Att inseminera som ensamstående kvinna

(null)
Kan inte Sverige ba’ ta och vakna till liv?
Klockan är 04:55, jag har alltså varit vaken i en timme och tycker allt dagen kan börja nu. Känner ju igen den här dygnsrytmen ifrån något halvår in i drogfriheten och följande månader fram till jag började arbetsträna. Min hjärna behöver tydligen inte så mycket sömn när den inte får så mycket stimulans eller intryck. 
Jag börjar bli måttligt trött på att gå hemma nu, men samtidigt glad över att känna så för när hjärnan börjar tycka det är tråkigt och blir rastlös är ju det ett friskhetstecken deluxe. Inget talar ju om för en att en börjar må bättre som viljan att göra något annat. Helgen blev ju inte bättre av att stormen Knut höll mig vaken nattetid och hindrade mig från att gå ut dagtid, får jag inga promenader kryper det i hela kroppen men ännu mer i själen, Så igår krigade mig igenom motvindarna och som den dramaqueen jag ändå är så såg jag framför mig hur ett filmteam följde min plöjning i vinden för att göra en metafior till mitt liv haha. Är alltså inte ett dugg dramatisk i mitt huvud. 
Sen var jag mensig utöver väldigt uttråkad igår. Därför blev det inget bloggande igår, var mest blä:ig och googlade insiminering för ensamstående kvinnor för vill ju ha den där B-planen. Landstinget finansierar ju nu för tiden och kommer förhoppningsvis fortsätta göra om inte SD lägger sig i. Skulle jag få bestämma så skulle jag ju vilja vara drogfri några år, hitta stabilitet, ett bra jobb (möjligtvis kräver det utbildning) vara skuldfri och inte ha några betalningsanmärkningar kvar hos KF (tar tre år innan dem försvinner). Ha varit fri från krampanfall i tre år så jag kan få ta körkort och allmänt ha en stabil tillvaro. 
Tror ni inte jag då läser att för bäst resultat ska insiminering göras innan 35?! Jag fyllde liksom nyss 30 och hsr precis börjat kånns på hur det här med ansvarstagande fungerar. Det är liksom fem år dit, hur ska jag hinna allt det där innan dess? Sen finns det ju ingen övre gräns, men över 40 har ju fertiliteten sjunkit rätt rejält. Å andra sidan var mamma 41 när hon fick mig, så ingenting är ju omöjligt. 
I min drömvärld skulle jag ju inte behöva inseminera på egen hand men någonstans måste jag ha den här plan B klar för mig i och med att jag så gärna vill ha barn. Men det skulle ju innebära att barnet inte fick någon pappa, jag blev av med min som 15-åring och vill liksom kunna ge mitt barn även en manlig förebild. Sen är jag ju inte så konservativ av mig så för mig behöver inte en fadersgestalt vara en biologisk pappa. Jag tror inte det behöver finnas biologiska band utan huvudsaken är att det finns stabila vuxna runt omkring, desto fler desto bättre men anknytningen under barnets första år är ju extremt viktigt. Bara det att jag också har väldigt liten familj iom bara mamma och syster samt ingen stor vänskapskrets just nu (vilket såklart kan förändras) så jag skulle få dra extremt stort lass själv. 
Fan vad jag imponeras av alla ensamstående föräldrar alltså, dem om några är superhjältar deluxe. Sen är det ju kostnad, hur mycket behöver en liksom tänka att det kostar att ha barn? Tydligen ger staten underhållsbidrag på typ 1500kr utöver barnbidrag även om en inseminerat som ensamstående. Jag förstår såklart att det nästan skulle va omöjligt för mig som ensamstående att inte ge mina barn den uppväxten jag fick med upplevelser, aktiviteter, resor  och en förälder hemma mycket, men skulle jag få drömma skulle jag iaf vilja kunna ge en liten bit av det.
(Samtidigt som jag har pensionångest pga att jag har tjänat mest svarta pengar, tog ut minimal lön från företag så det skulle se okej ut på papper och tömde mitt privata pensionssparande när pensionsfonderna slutade vara låsta för ett par år sedan). Herregud, vad jag måste tjäna mycket pengar om jag vill säkra upp min ekonomi, både för barn och pension. Och för att tjäna pengar kan ju en högskoleutbildning vara på sin plats men det tar ju typ hundra år, 
- Men du pratar ju om att pengar inte är så viktigt längre? sa mamma sist jag tog upp detta. Och det är det inte, inte som det var förut. Men det är skillnad på att ha en ekonomisk trygghet mot att konsuntionshetsa märkeskläder och designprylar i statussyfte. Det väljer jag mer än gärna bort alla dagar i veckan och hur mycket bättre jag än mår idag, sen jag varit tvungen att börja om på noll och lära mig leva på existensminimum har jag ju ännu mer förstått vilken trygghet en buffert ger. Och jag har förstått vilket privilegium det är att kunna köpa sig till vård, tandläkarbesök, bostad etc även om jag är emot privatisering av välfärden är ju fortfarande en del ännu privatiserad.

Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.

Jag tror det är behovet av självständighet i mig som gör det här så viktigt. Jag skrev in mig i bostadskö i smyg när jag satt i fängelse, alltså ett helt år innan jag faktiskt lämnade Simon. Även om köerna var för långa och denna lägenhet inte är pga det är jag glad att vakterna låg på mig som iglar om det, lät mig göra en ny mailadress och regga mig i bostadskön  under tiden jag satt inte. Men jag fick därmed känna på hur det var att stanna i ett förhållande helt enkelt för att jag inte hade någonstans att ta vägen. Så klart fanns både mamma, syster och bästis där som backup-plan men ingen av dem har liksom ett rum till överst så det var ju verkligen ett sista alternativ. Jag bodde ju hos min bästis 1,5 månad innan jag flyttade hit.
Men att vara beroende av en annan människa på det sättet var mer frihetsberövande än att sitta i fängelse. Nu är ju såklart långt ifrån alla killar så elaka som han var, som använde det mot mig som ett hot, men jag vill aldrig sätta mig i den situationen igen. Eller som när jag flyttade från huset, vi hade inte skrivit något samboavtal och jag varken hade energi eller pengar att driva bodelning rättsligt (som ju är civilrättsligt mål och inte finansieras av staten på så sätt som advokat vid allmänt åtal gör). Iom att vi aldrig kom överens om hur vi skulle dela upp innan sambolagen gått ut och innan F ville sälja så hann ju hela huset tömmas av gäng i västar och jag fick inte mycket mer än småprylar (som Simon sen slog sönder kontinuerligt under vårt förhållande för att som gand grandfinale slå och sparka sönder det som fanns kvar när jag drog) fick jag ju verkligen börja om från noll. 
Återigen, jag behövde nog bli av med alla gamla prylar och lära mig släppa hetsen om vilket märke sakerna hade men den maktlösheten jag kände båda gångerna vill jag inte uppleva igen. Och ja, också återigen, jag fattar att det här är prikära situationer som inte är lika vanligt hos "vanliga snubbar" så har det gjort något med mig. Jag har lärt mig massor såklart och allra mest vikten av att ha sin egen del säkrad, för man vet aldrig vad som händer. Givetvis flyttar en inte ihop i tron om att det tar slut men någonstans måste en ändå vara realistisk och se att mer än hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. 
Och för att inte tala om alla andra kvinnor som tvingas stanna i destruktiva eller dåliga relationer för att de är ekonomiskt beroende av sin partner. Det är en så sjukt vanlig kvinnofälla och jag vägrar, vägrar, vägrar hamna där igen. Tyvärr är ju vägen ur det en egen ekonomisk trygghet, den behöver inte vara enorm men tillräcklig för att en ska klara sig själv ett tag om något skulle hända. 

Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.

Och då ska vi ju inte ens gå in på alla drömmar och mål jag har med livet, det har jag för övrigt bloggat om tidigare. Men jag vill ju samtidigt gärna jobba med utsatta kvinnor, kvinnor som levt i destruktiva relationer eller missbrukare och vården är som bekant ingen bransch där en kan säkra upp sin ekonomi utan en gedigen högskoleutbildning. Plus att entreprenören i mig vill göra en del eget företagande kanske 30% och jobba 70%. 
Nä, nu får jag sluta grubbla på framtiden. Allt har ordnat sig hittills så varför skulle det inte fortsätta göra det? Det kanske inte blir som en tänkt sig men människan är ju rätt duktig på att förhålla sig till nya förutsättningar. Måndag och ny vecka, bara fyra dagar kvar av sjukskrivningen och som sagt längtar jag. Idag har jag samtal med min terapeut (iom att jag råkde glömma det i fredads och kom en timme försent) och imorgon (eller onsdag?) hsr jag uppföljningsmöte med min läkare. För sista gången. Sen slutar han och vi får se vem som kommer härnäst. 
Nu ska den här kurrande magen få frukost, hoppas ni får en bra början på veckan hörreni!
Puss







Ett helt liv i flykt

Mensvärk, stormen Knut och fullmåne under samma natt måste va de sämsta möjliga förutsättningarna för en bra natts sömn? Vaknade i snitt tre-fyra gånger i timmen med väldigt suspekta drömmar. Drömmar innehållande människor som inte längre finns i mitt liv, inte för att de är döda utan för att vi slutade umgås och vid tre-tiden någon gång kom någon insikts om kontentan av drömmarna. Flykten.
Det grundar sig säkert i att jag är så jävla stolt över att jag tog ansvar i onsdags och gick till jobbet men där någon gång i natt såg jag helt plötsligt mina tonår från ett annat perspektiv och tanken Vad var jag så jävla rädd för? snurrade som tekopparna på Liseberg. Vad jag behlver göra när en mening ätsar sig fast på det sättet? Låta fingrarna dansa över tangenterna. För allt blev så jävla, jävla tydligt i natt.
Ända sen pappa dog har jag varit på flykt. Alltid nya killar, tre månader blev min gräns innan jag tröttnade och bara ett par har överskridit den gränsen. Ändå har jag aldrig varit ensam, aldrig varit singel på det sättet som jag är nu - där killar helt är lagt åt sidan för att jag äntligen insett att jag måste fokusera på mig själv. Kille efter kille efter kille, det blev en sysselsättning. Ett fritidsintresse att alltid ha någon att messa med, ringa till, fly med och ligga med. Flykten, den ständiga flykten. 
Långvariga vänskapsrelationer har varit likadant, något hände när han dog och jag blev ett med mina pojkvänner där deras vänner blev mina vänner. Det handlade ju aldrig om att killar eller vänner varit dåliga, tråkiga eller på annat sätt en negativ inverkan i mitt liv. Snarare den konstanta känslan av att aldrig vara lika självklar i gemenskapen även om jag nog var det och jakten på nya, spännande människor. För så fort något varade för länge, blev vardag och innebar trygghet behövde jag fly. För det innebar också att jag inte hade något att distrahera mina inre demoner med och var det något jag inte ville, var det att deala med dem. 
Att alltid vara på väg, hela tiden ha nya projekt, distrahera med nya killar innan vardagstristessen tog över var väl mitt sätt att fly allt som gjorde ont inuti. Jag höll på att hoppa av gymnasiet i andra klass, återigen uttråkad, och är jävligt tacksam över att mamma övertygade mig att stanna så jag gick ut med slutbetyg. När jag flyttade till min första egnalägenhet  fick jag till våren för mig att jag behövde uteplats och snart flyttade jag vidare medan mamma betalade den dubbla hyran. För att några månader senare flytta ihop med Fredrik, i hans lägenhet utan balkong. 
Jag antar att det också är en del av att jag fastnade för kriminaliteten och drogerna? Jag behövde inte fysiskt fly hela tiden utan drogerna gjorde det åt mig och jag behövde inte deala med mina inre, smärtsamma demoner när vardagen kom i fatt för det blev aldrig vardag och knarket stängde ändå av känslorna. Jag har alltid haft många projekt på gång, allt från att alltid ha en renovering på gång i huset, göra någonting i trädgården, planera omfattande temafester eller företagsidéer. Jag har liksom aldrig kunnat bara vara.
Jag kämpar ju fortfarande med det, att stanna upp och tillåta mig själv att inte behöva vara på väg till något. Sen är jag ju också så som person vilket inte är min tanke att hindra men just nu behöver jag läka först. Bli hel. Skillnaden är väl att jag inte behöver fly det som gör ont inuti längre. Att jag istället möter och accepterar. Är inte heller lika rädd, vet egentligen inte vad jag varit rädd för men något som gjort att jag haft svårt att stanna på samma ställe en längre period. Jag känner det såklart fortfarande, när jag börjar bli uttråkad av något som hållit på för länge (vilket i min värld är några månader) men jag tror i alla fall inte att jag flyr längre. 
Äsch, behövde bara få ner det där i skrift. Funderar på om promenad ens är på schemat idag när Knutan är ute och far, det skulle ju bli sjuhelvetes motstånd om inte annat.  Jo, promenaderna är ju en flykt. Men egentligen inte en flykt ifrån någonting utan något jag behöver göra på daglig basis för att inte vilja behöva fly. Herregud, trodde aldrig jag skulle bli en sån person som behööööver motion men min mentala hälsa går ju bananas annars. 
Godmorgon förresten :). Hoppas ni sovit bättre än mig inatt! 

Att helt plötsligt ha en helt vanlig fredad

(null)


Nu äre fredag, hörreni!
Skönt ju, även om jag börjar klättra på väggarna av att ha varit sjukskriven sen typ 10 augusti. Jag fattar inte hur jag pallade nästan ett år drogfri utan sysselsättning. Eller så behövde jag just det då, var ju en annan tid då och ett annat mående att vara ny i den oskyddade världen. Jag hade ju önskningar att komma igång redan innan före förra sommaren men kommunen hade inte möjlighet att hjälpa då. Jag som tror på ödet och att saker händer av en anledning tror det berodde på att jag behövde landa I drogfriheten då.  
Kravet när en börjar med substititsmedicin är ju att ha en plan på sysselsättning inom tre månader men jag har sett skräckexempel hos vänner som börjar med subtex, direkt börjat jobba heltid efter många år som sysslolös och tillbaka i familjelivet utan att fokusera på den psykosociala delen. Medicinen är ju en väldigt liten del av att bli drogfri och bibehålla, det är ett verktyg som hjälper det fysiska och allt med ännena i hjärnan men långt ifrån sådan helhetslösning som jag hoppades på. 

Nu kan jag ju visserligen bara utgå från mig själv men jag tror inte man ska gå direkt från missbruket till Svensson-livet och tro att det ska fungera. Inte att sysselsättning tidigt är fel, tror det är en av de viktigaste sätten att interagera i samhället igen. Men har man aldrig varit drogfri en längre period vet man inte vad som väntar och iom det så behövde jag kanske de där tio drogfria månaderna utan knark. Sen är väl människan vanedjur och man hittar ju en annan typ av vardag utifrån sina förutsättningar.
Därför säger jag till mig själv ungefär 6423 gånger per dag att det är okej att inte göra någonting alls. Jag är ju typen som får dåligt samvete om jag inte gör någonting vettigt och så den där inre rastlösheten som gör sig påmind ju stabilare jag blir. Samtidigt är få saker lika mycket friskhetstecken som när jag börjar vilja saker. Vilja skriva, vilja va kreativ, vilja träffa vänner, vilja göra saker och vilja leva. Det är så jävla påfrestande när likheten är konstant och en bara existerar samtidigt som känslorna har ett tredje världskrig inuti.
Och stabilare blir jag för varje dag nu, herregud vad den här kraschen känts evighetslång men har inte ens pågått i två månader. Men det är något speciellt med känslan av frihet efter en mått riktigt jävla dåligt. Som om allt jag ser är vackrare, människor mer mer, dofter luktar godare och mat smakar godare igen. 

(null)

Hoppas ni får en fin fredag. 
Och kom ihåg, det blir alltid bättre. Det kan ta tid och är ett levande helvete under tiden och jag tror inte jag hade klarat det här på egen hand. För ett par år sedan hade tagit hjälp inte funnits på kartan från någon som typ hela sitt liv trott att ensam är stark och en vilja klara allt själv. Det är självplågeri. Ett onödigt självplågeri. Det är så förvrängt med psykisk ohälsa. Ingen skulle ju gå med ett brutet ben och tro att det skulle läka bättre på egen hand utan gips, kryckor och smärtstillande för att underlätta smärtan? Okej, en del är så med smärtstillande men inte alls i samma grad som att ta medicinsk hjälp vid psykisk ohälsa. Är så trött på stigmatiseringen kring psykisk ohälsa och prestigen i att klara det själv. Livet är för kort för att inte ta hjälp, för ja jag tror det tar väldigt mycket längre tid att bli frisk om en inte tar emot den vård och de verktyg vården erbjuder. 
Ungefär som det kommer bli mkt svårare att gå på det brutna benet om det läkts utan behandling och vila tror jag det är detsamma med hjärnan och dess sjukdomar i form av psykisk ohälsa. Men det där håller vi ju på att ändra på tillsammans, det går ju inte att jämföra hur mycket mer vi pratar om det idag än för 50 år sen men det är en lång väg  kvar.
Men vill liksom bara försöka ge lite hopp till er som krigar just nu. Det där med hopp är ju svårt att framtvinga när livet är bäcksvart men det blir alltid bättre. Kanske inte som en förväntat sig eller hoppats på men från botten kan det ju bara gå åt ett håll. Men precis som man måste göra sjukgymnastens övningar föt att det brutna benet att läka på bästa möjliga sätt måste man ju göra mycket av jobbet själv. Och just därför är det så viktigt att ta hjälp och söka vård för hur mycket orkar man kriga för att må bättre när det är bäcksvart? Vill bara säga att det blir bättre även om det kan ta tid. Det brukar liksom ordna sig till slut. 
Puss!