Att ha KBT:a skiten ur den version av social fobi jag fått av knarket

Vi kan ju börja med att visa de tydliga skillnaderna innan jag gick på dop, tre timmar inkl småsnack (är det småprat med okända vid middagsbjudning på dop som refereras som kallprat?)  med okända människor och efter. Jag börjar fan bli bra på de? Att kallprata alltså. Känns ju fortfarande som jag spelar en roll, jag får ångest av tystnad, får uppbåda all min styrka för att inte ta upp mobilen vid bordet när jag vill fly och gå ut och röka ett par gånger extra för att få djupandas, men känns ändå inte som jag suger på den längre. Måste bara lära mig att inte gå in på ämnen jag brinner för iom att det blir lite föreläsningsanda över mig då. Sen hettar det lite i ansiktet när jag går på om ex. hur SD normaliseras i Sverige i jämförelse med för åtta år sedan, att Sverige minsann borde ta efter Finland och göra föreningar likt NMR olagliga istället för att tillåta dem sprida sitt hat och öppet propagera med vad som inte är något annat än hets mot folkgrupp. Förutom att jag borde backat från sådana ämnen gick det bra hehe, jag glömmer liksom bort att 23% av Skänningeborna röstade på SD. 

Jag har inte bloggat sen... minns inte ens när? Torsdags? Och det känns i hela kroppen att jag inte har skrivit, det liksom bubblar som en skakad champangeflaska av massa olika känslor och meningar som vill bli texter. Jag är nästan lite rädd för att öppna korken nu för risken finns att allt sprutar ut på samma gång och blir en smula osammanhängande. Får försöka öppna den här flaskan lite successivt bara, att inte få skriva ger samma effekt som att inte yoga eller promenera, det känns fysiskt i kroppen att det är ostrukturerat där inne. Sen har jag ju varken yogat eller gått ut och gått sen i torsdags heller så det får bli en dag med sånt idag
Åter till dopet och det här med socialiserande, eller ska vi börja med fredagen när jag gick massa steg fram, något bak med sen full fart framåt igen? Vi gör det, börjar med fredag alltså. Herregud, tummen kör cha-cha över tangentbordet idag (läses med Tony Irvings röst), hur överlevde jag ens innan skrivandet blev en rutin i vardagen? Just det, det gjorde jag knappt med tanke på att jag knarkade bort alla mina behov. 

(null)

Fredaaaaag!
Som tur var kom ekonomiska biståndet (låter liiiite bättre än soc-bidrag) vid tolvslaget och jag kände mig rikare än när jag räknade kontanterna vi grävde ner dem i trädgården.  Sjukt att jag idag känner mig rik för vad jag innan kunde få in på en vecka? Herregud vad livet förändras och förutsättningarna inför det. I början hatade jag att gå på social bidrag, jag vägrade gå och lämna in ansökan den vanliga vägen för ve och fucking fasa om någon skulle se mig stå utanför soc?! Det är lite mer än 1,5 år sedan då jag precis kommit tillbaka till hemstaden Mjölby efter 2,5 år i Linköping och jag dolde fortfarande att jag fuckat upp allt, suttit i fängelse och var missbrukare. På sociala medier var jag ju väldigt noga med att bara visa den perfekta ytan och när jag lämnade F utmålade jag det som en helt vanlig separation och att vi i samråd valt att avveckla företaget då vi båda stod som ägare. Att någon då dessutom skulle se mig söka socialbidrag var inget annat än ren skam. 
Så känner jag inte längre, jag har äntligen lärt mig att mitt värde som människa inte sitter i min ekonomi, mina märkeskläder eller designprylar, inte heller i min prestation eller i den sjukdom som gjort att jag fuckat upp allt. Dessutom är jag så sjukt tacksam att möjligheten till ekonomiskt bistånd finns, det är en tillfällig lösning som jag såklsrt vill bort från asap och jag bryr mig inte längre om någon skulle se ner på mig som bidragstagare. Jag fick ju bidrag när jag hade som bäst ekonomi också, men då hette det ROT när vi tog hjälp att renovera huset och RUT när vi tog hjälp med gräsklippningen. Men de som ser ner på socialbidrags-tagare tycker sig ju ändå inte va på samma nivå även om de får barnbidrag eller nyttjar RUT och ROT. Det är tydligen skillnad på bidrag och bidrag i lilla landet lagom. 
Never mind, ska försöka att inte komma på allt för många sidospår bara för att min champagnekolsyrade kropp vill sätta ord på massa saker med en cha-cha dansande tumme som har lika bråttom till att göra bokstäver till ord som jag vill bli hel i själen. Det här inlägget lär bli långt ändå. 

(null)

Jag skulle nämligen till Linköping och inhandla doppresent. Efter att ha varit typ isolerad i 1,5 månad iom sjukskrivningen, jobbat mina två första dagar och fått mycket ångest på fullproppade tåg tyckte jag det var en helt överträfflig idé att åka till Linköping fredagen efter löning. Inte. Men finns inga leksaksaffär häromkring så hade liksom inget val. Behövde dessutom utsätta mig för något värre än vanligt iom att små, vardagliga saker i vardagen blivit så ångestfyllt igen, typ som att ta morgontåget eller va på jobbet. Hade dessutom drömt hemska mardrömmar om exet natten innan så började nojja över att det var ett tecken på att jag skulle stöta på honom (gjorde jag inte pga drömmar inte är någon framtidsspådam utan bearbetning av dåtid). Ringde mamma som precis skulle gå på tåget jag skulle med, vad är oddsen liksom? Då försvann ju all tågångest och jag fick mammatid. Ändå komiskt att min 71-åriga mamma har mindre rynkor i pannan än mig, sin 30-åriga dotter. De anlagen tyckte tydligen inte arv-bestämmaren att jag skulle få.  
Sen sa vi hejdå och jag skulle gå i affärer och leta doppresent, jag får ofta DM på Instagram från människor som känner igen sig i den här ångesten och på Instastory kunde man följa hela händelseloppet. Jag vet inte om det är en konsekvens av att inte längre ha drogernas skyddande barriär, PTSD:n som gör sig påmind eller bara en biverkning av livet jag levt. Jag vet bara att jag aldrig haft problem med stora folkmassor, affärer, bussar, tåg, trängda situationer, kallprat eller socialiserande med människor jag inte känner så bra innan missbruket. Iom att jag blev drogfri bestämde jag mig ju också för att kbt:a skiten ur allt som gjort att jag hamnade i det och var så sjukligt trött på att i så många år varit begränsad av olika saker.  Att leva i kriminalitet, missbruk och senare en destruktiv och våldsam relation med någon överjävligt svartsjuk och kontrollerande mansbebis är ju bara en enda stor begränsning. 

(null)

Så när jag blev drogfri och insåg hur många konsekvenser och begränsningar det medfört bestämde jag mig för att utsätta mig tills jag slutade känna mig begränsad. Och herregud vilket jävla jobb det har varit och fortfarande är, att gå ut och in flera gånger ur varje affär och sitta utanför i t-shirt mitt i vargavintern och kedjeröka, få panikångest på tåg och bussar, fylla kroppen med beta-blockerare innan för att få ner pulsen och bara göra det här om och om igen. Men känslan när en inser att man varit i tre affärer utan att få ett endaste ångestpåslag är fan bättre än första gången jag kände drogernas magiska effekt.
Så blev det inte i fredags men jag klarade av både att gå in på Ica Maxi och t.o.m prova ett par träningsbyxor i provhytten (!!!) utan att få panik och köpa lunch på McDonalds även om jag fick äta den ute för att det var för hög ljudvolym och för mycket folk där inne. 

Sen blev det några steg bakåt när jag var inne på toys’n’rus där jag fick gå ut ett par gånger och inne på Ikea där jag skulle handla fina glasburkar till mina DIY-projekt fick jag gömma mig på toan tre gånger och djupandas i fyrkanter. Men jag gav mig inte, jag gjorde det jag skulle och var euforisk efteråt. Jävligt slutkörd och trött, så pass att jag glömde gå av tåget i Skänninge och fick åka en extra station för att sen ta tåget tillbaka, men euforisk. För hur många steg bakåt det ändå blev var det fler steg framåt och lyckan att vinna över sina känslor som begränsar en är ren och skär magi. Sen somnade jag innan klockan blivit åtta men vad spelar det för roll?

(null)

Sen var det som sagt dop igår men nu känner t.o.m jag att det här inlägget börjar bli en aningens långt. Mamman är hon den där tjejkompisen från gymnasiet som jag börjat umgås med igen, så jag kände ju den sidan av familjen vilket var skönt. Dessutom var ju också bästis bjuden så där fick jag ännu en trygghet. Blev lite tårögd när vi sjöng Du vet väl om att du är värdefull men låtsades att linsen krånglade och kände stolthet över vilken fin vän jag har. När hon stod där uppe vid altaret fylldes hela jag av tacksamhet för att hon kom fram den där lördagen i våras när jag stod och yogade i parken, vilket var början till att vi tog upp vår vänskap igen. Då "krånglade linserna igen". 

Jag har ju tvingat mig själv att sätta gränser för mitt sociala umgänge men det får bli ett eget inlägg. Jag somnade f.ö innan klockan var åtta igår kväll också, återigen blir livets kontraster så tydliga. Då jag går och lägger mig idag började kvällen förr och när jag går upp hade kvällen för två år sedan inte avslutats än.
Inser att bilden överrest i detta inlägg borde legat här så jag slänger in den igen så vi för en gångs skull kan få ett inlägg som inte bara är fyllt med text utan även lite bilder. Tre timmar orkade jag alltså igår innan hjärnan la av, hur frustrerande det än är när den loggar ut är det ändå komiskt hur tydligt mina kognitiva funktioner försämras. Bästis skulle med samma tåg (ersättningsbuss) som mig och det var nog tur det iom att jag inte med all min makt kunde komma på vägen till station, svamlade oförståeligt om saker jag inte kunde sätta ord på och utåtsett såg jag nog antingen full, neråtdrogad eller inte-sovit-på-en-vecka-ut.  
Nu känns själen lite lugnare när jag fått sätta ord på saker, ska ta mig ut och gå i blåsten och sen var tanken att jag skulle åka till mamma en stund men vet inte än om jag orkar. Kanske behöver lite göra ingenting efter tre intensiva dagar (för att vara i mitt liv just nu). 

Puss och här kommer bilden före och efter socialiserande igår 👇
(null)

#1 - - Ellie:

❤🐯

#2 - - Ellie:

❤🐯