Att gråta av tacksamhet, ha möte på beroendeenheten och vara redo för veckan

Godmorgon vänner!
Som ni vet är jag ju innerst inne en rätt töntig jävel, kan spela tuff och ta djupa andetag när jag vet att jag måste ta fram min hårda sida men innanför alla olika skal finns mest bara en söt kaksmet av känslor som sitter på utsidan, tönteri och nostalgi. Den sidan av mig som ville försköna missbruket genom att tvinga alla att snorta i sugrör med hjärtan på och skickade droger i rosa paket med glittriga klistermärken på. Så igår brast det, när tårarna väl kommit ville de liksom inte sluta och jag insåg hur längesen just det hände.
 
Ofta är det när lägenheten är nystädad, när jag känner mig i fas i livet och kan andas ut efter en tyngre period. Det känns fysiskt i kroppen, som när någon man tycker om leker med fingertopparna på ens hud eller när en får ett glädjande besked, fast från ingenstans. Lyckan och tacksamheten alltså, så lätt fångat och lätt förgånget. Men så om den bara är för en sekund så är det så stort att jag kan känna så, antagligen känner jag så för att jag så länge trodde det var omöjligt att känna just så. Sen kommer tankarna, att jag är trygg nu, och det kommer väl från att så länge varit otrygg i sitt eget hem och så helt plötsligt inte vara det längre. Det har gått två år sedan jag lämnade honom, strax över 600 dagar sedan jag senast knarka och jag blir fortfarande helt yr av känslan.
 
Vill aldrig sluta känna så. Vill aldrig börja gråta av uppskattning, tacksamhet och lycka. Vill aldrig sluta gå runt i lägenheten och ta till mig känslan av trygghet, aldrig sluta stanna upp för att njuta av det lilla, det vackra och det subtila. Jag kände aldrig så här innan missbruket, det krävdes så mycket mer för att nå den här genuina lyckan vilket gör det så stort idag. Det är som om jag vågar tro på att jag är på andra sidan nu och kommer stanna här, att ett dåligt mående inte är ett dåligt liv och inte blir besviken när den där extrema, euforiska lyckan lägger sig för att jag äntligen lärt mig att lycka inte är en bestående känsla, utan något som fladdrar förbi i ett andetag.
 
Men nu är det måndag och jag gråter inte längre av tacksamhet som den töntiga jävel jag är, men är glad idag också och hoppas att det ska blåsa så pass lite så solen iaf kan värma ansiktet om man står i rätt riktning med lä från alla sidor. Vid halv nio har jag möte på beroendeenheten men jag insåg igår att de nog försökt nå mig. Det ringer 010-nummer till mig hela tiden vilket alltid varit landstinget men nu innehåller telefonförsäljare som försöker övertyga mig om att jag måste ha en bingolottoprenumeration trots att jag säger nej. Så då svarar jag inte alls och kommer på först flera dagar senare att det där nog var ett landstinget-nummer ändå. Chefen är ledig och fick mig att lova att inte ta mer anvsvar än vad som är mitt att bära, att lägga över det på någon annan och bara göra mitt. Ska försöka lyda det för senast hon var sjuk var jag slutkörd i en vecka efter två dagar där jag bar ansvar. Grejen är ju att när man en gång tagit det förlitar sig andra på att man fortfarande bär det. Så inte redo för sånt.
 
Så, vill bra påminna er om att ta tre djupa andetag. Så där som när man andas med magen och hela bröstet fylls med luft, djupandning är underskatta. Det vet ni att jag tycker och desto viktigare att påminna sig på att det måste göras. Puss!
#1 - - Ellie:

🧚‍♀️❤🌻🦋

Svar: ❤️❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson