Tisdag, polis, gammal pojkvän och IKEA

(null)
 
Hej vänner!
Idag är jag ledig, det hade ni vetat om jag hade publicerat gårdagens morgoninlägg men tydligen hade jag bara tryckt på knappen för att spara det som utkast. Synd iom att jag grottade ner mig i varför så många sover sämre när det är fullmåne, vill man ändå läsa om det och vad jag tyckte och tänkte igår morse så finns inlägget ute nu HÅR. Det gör också den här bilden helt irrelevant, jag är nämligen ledig för att åka in till polisstationen i storstaden och hämta min leigitmation för att polisstationen i min stad är stängd pga renovering. Detta beklagade jag mig alltså över i gårdagens morgoninlägg, att jag inte alls sett någon renovering då polisen ligger i samma hus som beroendeenheten men så möttes jag av den här skylten igår. Men allt faller platt nu hehe.
 
Aja, oavsett så ska jag om ett par timmar sätta mig på tåget. Jag tänker ta med mig IKEA-presentkortet och leka shoppingrik för att göra resan roligare, det är rätt längesen nu som affärer innebar att behöva gå ut och kedjeröka 2-3 gånger per affär. Eller allt är väl relativt, men för två år sedan började jag utsätta mig för det och för ett år sedan kom den där första gången då jag efter två timmar insåg att jag inte fått panikångest en endaste gång. Sen dess har det blivit lättare, som att det släppte och nu får jag ångestpåslag kanske var femte gång jag är i affär. KBT:a skiten hur ångest är nog enda sättet att inte låta sig begränsas av den, men det kräver ju sjukt mycket energi att göra saker en vet att en kommer få panikångest utav.
 
Det är också rätt längesen jag fick ångest av att åka till storstaden, den stad som under 2,5 år var min och Simons men allt lite mer hans. När vi hade gjort slut gick jag fortfarande på frivården i Linköping och i samband med att jag började gruppbehandlingen PULS åkte jag in två gånger i veckan. Att varje gång vara rädd att behöva stöta på honom var ett ständigt orosmoment så till slut bestämde jag mig för att ta tillbaka staden, jag var tvungen att sluta göra den till hans. Så jag gick helt sonika till det ICA som var vårat, gick in och köpte en energidryck och inväntade den stegrande pulsen men efter betalning insåg jag att det inte alls kom. Jag tog tillbaka staden som varit vår men alltid lite mera hans och skrev det här:
 
(null)
 
8 augusti 2017: Jag är i staden som är Hans. Staden som var min i ett par år men som ändå alltid varit lite mer hans. Aldrig min, alltid hans. Är det något jag saknar med att bo här så är det miljön kring Stångån. Tänker att jag ska gå vägen förbi när jag ändå är i stan. Det är fullt av minnen, varenda kvadratmeter har något vackert i sig. Det går liksom inte ta ifrån honom, ta ifrån oss. Vi hade ju många bra stunder, han och jag. Men till slut blev det dåliga så stort och ohanterbart att det inte längre gick att bara fokusera på det bra.

 

Mamma frågar ibland om jag saknar honom, och det gör jag. Jag saknar honom när han var bra. Jag saknar vår första sommar tillsammans och jag kan sakna illusionen av honom. Men när det dåliga blev hela han finns det inte mycket kvar att sakna.

 

Så jag går med lugna steg i Linköpings vackraste område och går upp emot det Ica som är hans, en gång också mitt men ändå alltid lite mera hans. Aldrig bara vårt, alltid lite mer hans. Går med vana steg bland hyllor fulla med varor, noterar att de bytt plats på färska jordgubbar. Hämtar en energidryck och ställer mig i kö. Så medveten om att jag vilken sekund som helst kan stötta på honom. Jag går ut med ett leende på läpparna. Ingen ökande puls, ingen stressig blick som läser av varje ansikte utifall något är hans. Ingen svett som pärlar sig i pannan och inget hjärta som slår av rädsla. Ingenting.

 

Jag sätter mig i skuggan vid ån med samma leende på läpparna och lyssnar på när Ted Gärdestad sjunger om sol, vind och vatten. Jag har precis tagit tillbaka Linköping, det är inte längre hans stad. Jag vann den här kampen till slut och istället för att vara rädd för att möta honom tänker jag på vad jag själv kommer göra. Jag vann den här striden, älskling. Jag ler mot den söta killen jag nyss mötte på andra sidan, ser en vit fjäril i perefrin och tänker att livet ju ordnade sig till slut.

 

Hej då Robban, jag hoppas vi aldrig mer ses.

 


 

 

Det är skönt att inte vara rädd längre, att gå i den stora staden och inte behöva stressa för att avklara ärenden av rädsla att ju längre tid jag är där, desto större är risken att stöta på honom. Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag trodde mig se honom i somras,. Bakifrån med en siluett som liknande hans och jag gick förbi med rak rygg och stolt blick utan att vända mig om och se om det var han. Jag vet fortfarande inte. Kanske var det han, kanske inte. Men pulsen höjdes inte, jag fick ingen ångestattack mitt på trädgårdstorget och ingen blixt av rädsla slog igenom kroppen. Så det spelar liksom ingen roll om de röda skorna var dem han alltid haft eller tillhörde någon annan, för i stunden när jag trodde det var han blev jag inte rädd 

 

På ett sätt vore det skönt att stöta på varann, vi har inte setts sen vi gjorde slut för snart ganska exakt två år sedan. Vi har bråkat via telefon, han har kallat mig manipulativ fitta och jag låg med en gemensam vän som Simom köpte droger av medan jag låg gömd i sängen, vilket jag efteråt berättade för att hämnas. Sen blockade jag honom och när jag fick veta av käkkirurgen om vad habs yttre trauma åsakat mina tänder och var desperat efter ett förlåt, eller åtminstone ett erkännande, blockade han mig. Det skulle vara skönt att träffas för att ha det avklarat, gå förbi varandra så jag kan le i typisk härskarteknikanda. Vill att han ska se hur bra det går, att jag inte är rädd, att jag bara ser ner på honom och ytligt nog vill jag att han ska se hur snygg jag är när jag är frisk. Någon form av vilja vinna antar jag, ibland tänker jag på vad jag skulle säga om jag kunde berätta en stor hemlighet som skulle såra hon grovt och ibland är jag så arg att jag vill spotta honom i ansiktet så som han gjorde på mig första gången han kallade mig hora.

 

Så ja, idag ska jag till staden som varit vår men alltid lite mera hans och nu bara är den stora staden med mycket affärer och många missbrukande vänner. Det var jobbigast med att åka till frivården varje vecka. Så pass att vi slutade ha möten på fredagar för att det alldeles för ofta slutade med att jag stannade kvar eller stötte på någon jag kände och följde med och knarkade resten av helgen.

 


Anders, jag och hans 23 andra kvinnor

(null)
 
Har ni sett den numera rätt omtalade dokumentären Anders, jag och hans 23 andra kvinnor, som just nu finns på svtplay att se? Kort sammanfattat träffar den prisade dokumentärfilmaren Nahid det tidigare tennisproffset Anders på tinder, hon blir blixtförälskad och han lovar guld och gröna skogar. Tills hon, på hans (öppna!) facebookprofil ser att andra kvinnor kommenterar hjärtemojies, kallar honom älskling osv under hans bilder. Kvinnorna tar kontakt med varandra och skapar en facebookchat som till slut uppnår 24 stycken kvinnor som Anders dejtat samtidigt. En har han lovat äktenskap, en annan barn, en tredje har köpt häst för att han vill och den fjärde har hund på gund av att han älskar hundar. De visar konversationer för varandra och inser att Anders gillar copy paste, skickar samma bilder till alla och han har t.o.m ett antecknignsblock där han skriver en kort förklaring på varje kvinnor för "det är bra att ha". Jag förstår honom, jag skulle inte heller komma ihåg varje persons story och personlighet om jag dejtade 24 stycken samtidigt. Nahid konfronterar honom, tar fram kameran och påbörjar en dokumentär om honom. Hon är fortfarande kär och då Anders lovar henne, precis som han lovat alla andra kvinnor, att just hon är kvinnan i hans liv så han ska nu sluta träffa alla andra tjejer. Anders har i efterhand gått ut och kritiserat dokuementären, menat att han inte förstod syftet och att den är vinklad. Hur man nu vinklar 24 kvinnors historier.
 
Nahid träffar även flera av de andra kvinnorna, vi får se när Anders blir påkommen att chatta med nya tjejer framför kameran (förstår han inte att hon precis har filmat honom så hon kan gå tillbaka i materialet och se bevisen?), men som den kränkta mansbebisen han är får han Nahid att be om ursäkt som anklagar honom för det.Det finns ju två problem i den här storyn, en gigantisk mansbebis med tumringar och det är ju sen gammalt att män i 50-års åldern med tumringar per automatik är varningsflagg på (skoja) och en typisk medberoende person som vill ta hand om, ordna upp och hjälpa.
 
Det finns så mycket jag vill säga om det här, men det som är rätt talande är hur kvinnorna som blivit lurade av honom fortfarande pratar om honom med drömska ögon som deras livs kärlek. Han är en manipulerande mansbebis av rang som vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att få kvinnorna att bli stormförälskade. Tydligen är han duktig på att ge komplimanger, bekräfta och se. Ärligt talat, är det något jag lärt mig av ett par destruktiva förhållanden i bagaget så är det att män som överöser en med komplmanger är ett varningstecken. Såklart #intealla män (sånt en måste poängtera när det gäller generallisering) men av egen erfarenhet och majoriteten kvinnor jag haft kontakt med som levt i antingen psykisk eller fysisk misshandel, så finns det en gemensam nämnare: Snubbarna har fått oss att känna oss som fucking qeens i början, satt oss på pidestal och gett komplimanger för precis allt. Och alla gillar ju att bli bekräftade, så en smälter lätt.
 
Dessutom har jag en teori att kvinnor uppfostras och indoktioneras i vad som nu för tiden kallas att vara medberoende. Vi lär oss som flickor att ta hand om, städa upp efter, underlätta, omsorga och curla. Fler mammor, systrar och flickvänner är garanterat medberoende än pappor, bröder och pojkvänner. Män är bättre på tough love vilket såklart också kan gå alldeles över gränsen. En balans är som vanligt bäst. Jag tror därför att om kvinnor skulle sätta högre krav och hårdare gränser skulle mansbebisarna behöva skärpa till sig, för så länge vi fortsätter curla dem kommer de inte ha någon anledning till att ta ansvar. Får de aldrig lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar kommer de inte heller vilja förändras, människan är lat av naturen så det är klart en snubbe tycker det är mer soft att slippa göra allt det jobbiga. Jag tycker därmed inte att det är rätt att det är vi kvinnor som ska behöva ta ansvar även för den förändringen men jag tror tyvärr det är mest effektiva sättet. Samma gäller ju inom missbruk, har man en närstående som är beroende av någonting är tuff kärlek och konsekventa gränser det enda rätta. Allt annat stjälper mer än vad det hjälper, ingen ljuger och manipulerar så bra som en missbrukare vilket gör att man måste låta oss ta konsekvenserna för det vi gör.
 
Eller ja, Anders ljuger och manipulerar lika bra som en missbrukare. Han personifierar mansbebis och blir ett kränkt barn när Nahid ifrågasätter och sätter krav, det är så mycket som är sorligt över dem både. Ingen av dem mår ju bra av det och allra minst Anders som får riktig ångest av tanken på att stadga sig, han vill ha kakan och äta av den. Såklart är det mycket som är trasigt inuti som gör att han lever det här livet Jag tycker defininitivt ni ska se den om ni inte redan gjort det, Nahid försöker verkligen förstå Anders och jag känner igen mig i hur han är som en stängd bok som han själv inte vill öppna för det gör för ont att rota därinne. Den finns på svtplay och visar när såväl medberoende som mansbebisande går till överdrift och blir extremt.
 
Det mest faschinerande är att Anders, efter att programmet sänts, har fått förfrågningar från 400 kvinnor som vill dejta honom? Kan sätta min högra arm på att det är kvinnor som vill laga honom, hjälpa honom och vara den enda kvinnan som får Anders att bli monogam och må bra. Vad är det med oss tjejer och gå in i medberoenderollen, vi måste sluta med det! Jag är typisk sådan och känner mig elak när jag sätter gränser som egentligen inte är elaka. Som när den yngre, manliga kollegan frågade om jag kunde puscha på honom när han börjar lata sig. Det var svårt att säga nej men dels har inte jag den energin att lägga, det är inte mitt ansvar och framför allt: hur ska han någonsin lära sig att ta tag i det han ska göra om han ständigt har någon som säger åt honom att göra det?
 
Jag tror dock många kvinnor fått nog eller håller på att få nog, idag är vi inte lika beroende av männen rent ekonomiskt, vi har börjat förstå vårt värde och vikten av jämställdhet. Trots att kvinnor i princip har en heltidstjänst med obetetl extraarbete gentemot männen iom att fler kvinnor tar hand om hemmet, vill jag ändå tro att fler och fler kvinnor håller på att tröttna. Det tar ju så extremt mycket energi att vara medberoende och ta hand om en annan vuxen människa och ger oftast inte så jäkla mycket tillbaka. Vill snubbarna inte vara forever singel bör de nog steppa upp gamet från att vara mansbebisar och ta lite jävla ansvar. Precis som mammor måste sluat behandla sina sönder som sköra snöflingor såväl i barndomen men framförallt när de blir vuxna. Kommer aldrig glömma när jag satt i fängelse och exets mamma städade vår lägenhet, handlade mat, gjorde matlådor och tvättade hans kläder under tiden jag var borta. Stjäler 100 och hjälper 0.
 
Den mest primära frågan är väl hur han orkar? Jag orkar inte ens dejta en snubbe liksom. Å andra sdian förkroppsligar han som sagt en mansbebis och det är i princip kvinnorna i varje relation som ansvarar för att det är "bra" relationer. Han personifierar också någon med svåra anknytnings- och närhetsproblem, Anders behöver en psykolog - inte 400 medberoende kvinnor som vill dejta och laga honom.

Jag behöver aldrig förlåta dig.

(null)


Jag tänker på alla gånger du ömt smekte rynkorna i min panna, hur jag öppnade ögonen och där fanns du med orolig blick. Din hand mot min kind och en fråga vad jag drömmer om, jag som försöker vakna och du som berättar att jag gnytt och spänt ihop pannan som om jag var bekrymad igen. Du säger att jag somnar med dem, vaknar med dem och nu två år senare är de permanenta men det vet inte du. Ibland väcker du mig när jag skriker rakt ut, du hyssjar och tröstar, eller så vaknar jag av mitt egna skrik. Jag säger att vi måste lyssna på läskiga spökpoddar för jag drömmer för mycket mardrömmar och du säger att du inte kan sova annars. Visste du någonsin att den spända pannan var jag som aldrig kunde slappna av i rädsla för dig eller att skriken i drömmarna berodde på att ditt värsta jag besökte mig i drömmarna? Trodde du på att det var läskiga spökpoddar eller förstod du att jag ljög, att jag ljög lika mycket för mig själva som för dig och inte slutat drömma mardrömmar än trots att jag aldrig lyssnar på spökpoddar ensam.
 
Idag för två år sedan var allt som värst, mina grejor stod nedpackade i kartonger för att jag hade bestämt mig för att flytta och du hade inte sparkat sönder det sista jag ägde än. Vi tittade på farmen, ibland på olika ställen för att bråken var värre än någonsin och min bästa vän åkte halvvägs till Linköping flera kvällar varje vecka innan jag hann förlåta dig. Ibland hann han hämta mig och lagom till att vi kom till hans lägenhet åkte jag tillbaka. Sista gången grät jag i tre timmar i hans famn innan jag somnade utmattad. Han slutade aldrig torka mina tårar och försökte lugna panikångestattackarna som kom i någon blanding av frigörelse och rädsla att det inte var sista gången. Kände du att vi bara hade en månad kvar tillsammans, förstod du att jag var på väg bort och att du inte längre kunde kontrolleras? Var det därför allt blev så mycket värre den där januari för två år sedan, för du kände hur makten du så länge haft över mig inte längre var din att äga?
 
Ibland blir jag som besatt. Vill ha dig framför mig, se dig i ögon som inte är sjuka och höra något annat än förnekelse. Jag vill veta om du erkänt för dig själv vad du utsatte mig för och höra att du ångrar dig. Jag vet att det är omöjligt och ibland gör det besattheten mindre men oftast fylls jag av hat över hur mycket i min vardag som fortfarande är svårt på grund av dig. Man pratar om att förlåta men jag förlät dig för många gånger att det inte finns något kvar att förlåta. Jag behöver inte och vill inte förlåta.

(null)

 
Mardrömmarna kommer oftare igen, minns kroppen hur januari kändes 2017 eller vill psyket påminna mig om allt som jag är tacksam över inte längre är min vardag? Har drömt mardrömmar varje natt i en vecka och insåg först nyss att det är alldeles strax är två år sen jag till slut vågade lämna dig. Jag scrollar till två år gamla instagramposter och läser kryptiska texter om att balansera på sköra trådar, att om man får höra tillräckligt många gånger hur värdelös man är tror man till slut på det och att jag undrar var den starka självständiga kvinnan jag alltid varit tagit vägen. Jag skriver att jag förlorat mig själv för någon som tagit bit för bit av mig och att jag ser mig själv i en tragisk Bridget Jones film. Det var efter gången du låste ute mig i flera minusgrader klädd i korta shorts och linne med tre procent batteri på telefon. Du hade hittat lappen med numret till kvinnojouren min övervakare gett mig och var arg att någon hade mage att påstå något sånt om dig. Du ville veta vad jag ljugit om för att få henne att tro att du var farlig och du fick mig till slut tro att jag hade ljugit för henne.
 
Oftast vet jag att jag har gått vidare, hatet jag känner gentemot dig är inte längre en del av min vardag och jag har tagit tillbaka staden som en gång var vår men alltid lite mer din. Men så kommer det stunder, en mardröm eller en tandläkarräkning du aldrig behöver betala men som är på grund av dig och jag slussas tillbaka till hur allt var då. Jag måste ringa mamma för att påminnas om att jag är hemma  i min egen, trygga lägenhet och att du inte alls står i köket så som min hjärna vill få mig att tro eller vaknar skrikande för att jag drömt att det är vi två igen.
 
Januari för två år sedan var det värsta januari någonsin men det kommer aldrig bli så ohanterligt igen, jag vill tro att jag kommer se tecken hos såna som dig innan det är försent men vet samtidigt att jag inte släpper män nära i rädsla av att inte kunna se tecken. Ibland måste jag gå till allt det här mörka, om jag inte gräver i det kommer det i drömmarna istället och inget göra mig skörare än nätter fulla av mardrömmar och sömnparalyser. Tänk vad konstigt ändå? Det fanns en tid när du var den enda som kunde lugna mig i panikångestattacker, det ändrades till att du var den som utlöste dem för att två år senare fortfarande ge mig panikpåslag i trånga utrymmen. Som om kroppen minns hur det känns att bli fasthållen av dig?
 
Den 13 februari är det två år sedan och jag tänker fira att jag till slut hittade modet, det skulle ta tre månader och jag i en tandläkarstol hos kakkirugen med besekdet att det yttre traumet gjort att jag skulle komma att behöva dra ut tänderna för det fanns inget hopp om att de skulle växa fast helt igen. Det var som om att kroppen i samma sekund  mindes att ingenting varit påhittat av min hjärna så som du fått mig att tro utan att jag utsatts för ett långvarigt, systematiskt våld. Ibland är jag rädd att fastna i bitterhet, när det kommer ord som måste få bli nedskrivna och jag får en slöja av sorg över mig undrar jag om att jag fastnat i ditt mörker lite för länge. Men så tänker jag på att det tog sju år innan jag slutade vara rädd av att möta den första pojkvännen som misshandlade mig och jag har trott mig se dig på stan utan att bli rädd, så jag fastnar nog inte. Bara jag skriver ner orden när de kommer till mig, för till slut kommer det inte finnas några ord kvar och jag kommer knappt minnas hur en sömnparalys eller ptsd känns som.
 
Men till dess får jag skriva lite ibland, få ur mig det som behöver komma ut och fira dagar som betyder att jag inte längre är med dig. Jag hatar dig och älskar att jag hatar dig för det innebär att jag förstått hur mycket bättre jag är värd.