Mamma med bruten fot och jag med för mycket tankar

(null)


Hur har ni det i värmen?
Mamma bröt foten i veckan när hon skulle ut och bada på hala stenar (förbjudet att påminna om att 70-åringar kanske ska ta det lite lugnt). Hon åkte liksom till den inbokade tiden hos frissan innan hon åkte till akuten, "men du måste förstå att jag inte kan gå runt med grå utväxt" svarade hon slm världens självklaraste grej. I torsdags blev det operation och grejor, sju skruvar och någon metallbricka. Hela sjukhusgrejen satte såklart igång massa saker i en ångestperson som mig, jag har bara mamma och syster kvar i familjen, har några släktingar som jag inte umgås med men majoriteten övervakar mig från andra sidan.

Mamma är mest hög på morfin (Mvh avundsjuk dotter) och frågade fem gånger under ett halvtimmes-långt telefonsamtal om hon skulle kunna bli beroende av två veckors användning, vilket hon tydligen hade frågat läkaren lika många gånger om också. Nej, mamma. Det kommer du inte pga:
  • Hon har ätit natkotikaklassade sömntabletter sen jag föddes (alltså käkat benzo i 30år) och aldrig höjt sin dos. 
  • Jag har aldrig sett henne för full, visst har det varit en del middagar med fördrink, vin, snaps, konjac och avec till kaffet under min uppväxt men jag minns inte en enda gång som någon vuxen inte kunnat sköta sig inför mig. 
  • Alla blir inte beroende, det tar tid att utveckla ett beroende vilket börjar med missbruk. 
Så idag ska jag åka till mamma och hjälpa henne, utöver det så glömde jag stänga frysen i ett dygn i veckan så allt smälte och frystes om pga jag bröt ihop och jag sa till beroende igår att jag vill prova att höja min medicin mot opiatberoendet. Jag har väldigt låg dos Subutex som substitionsbehandling, ända sedan start har det varit viktigt för mig att klara mig på så liten dos som möjligt. Vet egentligen inte varför, prestige i att vara duktig och klara så mycket som möjligt själv? 

Men så kommer jag i sådana här skov där all min energi går åt att inte knarka, tänk om det skulle bli lättare genom att höja styrka eller byta till metadon? Jag käkar samma dos Subutex som de som "enbart" varit beroende av och missbrukat typ tramadol (mildaste opioiden) medan jag levt på fentantyl som om det vore syre och det är 50ggr starkare än heroin. Jag vet ju att min tollerans fuckades upp av fentanylet, efter att jag började missbruka det så var jag tvungen att ta monsterdoser av alla andra opiater/opioider (tramadol, morfin, heroin etc). Ja, i min värld är ju något uppfuckat när jag inte kan knarka som jag vill. 

Första fem åren i missbruket var jag likadan med doser som jag är med min medicinering mot beroendet idag. Jag hade vissa gränser, typ aldrig mer än 800mg tramadol och även om maxdosen är ordinerat 400mg kände jag mig mindre pundig om jag ändå höll mina gränser. Det var olika former av rättfärdigandet för att jag skulle vara liiiite bättre än gemene knarkare och därför inte "knarka på riktigt". I början höll jag mig då bara till narkotikaklassade läkemedel för det "var inget riktigt knark". Sen var det olika doser jag hängde upp mig på och även om jag successivt höjde så var jag noga med gränsen jag höll för tillfället. Sen var det att inte snorta (dra i näsan) utan bara bomba (svälja pulver i en bit toapapper rullat till en bomb). När jag väl började snorta fick alla lämna rummet och jag vägrade se andra snorta. "Ser jag inte så händer det inte". Sådär fortsatte det tills jag gjort och provat allt.

Jag kanske bara ska höja dosen och släppa prestigen i att hålla låg dos eller whatever nu är anledningen till att jag är så bestämd med det. Har alltså 14mg och normal maxdos är 24mg, samtidigt visar nya studier att kroppen ändå inte kan ta upp mer än 16mg och då är ju nästa steg metadon. Alla blir ju så jäääävla hjälpta av metadon och tänk om jag också skulle bli det och slippa kriga så förbannat jävla mycket? Hallå, medicinering skulle ju bli den lätta vägen och en anledning till att få knarka lagligt. Ja, det var så jag såg på det innan jag började LARO (Läkemedelsassisterande Rehablitering mot Opiatberoende) så ni kan ju förstå min besvikelse när jag insåg att allt jobb fanns kvar för mig att ta mig igenom? Medicin är ju så liten del i LARO och även om det hjälper mot drogsug tar inte subutexen bort allt för mig, inte så som många känner av metadon.

När jag diskuterar LARO och dess fördelar med missbrukare brukar en av mina vanligaste resonemang va "om det finns medicin varför då må mycket sämre utan medicin om hjälp finns"? Nä, riktigt så låter det inte, brukar låta bättre men orkar inte tänka. Hjärnan är ju uppfuckad efter ett opiatberoende, den vet inte längre hur den ska producera glädjeämnen som dopamin, serotonin och endorfiner vilket substitionsmedicin ju hjälper till med + en överkänslighet i belöningssystemet. Läs mer under kategorin Min medicin mot opiatberoende, där skriver jag mycket om hur hjärnan tar skada, varför beroende ör en fysisk hjärnsjukdom och en kognitiv funktionsnedsättning plus konsekvenserna jag känner av i vardagen av min uppbrända hjärna.

Jag tänker att jag kanske måste ta till mig av det rådet själv, jag ser Subutex och metadon som anti-depressiva för den deprimerade, stämningsstabilliserande för den med mycket upp- och nergångar eller bara som insulin för en diabetiker. En livsavgörande medicin som räddar liv pga uppfuckad hjärna med brist på vissa funktioner och ämnen. Äh, jag veeeeeeet inte vad jag ska göra för sköterska N fortsätter vara konsekvent med att det inte finns ett schema att följa ut ur missbruk som talar om varför jag mår som det mår och nör det går över. 

Många känslor har ju dessutom en förmåga att vara en varg i fårakläder. Där drogsuget är varg och utmålar sig i diverse olika känslor, eller nej. Menar tvärtom, alla andra känslor typ tristess, rastlöshet, identitetskris, rotlöshet etc är vargen som klär sig i drogsug för att jag ska luras av hjärnan att knarka. Blev det rätt nu? Fucking förtydling: jag tror alla känslor är drogsug pga svårt att skilja på känslor. Jag är uttråkad men iom att knark löser allt för stunden omvandlas rastlösheten till drogsug.

Åååå, blablabla och yadayadayada. Ni är rätt många som inte följer mig på Instagram, häromdagen kom jag över 900 följare och iom att ni är drygt 3000 unika här i veckan är ni ett gäng som inte vet allt som försiggår på insta. Ska därför delge er varför jag kommit fram till att inte dejta någon som följer mig där, men det blir i nästa inlägg (vet att jag inte ska lova inlägg pga svårt att hålla de löftena men nu tänker jag skriva det inlägget direkt och tidsinställa till 12:00) 

Puss (ska åka till mamma och hjälpa henne snart, hon kommer ju va helt sängliggande i 14 dagar och ska sen successivt belasta foten)!

Ni och jag, jag och ni.

(null)


Ni är så jävla fina, ni stärker mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt innan jag tog modet till mig att starta den här bloggen. Det är fredagkväll, jag har svalt sömntabletterna, har ingen dålig man bredvid i sängen och inget knark i kroppen. Fixade helt enkelt den här dagen.

När jag startade bloggen var jag så jävla osäker på om jag fick ta utrymmet, så mycket dumt jag gjort i mitt liv som skulle vara anledning till att jag inte längre hade samma rättigheter som andra. Ja, de självutplånande tankarna har alltid varit en del av mig. Vet inte hur många gånger jag kommit in på beroendeenheten de senaste 18 månaderna och frågat sköterska N vad som är fel på mig. Har så länge jag kan minnas varit min egen största fiende, förminskat, klankat mer och använt mig själv som slagpåse. Självföraktet har liksom blivit så normalt att jag aldrig riktigt ifrågasatte, samtidigt uppfattades jag tvärtemot och fick kämpa emot jantelagens fula tryne som ju inte visste vilken dålig självkänsla deras självutnämnda poliser slog på. 

Jag måste komma ifrån det, jag måste sluta tro att jag är så jävla fel. Ville mest kika in och säga att jag fixade den här fredagen som började med dåliga förutsättningar genom att ha otursnummer. Jag vill också säga att jag läser på riktigt allt ni skriver, läser och tar till mig. Just nu ligger 41 obesvarade kommentarer, 56 DM på Instagram och msilkorgen har jag inte ens öppnat. Förlåt men jag läser och berörs, önskar att jag en dag får orken att bara svara på alla också. 

Lördag imorn och mitt enda mission är att berätta för mamma, har fortfarande inte tagit upp detta med någon av mina närmsta. Vill inte bli dömd för vilka killar jag ligger med, är väl mest det. Orkar inte höra hur fel det är för det vet jag redan och just sexet är så obetydlig grej i allt det här. Det är alla grejor runt omkring som spelar roll. Ska åska och regna imorn också, och alla vet ju att åskiga dagar är de sämsta knarkdagarna? (....) 

Tack hörni, på riktigt! 


Kukig (dålig) helg blir fittig (bra) vecka

(null)


Det finns några saker, eller snarare tecken som, är tydliga på att jag är på väg ner i en downperiod, en kukig helg eller mår lite sämre än vanligt. Det är egentligen saker som jag behöver för att må bra vilket för att det blir en ond cirkel. Börjar må dåligt och slutar upprätthålla rutiner = mår sämre av att inte ha rutiner. Det kan tyckas vara små saker men tillsammans har de alla små roller som behövs för att kunna spela upp det regisserade manus aka mitt liv. När jag märker att jag slutar med något av det borde jag såklart lägga mer energi på att upprätthålla det, men ja... livet är ju inte så svart eller vitt.
  • Jag slutar yoga på morgonen.
  • Slutar dricka vatten till förmån för Coca cola och energidryck. 
  • Hetsäter socker och äter knappt någon ordentlig mat.
  • Lägenheten blir successivt (och rätt snabbt) stökig. 
  • Stannar inte upp för reflektion.
  • Andas ytligt och har svårt att djupandas
  • Sover väldigt mycket 
  • Bryr mig inte om avskavt nagellack eller utväxt hårfärg (kan tyckas ytligt men att är också en viktig sak som är djupare än vad det låter för att jag ska fungera. Hela mitt liv har fina, manikyrerade naglar betytt att jag mår bra. När jag mår bra orkar jag nämligen bry mig om sånt. Det är meditativt att hålla på med och när jag mår dåligt har jag inte ro till det) 
  • Bäddar inte sängen 
  • Ingen kreativitet och inget skapande.
  • Bloggar dåligt.
  • Börjar hänga på dejtingappar.
  • Svarar ännu mindre på DM, kommentarer och mail.

Hur man mår när man äter en kladdkaka om dagen i en vecka för att minska röksuget, inte är ordentlig mat på en hel helg och sen tycker det är bra idé att träna? Inte jättebra, så jag ska hem och göra en fet jävla pastarätt nu. Sen ska jag återupprätta alla de där sakerna jag tappat den här veckan för att iaf få rutiner tills imorn. Det brukar va så här när jag mår dåligt, jag skiter i allt för att all energi går åt att inte skita i precis allting och ta återfall. Sen tröttnar jag på att livet innehåller ingenting, lägenheten är ett bombnedslag och att jag inte tar hand om mig. Så vänder det, jag brukar känna när vändningen är på väg genom att jag vill ta tag i ovanstående saker igen. 

Jag behöver rutiner och struktur för att må bra, något 20-åriga Cecilia hoppades att 30-åriga aldrig skulle säga för 20-åriga Cecilias största mardröm är 30-åriga Cecilias enda önskan: ett vanligt jävla liv. Ville egentligen bara kika in och säga att det har varit en kukig (skitdålig) helg men att det håller på att vända till en fittig (bra) vecka. Någonstans har jag förstått att det har varit på gång, det har varit lite svajigt en månad eller två. Först all ångest inför 30-års 1-åriga midsommarhelgen och sen när det släppte någon annan form av ångest som jag inte kunnat identifiera. 

Det som hänt nu är ju att dejtar varit strul med sommar-arbetsträningen. Det blev ju inte bättre av att jag skulle få info i fredags innan alla gick på semester men inte fick någon info och därför inte vetat hur det ska bli. Dessutom har jag varit lite velig till om jag kanske behöver va ledig en månad med enda rutinen hämta medicin i Mjölby, gå till gymmet och sen semester typ.

Positivt med ledig månad:
  • Återhämtning, sen jag började arbetsträna i mars (då 20%) samt varje gång jag ökat i tid (40%) har det kommit bakslag. Jag tror inte det är normalt att sova 2-3h efter ett jobbpass på 4h.
  • Jag har knappt orkat med någon socialisering, inte orkar lägga tid på saker jag behöver för att må bra, främst kreativitet och skapande. 
  • Kanske skulle jag genom att va ledig en månad få ny energi till hösten och kunna öka i tid? Kanske behöver jag en månads vila för att minska hjärntröttheten.
  • Sommar-arbetsträningen har ju varit en form av flykt för att jag rädds vad en månads ledighet gör med mig, någon gång måste jag ju lära mig att kunna vara ledig utan att det blir en meningslös slentrian-vardag? Jag vill ju kunna vara ledig utan att det är jobbigt.
Dåligt med ledig månad:
  • En månad är väldigt mycket tid när man är ständigt rastlös.
  • Jag mår bättre de dagar jag jobbar.
  • Får inte så mycket vardags-socialiserande.
  • Rädd att tappa rutiner. 
  • Mår sämre pga inte gör något värdefullt.
  • För tidigt i min drogfrihet då jag innan mars inte jobbat på 1,5år. 
Så jag gick till enheten som har hand om mig imorse och ville ha svar, ingen av min ordinarie personal jobbar som sagt pga semester men finns ju sommarpersonal som tur är. Vi pratade fram och tillbaka, när jag kom dit var jag inställd på att ta till plan B: Åka till Mjölby, hämta medicin och gå till gymmet. När jag gick därifrån var vi överens om att ge det en ny chans. Det har felat lite i kommunikationen mellan de som bestämmer över mig och äre något jag har svårt att hantera är det just sånt, när jag tappar kontroll och det läggs i någon annans händer. Plus när jag blir lovad att bli informerad och sen inte blir informerad, det är det värsta. Är typ alltid samma sak när människor lovar mig saker de inte kan hålla. Lova inte i första taget dåååå?!?!?!?

Så nu ska jag dit imorn igen, de flesta frågetecknens är utredda och ja.. det känns fittigt (bra) igen. Jag har svårt att hantera strul, det är väl det. Jag är väldigt lösningsfokuserad, ser sällan problemen utan tycker det mesta går att lösa snabbt och smidigt. Sen glömmer jag bort att alla inte har lika lätt att se ur större perspektiv och ja.. jag vill inte gå in på massa detaljer. Det har varit strul och nu hoppas jag det är på väg att ordna upp sig. Vi får se imorn.

Nu ska jag åka hem och göra den där feta pastarätten, känner mig typ socker-abstinent? Kan man göra det? Typ att massa gift måste ur kroppen? Rökte ju nästan ett paket cigg i fredags men konstigt nog har inte  suget blivit värre, jag har haft sjukt ont i halsen (hejdå nya flimmerhår) men typ äcklats av rökning så de här 2,5 dagarna har varit mycket lättare än de första 2,5 dagarna för en vecka sen. Så det är väl socker, tobak och svulten kropp som inte fått någon bra mat som behöver giftas av. Tror dessutom det inte är bra att sluta röka när en har uppbränd hjärna. Det tar så mycket energi och viljestyrka att hjärnan inte orkar annat än bara sluta röka. 

Nej, måste tackat i det jag rabblade upp i början. Viktigt att sånt funkar för att ha bra förutsättningar i livet. Oj så checkt och Kay Pollack:it det lät. Puss på er!