Tankar som tänkts och känslor som känts för ett årsen.

  • Ibland läser jag texter jag skrivit i tidigare liv, andra förutsättningar, andra situationer, andra liv. En del telefoner har under sekunder när det svartnat för ögonen slängts i väggar och fallit i tusen bitar nedanför. Innehållande mina allra djupaste känslor får jag aldrig mer möjligheten att läsa vad jag tänkte, kände, ville, gjorde då. Ångrar allra mest att jag inte skrev dagbok ifrån fängelset, dokumenterade min tid som frihetsberövad på en av Sveriges kvinnliga anstalter med säkerhetsklass två. Istället skrev jag brev till Simon. Tankar, känslor, upplevelser, händelser och reflektioner. Numera kidnappade av honom och jag kommer aldrig få veta det jag inte längre minns. Men en del finns kvar, sparade i olika molntjänster har jag kunnat känna känslor jag känt, tänka tankar jag tänkt och minnas minnen jag glömt.


(null)

7 mars 2017, 23 dag som singel.

Så kommer samtalet. Rösten som lugnat otaliga panikångestattacker, som fått mig att skratta och som var det första jag föll för. Rösten som fått mig att gråta lika mycket i slutet som den fick mig att skratta i början. Han vill prata om det sista praktiska. Jag hör knappt orden, lyssnar bara på den där rösten. Jävla, jävla röst. Frågar varför han ringer, undrar om han kan läsa mina tankar för de sista dagarna har de där förbannade tankarna bara mints det positiva. För det var ju bra när det var bra, oslagbart bra när det var bra. Och fruktansvärt dåligt när det var dåligt. Jag åker genom staden som en gång var vår och nu bara är hans, ser 16-bussen som gick till det som en gång var mitt hem. Och tittar alltid efter honom. Så nära men ändå så långt bort. Inte en centimeter av den där staden påminner om något annat än vad vi gjort där. Om oss, men allra mest om honom. 


Jag sysselsätter mig dagarna i ända av den enda anledningen att jag inte kan hantera sorgen över vad vi blev. Tänker att vädret matchar mitt mående men kommer på att mitt mående kanske är väderberoende. Jag behöver sol. Sol och nystart, nystart och sol. Men rösten, den där jävla rösten som jag fortfarande känner något för. Jag påminner mig om allt det onda och tänker att imorgon är en ny dag. En ny dag och nya kämpandes för att slippa känna, hur kan en sakna något som gjort så ont?



(null)


12 mars 2017, en månad utan honom.

Det är lördagmorgon och mitt väderberoende mående mår såklart mycket bättre när solen bländar och skapar ett solspel över täcket när jag vaknar. Att gå ut med ett par solglasögon på näsryggen är det bästa i hela världen. Så ringer han igen, jag tittar på telefonen som frenetiskt vibrerar och hans namn blinkar på skärmen. Jag hatar det där namnet. Jag älskar det där namnet. Hinner inte svara innan han lägger på, tittar bara på den där jäkla skärmen. Vill inte ringa upp. Ringer upp. Tjock i rösten och med det där nyvakna snurriga ringer jag upp. Han pratar om meddelanden jag inte skickat och jag förstår ingenting. Den där jävla rösten, jag hatar den där rösten. Jag älskar den där rösten. 


Vi lägger på och jag tänker att jag inte kan starta min dag kring hans röst. Så jag öppnar balkongdörren, lägger en ansiktsmask och tänder en cigg. Möter solen, skriver den där här texten och tänker att en promenad i nästan-vår-värme med en podcast i öronen måste vara det bästa sättet att starta en lördag i mars som lovar nästan nio grader varmt. Så jag blockerar hans  nummer och startar den här lördagen med nygjorda, våriga naglar och kokta ägg. Och tänker att den säkert är så här att lämna någon man fortfarande tycker om. Att det gör ont vissa dagar men att det blir bättre med tiden liksom.



(null)

 8 maj 2017, i väntan på att träffa käkkirurgen.

Det är något ångestladdat över väntrum, det spelar ingen roll om det ska göras något positivt eller att sjukhuset försöker liva upp allt det vita med färgglada stolar. Det är alltid ångest. Men idag är det positivt för denna fröken ska få nya tänder så hon kan skratta ordentligt igen. Och äta. Äta och skratta ordentligt igen. För det blir så när tänderna ser ut som att de kastas in; man skrattar inte på riktigt. I somras fick jag epilepsi-anfall inne på Ica och när jag vaknade låg framtänderna bredvid och blodet forsade. Otaliga besök senare hos tandläkaren sattes tandställning in och meningen var att mina tänder skulle växa fast igen. 


Men så kom ett bråk i vägen. Skrik, hårda ord och alltid denna fasthållning. Han gränsle över mig i soffan och jag skrikande för allt jag var värd i hopp om att grannen kanske till slut ringer polisen. De ringde aldrig polisen trots mina ihållande skrik. Så jag skrek tills rösten inte bar längre, slog på hans bröst för allt mina knytnävar kunde. Desperat och förtvivlad över att inte kunna röra mig och rädd för att han denna gång aldrig skulle sluta. Hans hand över min mun, efteråt sa han att han ville få mig att sluta skrika. Han tryckte hårt. Alldeles för hårt. Han hade bara kunnat släppa mig fri. Ett knak och de tänder som höll på att växa fast, lossnade. Tänderna dog efter det där bråket och det fanns inte längre någon chans att de skulle kunna växa fast. Så jag får väl ändå tacka honom för att jag ska gå nya fina tänder, utan det där bråket hade ju mina egna växt fast igen. Han ville bara att jag skulle sluta skrika. Jag skrek bara för att han skulle släppa mig. Och idag sitter jag hos käkkirurgen och ska äntligen påbörja resan mot nya tänder. Ett bråk som fortfarande förföljer mig i drömmarna men som jag är glad över att jag lagt bakom mig. Nu jävlar ska jag skratta och äta igen!



(null)


8 maj 2018, efter besöket hos käkkirurgen.

Nästa ben-bild, två timmar senare. Hoppar av bussen för att gå, tänker att om jag går tillräckligt länge kanske det arga försvinner i kapp med fötterna som möter asfalt. 30.000kr. Det försvinner inte, det arga, hatet, gråten. 30.000kr ska jag betala. Måste jag betala. Minst. Kanske det dubbla. För att fixa tänderna är numera akut efter att de trycktes loss i december, en inflammation påbörjades som numera äter upp ben och skelett. För att Han tryckte alldeles för hårt när jag skrek alldeles för högt. Arga fingrar möter tangentbordet, kan inte längre låta bli att höra av mig till Honom. Jag som var så lättad att Hans hårda ord inte längre kommer åt mig. 30.000kr. Jag grattar Honom till den Han har blivit, frågar om Han är stolt över sig själv. Eller det kanske är den Han alltid varit, bara att jag inte sett? Säger att Hans våld kostar mig 30.000kr. Får tillbaka arga högstadie-aktiga sms. Han berättar hur äcklig jag är, vilken fitta jag är och hur elak jag är. Han avslutar med att kalla mig mytoman. Igen. Det gör Han alltid när jag pratar om sanningen. 30.000kr. Jag vet inte vad som gör mest ont. Att betala så mycket för att jag aldrig anmälde Hans våld eller över att Han förminskar mig och nekar till vad Han gjort. Hatet går en stund över mot samhället. Jag ska betala. Det går inte på någon sjukvård. Jag ska betala för Hans våld och Han kan glatt fortsätta sitt liv. Jag tänker att karman drabbar Honom någon gång. Det måste den göra. Drygt 1,5 år kommer det ta innan allt är klart. 2 år efter att han tryckte för hårt när jag skrek för högt kan jag skratta igen. Jag hatar att han lyckas ta dessa år av skratt ifrån mig. Jag hatar Honom.



(null)

12 augusti 2017, dagen som jag tog tillbaka Linköping. 

Jag är i staden som är Hans. Staden som var min i ett par år men som ändå alltid varit lite mer Hans. Aldrig min, alltid Hans. Är det något jag saknar med att bo här så är det miljön kring Stångån. Tänker att jag ska gå vägen förbi när jag ändå är i stan. Det är fullt av minnen,  varenda kvadratmeter har något vackert i sig. Det går liksom inte ta ifrån Honom, ta ifrån oss. Vi hade ju många bra stunder, Han och jag. Men till slut blev det dåliga så stort och ohanterbart att det inte längre gick att bara fokusera på det bra.



Mamma frågar ibland om jag saknar Honom, och det gör jag. Jag saknar Honom när han var bra. Jag saknar vår första sommar tillsammans och jag kan sakna illusionen av Honom. Men när det dåliga blev hela Han finns det inte mycket kvar att sakna.  Så jag går med lugna steg i Linköpings vackraste område och går upp emot det Ica som är Hans, en gång också mitt men ändå alltid mer Hans. Aldrig bara vårt, alltid lite mer Hans. Går med vana steg bland hyllor fulla med varor, noterar att de bytt plats på jordgubbarna. Hämtar en energidryck och ställer mig i kö. Så medveten om att jag vilken sekund som helst kan stötta på Honom.



Jag går ut med ett leende på läpparna. Ingen ökande puls, ingen stressig blick som läser av varje ansikte utifall något är Hans. Ingen svett som pärlar sig i pannan och inget hjärta som slår av rädsla. Ingenting.  Jag sätter mig i skuggan vid ån med samma leende på läpparna och lyssnar på när Ted Gärdestad sjunger om sol, vind och vatten. Jag har precis tagit tillbaka Linköping, det är inte längre Hans stad. Jag vann den här kampen till slut och istället för att vara rädd för att möta honom tänker jag på vad jag själv kommer göra.


Jag vann den här striden, älskling. Och jag hörde att karman fortsätter göra sitt jobb med dig. Jag ler mot den söta killen jag nyss mötte på andra sidan, ser en vit fjäril i perefrin och tänker att livet ju ordnade sig till slut. 


Hej då, Robban, jag hoppas vi aldrig mer ses.

Kära Gud, kan du göra så jag stöter på mitt ex i mitt allra snyggaste jag?

(null)
Tjejen som tar så mycket bilder att hon måste använda samma i flera blogginlägg... 

Godmorgon världen!
(Ja, klockan är 05:51 och jag har varit vaken i 1,5 timme pga irriterande morgonpigg människa. Sanningen är ju att jag fortfarande tycker kvällarna är jobbiga ur drogsugperspektiv, ofta är rätt seg att jag ändå inget orkar göra så kan lika gärna lägga mig tidigt. På morgonen flödar kreativiteten desto mer, jag är allmänt pepp på livet och tycker om att få saker gjorda då. Skulle mina ex läsa det där skulle de antagligen tro att jag ljuger, för det är den totala motsatsen till vem jag har varit. För en som inte dricker kaffe pga inte vuxen än är koffeintabletter ett bra substitut, 50st för 60kr på apoteket)
 
Det blev inget kvällsinlägg igår som ni säkert märkte, pga av den vanligt uppbrända hjärnan som behöver vila och sova i all oändlighet för att få en gnutta återhämtning. Två timmars första-dejt-som-drogfri-med-två-tjejkompisar-på-femton-år var allt hjärnan klarade av innan den liksom loggade ut, hade tänkt passa på att köpa foundationen i Linköping men inte ens det pallade jag. Jag vet inte varför jag är så jäkla nervös inför att träffa nya människor, jag borde lugnas av att jag vet att det inte syns vidare mycket. Men det är ju fortfarande totalkaos inom mig, en vilja att göra ett bra intryck och att jag ogillar obekväm tystnad kanske? Blev ingen obekväm tystnad och det där inre kaoset la sig ganska fort efter att vi kramats hej-kul att äntligen ses-gud vad fin du är. Och jag var bara lite stakig och stammig de första minuterna. 
 
Varje gång jag är i Linköping känner jag mig som en civilare som har span (i ill-gull t-shirt, inte världens bästa civilare...) och kollar av varenda människa som går förbi. Registrerar någon med svängiga armar, typisk amfetamin-gångstil och pupiler så svarta att de övertagit iris. Någon annan som med släpig blick och långsam gångstil har ett bekant yttre. Jag antar att jag lättare ser missbrukare för att jag lärt mig att läsa av och vet hur jag själv betett mig, även om de flesta missbrukare, precis som jag, nog lever i en naiv tro att det inte syns. (In your dreams...). Dessutom vill jag bara få en träff med Simon överstökad. Kan vi inte bara stöta på varandra så jag kan få det där första mötet klart?
 
Jag vet inte om han vet om jag bloggar, jag tror inte att han läser då han hellre sticker huvudet i sanden än att faceas för det som är minsta jobbigt men jag vill liksom veta om han vet. Jag vill veta vad han vet. Jag vet ju att han inte skulle bli glad i och med att vi fortfarande var tillsammans när jag började terapia sönder mig själv genom skrift på Instagram för något år sedan. Då var det mitt fel om hans brorsbarn skulle läsa, och vad skulle de då tycka om att jag ljög om honom? Ja du... Likaså hans pappa vägrade krama mig för att jag hängde ut hans lilla son. Mmm, du ska inte bli besviken på den som faktiskt ligger bakom våldet istället för den som berättar om det? De jag ändå har lite dåligt samvete mot i den familjen är ett par av hans bröder och hans mamma, det har aldrig varit min mening att såra dem men skrivandet har blivit ett sätt att berbeta vad deras bror och son gjort mot mig. 
 
Kära Gud, Allah, Budda, Moder Jord, Universum, Ödet eller vem fan som nu bestämmer där uppe!
Kan du inte bara se till att jag och Simon från ingenstans springer på varandra? Jag ska va mitt allra snyggaste, karismatiska jag med en tjugotal beundrare efter mig som skriker att de vill ha mig. Gärna inklusive en paparazzifotograf för att lura honom att det är fler än de 9000 som egentligen läst vad han gjort mot mig senaste veckorna. Du får gärna se till att han är i sitt sämsta jag, gärna har avtädning och mår allmänt dåligt. Typ att det regnar över honom och solen skiner över mig. Det får gärna sprutas pengar ur mina fickor, ge honom illusionen av att jag är gravid och att han ser att jag precis klivit ur någon halvflaschig BMW (gärna grå) .Jag tycker inte att det här är jättemycket begärt?

Vi hörs senare, ni kan väl också be till Gud, Allah, Budda, Moder Jord, Universum, Ödet eller vem ni nu tror på så att min lilla önskan slår igenom. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. I trust you guys!!!
(Måste jag tillägga att jag är ironisk, alla ser ju inte ironi lika tydligt som andra? )

Varför jag vad Carl Adam Tillberg ta bort sin podd-intervju med mig.

Hej! 
Jag inser att det inlägg jag har skrivit om Carl Adam Tillberg i mars, efter att jag bad honom ta bort poddavsnittet han intervjuade mig i, fajtiskt inte legat ute så som jag har länkat till. Att jag insåg det först nu beror på att det trillat in några mail med förfrågan om just det inlägget idag. Poddavsnittet släpptes 3:e mars 2018 och 5:e mars bad jag honom ta bort det igen. Här kommer förklaringen på varför och min upplevelse av honom:

Det här inlägget är lite för mega-jävla-svin-långt, även i mina mått mätta. Jag förstår om man inte orkar läsa det här men ändå vill veta, kommentera på det här inlägget så kan jag i så fall skriva ner i en kortare sammanfattning om varför jag valde att be Carl-Adam ta bort poddavsnittet där jag deltar. 
 
Okej, ska vi prata då.
Det här kan bli ett av mina längsta inlägg, men jag vill verkligen att ni ska förstå hur jag känner. Jag behöver veta hur jag känner. Jag har ingen konkret tanke över hur det här inlägget ska bli, som vanligt med andra ord. Jag måste låta fingrarna köra sin dans över tangentbordet utan att jag tänker för mycket, det är ju det metoden som gör att jag kan sätta ord på mina känslor. Jag är fortfarande en väldigt sårbar person och i slutändan är jag inte mer än en människa som försöker lära känna sig själv och leva i en helt ny vuxenvärld utan droger.
 
Jag säger inte att alla bör känna som jag känner, kan andra se bakom människors brott så är det jätte bra. På något sätt har jag ändå tolkningsföreträde då jag själv är brottsoffter vilket gör att ingen kan ta mina känslor ifrån mig. Det här är mina tankar och  mina känslor och jag har full förståelse för dem som inte tycker som jag, men oavsett är det här min upplevelse, min sanning och sett ur mina ögon. Carl-Adam kanske har en helt annan version av det hela. 
 
Att bara vilja bli sedd
När Carl-Adam hörde av sig till mig i november förra året hade jag haft bloggen i drygt en månad och blev otroligt smickarad över att bli uppmärksammad. Någon bekräfftade att jag var värd att delta i en podd, någon bekräftade att min meningen med bloggen var bra. Någon bekräftade att jag var bra och jag blev hypad av lycka. Stoltheten, egot och bekräftelsebehovet sköt i höjden och jag fick den bekräftelse jag sucktade efter. Jag, som fortfarande satte mitt värde i andras bekräftelse, kände att jag för första gången sedan jag startade mitt företag 2010, blev bekräftad för något jag gjort och jag var så stolt. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle bli mottagen med bloggen, om jag skulle få elaka kommentarer om att jag inte var värd att ta plats i frågan efter allt ont jag gjort och att jag som missbrukare inte var värd att lyssna på. När Carl-Adam hörde av sig var det som att allt jag var orolig över med bloggen släppte, jag gjorde något bra och någon tyckte det var intressant nog att uppmärksamma i en podcast.
 
         
 
Innan inspelning
Carl-Adam skrev en del om att han hade en stundande rättegång och jag försökte lugna med mina erfarenheter, han nämnde att det var ett hemfridsbrott men jag reflekterade aldrig över att det skulle vara kvinnofridskräning, kvinnomisshandel eller liknande. I min värld har en ju tagit sig in i andras hem för att kräva in drogskulder och män har försökt ta sig in hos mig för att stjäla droger, pengar eller vad som av värde. Det sker kontinuerligt i den drogvärld jag precis kommit från, där det inte nödvändigtvis behöver vara mot en kvinna, det var helt enkelt det jag baserade min gissning om hans brott på. Jag tog för givet att han, som f.d alkoholist och drogmissbrukare, hade samma erfarenheter om det vilket jag inte borde ha gjort.
 
Så här i efterhand tänker jag att någon varningsklocka borde ringt, den kanske ringde men att jag inte ville lyssna för att mitt smickrade ego tog så mycket plats? Vi pratade mycket i frivården om att inte basera egna sanningar på vad man tror, att en lätt gör det baserat på sina egna erfarenheter och kunskaper men att det är inte så man ska göra. Och det var ändå så jag gjorde här, jag skapande min egen sanning baserat på mina erfarenheter kring hemfridsbrott.
 
 
(null)
 
Mitt ansvar vs Hans ansvar
Jag har precis läst vår konversation från innan han kom hit för att se om jag missade något uppenbart men jag kan inte se det. Vi diskuterar hemfridsbrott i en handvändning där han är orolig för straffet, varpå jag frågar straffskala för hemfridsbrott och refererar till min egen rättegång. Han säger att han har ett par andra domar men aldrig gällande vad, återigen så refererar jag till mina erfarenheter och i den värld jag kom ifrån har majoriteten prickar i belastningsregistret och i en kriminell värld är ju kriminallitet standard.
 
Sedan tyker väl jag att jag borde fått veta innan han kom hit, jag skriver ändå väldigt mycket om minnen från Simons våld och min smärta utav det. Då kan det ju vara läge att berätta för en kvinna som blivit misshandlad att man själv utfört det, så man kan få ta beslutet i en annan situation än under mitt livs första poddinspelning. Det handlar inte om att jag lägger skulden på honom, jag ser alltid mitt eget ansvar, men ingen är ju ensam skyldig i alla situationer då en ständigt interagerar med andra människor.
 
  
Bildkälla: Från Carl-Adams Instagram _vemarjag_
 
När jag har skrivit med honom i efterhand säger han sig inte ha vetat om min historia med exets misshandel trots att han följt mig på Instagram. Han anser även att jag borde vetat om hans brott då jag följt honom lika länge. Jag har precis gått igenom hela hans flöde fram till vi träffades. Jag vill verkligen ta reda på om jag såg tecken men struntade i dem, för att lära mig något om det här. Det enda jag hittade som skulle kunna ge en liten hint är det här över, kanske borde jag reagera på att kvinnor som levt i våld och missbruk hört av sig?
 
Det ligger ju helt och hållet hos mig, men att jag som brottsoffer ställs inför en kvinnomisshandlare gjorde mig ju... rädd är nog rätt ord. Efter fyra timmar låtsades jag ha en lunch med min bästa vän i Mjölby som väntande och åkte med samma tåg som Carl-Adam för att bara prata lite kort med Tommy innan jag åkte hem igen. Jag tror det talar lite för hur jag inte vågade säga det rakt upp och ner till Carl-Adam, med tanke på att han berättat att han inte kunnat kontrollera sin agressivitet gentemot kvinnor.
 
Han skriver också att det inte är hans ansvar att jag inte tar reda på i vilka sammanhang jag ställer upp, vilket jag inte håller med om. Jag väljer ju att berätta för människor om min historia rätt tidigt, för att jag vill att de ska kunna välja om de vill fortsätta ha kontakt med mig beroende på min historia och oberoende av känslor. Jag utgår inte heller från att män är kvinnomisshandlare, för majoriteten är det faktiskt inte och därför tänker jag inte fråga varje man det bara för att jag har varit kär i två sådana.
 
     
 
Att se människan bakom brottet
Han kom alltså hem till mig i December för att spela in och jag var lycklig och framförallt bekräftad över att någon faktiskt tyckte jag var tillräckligt bra, värdefull och intressant för att spela in en podd. När han hade åkt härifrån ringde jag min mamma innan jag gick till min bästa vän, jag hade något som gnagade i magen och behövde få ur mig det. Det var första gången jag ställdes inför en man som skadat andra kvinnor så som Simon skadat mig och jag hade inte en aning om hur jag skulle hantera det. Jag hör ju i podden hur reserverad jag är, att jag skrattar nervöst och inte vet hur jag ska göra.
 
Jag vill se människan bakom brott, jag vill på riktigt göra det. Jag var genuint nyfiken i fängelset, hur viss personal klarade av att även arbeta på den anstalt där det endast satt sexualförbrytare och hade många, långa diskussioner med olika vakter. En del klarade inte av det och fick således bara jobba på min anstalt, medan andra valde att se människan bakom en våldtäktsman eller pedofil och kunde landa i att det är väldigt sjuka människor som begår sådana handlingar. Han säger själv i efterhand att det inte är hans ansvar att jag inte bad honm gå, vilket det naturligtvis inte är.
 
             
 
 
Jag satt med kvinnor dömda för dråp och grov misshandel, att få höra deras versioner där det nästintill alltid fanns en man inblandad som under en längre tid själva skadat kvinnan och hon till slut fick nog, gjorde ju att jag kunde se dem bakom brotten. Jag lärde ju känna dem efter sina brott och baserade på deras historier, sen om de är sanna eller inte spelar mindre roll i sammanhanget, jag kunde se bakom deras brott. Jag vill ju att ni och andra ser mig bakom mina brott, jag döljer inte att jag har vållat en annan människas död genom att sälja fentanyl till honom. Jag skulle ha full förståelse om en människa inte kan respektera eller ens acceptera mig, om de själv skadats av att någon de älskar knarkat eller dött i en överdos, då jag varit en del av att människor kunnat göra det.
 
Precis som jag tänker att om jag vill bli förlåten måste jag förlåta andra, tänker jag att om jag vill att ni ska se mig bakom mina brott måste jag kunna göra det med andra människor. Tänkte, jag tänker nog inte så längre.
 
 
(null)
 
 
Kommentaren som tvingade mig att tänka till. 
Det här spelades alltså in i december och som jag skrev i gårdagens inlägg om mitt behov av bekräftelse som idag är mycket mindre, har min självkänsla växt sen dess. Något har gnagt i magen sen inspelningen och frågan om att se människan bakom brottet har gjort sig påmint i bakhuvudet. Jag har nog så gärna velat se bakom brottet men inte känt att jag genuint gör det. Samtidigt som jag har brottats med en stark tro på att jag måste se bakom alla typer av brott för att själv kunna vilja att ni ser bakom mitt. Att jag inte kan begära att andra ska se bakom mig om inte jag ser bakom andra
 
Så kom podcast-avstnittet ut i lördags och jag lyssnade i söndags. Jag är ju enormt självkritisk så jag hittade ju såklart en del att vara missnöjd med, men jag försöker få mig själv att fösrtå att jag inte är någon jävla robot som gör allt rätt. Prestationsprinsessan i mig är ju jävlgit påfrestande och jag måste säga åt henne att jag bara är människa och där och då gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Det var min första poddinspelning och det viktigaste är ju som med Agenda; att jag går utanför min comfort zone och faktiskt vågar utan drogernas skyddade barriät. I söndags hör jag en reservation och nervositet i min röst men tänker att det beror på nervositeten för att ens spela in. Det där som gnager i magen går inte att förneka längre och jag inser att jag måste skriva ett inlägg om hur jag ser på hans brott, för att jag för mig själv måste sätta ord på mina tankar och känslor.
 
(null)
 
 
Sedan fick jag en kommentar om det. Jag vill understryka att ingen sagt åt mig att be om att få avsnittet borttaget, ingen har överhuvudtaget sagt åt mig vad jag ska göra och mitt beslut är baserat på flera olika komponenter. Däribland en kommentar, Carl-Adams utkast till sin självbiografi och de där sekunderna då jag skulle sätta mig ner och reflektera över hans brott. Fram till igår eftermiddag är jag fortfarande säker på att jag inte kan döma Carl-Adam pga mina egna brott och framförallt mannen som dog i en överdos. När jag fick ovanstående kommentar om att hen inte tycker att mig ha dödat en missbrukare är jämförbart med våld i nära realtioner så hände något i mig. Här någonstans stannar jag upp, sitter på station och sittrar bokstavlig talat rakt ut i ingenting sådär länge så folk nog började se att jag satt försjunken i djupa tankar.
 
Jag vill ju vara en bra medmänniska, efter allt ont jag har gjort är det otroligt viktigt och i mitt huvud har det innefattat att se människor bakom sina brott, för att jag ska ha rätten att vilja att andra gör det med mig. Så här någonstans börjar kugghjulen snurra där uppe och min spontana reaktion, oberoende av vad jag tycker mig borde känna, är att jag inte tycker mitt vållande till annans död är jämförbart med våld i nära realtioner. Att sälja droger som sedan leder till en överdos har helt enkelt inte samma uppsåt som att upprepade gånger slå den man säger sig älska. Det är nog första gången sedan poddinspelningen som jag verkligne landar i det där som gnagt i mig, hur gärna jag än vill se att alla människor är lika kan jag inte det. Om jag sätter Simon i Carl-Adams skor skulle jag tyckt annorlunda och antagligen bett honom gå när jag fick veta hans brott. Och för andra kvinnor är Carl-Adam för dem vad Simon är för mig. Ett monster.
 
(null)
  
När jag kommer hem öppnar jag datorn och tar fram den självbiografi han en gång skickade till mig för korrekturläsning och ge konstruktiv kritik på. Jag klarade inte av att läsa hans syn på sitt våld och kunde inte läsa klart. Igår var jag tvungen, tvungen att veta för att kunna strukturera mina känslor, tankar och framförallt magkänsla. Jag ligger i soffan ett par timmar och läser om hur hans barndom och delar av missbruket innan jag kommer fram till våldet. Jag får ont i magen och kedjeröker röda Pall Mall för att hantera ångesten samtidigt som jag får som blixtrar i huvudet av vad Simon gjort mot mig. Det är inte några detaljerande förklaringar till hur allt gått till, då han säger sig inte minnas någonting. Snarare hans tankar och analyser på varför han slår de kvinnor han säger sig älska. Jag slutar läsa när jag inser att det handlar om ett kontinuerligt upprepande mot flera av hans tidigare flickvänner.
 
Helt plötsligt ser jag allt ur ett helikopterperspektiv, ett utifrånperspektiv och det är som om jag ser oss två sitta i varsin soffa. Han som förövare. Jag som offer. Han som misshandlat kvinnor och fått kvinnor att må så som Simons misshandel fick mig att gå. Hela kroppen skriker Nej! och jag ringer bästis-Jonas, när det blir så här intensiva känslor behöver jag inpiuts för att inte tro att jag överreagerar och är överkänslig, något som Simon printat in i mitt huvud och som vid starka reaktioner fortfarande får mig att tro. Jag behöver höra från någon jag litar på att jag inte är helt upp-fuckad i tankarna. Jag messar med den andra bästa vännen och försöker få tag på mamma, snörar på mig de beiga vinterskorna och såhär i efterhand är det som att jag ser mig själv utifrån igen. Jag behöver gå ut och gå, för ut och gå är ett av mina bästa verktyg när jag inte kan droga.
 
     
 
Jag skriver till Carl-Adam att jag vill att han tar bort, han svarar diplomatiskt och utan rättfärdiganden samt meddelar att det nu är borttaget och att han gärna vill veta hur jag tänker. Jag svarar att jag måste landa i det här innan jag kan svara på det, för jag vet inte själv. Jag vet bara att jag inte kan strunta i mina principer, de är alldeles för viktiga för mig. Jag lät mig bli smickrad, egot fick sitt och bekräftelsebehovet fick sitt. Det räckte tydligen för att jag helt skulle bortse från mina principer. Jag är glad över gårdagens kommentar, den fick mig att tänka till att det finns olika grader i helvetet.
 
Jag har nog förminskat mig själv och tänkt att våra brott är likvärdiga, trots att jag inte aktivt skadade så som en man som slår sin kvinna gör. I slutändan sitter jag som offer i en podd med en förövare och sviker mig själv och kvinnorna han slagit. Hade det varit Simon som drev en podd och en kvinna med samma erfarenheter som mig skulle ställa upp skulle jag undra hur hon tänkte, hon om någon borde ju veta hur manipulativa och sjuka dessa män är. När det fortsätter ske kontinuerligt och mot flera går det inte längre att skylla på omständigheter då det någonstans i de här männen är något som inte stämmer. Jag vet inte om jag hade kommit fram till det här utan denna kommentar. Det betyder inte att jag uteslutanden lyssnar på vad andra säger utan att en frö såddes i mig som gjorde att jag läste en del av hans självbiografi, började analysera och reflektera samt höra av mig till de jag litar allra mest på.
 
     
Att göra det här igår kändes skönt, som att jag stod upp för mig själv och mina principer. Att jag struntade i om jag blev en besvärlig kvinna som medfört extrajobb för Carl-Adam iom förberedelser, inspelning och redigering. På något sätt har jag tolkningsföreträde i det här och min känsla kan ingen ta ifrån mig, känns det inte rätt kan jag inte göra det bara för att mitt ego är smickrat. Av alla de här sakerna lär jag mig ju enormt mycket. Av Agenda lärde jag mig att inte lita på 100% att något är spikat, för i mediabranschen är det aldrig det och nu litar jag inte på att det sänds förrän jag faktiskt ser att det sänts. Likaså har jag lärt mig av det här att sluta ignonera magkänslan, att lita på mig själv och inte låta ett smickrat ego gå före mina värderingar och principer.
 
Hade det varit idag jag hade fått veta hade jag som sagt antagligen vågat be honom gå. Hans brott är alldeles för personligt för mig och med tanke på hur mycket skada jag tagit av Simon vill inte jag vara nära en man som skadat andra kvinnor på samma sätt. Jag inser att jag inte är kapabel att se människan bakom alla typer av brott, inte när det gäller brott jag själv varit utsatt för. Jag kan förstå att det finns yttre faktorer som påverkar men jag kan inte känna att en sådan människa är likvärdig med mig. Kvinnomisshandlare står väldigt långt ner för mig, strax över våldtäktsmän, pedofiler, sexualförbrytare och mördare.
 
(null)
 
 
Pust!
Till och med jag blir trött av längden på det här inlägget, men jag behövde göra det. Jag blamear inte mig själv jätte mycket för att jag inte bad honom gå, jag kan ju  inte klandra mig själv som inget sa för att jag inte vågade? Jag vet ju att jag inte är mer än människa och tycker väl inte att det är lustigt att jag lät mitt smickrade ego bestämma. Jag har inte känt mig duktig på något sedan jag startade företaget 2010, har tappat min idenitet efter att jag slutade sälja droger och levt med en man i 2,5år som förklarat hur otroligt värdelös jag är. Jag var svältfödd på smicker och minsta lilla fick mig att vilja ha hela kakan, jag fick mersmak av känslan och blev hög av bekräftelsen. I meddelandena ser jag att vi pratar lite om rädslan att gå in i relationer och även där tog jag för givet att han menade i och med sitt missbruk och inte det faktum att han slagit sina flickvänner när han blivit arg.
 
Jag hade en dålig känsla under inspelningen också, berättade efteråt för min bästa vän om små subtila tecken som gjorde att jag backade. Jag visste nog inte då att det berodde på att jag kände igen något i hans ögon som alltid funnits i Simons, inte de där svarta hatiska ögonen som kommer fram när han blviit arg. Utan de ögon Simon hade i början när han ständigt höjde mig till skyarna, gav komplimanger och var alltid så inläsande och sympatisk mot mig. Det där underbara som var i början, som byggde upp mig innan han rasrade mig.
 
(null)
 
 
Det senaste dygnet har jag analyserat sönder de timmarna han var här och kan se varför jag sa till mamma efteråt att jag kände mig obekväm. Narccissiter, sociopater, psykopater och kvinnomisshandlare är beräkneliga av den anledningen att de vill veta hur de ska agera för att på bästa sätt få utlopp för sina lustar och bli bättre på att manipulera. Han borde inte hört av sig till mig som brottsoffer så tidigt i processen när han själv utövat våld och han borde berättat om sina brott tidigare. Jag skriver ju ändå väldigt mycket om hur det är att leva med våld i nära relationer. Det är väl egentligen inte lustigt att han skrämde mig efter allt Simon gjort mot mig? Kanske sågs jag som ett lätt offer i och med att jag är så öppen med min sårbarhet? Jag vet inte och det är inte mitt ansvar att förlåta honom, det är inte mitt ansvar att stryka honom medhårs för att bekräfta honom. Jag vill inte begöva ha sådana män i min närhet och när jag ser tillbaka på de fyra timmar han var här så ser jag alldeles för många tecken som jag inte vill eller behöver deala med.
 
(null)
 
För de kvinnor han misshandlat, för mig som blviit misshandlad och för alla kvinnor som någon gång levt med våld i nära realtioner eller psykisk misshandel så kan inte jag ställa upp det här. Jag kan inte stå för hans handlingar vilket jag indirekt gör om jag väljer att ställa upp i hans podd. Så därför bad jag Carl-Adam ta bort mitt avsnitt vilket han också gjorde. Av någon anledning kan jag fortfarande lyssna på det då det är sparat i biblioteket i telefonen, jag får se om jag sprarar det men det viktigaste för mig är att inte medvetet gynna en kvinnomisshandlare. Jag var trots allt i en väldigt sårbar position, där jag för första gången på många år blev uppmärksammad för min historia och relativt ny i drogfriheten med en självkänsla som fortfarande var i botten. Jag blamar inte mig själv för hur jag agerade då för jag var väldigt skör, jag kan se vad jag gjorde för fel och det är det jag tar med mig ifrån det här.
 
Jag behövde verkligen den kommentaren för att tänka till och det är en av de främsta anledningar till att jag älskar bloggandet, att ibland ser jag inte saker för att jag fortfarande är under upplärning av vuxenlivet och då hjälper ni mig. Att jag sedan var källkritisk och försökte ta reda på verklig fakta innan jag fattade ett beslut om att vilja få avsnittet borttaget, är jag också stolt över. Det senaste dygnet har jag analyserat sönder de timmarna han var här och kan se varför jag sa till mamma efteråt att jag kände mig obekväm och var reserverad.
 
Magkänslan vann till slut och jag lär mig återigen hur stark dess intution faktiskt är.
Jag vågade ta i det jobbiga trots att samhället skapat en norm där kvinnor inte ska vara besvärliga.
Jag lyssnade på kommentaren som egentligen inte beskyllde mig för något men valde att söka information på andra platser och inte basera min känsla och senare handling på en persons åsikt. Jag reflekterade, analyserade och accepterar att mitt smickrade ego vann kampen då och att bekräftelsebehovet kan va så stort att den gör att man kan göra väldigt dåliga val
 
Jag står upp för mig själv, för mina principer och värderingar och står upp för alla kvinnor han skada.
Och för det är jag jävligt stolt över mig själv.
 
Hur tänker ni, kan ni se människan bakom alla brott?