Guess who’s back!

Hej vänner! 
Trodde inte jag skulle vara borta så länge ärligt talat? På ett sätt har det varit skönt, början på det här året har fan varit motigt. Så här i efterhand mer motigt än jag kanske förstått och då främst jobbdelen. Samtidigt har något saknat, morgnarna har känts längre när jag inte haft någonstans att ventilera och på Instagram får jag inte alls ur mig kreativitet så som jag får här. Och när kreativiteten inte får komma ut blir det lätt en ångestklump som lagt sig som en fysisk barriär över bröstet. 
På tal om Instagram är dem för tillfället privat, vilket några av er märkt. Jag började nämligen nytt jobb förra måndagen och där vet ingen min historia. Vad jag vet i alla fall hehe, dag två insåg jag att ju alltid kommer få deala med fördomarna den innebär. Så jag har velat skydda mig själv lite, kontrollera att min Facebook verkligen är inaktiv och göra Instagram privat. Jag är nog inte ensam om att vara sociala medie-stalker gissar jag hehe.  Det är också lättare att göra folk förvånade med än att från början motbevisa fördomar.
Det har hänt mycket och ingenting under månaden jag haft paus, så mycket jag vill berätta men som istället blivit ett hinder för att komma tillbaka till bloggen för jag vet inte var jag ska börja. Det där med prestationskrav är en ständig följeslagare och inte alltid något positivt för den kreativa processen. Måste försöka släpa ord som måste och borde, hatar när skrivandet blir kvantitet bara för att istället för kvalité för att jag vill.
Så då tänkte jag att jag ba’ gör det istället, skriver det där första inlägget så att jag tagit första steget. Få säga hej till er, meddela hur mycket jag saknat integration mellan oss och att jag tror att jag är tillbaka nu. Energin är ju ännu sämre nu iom det nya jobbet. Många intryck, mycket hjärntrötthet och en hel tornado av känslor inuti som tröttar ut. Men jag ska berätta allt, kanske senare idag, kanske i helgen, kanske i ett enda långt inlägg eller uppdelat i flera små.
Vi får se, kraven ligger ju så mycket mer his mig än hos er och det är jag som måste jobba med dem. Skrivandet är ju ventilen som jag aldrig mer vill förlora liksom. Kanske blir inte bloggen vad den varit, känns inte jätteintressant att uppdatera om min hamsterhjul-vardag. Kanske blir det istället en förlängning av Instagram där alla längre inlägg samlas. Eller så blir den precis vad den varit, inför mig själv måste jag sluta skriva saker i sten.
Så nu ville jag bara kika in och sägs hej, nynna på Eminems - Without me och säga "Guess whooo’s back?!"
Har saknat er, sjukt jävla mycket! 

#1 - - Sofie:

O ja va folk har sina fördommar! Jag har ofta fått höra, både inom vård och provat att "men du ser ju inte ut som en missbrukare".
Eh?
Ser alla missbrukare ut på ett visst sätt?
Man behöver lixom inte ha helt förstörda tänder och ligga bland rännstenarna.

Svar: Exakt så och varför är det en komplimang att inte se ut som den typiska missbrukaren?
Cecilia Axelsson

#2 - - Ellie:

🦄🙌💪👀🧠💓💘👣❤❤❤❤

Svar: 😘😘😘😘😘😘
Cecilia Axelsson

#3 - - Ellie:

Du är en lysande strålande stjärna syster. Men det vet du redan ❤❤❤❤❤❤❤

#4 - - Zebran:

(Synd det inte finns en svarsfunktion... Ville svara direkt där på min tidigare kommentar)

Men ja, varför är det ngn komplimang? Bevisar bara om otrolig okunskap. Missbrukare är vanliga människor. Vi ser ut hur som helst. Och dem har ju inte riktigt sett mig gångerna jag suttit med en spruta i armen och ögonen typ kollar åt olika håll..
Nej. Sånna kommentarer blir jag irriterad på! Det är som folk som tror att ätstörningar alltid ska synas utanpå.