Dokumentär: Våldsamma mäns hjärnor

(null)


Många av er som fäljer mig har även ni levt i våld i nära relation, nu levde jag inte under någon extrem fysisk misshandel utan snarare ständigt psykisk med inslag av fysiskt och sexuellt våld. Allt jag tänker, känner, minns, rädds och fortfarande lider av idag, 1,5år senare, finns att läsa under kategorin Våld i nära relation. 

Jag har allra mest lidit av två frågor, varför gjorde han det och förstår han själv vad han gjort? Jag börjar mer och mer acceptera att jag aldrig kommer få svar men den här dokumentären ger ändå lite indikationer. Jag är enormt intresserad av hjärnan, hur den fungerar och hur komplex den är. Vi vet ju väldigt lite om den men även om det är ex. beroendesjukdom eller psykisk ohälsa så finns svaret som skillnader i hjärnan i jämförelse med friska människor. Danska forskare har under en 4-årig studie forskat på kriminella män som sitter på långa fängelsestraff på de hårdaste fängelsena i Danmark. 

De vill ta reda på vad som händer i hjärnan hos våldsbenägna män och om det går att ta fram en medicin för att "göra stubinen längre". Och det finns skillnader i hjärnan, dessa män får vid irritation utsöndring av ett visst serotoninhormon (glädjehormon). Dokumentären är intressant och ger en liten annan inblick i varför, nu går ju inte det här riktigt att jämföra med systematisk kvinnomisshandel utan mer explosiv ilska som känns svår att hindra. 

Vill ändå rekommendera om ni har en timme över, finns på svt-play och heter Våld  i hjärnan. Men skynda, den ligger bara kvar till 8 juli!


Att inte vara rädd för honom utan livet med honom

På tal om det jag skrev häromdagen när det senast var fotboll på TV när jag fyllde år och jag blev bjuden på förrätt av Simon så han skulle ha mer pengar till öl. Jag skrev tydligen inget om de egentliga förutsättningarna på Insta 👆


Vänner, kompisar, polare och så friendz som på lunarstorms-tiden. 

Någon mer än jag som älskade lunardagboken dom ju var en förlaga (tvungen söka på ordet i synonym-appen för det kändes fel men enligt den är det rätt) till bloggen? Eller bilddagboken som en förlaga till Instagram. Vi 80-talister var först! Nu tappade jag tråden från vad jag egentligen tänkt skriva om... Närminnet är inte den egenskap jag skryter mest om nu för tiden, men det va det en gång i tiden. Minns att jag tyckte att det var lite jobbigt att minnas så mycket så detaljerat, saker som gjorde ont i själen som jag helst ville glömma. Nu har den önskan gått i uppfyllelse lite väl extremt. 

Jag ligger här med skenande puls, när jag försöker sova längre än typ 04:30 brukar det va en blandning av mardrömmar. Allra värst om jag satt på något som jag lyssnar på, när jag sover ytligt vävs det liksom in i drömmen och blir uteslutande otäckt. Det är väl där närminnet kommer in och förstör igen, för av någon outgrundlig anledning glömmer jag det varje morgon och sätter på någon dokumentär eller något. Men att jag ens orkar titta på dokumentärer och ta in kunskapen från dem kan väl ändå ses som ett framsteg. 

30 maj 2016


Mardrömmar!
Det var mardrömmar jag hade tänk skriva om. Ni som följt med ett tag vet att typ det första året den jag lämnade Simon innehöll nästan dagliga (nattliga?) mardrömmar om honom. Uteslutande att jag gick tillbaka och sen inte kunde ta mig därifrån, han jagade mig eller man utan ansikte jagade mig. Vaknade 4-5ggr per natt med kaninpuls och ångestsvettningar. Jag vet inte när det började försvinna men försvunnit har det sen ett par månader tillbaka (suger dock på tidsperspektiv nu för tiden så kan lika gärna varit två veckor sen). 

Jag vaknar fortfarande några gånger per natt men inte av mardrömmar, skenande puls eller med andan i halsen. Det gjorde jag dock i helgen, vaknade av att jag skrek rakt ut i ett dödsångestvrål och var blöt om kinderna av alla tårar och hade drömt att jag var tillbaka i missbruk med Simon. När jag kedjerökt fyra cigg trots att jag måste sluta hade ångesten och pulsen lagt sig tillräckligt. Det var då jag insåg det, insåg varför jag inte blev rädd när jag trodde mig se Simon i Linköping för ett par veckor sen och sen dess slutat läsa av varje manligt ansikte jag möter i den staden.

Jag har, fram tills jag hittade denna bild, trott att jag började drömma mardrömmar i slutet av vårt förhållande. Tydligen började det redan ett år innan och jag kunde inte förstå varför. Simon sa att det var för vi lyssnade på spökpoddar innan vi skulle sova men han vägrade sluta lyssna för då kunde inte han somna. Herregud, alla de här subtila sakerna blir så tydliga när en fått perspektiv.

Det kanske är för att det inte är honom som person jag är rädd för. Jag fick ju frågan för ett tag sen om jag inte var rädd att Simon skulle uppsöka mig här i lägenheten om han fick veta hans roll i min blogg. Jag har aldrig ens reflekterat över det och det kanske beror på att det inte är honom jag är rädd för. Han kommer ju faktiskt från Skänninge, gick i grundskola här och har sin morbror kvar här (som jag såg för första gången sen jag flyttade hit, på affären i helgen och tog en omväg). Så möjligheten finns ju att han är här någon.

Vad är jag rädd för då? Jag tänker att jag mest troligt är rädd att falla tillbaka i det livet igen. Rädd att börja missbruka, bli manipulerad, förminskad och tappa bort mig själv. För jag var så otroligt förstörd när jag väl vågade ta steget bort där i februari 2017. Litade inte på mina egna upplevelser, vågade inte se mötande människor i ögonen, gick med böjd rygg och blicken i backen, pratade tyst eller pratade inte alls. Kände mig värdelös, exkluderad samhället, ful, identifierade mig enbart som kriminell missbrukare och frågade Sköterska N på beroende gång på gång att om jag inte ens kan lita på mig själv, vem fan ska jag kunna lita på då? När jag försökte komma underfund med om Simon misshandlat mig eller om det var som han sa: något jag bara hittade på. 

Det är jag rädd för. Rädd att bli den tjejen igen, rädd att hamna i klorna på en sådan man, börja missbruka och leva det livet igen. För det var ingen värdigt liv längre, jag överlevde det enbart och mådde fruktansvärt jävla dåligt. Och jag tänker att Simon på något sätt personifierar det värsta av det livet, udden av att jag själv försvann på köpet. Därför är det han som varit i drömmarna, för att det är honom i kombination med det livet som är mitt helvete på jorden.

Precis innan fröken skulle ställa in sig i fängelset (inställning: 25 augusti 2015)


Det är mina tankar såhär på onsdagsmorgonen. Det väntas som sagt tandläkare efter lunch och det ska regna vilket gör att mamma och jag inte kommer kunna åka till Vadstena vilket var planen. 

Ni och jag? Vi hörs säkert senare, nu ska jag leta upp lite bilder på mig och Simon från den tiden. Kommer säkert se glad ut på alla bilder för det finns inte en bild på min gamla Instagram som säger sanningen. Varje text till varje bild innehåller falska kärleksförklaringar för att mest övertyga mig själv. Plus att jag bara la ut bilder när vi hade det bra, iom att vi knarkade och hade roligt då hade vi det ju orimligt bra. Tills vi började bråka igen, tror inte det kommer finnas en enda bild som visar något annat. Vi får se, när ni läser det här har ni ju redan sett bilderna hehe. 

Hittade inte så mycket bilder på oss, har raderat mycket. Men många bilder som ändå gläntar lite på dörren till hur det egentligen var, smått kryptiskt. Kanske en önskan att någon skulle genomskåda? Varför lägger man annars ut såna här bilder 👇? Från 16 oktober 2016, fyra månader innan jag slutligen lämnade. Okej nej 28-åriga Cecilia, det är inte kärlek. Det är självplågeri, psykologisk misshandel med en släng manipulation och förminskande som gjorde dig beroende av honom. Sant ändå att en väljer smärta över pleasure... typ nöje? 

(null)


Att värdera frihet högst efter att ha suttit i fängelse, knarkat och blivit misshandlad.

(null)

Jag tänker en hel del på frihet just nu, eller har väl egentligen gjort sedan jag blev drogfri. Dels för att jag fick frågan i fängelset av den buddistiska munken som frälste mig in i yoga och meditations krafter. Då tänkte jag inte jättesnälla saker om honom som ställde den frågan till oss kvinnor som var inlåsta på en sluten anstalt 23 av dygnets 24 timmar. När vi sen pratat kring det förstod jag ju varför han ställde frågan, jag insåg att jag var friare inlåst på en säkerhetsklass 2 än utanför de väggarna där missbruk, kriminalitet och våld styrde min vardag. Dels tänker jag på det i och med den kemiska fotboja som många kallar substitutionsmedicineringen jag får emot mitt opiatberoende. 

Jag kan uppleva att jag får känslomässiga käftsmällar innehållande euforiska glädjetjut av just känslan av frihet. När jag går i en skog, sitter och betraktar en solnedgång, äter chips och dipp till kvällsmat eller målar om en skohylla. Helt enkelt när jag gör saker som jag bestämt, jag och ingen annan. När jag flyttade till den här lägenheten i mars 2017 kändes det som om jag för första gången flyttade hemifrån trots att det var tretton årsen det hände. Jag kunde stanna upp i vardagen och tänka att shit, jag får ju göra som jag vill? 

(null)


Att jag känner friheten så tydligt är säkert en blandning av massor olika saker. Även om jag bara var inlåst i det där fängelset under sex månaders tid var det sex månader med tydliga regler. Någon annan bestämde när jag skulle vakna, äta och sova. Oanmälda urinprov och besiktningar av rummet skedde kontinuerligt, där någon annan bestämde att jag skulle kissa trots att jag inte var kissnödig för att inte hamna på isoleringen till dess att en kunde kissa. Någon annan bestämde hur många vykort jag fick ha på anslagstavlan i min cell, hur många böcker i bokhyllan och att jag skulle bädda varje morgon. Det var inte jag som beslutade vad som skulle ätas (jo, delvis i slutet när jag var köksansvarig men då efter den lista livsmedel som kriminalvården tillhandahöll), när jag ville ut och gå och jag fick betrakta skog och solnedgångar genom ett minimalt fönster med galler för och ytterligare ett staket med taggtråd högst upp. 

Sen har vi missbruket. Beroendet. Knarket. Den ständiga makthavaren över mitt liv, där tillgången till droger och sista åren pengar till droger styrde huruvida jag mådde bra eller var sjuk i abstinens. Jag hade inte längre makten över mitt liv utan mitt beroende styrde över mitt mående, jag slutade åka utomlands när läkaren jag slutade lyckas fixa recept på läkemedel som intygade att jag kunde ha olika substanser i kroppen och piller i resväskan. I missbruk handlar dessutom allt om att missbruka, allt annat är sekundärt och den primära strävan är att vara påtänd. Att vars påtänd dygnet runt gör ju dessutom att inget annat spelar roll. Ens intressen, hobbys och njutningsbara tidsfördrivs läggs på hyllan, man slutar leva till förmån för att existera och sista åren för att enbart överleva.

(null)


Kriminaliteten gör ju också sitt till. Poliser som kontinuerligt söker igenom ens tillhörigheter, går igenom varje kvadratmillimeter av ens hus och vars enda uppgift, i mina ögon, var att förstöra för mig. Att inte veta när och vem som lyssnade av mina samtal, att hela tiden hitta nya gömställen, byta kontantkortsteleflner, nya målvakter som kunde ta emot tyska paketen med tusentals piller och en ständig cirkulation på vänner, baserat på vem som för tillfället inte var skyldig en pengar, gick att lita på eller ibte vara osams med.  Den ständiga katt-och-råtta-leken som gick ut på att dölja mitt dubbelliv för familj och vänner. Gömma droger och pengar för polisen som när som helst kunde ta det från mig och göra att jag fick börja om från noll. 

Bygga upp en annan identitet online och komma ihåg att på nätet hade jag ett annat namn, en annan ålder och en annan historia. Att hela tiden dölja för missbrukande vänner den brottslighet jag genomförde på nätet och tillslut bli den kvinna vara identitet jag själv byggt upp iom drogförsäljningen. Att till slut helt släppa Cecilia och bli Annica gjorde att jag tappade den lilla makt jag hade över mitt liv, jag blev den drogförsäljare jag byggt upp och behövde komma ihåg vem som kände mig som Annica och vem som kände mig som Cecilia.

(null)


Slutligen är det den frihet som stals av Simon i 2,5år. Att leva med någon som systematiskt psykisk misshandlar en är nog ens frihets största tjuv. Att redan sen annan låtit knarket och kriminaliteten ta ens egna fria val och låta det lilla som fanns kvar, bli något Simon fick styra. Att leva ett liv som alltid kretsade runt hans tankar, hans känslor, hans mående, hans vilja och hans frihet gjorde att jag tappade mig själv helt. Om jag tyckte mig ha förlorat min identitet när jag och mitt drogförsäljande alterego blev en person med två namn, var det ingenting mot vem jag blev av mitt förhållande med Simon. Hela tiden ta ett steg tillbaka, trippa på tå för att inte göra honom arg, aldrig få vara sig själv, leva för hans njutnings skull, efter hans önskemål. Det är inte lustigt att jag inte kände igen mig själv när jag äntligen hittade styrkan att lämna honom, jag var låst i min egen kropp och hade ingen egen, fri vilja kvar.

Så, många aspekter som säkerligen påverkar den syn jag har på frihet och min egen, fria vilja idag. Jag har under tio år levt låst i min egen kropp, blivit min beroendesjukdom och lagt mig själv åt sidan. Det är väl inte lustigt att man till slut inte vet vilken mat en gillar att äta, vad man tycker om att göra eller vilka värderingar en tycker är viktiga. Det blir ju som en tonårsrevolt, en frigörelse, att på nytt lära känna mig och vem jag är. Visst att jag fortfarande känner mig låst i min egen kropp pga den uppbrända hjärna som hindrar mig från att göra vad jag vill eller den kemiska fotboja som min medicin faktiskt är. Men det är ingenting mot hur jag levt och jag lever hellre fysiskt låst med fria tankar än med att ens känslor är kidnappade av någon annan.

(null)

Jag tror det också är därför jag har lättare att hantera att gå från att kunna köpa vad jag vill till existensminimum. Därför jag njuter av att slippa kompromissa, kunna ta beslut efter mina känslor och ge ifrån mig glädjetjut av att kunna bestämma min egen mat. Det är nog därför jag värderar skog, solnedgångar och frihet så jävla högt. För jag vet hur det känns när en inte kan, vill eller får ta del av det. Jag har fått lära mig den hårda vägen, av ex som kastat allt han vet betytt något för mig eller gäng i västar som gjort inbrott, hur det känns att förlora varenda designpryl, saker med affektionsvärde och få sitt bohag förstört och tvingats bygga upp allt från noll. 

Så länge jag är fri i själen spelar det ingen roll om jag är inlåst i ett fängelse eller inte. Men jag hoppas fler kan förstå vidden av att kunna göra vad man vill, när man vill, hur msn vill. För det är så sjukt jävla lätt att förlora det, mitt framför ens ögon utan att man ser. Ett beroende, ett missbruk, en förkärlek till pengar, kicksökande som genom drogförsäljning går till fängelse. En man du älskar som inte älskar dig, eller älskar dig så mycket att hab gör dig till din egendom. Små felsteg i livet som gett förödande komsekvenser och gjort att jag som 29-åring gjort mitt livs andra frigörelse. 

Och jag är så mycket friare på existensminimum, i en hyreslägenhet utan en pryl "för mycket", med kemisk fotboja som medicinerar mitt beroende, uppbränd hjärna och utmattad kropp. Så mycket friare utan behov av designprylar, märkeskläder, status och materiell lycka. Kanske skulle majoriteten av er inte uppleva mitt liv som frihet men i jämförelse med det jag haft är möjligheten att yoga i soluppgången, känslan att kunna unna mig färska bär fler att ha varit hundvakt ett par timmar för en ynka hundring och tanken på att själv bestämma de små sakerna i mitt liv, är jag friast i världen. Så fri att det nästan är svindlande och dem tacksamheten hoppas jag alltid att jag har med mig i allt jag gör. 

(null)


Frihet är att inte behöva andras bekräftelse för att känna att man duger, att inte värdera sig efter mäns syn på ens knullbarhet eller vara sina prestationer. Frihet är att kunna stanna upp och njuta av naturens skådespel, känna dagg i gräset och kunna vara inomhus när det regnar. Frihet är inte att ha obegränsat med pengar utan att kunna betala sitt uppehälle, att strunta i vilket märke det är på dagens kläder och inte ströva efter nästa sak att köpa. Frihet är att kunna ringa mamma utan att behöva betala 20kr för åtta minuter, att inte vara inlåst i en cell tolv timmar om dygnet och när som helst kunna öppna dörren och gå ut. Frihet är att kunna resa utan att smuggla med droger, att ens mående inte styrs av tillgången till droger och inte behöva bli van med att någon lyssnar av ens samtal eller går igenom ens tillhörigheter.

Frihet är att inte behöva trippa på typ för att inte göra sin älskade arg, att inte behöva ta ett steg tillbaka och dämpa sin personlighet eller kunna säga vad man tycker utan att riskera ett slag. Frihet är att kunna välja sin mat, sina kläder och sina tider. Att när som helst kunna sms bästis, äta en glass eller plantera en blomma. Frihet är att vara stolt över sina prestationer, nöjd över sina handlingar och att våga stå för sina värderingar. Att våga känna sina känslor, tänka sina tankar och leva sitt liv. Frihet är att leva utan att någon annan bestämmer villkoren. 

Frihet är att vara jag.
För att jag duger som jag är. 

(null)