Sluta försöka va så jävla duktig!

Hej people!
Nu har jag tänkt lite, som vanligt med andra ord. Herregud, jag behöver en sysselsättning för det här ständiga analyserandet blir jävligt kontraproduktivt. Kommer visserligen fram till en hel del bra saker men dygnets tjugofyra timmar blir en neverending berg-o-dal-bana. Jag pratar ju rätt ofta med mig själv, inte på ett schitzofrent sätt utan snarare att jag måste prata med känslorna ibland. Säga åt ångest att dra åt helvete, be överanalyserandet hålla käften och så vidare. Inte jättetrevliga diskussioner med andra ord, men jag måste tyvärr vara hård mot den typ av känslor och tankar. De pratar högt och i munnen på varandra annars och jag hör inte vad magen, själen och hjärtat vill säga. 

(null)

Jag är ju i en personlig resa av rang och är enormt tacksam över att ha startat den här bloggen, den ger mig utrymme att få ner allt jag annars går och tänker på tills absurda slutsatser uppstår. Att jag kan hjälpa andra genom min historia vet ni ju vad jag känner inför, det är ju en ära att få göra. Att jag dessutom har ett gäng av er med sjukligt kloka tankar som kan få mig att tänka en extra gång, reflektera på ett nytt sätt eller bara bli peppad utav är oslagbart och betyder enormt jävla mycket.

Samtidigt försöker jag ju lära mig så mycket som möjligt om beroendesjukdomen, läsa på hur den fungerar och samla så mycket kunskap att jag kan finta bort dess försök till att få mig att trilla dit igen. Jag älskar dessutom att skriva om det och sprida den här informationen vidare, kunskap är makt liksom. Jag är så trött på dömande människor som tror att det bara är att ta sig i kragen och ta lite jävla ansvar, men att fördöma dom för deras fördomar blir om möjligt mer kontraproduktiv än att analysera sönder varenda liten tanke i mitt huvud. Därför informerar jag hellre och tror på att det är en bättre väg att gå för alla, varesig man är närstående, medberoende, beroende eller inte har någon koppling alls till något beroende. 

(null)

Beroende klassades av WHO i början av 70-talet som en sjukdom, just för att det är en felkoppling i hjärnan och således en fysisk hjärnsjukdom. Att man sen är ansvarig för att den uppkommit? Alltså, det är ju mycket mer komplext än så, beroendesjukdomen är ju långt ifrån svart eller vit. Ska vi låta bli att vårda kol eller lungcancer som uppkommit av rökning, diabetes som uppkommit av en onyttig livsstil eller hudcancer som uppkommit av för mycket solarie-solande? Beroendesjukdomen uppstår ju inte av egen fri vilja på det sättet många tror, precis som ingen tänker att de ska få kol, diabetes eller cancer pga sitt leverns bestämmer sig ju ingen för att bli missbrukare. Beroendesjukdomen utvecklas dessutom lättare om det finns en ärftlighet, nu vet inte jag alls hur mycket större risk det är att få kol, diabetes eller cancer om man har det i släkten. Men så fungerar i alla fall beroendesjukdomen och det behöver vi prata mer om för att narkotikarelaterade dödsfall inte ska fortsätta öka som det gör just nu. 

Som beroendeperson har jag ju en känslighet i belöningscentrumet, vilket jag märker av rätt tydligt. Kanske är det också orsaken till att jag ibland får det jag både kallar mani och kreativt flow, som kan ge mig fjärilar i magen av ren och skär lycka. Vi har ju tidigare snackat om hur lätt jag blir beroende utav saker, inte alltid ett kemiskt beroende så som droger eller cigaretter, men fortfarande en typ av beroende. När jag går upp i saker, går all in och kör allt eller inget tror jag de flesta beroendepersoner känner igen sig i. Varesig det handlar om droger, träning, hälsa, yoga, sex, vänner, män, bloggande, rökning, socker etc så är jag en sådan allt eller inget person att jag har svårt att göra någonting lagom mycket.

(null)

I somras var jag inte nöjd om jag inte yogade två timmar på morgonen och sen gick en mil hem. Jag överäter socker ena dagen och låter helt bli nästa. Jag blir upp över öronen förälskad eller vill inte se åt män överhuvudtaget. Jag knullar tio gånger på en dag eller ingenting alls, röker ett paket cigg ena dagen och tre cigg nästa dag. Är supersocial en vecka och isolear mig totalt nästa. Det är så jävla svart eller vitt och det är väldigt dränerande. Det skulle vara så skönt att bara få va ibland. Det är väl också därför man ska vara försiktig att diagnosera beroendepersoner, för detta tillhör ju ofta beroendepersonligheten samtidigt som det påminner väldigt mycket om bipolär.

Att ha en känslighet i belöningssystemet gör att vi lättare får en kick av saker än "normala" personer. Så som jag skrivit om socker, att det för människor med en känslighet generar både god smak och en dopaminkick. Och herregud vad jag kan få kickar av olika saker, vilket såklart i stunden är helt freaking underbart. Att självmant kunna framkalla fjärilar i magen, euforirus och dopaminutsöndringar är så jävla skönt. När kicken sen lagt sig blir det dock väldigt, våldigt tomt och det är ofta då jag går ner i en svacka och får istället ingenting gjort. 

(null)

Egentligen är det väl resan till kicken jag älskar mest, att sträva mot något och sen lyckas är nästintill oslagbart. Den största baksidan är ju att det hela tiden är ett jävla jagande och normala saker räcker liksom inte. Det är hela tiden fokus på nästa sak och jag måste ständigt påminna mig om mindfullness och vara i nuet. Inte hela tiden multitaska (hjärnan är inte ens skapt för det, den klarar att minnas 3-5 saker åt gången, sen börjar den halka efter), utan jag måste medvetet stanna upp för att leva här och nu. 

Sen är ju inte hjärnan så okomplicerad att en känslighet i belöningssystemet är mitt enda problem, det skulle jag nog lära mig att hantera. För att jag ska vara en fullbordad Cecilia adderas ju en hel massa andra personlighetsdrag. Min prestationsångest till exempel, en ångest jag haft sen barnsben och att hela tiden vilja vara så jävla duktig. Att få beröm har även det gett mig en kick. Det där med att vilja vara duktig har gått så långt att jag fått be mina närmaste att sluta säga att jag är det. Dels för att jag kan känna mig så liten av att bli berömd som duktig för simpla saker som att tvätta. Men framförallt för att det startar en process i mig att vilja vara ännu duktigare och visa att jag kan göra ännu bättre ifrån mig. 

(null)

Bekräftelsebehovet behöver liksom sin dos och för att träna på att själv vara den som bekräftar mig har jag undanbett komplimanger om mitt utseende och att jag skulle vara duktig. Utseendet för att jag inte vill bli värderad för mitt yttre och duktig för att det blivit så laddat för mig. Sedan blir jag ju givetvis inte förbannad om de ibland kallar mig snygg eller att jag är duktig som drogfri, men ordet duktig relaterar min hjärna per automatik med prestation. Precis som när jag var 15år och fick höra att jag var stark som kom tillbaka till skolan två veckor efter pappas död och inte grät. Det har tagit fjorton år att inse att styrka inte nödvändigtvis är att vara känslokall och osårbar, men att som femton åring bli berömd för att inte visa vad som pågick inuti gav en skev bild av styrka. 

Grejen är att jag inte vill att bloggen ska bli en sådan grej men jag är rädd att det är precis det håller på att hända. Vilket jag måste stoppa för jag vill inte att det ska bli en inget av bloggen. Inget vitt, av eller prestation, krav och press. Den ger mig ju dessutom uppmärksamhet och bekräftelse, vilket inte behöver vara negativt så länge jag inte blir beroende utav likes, kommentarer och bekräftelsen.

(null)

Vilket nog också nästan hänt. Jag har börjat kolla statisk, tok-kommentera stora bloggares kommentarsfält för att dra nya läsare, fråga er hur och om vad jag ska skriva etc. Jag tror ju numera att min historia hände av en mening och att mitt kall nu är att berätta om den och hjälpa genom den. Vilket såklart inte är fel så länge jag inte gör det samtidigt som det tar mer än vad det ger av mig själv. Jag har inte kommit dit än men har nog varit på god väg om jag inte stannat upp och frågat mig själv vad jag vill få ut av bloggandet, med hjälp av reflektioner från er. Vilket jag gjorde igår och insåg att jag är på väg. Och det brukar uteslutande bli att jag kraschar, känner mig misslyckad som inte når upp till mina höga mål och förväntningar. Jag vill inte dit, det riskerar min drogfrihet för mycket.

Jag vill så gärna göra något bra med det här, vill leverera och vara duktig. Grejen är ju att jag inte jobbar idag av en anledning; min hjärna är utbränd och jag kommer därför behöva öka min sysselsättningsgrad successivt. Jag har inte möjlighet att göra bloggen till mitt jobb och det är inte heller mening. Så här ett par dagar efter jag frågat om era åsikter kring skrivandet undrar jag hur fan jag tänkte. Den här bloggen ska inte bli någonting baserat på vad andra tycker, det här är ju min hobby och ska inte vara något preststionsbaserat. Det är inte meningen att jag ska bli stressad av att inte ha publicerat ett inlägg eller känna press att komma på något att skriva. Få saker hämmar kreativit så mycket som press att leverera.

(null)

Skrivandet är min konstform och mitt sätt att göra det på är ju mitt sätt, det går inte att kompromissa med för då försvinner lusten. Och jag behöver mina kompromissa, av vilken orsak skulle jag behöva det? Ett högre besöksantal? Det spelar liksom ingen roll om ni en vecka är 2500 unika personer här inne eller 4000., så länge jag för det jag mår bra utav, på mitt egna sätt. Det är ju ingen annan än jag själv som sätter de här kraven på mig och därför ingen annan än jag som kan hindra det. Min dröm är ju inte att bli en känd influencer som livnär sig på en blogg. Jag vill kunna försörja mig (på vad som helst) och samtidigt kunna hjälpa andra, är det genom min favoritsysselsättning att skrivs är det ännu bättre!

Herregud, jag blir irriterad på snubbar som försöker ragga när jag sitter och skriver och kom idag senare än vanligt till beroende för att jag inte orkar träffa flirtare som skriver på FB när han ska dit. Jag vill liksom mestadels bara få vara i fred. Jag passar inte som det och behöver nog mer yttre stimulans än att bara blogga. Och jag behöver ju inte ha något konkret mål med bloggen just nu, mitt mål med behandlingshem ligger många år fram och just nu är bloggen min hobby. Jag är inte där i min drogfrihet att jag ständigt kan finnas för alla andra, hur mycket jag än vill. Jag måste bli frisk först och till dess hjälper jag mer än gärna, men bara så mycket jag orkar.

Jag vill vara kreativ och bloggen är min plattform för det, jag vill inte tvinga fram resultatet eller leverade kvantitet framför kvalité. Jag älskar att skriva, fotografera, pyssla med DIY och skriva om det etc. Det är min hobby och på den nivån måste jag hålla det, hur mycket jag än vill gå all in och leverera tre inlägg om dagen eller skriva på ett sätt som passar er, så kan jag inte. Det här är ingen vanlig Isabella Lövengrip eller Kissie-blogg, det här är min hobby, skrivandet min konst, kreativiteten en lust och att det också kan hjälpa andra är ju ett jävla plus.

(null)

Så jag har tagit bort Google analytichs som räknar statistisk, igår kväll bestämde jag mig att jag inte behöver känna press att leverera inlägg och jag har tagit bort en app till Instagram som visar vilka som följer samt avföljer mig. Det här är inte mitt jobb och jag har ingen anledning att bry mig om sånt, sen var det här med bloggandet landar vet vi ju givetvis inte. Vilket såklart är jävligt skönt för pressen jag känt med bloggen senaste veckorna har bara hämmat min kreativitet och jag har publicerat texter bara för att. Vilket inte är meningen, meningen är att jag får skriva och vara kreativ samt att det kan hjälpa andra att öka förståelsen. Tycker man inte om att läsa långa texter har man inte så mycket hos mig att göra, jag gör det här på mitt sätt eller inget sätt alls.

Kommer jag kunna leva utan kickar? Frågade jag därför sköterska N imorse. För hur mycket jag än försöker byta ut droger mot sex, män, socker, bekräftelse, träning, prestation och bloggande så kvarstår beroendeprobkematiken och det får inte vara så. Jag måste lära mig att inte göra saker till hela min värld, måste ge mig själv ett break och inte gå runt med en ständig stress. Sen drömmer jag ju fortfarande om att göra bloggen stor, älskar allt som har med den att göra och kunna göra något bra utav det. Vilken kreatör vill inte bli uppmärksammad för sin konst, det är ju en del av att vara konstnär. Men det får inte, att vilja bli en stor bloggare inom beroendeproblematik och att gå från kriminalitet till det här, styra.

(null)

Som det här med serien om sockerberoende, jag vill och kommer skriva om det men jag kommer inte lägga ut scheman om sockerdetox så som jag tänkt. Kanske skriva lite punkter på vad man kan tänka på, både för er och min skull. Men jag vill inte delta i kroppshets och hälsohets, även om jag vill ha en så frisk kropp som möjligt vill jag inte lägga till ytterligare ett måste på livets alla andra måsten. Jag tror inte förbud är rätt väg att gå och även där tänkte jag gå från allt socker till inget socker. Jag måste lära mig att ta små steg för hållbara resultat och att sätta igång en sockerdetox med krav på leverans i bloggen är helt enkelt inte rätt väg att gå. Jag kommer fortfarande göra det efter att ha förstått hur farligt socker är för mig med känslighet i belöningssystemet och ett f.d drogmissbruk. Jag kommer också skriva en del om det, precis som jag gör om sexmissbruk men det blev en press som jag måste ta bort.

Hur mycket jag än vill göra detta till en kunskapsblogg och hjälpa er är jag inte där än. Jag har fortfarande så mycket med mig själv att jag inte kan prestera för andras skull och inte för min egen skull. Återigen, det är ingen som har satt de här kraven på mig men det behövs inte, tyvärr är jag själv den som ställer störst krav. Det ska vara perfekt eller ingenting alls.

(null)


Så det här blir sista inlägget där jag förklarar mig. Jag kommer inte be om ursäkt för långa inlägg, om jag bara skrivit en gång om dagen eller ingenting på tre dagar, jag kommer bara fortsätta vara mig själv och göra det jag mår bra utav. Sriva reflektioner, analyser, information, pyssel, skönhet och husmorsknep, saker jag lyssnar på, läser och ser men utan krav på att prestera perfektion. Jag hoppas ni hänger med på hur jag menar, jag älskar ju den sammanhållningen vi byggt upp här inne men senaste veckorna har för mycket fokus legat på prestation, öka besöksantalet och leverera snarare än vad jag levererar. Konst blir inte bra på det sättet. 

Nu ska jag luncha med min bästis! 
Ni kommer säkert inte märka så mycket, det ligger mer hos mig än någon annan. Jag fortsätter med det jag älskar och slutar sätta press på mig själv, jag behöver inte vara så jävla duktig hela tiden!