Att behöva bekräftelse och definiera sitt värde efter hur man är som medmänniska

Det här med bekräftelse, kan vi prata lite om det? Behöver skriva av mig innan jag går upp till jobbet efter en timme hos terapeuten (plus några obekväma minuter i väntrummet med folk man gjort drogaffärer med men inte längre minns varför man senast blev osams och därför inte längre hälsar på varann. Extremt akward).
Just nu är ämnet med min terapeut social integration, eller det är det ju nästan jämt och nästan varje gång ber jag om konkreta svar som hon aldrig kan ge. Inte ett dugg ovanligt att jag på tonårstrotsigt vis höjer rösten, säger "jag veeeet" eller försöker rättfärdiga mitt beteende även om jag vet att jag har fel. Och hela mitt liv har jag fått höra att jag är lätt att prata med, inte är så dömande, visar förståelse och alltid finns när man behöver mig. Jag har gett mig in i vårdnadstvister, tjafsat med flickvänner, blivit anmäld av flickvänner vars pojkvänner köpt droger, tagit ställning och alltid stått på mina kompisars sida. Tycker att lojalitet är otroligt viktigt och varit noga med att visa den. Ofta varit den som kommer ihåg födelsedagar, skickar random sms och frågar hur folk mår och visar omtanke på olika sätt. Samtidigt som jag också hela mitt liv ofta undrat var alla är när jag behöver? Det är ju också lättare att kriga för andra än att ta tag i sitt eget krig. Jag värderar helt enkelt högt att vara en lojal person. Såklart en fin egenskap, om man inte gör avkall på sig själv för att vara det. Och ännu mindre värt det om man hela tiden prioriterar andra framför sig själv och känner att hellre att jag mår dåligt än andra. 
Jag får ju också någon form av bekräftelse av att vara den människan och vännen. Precis som jag i kriminaliteten värderade lojalitet mot kunder högt och lät mig själv definiera mig efter det. Men det här med bekräftelse är ju komplext, som om vi inte får sträva efter det för att det är en svaghet att behöva av andra? Eller är det bara jag som tror att alla ser det så? Är inte det ett basalt behov eller är det bara ett bevis på vilken typ av tid vi lever i där bekräftelsekåt är något negativt? Jag märker ju hur jag just nu lägger så mycket värdering i att helst inte behöva mäns bekräftelse då det får mig att känna mig objektifierasd, men att jag drar det så långt så att jag ser längtan efter att vara kär och ännu värre; att bli kär, som ett misslyckande. Som om det gör mig totalt osjälvständig att vilja ha en partner och att jag minsann inte behöver en man för att bli mamma och därför googlar sönder inseminering för ensamstående. Att inte behöva andras bekräftelse har blivit så viktigt att jag inte släpper någon man tillräckligt nära för atteventuellt  kunna få känslor. Det blir alltså det sedvanliga svart/vira-tänket. Jag definierar återigen självständighet som att inte behöva någon annans kärlek och att vilja ha förhållande blir ett misslyckande jag konsekvent förnekar för mig själv att jag tänker göra? Eller så är jag så skadad av senaste förhållandet och inte vill se parrelationen som den sista pusselbiten för ett komplett liv. Jag vill inte behöva någon annan för att må så bra jag kan samtidigt som jag ju insett att ensam inte är stark. 
Så bekräftelsen från andra, att det är så viktigt att äntligen få känna sig omtyckt för den jag är utan att vara hon som säljer droger, är generös, rolig att festa med eller någons flickvän. Ni vet ju att den känslan kom första gången i fängelset och efter att i ett helt liv inte tillåtit mig känna mig omtyckt, har det nu blivit extremt viktigt. Jag värderar mig själv efter vad andra tycker och jag hatar det. Dels den duktiga prestationsprinsessan som hela tiden vill visa hur bra hon klarar sig. Men också vara en bra medmänniska genom att ha civilkurage, vara en bra lyssnare, alltid ställa upp, hjälpa och finnas för andra. Det har liksom blivit så mycket viktigare än att sätta gränser och ta hand om mig själv. 
Hur kommer man ur det då? Är människan skapt att kunna leva utan extern bekräftelse? Går det att lära sig att ens egen bekräftelse är minst lika bra? För min självkänsla är ju fortfarande bättre än någonsin, såklart långt ifrån perfekt men ändå bra. Jag känner att jag gör ett jävla bra jobb med mig själv, att jag har en styrka som får mig att fixa mycket, att jag duger som jag är, jag tycker mig ha massa positiva egenskaper och om vänner inte hör av sig lägger jag inte längre skulden på mig själv, för jag vet att jag faktiskt är en bra vän som inte alla förtjänar. Ser ni? Kunde inte ens visa varför jag tycker att jag är bra på utan att ett alternativ handlar om hur jag är mot andra människor. Samtidigt tycker jag ju det är viktigt hur vi behandlar våra medmänniskor, jag kan inte komma ifrån att jag tycker det definierar mig som person, precis som jag ser det som en viktig egenskap hos andra.
Men det ska ju va min tid nu? Det är liksom dags att jag är första prio genom allt, för att kunna laga allt det trasiga. Jag måste lära mig sätta fler gränser för att inte ge så mycket av mig själv till andra att det tar mer energi än det ger. Att kunna säga nej, avbryta diskussioner jag inte vill delta i, gå iväg själv när jag behöver, inte ta ansvar föt andras känslor och upplevelser och inte tro att jag ska rädda hela världen. Dr Phil skulle ju aldrig göra alla de där programmen om han själv var alldeles nylagad inuti och där minsta grej får de ihopklistrade skärvorna att spricka på nytt? (inte utan alla pengar programmen generar heller hehe). 
Ja, det var mina tankar om extern bekräftelse och att vara omtyckt av andra är så pass viktigt att jag ger mer än jag egentligen har att ge. Nu ska jag gå upp till jobbet, en fråga som cirkulerar rätt mycket är ju hur länge jag ska vara kvar. Jag älskar att äntligen ha en trygg arbetsplats där jag känner mig inkluderad samtidigt som jag har svårt att fokusera på mina egna problem när alla andra också har sina problem som jag omedvetet (tydligen medvetet iom att jag vet det) tar hänsyn till och därför lägger energi på som borde läggas på mig själv.