Att sakna en man som misshandlat enb

 
Hej höst-Sverige.
Ni vet ju att krigat mot det här med dåliga snubbar, vill sluta romantisera kombinationen av sex och knark samt frågar mig själv gång på gång om jag någonsin kommer bli kär igen. Gick ju i flera år och trodde att jag knarkat sönder förmågan att va lycklig utan driger vilket gjorde att jag fortsatte missbruka, sen blev jag drogfri och insåg att jag levt i en lögn och fick euforirus av glädje i maggropen och trodde det var falska känslor. Till slut kunde jag landa i att det går att må jävligt bra utan sinnesförvirrande substanser, även om jag får för mig att senaste gången va sista gången varje gång jag kommer ner i en down-period.

Så rent logiskt borde jag ju också kunna bli himlastormande kär men jag är fan skeptisk. Kanske beror det på att jag aldrig haft så här lång tid utan en kille i mitt liv. Under de här 1,5 åren som gått sen jag lämnade Simon har jag ju dejtat en del, fler sexuella relationer men backat rätt fort. Mellan mina långa förhållande har jag gått från kille till kille, säkert en blandning av att jag levde för mäns bekräftelse och rädsla för ensamheten. Nu behöver jag inte det längre och letar inte lika aktivt och är väl egentligen inte ute efter ett förhållande.

Fan, inte det jag skulle skriva om. Börjar jobbet strax så tänkte bara få i väg en tanke och en fråga. Vilket handlar om Simon. Under de här arton månaderna har jag hatat honom, sörjt att vår kärlek var fejk, bearbetat allt han förstört i mig genom misshandel och drömt återkommande mardrömmar där jag vaknar efter sömnparalys när jag drömmer att jag gått tillbaka. 

Grejen är att när det var dåligt mellan oss var det ju uppenbarligen sjukt dåligt. Men när det var bra var det himlastormande bra och det är dem tillfällena jag har börjar tänka på mer och mer senaste tiden. För vi har haft det jävligt roligt och jag inser att jag aldrig riktigt sörjt att den delen av vårt förhållande. Aldrig så att det bra vägde upp det dålig, inte tankar som på något sätt skulle få mig att vilja gå tillbaka. 

Saknas vore väl att ta i men något som liknar det har börjat ta plats i mig. Jag vet inte om det egentligen handlar om att jag saknar kombinationen av man och droger. Majoriteten snubbar jag haft senaste åren har ju en mask av romantiserande knark kring sig. Allt blir ju lite mer rosaskimrande när jag tänker tillbaka och knark är involverat i minnet. 

Antagligen är det väl så, att det är knarket jag saknar och män som Simon representerar det jag älskar att göra allra mest när jag är påtänd. Men oavsett orsak finns en massa minnen i mig som gör att jag tänker mer på Simon än jag någonsin vill. Samtidigt skulle jag ju inte stannar så länge, 2,5 år är ändå lång tid, om allt var dåligt. Jag saknar ansvarslösheten vi delade, att vi kunde skita i allt och då verkligen skita i allt. Åka runt i Sverige, knarka och leka nya identiteter på varje ny stad. Bestämma vilka vi var på vägen dit och i samma stund vi gick av tåget gå in i rollen och leka påtända rollspel i dagar i sträck. 

Jag fattar ju att det är farligt att börja tänka sådana här tankar, men jag tror inte de är så pass farliga att de kan få mig att ta dåliga beslut. Men minnena finns där på ett sätt de inte gjort innan, då när hatet varit större och inte lämnat plats åt något annat. Nu börjar hatet släppa och plats tar en annan form av sorg.

Eller så är det bara det gamla vanliga, jag saknar den tiden och det finns olika snubbar som personifierar det. Jag får för mig att jag saknar dem för att jag vill ha ett ansikte på det jag saknar.

Men nu frågan, ni som levt och lämnat en våldsam man eller destruktiv relation. Sörjde ni det bra? Saknar ni det roliga?

Nu jobb, puss! 


Permission från fängelset och exet runkande på toalett

Jag vet inte om jag delat den här texten innan men det var första gången jag berättade på mina sociala medier vad Simon utsatt mig för. Jag hade varit på käkkliniken och fått bekräftat att mina framtänder inte växt fast efter epilepsianfallen pga ytterligare yttre våld. Det var som att käkkirurgen behövde bekräfta det för att jag skulle förstå att allt jag mindes var sant. Niinaaw på Instagram har skrivit massa kloka inlägg om just våld i nära relationer och vilka olika typer det finns. Rekommenderar verkligen att ni ska läsa.

Och här kommer min första obevakade permission på åtta timmar efter tre månader inlåst på Sagsjöns kvinnoanstalt. Jag fick permissioner uppskjuta pga att jag hade typ tretton substanser när jag ställde in mig och därför fick spendera fyra dygn på isoleringen innan jag fick komma ut på avdelningen. "Tackvare" min epilepsi-diagnos från neurologen fick jag nedtrappning på bpde benzo och tramadol, då det för eptileptiker är farligt att sluta rakt av. Epilepsin var från början drogutlöst men efter tester, EGG och magnetröntgen samt krampanfall utan droger  har jag det nu som diagnos. Därför får jag bl.a inte inget lämp inför körkort förrän jag varit fri från krampanfall i tre år. Plus att jag då måste lämna massa dyra prover pga har drograttfylla i brottsregistret. 

Här har ni iaf första permissionen: 

November är sådär grådaskigt som bara femte november i Sverige kan vara, det är din trettiotredje födelsedag och det är första gången du värderar mig med en hora. Det är fem veckor sist vi sågs och det pirrar i magen när jag sitter på tåget från fängelset till centralstation i Göteborg. Det är min första obevakade permission och jag har inte varit utanför fängelsets taggtrådsklädda murar på tre månader. Jag har sovit som ett upphetsat barn natten innan julafton och kan nästan höra hjärtat slå i bröstet. Ett leende spelar över läpparna när jag ser dig stå och vänta på perrongen och vi kramar varann sådär som bara nyförälskade par som inte setts på vad som känns som en evighet, gör. 


Det är exakt ett årsen vi blev tillsammans och du kommer att kalla mig hora flera gånger de kommande arton månaderna. Vi sätter oss i de mörkbruna oxskinnsfotöljerna på Espresso House och dricker chailatte, det skulle ta lång tid innan jag kunde dricka chailatte igen men det vet jag inte då. Som om kroppen självmant drog paralleller mellan smaken av jul och den delen av dig jag kommit att hata. Vi höll varandras händer och hade förvånansvärt lite att prata om. I efterhand tänker jag att det nog var för att jag var ren från rosafluffiga, ångestdämpande tabletter och att tabletterna var det enda vi egentligen hade gemensamt. Jag bortser från det då. 



Femman-huset är fullt med folk och utan de betryggande substanserna gav människorna omkring mig torgskräck och panikångest. Du föreslog att vi skulle gå en sväng för att försöka hantera ångesten och jag tänkte att du var så fin med att förstå. Du lägger till att du tagit en viagra precis innan jag kom och log när du sa att det började verka. Vi gick sakta bland stressande människor och jag följer strecken i din handflata med min tumme, tänker att jag nog har världens bästa pojkvän som åker sextio mil tur och retur för att träffa mig några timmar. Instagrammar ut vår kärlek så hela världen får veta hur lycklig jag är, något jag kom att göra mer frekvent för varje dag de kommande månaderna. Som för att övertyga mig själv.



Förmiddagen går över till lunch och vi sätter oss längst bort på restaurangen som serverar mig en bakad potatis med skagenröra. Du dricker öl fastän jag frågar om du inte kan va nykter,  jag gillar dig inte onykter. Jag har kommit att hata dig onykter. Du svarar nekande och beställer en till öl. När vi ätit klart har min ångest något sitt klimax och jag säger att jag måste komma ut. Få andas frisk luft. Du pekar på den skitiga, offentliga toaletten och frågar om vi ska ta en snabbis innan, viagran har även den nått sitt klimax. Jag tror att du skämtar och säger återigen att jag måste ut. 

Du blir arg och dina ögon blir sådär iskalla som de kommer bli så många gånger de kommande månaderna, men det vet jag inte då. 


Du ställer dig hastigt upp och stolen du suttit på trillar. Du låter den ligga kvar för mig att ta upp. Du har telefonen i din högra hand när du går mot toaletten, efter vad som känns som en evighet kommer du ut. Jag har andats i fyrkanter, haft handen på magen och försökt hitta yogaandningen och använt alla andra metoder jag lärt mig för att hantera panikångesten. Du har satt dig på den skitiga toaletten, satt på en porrfilm på telefonen och runkat medan jag, full av ångest och förnedring, suttit kvar på restaurangen och hyperventilerat i panikångest. Vi har inte setts på tre månader, har inte ens en timme kvar tillsammans och du sätter dig på en skitiga, offentlig toalett i Femman-huset och runkar till porrskådisarnas fejkade stön. 


Dokumentär: Våldsamma mäns hjärnor

(null)


Många av er som fäljer mig har även ni levt i våld i nära relation, nu levde jag inte under någon extrem fysisk misshandel utan snarare ständigt psykisk med inslag av fysiskt och sexuellt våld. Allt jag tänker, känner, minns, rädds och fortfarande lider av idag, 1,5år senare, finns att läsa under kategorin Våld i nära relation. 

Jag har allra mest lidit av två frågor, varför gjorde han det och förstår han själv vad han gjort? Jag börjar mer och mer acceptera att jag aldrig kommer få svar men den här dokumentären ger ändå lite indikationer. Jag är enormt intresserad av hjärnan, hur den fungerar och hur komplex den är. Vi vet ju väldigt lite om den men även om det är ex. beroendesjukdom eller psykisk ohälsa så finns svaret som skillnader i hjärnan i jämförelse med friska människor. Danska forskare har under en 4-årig studie forskat på kriminella män som sitter på långa fängelsestraff på de hårdaste fängelsena i Danmark. 

De vill ta reda på vad som händer i hjärnan hos våldsbenägna män och om det går att ta fram en medicin för att "göra stubinen längre". Och det finns skillnader i hjärnan, dessa män får vid irritation utsöndring av ett visst serotoninhormon (glädjehormon). Dokumentären är intressant och ger en liten annan inblick i varför, nu går ju inte det här riktigt att jämföra med systematisk kvinnomisshandel utan mer explosiv ilska som känns svår att hindra. 

Vill ändå rekommendera om ni har en timme över, finns på svt-play och heter Våld  i hjärnan. Men skynda, den ligger bara kvar till 8 juli!