En utbränd onsdag

Hej vänner.
 
Nu tror jag inte det här inlägget kommer publiceras då de jag gjorde igår vaken syntes här på skriv-sidan eller som publicerat. Och när inte ens mitt inlägg om roliga pojkvänner syntes när jag kollade imorse tröttnade jag hehe. Måndagmorgonens inlägg sparades ju åtminstone bland som utkast. Gårdagen fick bra med ett par panikångmestattackar men och efter en sväng på Ikea var jag så slutkörd att knappt kom ihåg när jag skulle få av på tåget. Så jag sjukskrev mig idag för att sova och har en känsla av att jag kommer sova 7473 timmar nu igen.
 
Så vi kanske hörs senare.

Tisdag, polis, gammal pojkvän och IKEA

(null)
 
Hej vänner!
Idag är jag ledig, det hade ni vetat om jag hade publicerat gårdagens morgoninlägg men tydligen hade jag bara tryckt på knappen för att spara det som utkast. Synd iom att jag grottade ner mig i varför så många sover sämre när det är fullmåne, vill man ändå läsa om det och vad jag tyckte och tänkte igår morse så finns inlägget ute nu HÅR. Det gör också den här bilden helt irrelevant, jag är nämligen ledig för att åka in till polisstationen i storstaden och hämta min leigitmation för att polisstationen i min stad är stängd pga renovering. Detta beklagade jag mig alltså över i gårdagens morgoninlägg, att jag inte alls sett någon renovering då polisen ligger i samma hus som beroendeenheten men så möttes jag av den här skylten igår. Men allt faller platt nu hehe.
 
Aja, oavsett så ska jag om ett par timmar sätta mig på tåget. Jag tänker ta med mig IKEA-presentkortet och leka shoppingrik för att göra resan roligare, det är rätt längesen nu som affärer innebar att behöva gå ut och kedjeröka 2-3 gånger per affär. Eller allt är väl relativt, men för två år sedan började jag utsätta mig för det och för ett år sedan kom den där första gången då jag efter två timmar insåg att jag inte fått panikångest en endaste gång. Sen dess har det blivit lättare, som att det släppte och nu får jag ångestpåslag kanske var femte gång jag är i affär. KBT:a skiten hur ångest är nog enda sättet att inte låta sig begränsas av den, men det kräver ju sjukt mycket energi att göra saker en vet att en kommer få panikångest utav.
 
Det är också rätt längesen jag fick ångest av att åka till storstaden, den stad som under 2,5 år var min och Simons men allt lite mer hans. När vi hade gjort slut gick jag fortfarande på frivården i Linköping och i samband med att jag började gruppbehandlingen PULS åkte jag in två gånger i veckan. Att varje gång vara rädd att behöva stöta på honom var ett ständigt orosmoment så till slut bestämde jag mig för att ta tillbaka staden, jag var tvungen att sluta göra den till hans. Så jag gick helt sonika till det ICA som var vårat, gick in och köpte en energidryck och inväntade den stegrande pulsen men efter betalning insåg jag att det inte alls kom. Jag tog tillbaka staden som varit vår men alltid lite mera hans och skrev det här:
 
(null)
 
8 augusti 2017: Jag är i staden som är Hans. Staden som var min i ett par år men som ändå alltid varit lite mer hans. Aldrig min, alltid hans. Är det något jag saknar med att bo här så är det miljön kring Stångån. Tänker att jag ska gå vägen förbi när jag ändå är i stan. Det är fullt av minnen, varenda kvadratmeter har något vackert i sig. Det går liksom inte ta ifrån honom, ta ifrån oss. Vi hade ju många bra stunder, han och jag. Men till slut blev det dåliga så stort och ohanterbart att det inte längre gick att bara fokusera på det bra.

 

Mamma frågar ibland om jag saknar honom, och det gör jag. Jag saknar honom när han var bra. Jag saknar vår första sommar tillsammans och jag kan sakna illusionen av honom. Men när det dåliga blev hela han finns det inte mycket kvar att sakna.

 

Så jag går med lugna steg i Linköpings vackraste område och går upp emot det Ica som är hans, en gång också mitt men ändå alltid lite mera hans. Aldrig bara vårt, alltid lite mer hans. Går med vana steg bland hyllor fulla med varor, noterar att de bytt plats på färska jordgubbar. Hämtar en energidryck och ställer mig i kö. Så medveten om att jag vilken sekund som helst kan stötta på honom. Jag går ut med ett leende på läpparna. Ingen ökande puls, ingen stressig blick som läser av varje ansikte utifall något är hans. Ingen svett som pärlar sig i pannan och inget hjärta som slår av rädsla. Ingenting.

 

Jag sätter mig i skuggan vid ån med samma leende på läpparna och lyssnar på när Ted Gärdestad sjunger om sol, vind och vatten. Jag har precis tagit tillbaka Linköping, det är inte längre hans stad. Jag vann den här kampen till slut och istället för att vara rädd för att möta honom tänker jag på vad jag själv kommer göra. Jag vann den här striden, älskling. Jag ler mot den söta killen jag nyss mötte på andra sidan, ser en vit fjäril i perefrin och tänker att livet ju ordnade sig till slut.

 

Hej då Robban, jag hoppas vi aldrig mer ses.

 


 

 

Det är skönt att inte vara rädd längre, att gå i den stora staden och inte behöva stressa för att avklara ärenden av rädsla att ju längre tid jag är där, desto större är risken att stöta på honom. Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag trodde mig se honom i somras,. Bakifrån med en siluett som liknande hans och jag gick förbi med rak rygg och stolt blick utan att vända mig om och se om det var han. Jag vet fortfarande inte. Kanske var det han, kanske inte. Men pulsen höjdes inte, jag fick ingen ångestattack mitt på trädgårdstorget och ingen blixt av rädsla slog igenom kroppen. Så det spelar liksom ingen roll om de röda skorna var dem han alltid haft eller tillhörde någon annan, för i stunden när jag trodde det var han blev jag inte rädd 

 

På ett sätt vore det skönt att stöta på varann, vi har inte setts sen vi gjorde slut för snart ganska exakt två år sedan. Vi har bråkat via telefon, han har kallat mig manipulativ fitta och jag låg med en gemensam vän som Simom köpte droger av medan jag låg gömd i sängen, vilket jag efteråt berättade för att hämnas. Sen blockade jag honom och när jag fick veta av käkkirurgen om vad habs yttre trauma åsakat mina tänder och var desperat efter ett förlåt, eller åtminstone ett erkännande, blockade han mig. Det skulle vara skönt att träffas för att ha det avklarat, gå förbi varandra så jag kan le i typisk härskarteknikanda. Vill att han ska se hur bra det går, att jag inte är rädd, att jag bara ser ner på honom och ytligt nog vill jag att han ska se hur snygg jag är när jag är frisk. Någon form av vilja vinna antar jag, ibland tänker jag på vad jag skulle säga om jag kunde berätta en stor hemlighet som skulle såra hon grovt och ibland är jag så arg att jag vill spotta honom i ansiktet så som han gjorde på mig första gången han kallade mig hora.

 

Så ja, idag ska jag till staden som varit vår men alltid lite mera hans och nu bara är den stora staden med mycket affärer och många missbrukande vänner. Det var jobbigast med att åka till frivården varje vecka. Så pass att vi slutade ha möten på fredagar för att det alldeles för ofta slutade med att jag stannade kvar eller stötte på någon jag kände och följde med och knarkade resten av helgen.

 


Måndagsmorgon och ingen superfullmåne

(null)
 
Godmorgon moder natur, vadan detta straff?
Igår läste jag att det väntade superfullmåne idag, jag som älskar allt som rör naturen och har mina bästa kvällar från somrar liggande på rygg under stjärnklara himlar och titta på stjärnor, satte larm för att inte missa denna häftiga upplevelse. Mellan 05:40 och 06:45 förberedde jag mig på att faschineras va hur häftig naturen är, nu är klockan 05:44 och det är bäcksvart ute. Moder Natur svarade med en massa moln så ingen fullmåne går att se. Så här såg den vanliga månen ut här omdagen iaf. Jag sover sämre dagarna innan fullmånen än under den faktiska fullmånen, precis som 60% av mina instastoryvänner.
 
Undra varför så många påverkas? Flest kvinnor om jag förstått det rätt och det finns ju såklart studier på det här (måste ju älska studier alltså). Dock finns inga svar att finna, om det är på grund av ljuset (tror jag inte för jag sover dåligt även när det är tokmulet och månen inte syns) eller vattnet i våra kroppar som påveraks av gravitationskraften.I en studie 2013 i Schweiz studeras 30 personer i ett sovlabb, där de inte påverkades av månens ljus, där hjärnaktivitet mättes samt ögonrörelse och hormonutsöndring.Resultatet visade att försökspersonerna tog fem minuter längre på sig at somna samnt sov 20 minuter mindre per natt när det var fullmåne. Personerna hade också en 30 minuter längre period i REM-sömn vilket är den ytliga sömnen med mycker drömmar och kanske svaret på varför många av oss känner att vi sovit sämre. Försökspersonerna kände sig också tröttare och hade lägre nivåer av sömnhormonet melatonin i kroppen.

Bildcredd: Sverigesradio P3

Men nu är det måndag och jag ställs inför en rätt stor prövning, det finns massor av folk på jobbet som röker. Men så vill jag så gärna kunna säga till er på fredag att jag inte rökt på en vecka så känner mig ändå rätt stabil, jag har ju min kära elcigg. Tidigare har jag levt på det klassiska knarkarargumentet "bara en gång" vilket ju såklart inte fungerar för det sätter igång suget på nytt, varesig det gäller knark eller ciggaretter. Så förhoppningsvis går det bra, jag tror bara en behöver få in nya rutiner som inte inkluderar att gå ut och socialisera över en cigg.
 
Imorgon ska jag åka till Linköping och hämta min legitimation, ska bli nice att hooka upp med mobilt bank-id, swish och internetbank igen. En förstår ju inte hur mycket en använder det förrän man blir av det. Annars har jag inga planer alls, en helt vanlig vecka där jag jobbar tre dagar, ledig en och sen jobbar en. Känns som det kommer bli lättare att göra en utvärdering efter den här veckan iom att den är som vanligt. Eller imorgon ska jag ju vara ledig för att legitimationen bara går att hämta i Linköping då polisstationen här tydligen renoverar. Vilket jag inte märkt då det ligger i samma byggnad som beroendeenheten. Polisen gillar det tydligen inte men det måste väl vara jättebra för dem att se vilka som springer på beroende ofta? Fast det är ju oftast inte de grovt kriminella som både försöker sluta knarka och fortsätter att vara kriminella så det kanske inte hjälper alls?
 
Aja, nu kör vi måndag utan superfullmåne!