Varför jag vad Carl Adam Tillberg ta bort sin podd-intervju med mig.

Hej! 
Jag inser att det inlägg jag har skrivit om Carl Adam Tillberg i mars, efter att jag bad honom ta bort poddavsnittet han intervjuade mig i, fajtiskt inte legat ute så som jag har länkat till. Att jag insåg det först nu beror på att det trillat in några mail med förfrågan om just det inlägget idag. Poddavsnittet släpptes 3:e mars 2018 och 5:e mars bad jag honom ta bort det igen. Här kommer förklaringen på varför och min upplevelse av honom:

Det här inlägget är lite för mega-jävla-svin-långt, även i mina mått mätta. Jag förstår om man inte orkar läsa det här men ändå vill veta, kommentera på det här inlägget så kan jag i så fall skriva ner i en kortare sammanfattning om varför jag valde att be Carl-Adam ta bort poddavsnittet där jag deltar. 
 
Okej, ska vi prata då.
Det här kan bli ett av mina längsta inlägg, men jag vill verkligen att ni ska förstå hur jag känner. Jag behöver veta hur jag känner. Jag har ingen konkret tanke över hur det här inlägget ska bli, som vanligt med andra ord. Jag måste låta fingrarna köra sin dans över tangentbordet utan att jag tänker för mycket, det är ju det metoden som gör att jag kan sätta ord på mina känslor. Jag är fortfarande en väldigt sårbar person och i slutändan är jag inte mer än en människa som försöker lära känna sig själv och leva i en helt ny vuxenvärld utan droger.
 
Jag säger inte att alla bör känna som jag känner, kan andra se bakom människors brott så är det jätte bra. På något sätt har jag ändå tolkningsföreträde då jag själv är brottsoffter vilket gör att ingen kan ta mina känslor ifrån mig. Det här är mina tankar och  mina känslor och jag har full förståelse för dem som inte tycker som jag, men oavsett är det här min upplevelse, min sanning och sett ur mina ögon. Carl-Adam kanske har en helt annan version av det hela. 
 
Att bara vilja bli sedd
När Carl-Adam hörde av sig till mig i november förra året hade jag haft bloggen i drygt en månad och blev otroligt smickarad över att bli uppmärksammad. Någon bekräfftade att jag var värd att delta i en podd, någon bekräftade att min meningen med bloggen var bra. Någon bekräftade att jag var bra och jag blev hypad av lycka. Stoltheten, egot och bekräftelsebehovet sköt i höjden och jag fick den bekräftelse jag sucktade efter. Jag, som fortfarande satte mitt värde i andras bekräftelse, kände att jag för första gången sedan jag startade mitt företag 2010, blev bekräftad för något jag gjort och jag var så stolt. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle bli mottagen med bloggen, om jag skulle få elaka kommentarer om att jag inte var värd att ta plats i frågan efter allt ont jag gjort och att jag som missbrukare inte var värd att lyssna på. När Carl-Adam hörde av sig var det som att allt jag var orolig över med bloggen släppte, jag gjorde något bra och någon tyckte det var intressant nog att uppmärksamma i en podcast.
 
         
 
Innan inspelning
Carl-Adam skrev en del om att han hade en stundande rättegång och jag försökte lugna med mina erfarenheter, han nämnde att det var ett hemfridsbrott men jag reflekterade aldrig över att det skulle vara kvinnofridskräning, kvinnomisshandel eller liknande. I min värld har en ju tagit sig in i andras hem för att kräva in drogskulder och män har försökt ta sig in hos mig för att stjäla droger, pengar eller vad som av värde. Det sker kontinuerligt i den drogvärld jag precis kommit från, där det inte nödvändigtvis behöver vara mot en kvinna, det var helt enkelt det jag baserade min gissning om hans brott på. Jag tog för givet att han, som f.d alkoholist och drogmissbrukare, hade samma erfarenheter om det vilket jag inte borde ha gjort.
 
Så här i efterhand tänker jag att någon varningsklocka borde ringt, den kanske ringde men att jag inte ville lyssna för att mitt smickrade ego tog så mycket plats? Vi pratade mycket i frivården om att inte basera egna sanningar på vad man tror, att en lätt gör det baserat på sina egna erfarenheter och kunskaper men att det är inte så man ska göra. Och det var ändå så jag gjorde här, jag skapande min egen sanning baserat på mina erfarenheter kring hemfridsbrott.
 
 
(null)
 
Mitt ansvar vs Hans ansvar
Jag har precis läst vår konversation från innan han kom hit för att se om jag missade något uppenbart men jag kan inte se det. Vi diskuterar hemfridsbrott i en handvändning där han är orolig för straffet, varpå jag frågar straffskala för hemfridsbrott och refererar till min egen rättegång. Han säger att han har ett par andra domar men aldrig gällande vad, återigen så refererar jag till mina erfarenheter och i den värld jag kom ifrån har majoriteten prickar i belastningsregistret och i en kriminell värld är ju kriminallitet standard.
 
Sedan tyker väl jag att jag borde fått veta innan han kom hit, jag skriver ändå väldigt mycket om minnen från Simons våld och min smärta utav det. Då kan det ju vara läge att berätta för en kvinna som blivit misshandlad att man själv utfört det, så man kan få ta beslutet i en annan situation än under mitt livs första poddinspelning. Det handlar inte om att jag lägger skulden på honom, jag ser alltid mitt eget ansvar, men ingen är ju ensam skyldig i alla situationer då en ständigt interagerar med andra människor.
 
  
Bildkälla: Från Carl-Adams Instagram _vemarjag_
 
När jag har skrivit med honom i efterhand säger han sig inte ha vetat om min historia med exets misshandel trots att han följt mig på Instagram. Han anser även att jag borde vetat om hans brott då jag följt honom lika länge. Jag har precis gått igenom hela hans flöde fram till vi träffades. Jag vill verkligen ta reda på om jag såg tecken men struntade i dem, för att lära mig något om det här. Det enda jag hittade som skulle kunna ge en liten hint är det här över, kanske borde jag reagera på att kvinnor som levt i våld och missbruk hört av sig?
 
Det ligger ju helt och hållet hos mig, men att jag som brottsoffer ställs inför en kvinnomisshandlare gjorde mig ju... rädd är nog rätt ord. Efter fyra timmar låtsades jag ha en lunch med min bästa vän i Mjölby som väntande och åkte med samma tåg som Carl-Adam för att bara prata lite kort med Tommy innan jag åkte hem igen. Jag tror det talar lite för hur jag inte vågade säga det rakt upp och ner till Carl-Adam, med tanke på att han berättat att han inte kunnat kontrollera sin agressivitet gentemot kvinnor.
 
Han skriver också att det inte är hans ansvar att jag inte tar reda på i vilka sammanhang jag ställer upp, vilket jag inte håller med om. Jag väljer ju att berätta för människor om min historia rätt tidigt, för att jag vill att de ska kunna välja om de vill fortsätta ha kontakt med mig beroende på min historia och oberoende av känslor. Jag utgår inte heller från att män är kvinnomisshandlare, för majoriteten är det faktiskt inte och därför tänker jag inte fråga varje man det bara för att jag har varit kär i två sådana.
 
     
 
Att se människan bakom brottet
Han kom alltså hem till mig i December för att spela in och jag var lycklig och framförallt bekräftad över att någon faktiskt tyckte jag var tillräckligt bra, värdefull och intressant för att spela in en podd. När han hade åkt härifrån ringde jag min mamma innan jag gick till min bästa vän, jag hade något som gnagade i magen och behövde få ur mig det. Det var första gången jag ställdes inför en man som skadat andra kvinnor så som Simon skadat mig och jag hade inte en aning om hur jag skulle hantera det. Jag hör ju i podden hur reserverad jag är, att jag skrattar nervöst och inte vet hur jag ska göra.
 
Jag vill se människan bakom brott, jag vill på riktigt göra det. Jag var genuint nyfiken i fängelset, hur viss personal klarade av att även arbeta på den anstalt där det endast satt sexualförbrytare och hade många, långa diskussioner med olika vakter. En del klarade inte av det och fick således bara jobba på min anstalt, medan andra valde att se människan bakom en våldtäktsman eller pedofil och kunde landa i att det är väldigt sjuka människor som begår sådana handlingar. Han säger själv i efterhand att det inte är hans ansvar att jag inte bad honm gå, vilket det naturligtvis inte är.
 
             
 
 
Jag satt med kvinnor dömda för dråp och grov misshandel, att få höra deras versioner där det nästintill alltid fanns en man inblandad som under en längre tid själva skadat kvinnan och hon till slut fick nog, gjorde ju att jag kunde se dem bakom brotten. Jag lärde ju känna dem efter sina brott och baserade på deras historier, sen om de är sanna eller inte spelar mindre roll i sammanhanget, jag kunde se bakom deras brott. Jag vill ju att ni och andra ser mig bakom mina brott, jag döljer inte att jag har vållat en annan människas död genom att sälja fentanyl till honom. Jag skulle ha full förståelse om en människa inte kan respektera eller ens acceptera mig, om de själv skadats av att någon de älskar knarkat eller dött i en överdos, då jag varit en del av att människor kunnat göra det.
 
Precis som jag tänker att om jag vill bli förlåten måste jag förlåta andra, tänker jag att om jag vill att ni ska se mig bakom mina brott måste jag kunna göra det med andra människor. Tänkte, jag tänker nog inte så längre.
 
 
(null)
 
 
Kommentaren som tvingade mig att tänka till. 
Det här spelades alltså in i december och som jag skrev i gårdagens inlägg om mitt behov av bekräftelse som idag är mycket mindre, har min självkänsla växt sen dess. Något har gnagt i magen sen inspelningen och frågan om att se människan bakom brottet har gjort sig påmint i bakhuvudet. Jag har nog så gärna velat se bakom brottet men inte känt att jag genuint gör det. Samtidigt som jag har brottats med en stark tro på att jag måste se bakom alla typer av brott för att själv kunna vilja att ni ser bakom mitt. Att jag inte kan begära att andra ska se bakom mig om inte jag ser bakom andra
 
Så kom podcast-avstnittet ut i lördags och jag lyssnade i söndags. Jag är ju enormt självkritisk så jag hittade ju såklart en del att vara missnöjd med, men jag försöker få mig själv att fösrtå att jag inte är någon jävla robot som gör allt rätt. Prestationsprinsessan i mig är ju jävlgit påfrestande och jag måste säga åt henne att jag bara är människa och där och då gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Det var min första poddinspelning och det viktigaste är ju som med Agenda; att jag går utanför min comfort zone och faktiskt vågar utan drogernas skyddade barriät. I söndags hör jag en reservation och nervositet i min röst men tänker att det beror på nervositeten för att ens spela in. Det där som gnager i magen går inte att förneka längre och jag inser att jag måste skriva ett inlägg om hur jag ser på hans brott, för att jag för mig själv måste sätta ord på mina tankar och känslor.
 
(null)
 
 
Sedan fick jag en kommentar om det. Jag vill understryka att ingen sagt åt mig att be om att få avsnittet borttaget, ingen har överhuvudtaget sagt åt mig vad jag ska göra och mitt beslut är baserat på flera olika komponenter. Däribland en kommentar, Carl-Adams utkast till sin självbiografi och de där sekunderna då jag skulle sätta mig ner och reflektera över hans brott. Fram till igår eftermiddag är jag fortfarande säker på att jag inte kan döma Carl-Adam pga mina egna brott och framförallt mannen som dog i en överdos. När jag fick ovanstående kommentar om att hen inte tycker att mig ha dödat en missbrukare är jämförbart med våld i nära realtioner så hände något i mig. Här någonstans stannar jag upp, sitter på station och sittrar bokstavlig talat rakt ut i ingenting sådär länge så folk nog började se att jag satt försjunken i djupa tankar.
 
Jag vill ju vara en bra medmänniska, efter allt ont jag har gjort är det otroligt viktigt och i mitt huvud har det innefattat att se människor bakom sina brott, för att jag ska ha rätten att vilja att andra gör det med mig. Så här någonstans börjar kugghjulen snurra där uppe och min spontana reaktion, oberoende av vad jag tycker mig borde känna, är att jag inte tycker mitt vållande till annans död är jämförbart med våld i nära realtioner. Att sälja droger som sedan leder till en överdos har helt enkelt inte samma uppsåt som att upprepade gånger slå den man säger sig älska. Det är nog första gången sedan poddinspelningen som jag verkligne landar i det där som gnagt i mig, hur gärna jag än vill se att alla människor är lika kan jag inte det. Om jag sätter Simon i Carl-Adams skor skulle jag tyckt annorlunda och antagligen bett honom gå när jag fick veta hans brott. Och för andra kvinnor är Carl-Adam för dem vad Simon är för mig. Ett monster.
 
(null)
  
När jag kommer hem öppnar jag datorn och tar fram den självbiografi han en gång skickade till mig för korrekturläsning och ge konstruktiv kritik på. Jag klarade inte av att läsa hans syn på sitt våld och kunde inte läsa klart. Igår var jag tvungen, tvungen att veta för att kunna strukturera mina känslor, tankar och framförallt magkänsla. Jag ligger i soffan ett par timmar och läser om hur hans barndom och delar av missbruket innan jag kommer fram till våldet. Jag får ont i magen och kedjeröker röda Pall Mall för att hantera ångesten samtidigt som jag får som blixtrar i huvudet av vad Simon gjort mot mig. Det är inte några detaljerande förklaringar till hur allt gått till, då han säger sig inte minnas någonting. Snarare hans tankar och analyser på varför han slår de kvinnor han säger sig älska. Jag slutar läsa när jag inser att det handlar om ett kontinuerligt upprepande mot flera av hans tidigare flickvänner.
 
Helt plötsligt ser jag allt ur ett helikopterperspektiv, ett utifrånperspektiv och det är som om jag ser oss två sitta i varsin soffa. Han som förövare. Jag som offer. Han som misshandlat kvinnor och fått kvinnor att må så som Simons misshandel fick mig att gå. Hela kroppen skriker Nej! och jag ringer bästis-Jonas, när det blir så här intensiva känslor behöver jag inpiuts för att inte tro att jag överreagerar och är överkänslig, något som Simon printat in i mitt huvud och som vid starka reaktioner fortfarande får mig att tro. Jag behöver höra från någon jag litar på att jag inte är helt upp-fuckad i tankarna. Jag messar med den andra bästa vännen och försöker få tag på mamma, snörar på mig de beiga vinterskorna och såhär i efterhand är det som att jag ser mig själv utifrån igen. Jag behöver gå ut och gå, för ut och gå är ett av mina bästa verktyg när jag inte kan droga.
 
     
 
Jag skriver till Carl-Adam att jag vill att han tar bort, han svarar diplomatiskt och utan rättfärdiganden samt meddelar att det nu är borttaget och att han gärna vill veta hur jag tänker. Jag svarar att jag måste landa i det här innan jag kan svara på det, för jag vet inte själv. Jag vet bara att jag inte kan strunta i mina principer, de är alldeles för viktiga för mig. Jag lät mig bli smickrad, egot fick sitt och bekräftelsebehovet fick sitt. Det räckte tydligen för att jag helt skulle bortse från mina principer. Jag är glad över gårdagens kommentar, den fick mig att tänka till att det finns olika grader i helvetet.
 
Jag har nog förminskat mig själv och tänkt att våra brott är likvärdiga, trots att jag inte aktivt skadade så som en man som slår sin kvinna gör. I slutändan sitter jag som offer i en podd med en förövare och sviker mig själv och kvinnorna han slagit. Hade det varit Simon som drev en podd och en kvinna med samma erfarenheter som mig skulle ställa upp skulle jag undra hur hon tänkte, hon om någon borde ju veta hur manipulativa och sjuka dessa män är. När det fortsätter ske kontinuerligt och mot flera går det inte längre att skylla på omständigheter då det någonstans i de här männen är något som inte stämmer. Jag vet inte om jag hade kommit fram till det här utan denna kommentar. Det betyder inte att jag uteslutanden lyssnar på vad andra säger utan att en frö såddes i mig som gjorde att jag läste en del av hans självbiografi, började analysera och reflektera samt höra av mig till de jag litar allra mest på.
 
     
Att göra det här igår kändes skönt, som att jag stod upp för mig själv och mina principer. Att jag struntade i om jag blev en besvärlig kvinna som medfört extrajobb för Carl-Adam iom förberedelser, inspelning och redigering. På något sätt har jag tolkningsföreträde i det här och min känsla kan ingen ta ifrån mig, känns det inte rätt kan jag inte göra det bara för att mitt ego är smickrat. Av alla de här sakerna lär jag mig ju enormt mycket. Av Agenda lärde jag mig att inte lita på 100% att något är spikat, för i mediabranschen är det aldrig det och nu litar jag inte på att det sänds förrän jag faktiskt ser att det sänts. Likaså har jag lärt mig av det här att sluta ignonera magkänslan, att lita på mig själv och inte låta ett smickrat ego gå före mina värderingar och principer.
 
Hade det varit idag jag hade fått veta hade jag som sagt antagligen vågat be honom gå. Hans brott är alldeles för personligt för mig och med tanke på hur mycket skada jag tagit av Simon vill inte jag vara nära en man som skadat andra kvinnor på samma sätt. Jag inser att jag inte är kapabel att se människan bakom alla typer av brott, inte när det gäller brott jag själv varit utsatt för. Jag kan förstå att det finns yttre faktorer som påverkar men jag kan inte känna att en sådan människa är likvärdig med mig. Kvinnomisshandlare står väldigt långt ner för mig, strax över våldtäktsmän, pedofiler, sexualförbrytare och mördare.
 
(null)
 
 
Pust!
Till och med jag blir trött av längden på det här inlägget, men jag behövde göra det. Jag blamear inte mig själv jätte mycket för att jag inte bad honom gå, jag kan ju  inte klandra mig själv som inget sa för att jag inte vågade? Jag vet ju att jag inte är mer än människa och tycker väl inte att det är lustigt att jag lät mitt smickrade ego bestämma. Jag har inte känt mig duktig på något sedan jag startade företaget 2010, har tappat min idenitet efter att jag slutade sälja droger och levt med en man i 2,5år som förklarat hur otroligt värdelös jag är. Jag var svältfödd på smicker och minsta lilla fick mig att vilja ha hela kakan, jag fick mersmak av känslan och blev hög av bekräftelsen. I meddelandena ser jag att vi pratar lite om rädslan att gå in i relationer och även där tog jag för givet att han menade i och med sitt missbruk och inte det faktum att han slagit sina flickvänner när han blivit arg.
 
Jag hade en dålig känsla under inspelningen också, berättade efteråt för min bästa vän om små subtila tecken som gjorde att jag backade. Jag visste nog inte då att det berodde på att jag kände igen något i hans ögon som alltid funnits i Simons, inte de där svarta hatiska ögonen som kommer fram när han blviit arg. Utan de ögon Simon hade i början när han ständigt höjde mig till skyarna, gav komplimanger och var alltid så inläsande och sympatisk mot mig. Det där underbara som var i början, som byggde upp mig innan han rasrade mig.
 
(null)
 
 
Det senaste dygnet har jag analyserat sönder de timmarna han var här och kan se varför jag sa till mamma efteråt att jag kände mig obekväm. Narccissiter, sociopater, psykopater och kvinnomisshandlare är beräkneliga av den anledningen att de vill veta hur de ska agera för att på bästa sätt få utlopp för sina lustar och bli bättre på att manipulera. Han borde inte hört av sig till mig som brottsoffer så tidigt i processen när han själv utövat våld och han borde berättat om sina brott tidigare. Jag skriver ju ändå väldigt mycket om hur det är att leva med våld i nära relationer. Det är väl egentligen inte lustigt att han skrämde mig efter allt Simon gjort mot mig? Kanske sågs jag som ett lätt offer i och med att jag är så öppen med min sårbarhet? Jag vet inte och det är inte mitt ansvar att förlåta honom, det är inte mitt ansvar att stryka honom medhårs för att bekräfta honom. Jag vill inte begöva ha sådana män i min närhet och när jag ser tillbaka på de fyra timmar han var här så ser jag alldeles för många tecken som jag inte vill eller behöver deala med.
 
(null)
 
För de kvinnor han misshandlat, för mig som blviit misshandlad och för alla kvinnor som någon gång levt med våld i nära realtioner eller psykisk misshandel så kan inte jag ställa upp det här. Jag kan inte stå för hans handlingar vilket jag indirekt gör om jag väljer att ställa upp i hans podd. Så därför bad jag Carl-Adam ta bort mitt avsnitt vilket han också gjorde. Av någon anledning kan jag fortfarande lyssna på det då det är sparat i biblioteket i telefonen, jag får se om jag sprarar det men det viktigaste för mig är att inte medvetet gynna en kvinnomisshandlare. Jag var trots allt i en väldigt sårbar position, där jag för första gången på många år blev uppmärksammad för min historia och relativt ny i drogfriheten med en självkänsla som fortfarande var i botten. Jag blamar inte mig själv för hur jag agerade då för jag var väldigt skör, jag kan se vad jag gjorde för fel och det är det jag tar med mig ifrån det här.
 
Jag behövde verkligen den kommentaren för att tänka till och det är en av de främsta anledningar till att jag älskar bloggandet, att ibland ser jag inte saker för att jag fortfarande är under upplärning av vuxenlivet och då hjälper ni mig. Att jag sedan var källkritisk och försökte ta reda på verklig fakta innan jag fattade ett beslut om att vilja få avsnittet borttaget, är jag också stolt över. Det senaste dygnet har jag analyserat sönder de timmarna han var här och kan se varför jag sa till mamma efteråt att jag kände mig obekväm och var reserverad.
 
Magkänslan vann till slut och jag lär mig återigen hur stark dess intution faktiskt är.
Jag vågade ta i det jobbiga trots att samhället skapat en norm där kvinnor inte ska vara besvärliga.
Jag lyssnade på kommentaren som egentligen inte beskyllde mig för något men valde att söka information på andra platser och inte basera min känsla och senare handling på en persons åsikt. Jag reflekterade, analyserade och accepterar att mitt smickrade ego vann kampen då och att bekräftelsebehovet kan va så stort att den gör att man kan göra väldigt dåliga val
 
Jag står upp för mig själv, för mina principer och värderingar och står upp för alla kvinnor han skada.
Och för det är jag jävligt stolt över mig själv.
 
Hur tänker ni, kan ni se människan bakom alla brott?


#1 - - Ellie:

Finaste fina. Ja jag kan se odjuret bakom brotten men väljer att se glasskålen bakom knytnäven. När ska jag komma till dig i sommar syster? När behöver du soft och trevligt sällskap som mest?

#2 - - Hanna Karlsson:

Nej det kan jag inte. Inte vad gäller kvinnomisshandel, brott mot barn eller mot djur. Där går min gräns.

Svar: Ja, jag har insett det också. Att jag inte behöver se människan bakom ALLA brott för att vara "en god människa".
Ceclia Axelsson, Mjölby