Att hantera besvikelser

(null)


I och med att mitt mående är lite si och så just nu och jag försöker lära mig att lyssna på kroppen, att bara va och inte pressa mig själv  till det hjärnan inte pallar ligger bloggen lite på paus och jag hänger mer på Instagram. Därför blir det ju inte så mycket blogginlägg, trots att jag är medicinhämntningsledig på onsdagar. Tänkte istället ägna mig åt något jag inte gör vidare ofta pga kan ändå inte slutföra det pga ekonomin, fönstershopping. Den där 30-års dagen börjar ju närma sig inklusive helg med midsommar och 1år som drogfri (som om ni kunnat missa helgen som innehåller alldeles för höga förväntningar).

Ju fler som beskrivit sina jämna födelsedagar och hur lite de firat i jämförelse med hur jag tror man ska fira, desto mer landar jag i att det räcker gott och väl att vara med bästis på midsommarafton, åka till mamma på födelsedagen och jobba på årsdagen. Jag tror (vet) att all ångest inför den helgen inte är enbart förväntningar, utan dels att jag har dåliga erfarenheter från senaste åren. Förra året blev jag bortvald kvällen innan av någon jag trott brydde sig om, knarkade bort hela helgen och försatte mig själv i farliga och destruktiva situationer. Året innan det var jag gravid och svalde abortpiller på midsommaraftons morgon, rökte cannabis med Simon och när det började blöda åkte vi hemåt och han somnade medan jag fick utstå aborten på egen hand.

Året innan det minns jag inte ens, knarkade någonstans med någon? Antagligen Simon, det jag hela tiden varit rädd för inför denna helg är att jag antingen ska bli sviken igen och/eller skita i allt för att jag mår så dåligt och knarka sönder mig. Det jag behövt är konkreta planer men känt mig för blockerad av förväntansångest för att hitta på vad. När jag för ett par månader sen fick erbjudandet på mailen av en med missbruk i familjen och som gick i Simons skola (någon inte jag känner) att gå på spa på födelsedagen var jag väldigt tveksam, det kändes för dyrt för att tas emot men samtidigt skulle det vara en otrolig lättnad att ha något så konkret uppbokad. Och framförallt något jag alltid velat göra. När det i helgen kom fram att det inte skulle bli något blev jag enormt besviken för att den tryggheten rycktes bort. Dessutom suger jag på att hantera besvikelser för att jag genomlidit en del och får alltid självföraktet tillsammans med det. 

Börjar typ anklaga mig själv att jag är dum i huvudet som tror att någon är villig att ge mig något sånt, att jag ändå inte är värd det, att karman gör att jag inget får, att jag inte är värd att respekteras och yadayadayada. Det där lägger sig ju efter ett par dagar men i början är det alltid jävligt intensivt. Dessutom känns det jobbigare när det är från människor som inte missbrukar, som om jag trott att drogfria människor inte beter sig på ett visst sätt och de inte ens "kan skylla på drogerna". Tror det är därför det här med den där vännen tar så hårt, för tankar som att om inte han orkar med mig, respekterar mig eller värderar mig högre än en jävla knarkare - Vem gör det då?

Nu blev det här ett längre inlägg än jag tänkt, kanske börjar komma tebax från bloggkoman? Imorse var jag ute och gick med gymnasiets bästa tjejkompis och det är så jävla, jävla, jävla skönt med människorna som kände mig innan missbruket, jag behöver inte känna att jag identifierar mig med missbruk och kriminalitet för dem känner riktiga Cecilia. Nu ska hon typiskt nog flytta från Skänninge i helgen men bara in till Mjölby där jag ju hänger fyra dagar i veckan ändå. Jag hoppas verkligen det här blir en bestående vänskap och att jag inte blir en cynisk bitterfitta som inte vågar lita på någon.

Även syrran var här en sväng förut och efter att hon haft en rätt dålig period (bipolär) tror jag hon är på väg upp igen. Jag hoppas det. Det har väl helt enkelt varit för mycket små orosmoment senaste tiden som gjort mig extra hjärntrött och därför kollapsade i måndags. Just det! Skrev jag att sommarens arbetsträning är klar? Jag kommer vara uppe på skogssjön och baka och hålla på i caféet. De tar egentligen inte emot någon som arbetstränar pga ingen som kan handleda men iom att mitt problem inte ligger i själva arbetet utan att bara göra det så litar de tillräckligt för att låta mig va där ändå. Fan, har jag skrivit det här redan? Eller var det på Instagram? Minnet alltså, känner inte alls igen det.

Frihet under ansvar eller ansvar under frihet. Jag kommer fortsätta kunna gå iväg om det blir jobbigt, ställa mig på en yogamatta i skogen eller bara behöver andas. Tänker gå upp dit eftee jobbet imorgon och överraska Noi och Aleya med att jag kommer vecka 27. Lite ovanlig känsla att veta att folk kommer bli glada av att jag kommer, snacka om att självkänslan sugit om jag aldrig riktigt känt det så. Jag minns första gången jag kände det i vuxen ålder, det var 2016 när jag muckade från fängelset. Jag ringde mamma på vägen därifrån, efter att ha fått mucktårta, mucksånger, muckprank och massa kramar av de andra intagna och sa "mamma, de tyckte ju om mig för mig, för vem JAG är utan att vara påtänd, rolig att knarka med, drogförsäljare eller någons flickvän, de tyckte om riktigt Cecilia" och det var så häftigt att känna.

Och så känner jag nu på jobbet med de som är anställda också, det är helt enkelt en ny men jävligt härlig känsla. Förra veckan kom en ny tjej och hon sa att jag gjorde det roligt att komma till jobbet och bättre komplimang går väl inte att få? Jag tror jag uppfattas som skämtsam, rätt självsäker som skrattar, sjunger och dansar mycket. Skillnaden är väl att förr hade jag en fejkad kall fasad som syntes och hördes, denna gång är det jag på riktigt. Dock brukar energiska Cecilia lägga sig efter ett par timmar och jag blir lite mer inåtvänd när hjärntrötthet eller känslor tar över. Jag vet ju att det inte syns i sociala sammanhang hur jobbigt jag tycker det är och det börjar väl hjälpa att det också blir mindre jobbigt. Ju mer jac interagerar med människor destu mindre läskigt blir ju också det sociala.

Nu ska jag fönstershoppa!


P.S Vet ni vad som precis slog mig?
Jag ska ju för helvete fira att jag lever som 30-åring och dessutom är drogfri. För fem årsen trodde jag varken det ena eller det andra!