Att överanalysa, vara martyr av hjärntrötthet och börja gråta av sushi

(null)

Herre-jävlar-gud vad jag behöver strukturera upp mina tankar så förbered er på ett långt inlägg. Det är pingismatch i mitt huvud där J-O Walldner kör mot en genteisk kopia av sig själv, det går med andra ord rätt fort där uppe mellan olika tankar just nu. Det har varit en tuff vecka och jag borde kanske tänkt på det när jag bokade in möte hos tereapeuten igår, det blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag pallade att baka en sats hallongrottor på jobbet och svälja irritationen över någon som definitivt inte var välkommen in i min trägård innan jag i princip bröt ihop av trötthet. Jag gick en timme tidigare, det gick liksom inte mer och när hjärntröttheten tar över går alla energi till att ens existera. Jag klarar inte att göra något när jag får sådan där trötthet, vet inte om det är jag som är svag eller om den är värre än gemenes man, vilket i sig inte spelar någon roll, för jag kan fortfarande inte hantera den.
 
Sen är det väl inte bara tröttheten i sig, det är inte bara hjärnan som är grusig och tankarna suddiga utan det är som att när all energi går åt att existera kan jag inte hantera allt det andra som innebär att vara människa. Det sociala är helt omöjligt, jag kan inte ens låtsas vara enagerad av vad någon säger för varje ord låter så mycket i mitt huvud att jag istället inte hör vad som sägs riktigt. Jag kan inte uppbåda tillräckligt mycket kraft för att ge genuina svar i ett samtal, har inte styrka nog i musklerna att le och upplever alla intryck som extra starka. Jag blir en extrem martyr, mest i mitt eget huvud och kan skratta åt hur jag känner när jag tar sista steget upp för trappan till lägenheten, men känslan är ju fortfarande verklig hur humoristisk den ändå är - det är så jävla jobbigt att leva. Inte jag-vill-dö-jobbigt utsn martyriskt det är jobbigt. Mitt minne existerar inte och ännu mindre när jag inte kan vara fullt så närvarande som det behövs, jag glömde min el-cigg på jobbet och bad min kollega komma ut med den för att jag inte orkade gå in igen och minns knappt vad vi sa till varandra. En kvart senare höll jag på att författa ett nytt sms till henne och fråga om hon kunde komma ut med min elcigg - jag hade glömt att jag redan hade fått den hehe.
 
För att inte prata om känslor, herregud vad jag inte kan hantera känslor när hjärnan är som mest uppbränd. Jag blir gråtfärdig för prick allt. Igår fick jag blinka frenetiskt, diskret torka tårar, snörvlade lite väl mycket för att det inte skulle märkas och hade till slut bara utsmetat smink kring ögonen, av att ta emot sushi och att det ingick en iskall cola zero i priset, att komma en minut innan tåget hem gick och alltså inte missa det, när det var mycket folk på Willys och alla stod i vägen för mig, när det var tungt att gå från station pga att jag var hungrig, när jag kunde sätta upp en tofs, ta av bh:n och sätta på mjuiksbyxor och så började jag i princip gråta när jag insåg att det är hål i min sneakers och att jag inte insett det innan så jag kunde sparat till vårskor hehe. Herregud, jag blir ju ett barn? Det kanske är det som sker, att när alla energi går åt till att existera kickar reptilhjärnan in och en hanterar känslor så som barn gör? Jag tycker ju på riktigt synd om mig själv när jag är sådär slutkörd vilket väl är orsaken till att jag blir martyr hehe, även ångesten är närmare och känslorna sitter överlag på utsidan.

(null)

"Du tänker för mycket" är den mening jag fått sagt till mig flest gånger den här veckan och hur mycket jag än vet om tankens kraft och att den faktiskt är möjlig att styra - så hjälper det inte när överanalyserandet sätter igång. Jo det hjälper men jag har inte energi att kbt:a det. Det mesta grundar sig huruvida jag ska medicinera min adhd/ADD eller inte, att jag ens funderar över det förvånar mig då jag varit så säker på att medicin inte varit ett alternativ. Men så faller bitar på plats och jag inser att mycket av det jag lider av i vardagen är på grund av denna diagnos och skulle kunna förbättras av medicin, att de sakerna inte främst är en konsekvens av missbruk och att det faktiskt finns något som hjälper mot det. Främst energin, vi ska prova att ta bort koffein för att det ger energi-berg-o-dal-banan ännu snävare svängar vilket i sig tar energi men jag vet ärligt talat inte hur jag ska fixa en hel dag utan dem? Förmiddagarna går bra men sen är det kört, tar jag inte koffein måste jag sova tre-fyra timmar varje dag och det är liksom inte rimligt. Men jag ska försöka ändå, börja med att ta bort den koffeintablett jag tar på eftermiddagen och se var det leder. Jag skämtar ofta om mitt koffeinberoende men det är en verklig grej. Jag har lång startsträcka och koffein gör det möjligt att ens starta - utan koffein är risken stor att jag inte orkar alls.
 
"Det här kommer ta tid" sa min tereaput igår när jag var i halvt upplösningstillstånd över att inte veta hur jag ska göra med allt. Och det är väl just det, orkar jag lägga ytterligare massa tid även på detta när det faktiskt finns en snabbare lösning att ta? Vill jag vara den duktiga flickan som klarar allting själv när jag inte vill medicinera och sedan slösa massor av tid på att försöka klara allting själv för att sedan inse att jag inte gör det. Så var det ju med missbruket, det tog tre år att kunna sluta knarka och då först när jag kapitulerade och vågade ta emot den sista hjälp som fanns att få - medicin. Jag har krigat konstant i snart tio år, 24/7 varit stressad, varit på min vakt och haft en psykisk press både iom att dölja mitt missbruk och leva i missbruk. Alltid vara beredd på husrannsakan och leka katt och råtta med polisen samt tusen bråk med tusen missbrukare som inte betalat sina skulder. Senare 2,5år av att trippa på tå i förhållandet med Simon och efter det allt vad drogfrihet, läka från misshandel och bearbeta allt jag förträngt. Det är tio år av ständig extrem påfrestning. Orkar jag kriga i ytterligare ett par år för att ta den långa vägen på att lära mig hantera det. När ska jag få slappna av igen? Hur mycket pallar min hjärna innan det blir som i somras där jag till slut kraschar helt?

(null)


Det tar så fruktansvärt mycket energi att bara upprätthålla de basala grejorna i min vardag, rutiner automatiseras men minst lilla grej som rubbar dem blir en energitjuv. Jag förstår att man kan lära sig att leva med det, förstår det till 100% och likaså att det tar tid - men frågan är om jag orkar? Anledningen till att jag förälskade mig i drogerna var bl.a att det blev tyst i huvudet och då kom jag helt plötsligt till skott med saker som annars bara varit projekt i huvudet - jag renoverade ett helt hus, startade och drev företag, pluggade ett par högskolekurser, drev en drogbutik, importerade och sålde saker på Tradera osv. Sen blev missbruket tyngre och det enda primära vilket gjorde allt annat sekundärt och gick successivt i graven.
 
Måste det vara fel att ta den enklare vägen? Å andra sidan trodde jag substituionsmedicin skulle vara den enklare vägen till drogfrihet och det fick jag ju lära mig att det inte var hehe. Det ligger så mycket prestige i att inte ta till medicin, och även om jag själv allra helst vill ta den naturliga vägen, finns ju läkemedel av en anledning. Men det spelar liksom ingen roll om man medicinerar för att hålla sig drogfri, tar huvudvärkstabletter, käkar anti-depressiva eller medicinear sin psykiska ohälsa - det är alltid lite sämre i samhällets ögon än att inte göra det. Jag vet inte, inser att jag nog fortfarande är för trött för att tänka på sådana här saker. De blir lite för stora i mitt huvud och jag vill bestämma att jag ska prova medicin, det är därför man inte ska ta beslut när man är ur balans, ens tankar är inte alltid realistiska då.
 
Men jag vill så gärna kunna plugga, få en fast anställning, ordna upp mitt liv, ha det sociala, klara av att vara mamma osv och det ligger ännu längre i framtiden om jag först ska försöka strukturera upp mitt liv, hitta de rutiner som passar mig och leva därefter. Vad händer sen vid förändringar, då fungerar ju inte den gamla mallen längre? Jag längtar efter att få slappna av lite, att inte behöva orka för att leva. Att inte jämt ha kaos i hjärnan, behöva välja bort socialisering för att all energi krävs till att ha ett fungerande arbetsliv, inte ha pingismatch i hvuudet jämt och ständigt osv. De senaste åren har varit rejält tuffa och jag vet inte om jag är på en plats där jag orkar ta den längre, kämpigare, mer tålamodskrävande vägen.
 
Herregud, ska verkligen inte ta beslut idag känner jag. Måste försöka sluta tänka på det för min hjärna är fortfarande alldeles för uppbränd. När den här helgen är slut kommer jag kanske tycka dessa tankar är helt orimliga, klart jag bara ska lära mig hantera det här nu. Eller så tänker jag precis likadant, oavsett måste jag nog sova i typ två dygn nu. Dock har mamma gjort illa knät, ålderkrämporna smyger sig på, så jag behöver assistera henne med lite mathandling och dammsugning och sånt. Hon får sluta bli gammal för i sommar ska ju vi vandra på Omberg iom att hennes brutna fot stod i vägen förra året. 

Det ordnar sig, det gör det alltid.
Puss från någon som personifierar ambivalens 
 
 

#1 - - Sara:

Det är detta okunniga samhälle å rädsla för droger som är skevt. Ja jo de är farligt med droger, men de är farligt med alkohol oxå men de tror inte MR & Mrs Svensson aka - tar ju bara lite baginbox vin varje kväll för å slappna av. Men många är så jävla PK så jag spyr i munnen.
Jag förespråkar inte cannabis tex, men tycker de ska finnas i medicinskt syfte för tex anorexi. Det finns mediciner mot allt ju. Men så fort de r nåt mot ett missbruk eller om du vart missbrukare så blir de/du smuts.

Nu blev jag svamlig. Ja ja så kan de va, summa summarum man ska ta medicin om man behöver och vill Vare sig de är mot hemorrojder eller Adhd.

Å återigen fantastisk blogg, fler borde hitta hit. 👌 Trevlig kväll /sara

Svar: Tack för kloka tankar ❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Yasmine:

Det här med den nerhasade strumpan fångade min uppmärksamhet, stor igenkänningsfaktor! Massa styrkekramar till dig!

Svar: Jobbigaste grejen i världen 😅❤️
Cecilia Axelsson