Mental återhämtning och mindfullness

(null)

Jag tycker det här med mental återhämtning är svårt, jag får lite dåligt samvete av att "göra ingenting" och känner mig en gnutta värdelös av det ibland. Därför har det väl blivit viktigt för mig att träna på mindfullness, samtidigt som det är en viktig komponent i yogan och meditationen. För allt det där är ju tre olika saker.
  • Yoga: Rörelser, positioner och fysisk träning.
  • Meditation: Göra "ingenting", mental återhämtning och acceptera sina tankar utan att värdera dem.
  • Mindfullness: Att vara medveten, se de små sakerna och vara uppmärksam och tacksam.
Allt hör ju liksom ihop och jag bloggar gärna mer om det om ni vill, jag har trots allt gått från deprimerad missbrukare med ångestproblematik inklusive panikpngestattacker till välmående, drogfri som kan hantera den lilla ångest som finns kvar utan sinnesförvirrande medel. Vilket är tack vare både yoga, meditation och mindfullness. Sånt yadayada som jag tyckte lät flummigt för har blivit en hel livsstil. 

(null)


Sådär säger Wikipedia om mindfullness och det förklarar det rätt bra. Jag försöker få in små övningar i vardagen som att bryta vanor och stanna upp. Typ såna här saker:
  • Att gå en annan väg till jobbet och vara uppmärksam på naturen.
  • Sitta på olika platser vid matbordet för att få nya, om än små, intryck.
  • Tugga god mat långsamt för att verkligen känna smak, njuta av den och vara medveten om den.
  • Stanna upp i skogen och lyssna på fågelkvitter, vind och bäckar som porlar. Bli medveten om hur vacker den är och identifiera allt som doftar gott.
  • Stå och titta på solnedgången för att uppmärksamma hur vacker den är. 
  • Sitta och betrakta människor.
  • Inte använda telefon utan vara i nuet och försöka minska telefontittandet när jag är bland andra människor, av respekt mot dem.
  • Stanna och ta tio djupa yogaandnings-andetag och känna hur jag fylls med syre.
  • Uppmärksamma omvärlden, se en vacker ros eller fint, nött staket.
  • Skriva ner tre saker varje kväll som jag är tacksam över under dagen.
  • Eller som ikväll, få en hundring av mamma för att kunna köpa kebabtallrik och sitta utomhus, framför en å och en solnedgång och äta. Betrakta naturen runt omkring, andas lugnt och djupt samt tänka på hur tacksam jag är som kan göra en sådan simpel grej.
För mig har det blivit otroligt viktigt att känna tacksamhet för de små sakerna i livet. Att jag är drogfri, kommit igång med arbetsträning, yogar nästan varje morgon, går ut och går nästan varje dag och nu kommit igång med styrketräning. Att jag har startat blogg och instagram och får så fina meddelanden av människor som känner sig hjälpta. Att jag har fått en andra chans i livet liksom. 

Likaså är det viktigt för mig att tänka positivt. Istället för att gräva ner mig i kompisrelationen som precis tog slut tänker jag på min bästa vän Tommy, människorna  som jag lärt känna via Instagram och bloggen plus tjejerna som jag träffade förra veckan därifrån, att jag i söndags satt och pratade med en vän och fick en ny, ödmjukare bild av honom, att jag har människor på jobbet jag klickar med och instansmänniskor som är de allra bästa. När det kommer negativa tankar om att jag är värdelös som människa och därför inte är värd att behandlas bättre ellr med mer respekt än jag fick i den där kompisrelationen, säger jag bokstavligen åt mig själv att inte tänka så. Ibland säger jag t.o.m högt att nej, sluta tänk så. Ibland säger jag det femtio gånger om dagen när en känsla är väldigt negativ.

Jag tror på tankens kraft, inte att den tar bort allting men att det blir hundra gånger roligare att leva med ett positivt mindset. Jag uppskattar ju livet mer när jag hittar små saker som jag blir tacksam över och nu har den där tacksamhets-barometern jag byggt upp blivit lite automatisk. I nästan allt jag gör, tänker och känner försöker jag se vad jag är tacksam över i det.  Är det något som är negativt försöker jag alltid hitta den positiva motpolen.

Nu äe klockan strax tio och jag är uppe lite på övertid, jag mår mycket bättre efter lite sömn och en halvtimme framför en å och en solnedgång, ätandes en kebabrulle. Jag har suttit och tänkt på allt jag är tacksam över i livet istället för att fokusera på att jag förlorat honom och skickat mess till min bästis om hur glad jag är över att han inte är som så många andra män.

Puss! 

Att gå från höstälskande till vårförälskad

(null)


Så är den äntligen här, värmen som tinar upp vinterfrusna själar och ger hjärtat hopp om villkorslösa lyckorus igen. Jag gillar nog den här årstiden allra mest, när våren håller på att bli försommar och Sverige blomstrar, ler, skrattar, sjunger, hånglar, lever igen. 

Jag har alltid varit en höstmänniska, tyckt att ingen årstid är så vacker som när träden skiftar i eldiga nyanser. Med drogfriheten kommer tydligen också en kärlek till det ljus som förut kändes så bländade och gjorde varenda litet ärr på kroppen så obamhärtligt tydligt. Varenda litet sår i själen blev så vansinnigt tydligt att det fortfarande blödde trots att det funnits i större delen av mitt liv. Under hösten är det alltid mer okej att vara inomhus, okej att gömma allt det fula inom hemmets fyra väggar och istället betrakta världen genom det varma filter som bara tända ljus kan åstadkomma. Inget dåligt samvete för att en inte gör det som hela världen skriker ut på sociala medier attde gör sommartid. Det som inte syns där har inte hänt och jag försöker att inte vara sån men vet att det är exakt sån jag är. Hösten är förlåtelsens tid, det går att blunda för allt som inte borde blundas för och mörkret gör inte problemen lika kantiga, hårda och påtagliga. 

Hösten har alltid känts mindre kravlös, med en luft så mycket lättare att andas och med färger som alltid matchat den sorg själen ständigt skiftat i. I mörker har det alltid gått att dölja amfetaminets stora, svarta pupiller och morfinets knappnålssmå. Opiatgrå hud har inte varit lika synlig och inte lika mycket smink har krävts för att dölja det trasiga inuti som till slut syntes utanpå. Jag läste ett av de vackraste citat inne på Bloggbevakningens kommentarsfält här om dagen, att hjärnan har tagit måndag. För mig är hösten en hjärna som ständigt tagit söndag. 

(null)


I år är det annorlunda. 
Kanske för att de små ärr som ljuset ombarmhärtligt tagit fram tidigare, är nu mer blekta än då. De blödande, infekterade såren i själen har börjat läka och gör inte längre så ont. De finns där, jag kan acceptera dem,  förlåta dem och leva med dem. Till och med gilla dem för var och ett skvallrar om erfarenheter jag inte vill vara utan. Även om det vita ljuset tydligt visar att kroppen inte mött sol sen september någon gång, är inte den vinterbleka huden längre någonting fult. Det finns inte längre någonting som gömts i snö för att i april komma upp i tö, helt enkelt för att jag inte gömde någonting. 

Jag har inte längre någonting jag vill fly ifrån, gömma för omvärlden eller dölja för mina närmsta. Jag vill inte springa från känslorna eller förtränga tankarna, de finns här och jag kan acceptera dem för det de är. Acceptera mig för vem jag är. Istället kan jag njuta av allt det vackra maj för med sig, på ett sätt som jag inte kunnat njuta av sen barnsben. Fötter med pastellfärgad tånaglar som äntligen slipper trängas i för hårt knutna kängor. Gröna gräsmattor med perfekta ränder klippta av en man som med en öl i ena handen till slut köpte den där åkgräsklipparen han längre dröm om. Maskrosor som tränger upp genom alla material och även om jag inte tillhör skaran som skulle klassas som maskrosbarn, känner jag mig lika stark som maskrosen som trängt sig igenom asfalten. Damer i blommönstrade klänningar, klarröda läppar och med upplagt silvergrå som skvallrar om stadens alla invånare, medan de dricker kaffe på cafét direkt ur fatet genom en sockerbit. 

Femtonåriga tjejer i vita jeans som i klungor håller varandras armar och känner sug vuxna, coola, redo. Amerikanska bilar med bullrande motorer, högljudda avgasrör och nedvevade rutor där den obligatoriska armbågen sticker ut och ur högtalarna vrålar någon typisk raggarlåt som vi utanför bara hör basen av. Vindtorkor på varje tomt, i varje villaområde, i varje stad. Fulla av pastellfärgad sängkläder som tas in innan nattens dagg gör dem våta igen och hela Sverige suckar lyckligt över hur gott det luktar om kläder som fått torka utomhus. Ljudet av gräsklippare som bäddar in hela samhällen i doften av nyklippt gräs, kolgrillar som ryker värre än grannens och människor som skrattar av lycka i varandras sällskap. 

Hela Sverige lever igen och jag älskar det. Älskar hur bilar med tyska registreringsskyltar tar över svenska vägar, att inte behöva ljudspår med fågelkvitter, vågor eller vind i träden, för att det finns där ute ändå. Jag älskar hur våren får människor att titta upp igen, ingen snö eller storm av kriga sig igenom. Inget hagel, regn eller iskalla vindar. Bara livet, våren och små brisar av lagom svalkande temperatur. Jag älskar hur människorna tar fram sin färgglada garderob, hur bin surrar lite för nära fönstret och vid varje husvägg står lyckliga människor med ansiktet vänt mot solen. 

(null)


Allra mest älskar jag att rulla ut yogamattan i det vilda och få stå i komplicerade ställningar i de där dofterna, till de där ljuden och i de där lagom svalkande vindarna. Jag har ingenting att gömma längre, ingenting att dölja varesig för mig själv eller för omvärlden och då blir inte det vita ljuset så obarmhärtigt bländande. Istället kommer små subtila tecken på att vi människor inte är några perfekta varelser utan alla har ärr av olika slag som vi försöker att låta bli att infekteras till sår. Ibland går det och ibland inte, oavsett så har jag precis rullat ut den rosa yogamattan framför Skänninges enda (och konstgjorda) sjö. 

Till höger om mig, hundra meter bort, ligger ett par i badkläder, hållande i varandras händer i hopp om att få färg på kroppen pussas de då och då när någon Gyllene Tider-låt sjungs ut från den portabla högtalaren. På andra sidan sjön springer en golden retriver vid vattenbrynet och försöker få med sig sin husse i röda shorts, ner i vattnet. Lite längre bort står två män och pratar högt och vilt på bred östgötska, den ena i endast badshorts med brun läderhud som skvallrar om att en Thailandsresa på vintern eller en chartervecka på Teneriffa i april nog är standard. 

Jag sitter i skuggan och skriver till er, hör hur fåglarna övar körsång som inte är lika irriterande som när de gör samma sak halv fyra varje morgon. Någonstans skäller en hund, bilarnas motorer känns avlägset och i bara shorts och linne fryser jag inte för en sekund. Det här måste bara det bästa jag veta. Att få sitta vid vattnet på den rosa yogamattan och borsta bort en myra som kryper upp för den vänstra låret. Låta fingrarna få göra sin välkända dans på tangentbordet innan jag ställer mig i bergets position för att påbörja en solhälsning. Klockan ett ska jag vara på vårdcentralen för att ta EKG, något en får göra när en medicineras med buprenorfin. Men först ska jag yoga en timme, tänka på vilken tur jag haft som fått en andra chans och påminna mig själv om att jag måste ta vara på den.

(null)


Mannen med den bruna läderhuden har två små mopsar som argt skäller på golden retrievern som nyss lekte i vattnet mittemot och nu springer bredvid sin husse som joggar runt sjön. Mopsarnas husse säger till sådär lamt som bara äldre män som älskar sina hundar lite för mycket gör. Jag skrattar när de springer ner till mig och husse försöker locka dem till sig samtidigt som han lovar mig att de inte är farliga. Jag hinner knäppa en bild innan de till slut lysssnar på sin husse tack vare godiset han skramlar med. I år ska jag göra våren och sommaren till förlåtelsens tid, inte ha dåligt samvete om jag är inomhus när solen skiner och inte försöka dölja min själ från det obamhörtliga ljuset mer. 

Livet alltså. 
Att jag för ett årsen trodde att jag aldrig kunde må så här känns så långt bort. Det gör liksom inget om jag lever på existensminimum, krigar mot drogsug, drömmer mardrömmar om Simon fortfarande, har en uppbränd hjärna som inte orkar lika mycket som förr och kämpar mig framåt. För det här är gratis och det är det enda jag behöver.

Tack livet och mig själv, tack ❤️




Tips: Guidad meditation

 
 
 
En sak till, som jag alldeles precis upptäckte. Jag fck en kommentar av en läsare att jag skulle prova en guidad meditaiton och de senaste treton minuterna har jag nu varit i någon form av drömvärld, som om jag vore paralyserad i en annan värld. Det var så j ä k l a häftiigt. Det är längesen jag kom i sådant tillstånd, nästan så jag kände mig hyptonserad under tiden. Klicka HÄR eller på bilden så kommer ni till den.