att en enda människa ska uppfylla allt man vill ha?
 
2. Att sluta tro att all kärlek måste vara livslång.
Vi har någon konstig idé om den stora kärleken, att det bara ska finnas en och att den ska vara livsomvändande. Jag har länge sett Fredrik som den och tänkt att man nog inte kan ha den turen att träffa två själsfränder under en livstid och liksom försökt acceptera att jag redan träffat min men slutade vara kär i honom när drogerna tog över. Men jag vill inte se det så, för även om han var 20-åriga Cecilias själsfrände är han inte det jag söker idag. Med tanke på att vi idag lever nästan tre gånger så länge mot förr så är det nativt att tro att man också kan hitta en kärlek som håller lika länge. Ännu mindre iom att vi lever i ett samhälle där främst kvinnor blir mer självständiga, ett rätt egoistiskt tänk där mycket handlar om ens eget liv och att en själv ska må bra och på flera plan ett väldigt normbrytande samhälle.
 
Det kan väl likagärna finnas flera olika själsfränder för olika tidsspann i livet? Att det inte måste vara livslångt för att duga utan att det mycket väl kan vara i sju år och som har varit de bästa sju åren men som bara var gjort för just dem sju åren. Jag har ju ett nyårslöfte 2019 att försöka minska förväntningarna på relationer till andra människor, jag är rätt krävande på det sättet att jag förväntar mig att det ska vara på ett visst sätt. Sen vet jag inte än om de krav jag har är rimliga eller överdrivna då det i sak mest är att inte bara jag ska vara den som hör av mig, att jag inte blir terapeuten som bara lyssnar utan att också bli lyssnad på och att den andra också tar iniativ till att ses. Men det där med relationer är inte primärt 2019, det har vi ju redan bestämt. Jag måste bli klar med mig själv först, därför är ett av nyårslöftena att sänka förväntningarna för då blir en inte lika besviken. Jag förstår ju liksom rent logiskt att alla har sina egna liv men rent känslomässigt kan det bli jobbigt ibland.
 
I alla fall om man också sänker kraven på förhållanden, att man inte tänker att målet är att detta ska hålla hela livet utan att det ska vara bra under tiden det håller. Så kanske man kan slappna av lite mer? Jag vet inte, jag kände att tankeverksamheten lite stannade av nu och att jag inte riktigt vet var jag vill komma vidare med det hehe. Solen skiner åtminstone utanför, det ska bli plusgrader och vårkänslor och det här är sista helgen i februari - visst gick det rätt fort ändå? Enligt horoskop är mars ingen jättebra månad att starta nya projekt i men veckan som kommer är bra för att skriva avtal och påbörja det nya innan mars kommer. Så förhoppningsvis bestäms något om nya jobbet den här veckan? Tänk att jag för en vecka sen bloggade om att jag denna sönadg kommer sitta med nya insikter och ny information - nu gör jag det och på en vecka har livet som jag känner till det vänds lite upp och ner på. Inte nödvändigtvis till det sämre, snarare tvärtom tror jag.
 
Puss!