Att ha möte om ny arbetsplats

(null)
 
 
Hej från er splittrade bloggare.
Inte splittrad som i negativt splittrad utan bara i stort behov av långa skogspromenader, meditation, egentid och tystnad. Det händer mycket nu och jag försöker landa i det, det tar ju alltid lite tid att göra. När jag precis haft möte och någon frågar hur det känns kan jag liksom inte svara för det tar ett dygn eller två att greppa vad som precis sagts. Igår hade jag således möte med en ansvarig över kommunens köksbespisning inom äldrevården, skola och förskola. Jag var rätt nervös innan, kunde inte stå still när vi väntade på att klockan skulle bli i tid och märkte hur svårt jag hade att inte sätta mig och stirra rakt ut i ingenting under mötet - för att jag är numera van att kunna göra det både i privata sammanhand som instansmänniskor-sammanhang.
 
Jag brukar titta rakt ut i ingenstans när jag tänker, lyssnar och pratar. Antar att det är ett sätt att fokusera på vad som sägs utan att störas av andra intryck från människan jag pratar med. Har ju i snart tjugo månader försökt komma på den perfekta tiden en kollar någon i ögonen, alltså inte så länge att det blir maniskt stirrande och inte så lite att det blir osäkert flackande. Och har man en gång börjat haka upp sig på en grej blir den ju rätt stor i huvudet till slut, det tar extremt mycket energi att under ett samtal vara så medveten om hur mycket en ska ha ögonkontakt hehe. Har de senaste tjugo månaderna frågat i princip varenda en jag haft djupare samtal med om hur länge som är lagom men får bara svävande svar om att "man känner sånt". Sorry bro, jag känner sånt efter en millesekund. Minns inte att ögonkontakt skulle varit en jobbig grej innan missbruket men nu är jag hela tiden så medveten om det.
 
Men utöver all energi som lades på att ha ögonkontakt ger mötet mycket, mycket bra. Min handläggare från arbete och välfärd var ju med vilket var lite som att ha med mamma på möte med rektorn. Fast att det denna gång inte var någon som skulle skälla på mig för att jag haft mycket frånvaro eller varit elak mot någon utan att förstått att jag varit elak. Jag har sagt det innan men jag har haft sån jävla tur med mina instansmänniskor sen jag blev drogfr, har haft samma nästan hela tiden och bara behövt byta någon enstaka gång. Det är såkart en enorm trygghet att ha så många människor som känner en så väl, jag har ju märkt hur mycket lättare allt blir om man är ärlig och transperant. Det där med transperans är ju svårt med nya människor och ju längre jag är drogfri desto mindre vill jag vara knarkaren som suttit i fängelse. Vilket jag också tog upp igår, han vi hade möte med var jättebra på det sättet att han ville fokusera på nuet för att det som har hänt har hänt. Det är ju alltid en liten gnagande oro över att bli dömd för det som varit, få sjukdomar är ju så fördömande liksom.
 
Vad vi kom fram till? Ja, det har ju bara tagit mig tre långa stycken att komma hit. Vi kom fram till att han ska kolla över ett passande ställe hehe. Vi pratade om i fall jag behöver mindre grupper eller större grupper med kollegor, om att (jag tror) att det sociala är mitt största problem (jag vet ju egentligen att det är mest i mitt huvud och att jag inte är så socialt inkompetent som jag ibland får för mig) och att jag bara vill lära mig vem jag är i arbetslivet. Det blir fortsatt inom kök obvisoly och det känns skönt att alltid ha det att luta sig mot. Förhoppningsvis blir det att börja i mars och till en början fyra veckor för att se hur det känns, jag har ju en tendens att inte alls trivas i början på nya ställen vilket alltid varit orsaken till att jag inte heller stannat. Nu vet min handläggare det och vi har en plan kring det.
 
Det bästa av allt är att han sa att kommunen alltid rekryterar inom kök, att det finns en möjlighet till timvikariat i framtiden och jag förstod nog inte riktigt att han sa det han sa. Jag är ju fast besluten om att plugga vidare till behandlingspedagog i framtiden men känner press om att det måste ske helst igår. Men så vet jag inte när hjärnan är redo att plugga igen, har ju en dröm att börja hösten 2020 erfter att ha haft anställning med subventionerad lön ett år så jag kan betala min csn-skuld och då ta nya lån, men förstår ju att det kanske inte är 100% realistiskt. Att då veta att det finns chans till jobb motiverar ju inte bara att göra mitt bästa nu under arbetsträningen utan att det också finns möjlighet till att slappna av lite. Att jag inte måste börja plugga så fort som möjligt utan kan vänta några månader tills jag är redo och på så sätt ha större möjlighet att lyckas. Eller ha lite vid sidan om när jag pluggar (okej, ska inte göra för stora planer iom att jag fortfarande inte pallar jobba mer än 50%).
 
Men idag är det torsdag vilket innebär att jag bara jobbar tre timmar, sen ska jag träna länge för har en del irritation som behöver komma ut. Den här veckan har jag känt mer än en gång att jag är så klar med stället jag arbetstränar på nu, går nästan att jämföra med att gå i skolan och jag trori nte det är bra för någon att vara kvar på en behovsanspassad arbetsplats för länge.
 
Vi hörs förhoppningsvis senare, har blivit lite få inlägg denna vecka men så är det ju ibland. Puss!