Anders, jag och hans 23 andra kvinnor

(null)
 
Har ni sett den numera rätt omtalade dokumentären Anders, jag och hans 23 andra kvinnor, som just nu finns på svtplay att se? Kort sammanfattat träffar den prisade dokumentärfilmaren Nahid det tidigare tennisproffset Anders på tinder, hon blir blixtförälskad och han lovar guld och gröna skogar. Tills hon, på hans (öppna!) facebookprofil ser att andra kvinnor kommenterar hjärtemojies, kallar honom älskling osv under hans bilder. Kvinnorna tar kontakt med varandra och skapar en facebookchat som till slut uppnår 24 stycken kvinnor som Anders dejtat samtidigt. En har han lovat äktenskap, en annan barn, en tredje har köpt häst för att han vill och den fjärde har hund på gund av att han älskar hundar. De visar konversationer för varandra och inser att Anders gillar copy paste, skickar samma bilder till alla och han har t.o.m ett antecknignsblock där han skriver en kort förklaring på varje kvinnor för "det är bra att ha". Jag förstår honom, jag skulle inte heller komma ihåg varje persons story och personlighet om jag dejtade 24 stycken samtidigt. Nahid konfronterar honom, tar fram kameran och påbörjar en dokumentär om honom. Hon är fortfarande kär och då Anders lovar henne, precis som han lovat alla andra kvinnor, att just hon är kvinnan i hans liv så han ska nu sluta träffa alla andra tjejer. Anders har i efterhand gått ut och kritiserat dokuementären, menat att han inte förstod syftet och att den är vinklad. Hur man nu vinklar 24 kvinnors historier.
 
Nahid träffar även flera av de andra kvinnorna, vi får se när Anders blir påkommen att chatta med nya tjejer framför kameran (förstår han inte att hon precis har filmat honom så hon kan gå tillbaka i materialet och se bevisen?), men som den kränkta mansbebisen han är får han Nahid att be om ursäkt som anklagar honom för det.Det finns ju två problem i den här storyn, en gigantisk mansbebis med tumringar och det är ju sen gammalt att män i 50-års åldern med tumringar per automatik är varningsflagg på (skoja) och en typisk medberoende person som vill ta hand om, ordna upp och hjälpa.
 
Det finns så mycket jag vill säga om det här, men det som är rätt talande är hur kvinnorna som blivit lurade av honom fortfarande pratar om honom med drömska ögon som deras livs kärlek. Han är en manipulerande mansbebis av rang som vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att få kvinnorna att bli stormförälskade. Tydligen är han duktig på att ge komplimanger, bekräfta och se. Ärligt talat, är det något jag lärt mig av ett par destruktiva förhållanden i bagaget så är det att män som överöser en med komplmanger är ett varningstecken. Såklart #intealla män (sånt en måste poängtera när det gäller generallisering) men av egen erfarenhet och majoriteten kvinnor jag haft kontakt med som levt i antingen psykisk eller fysisk misshandel, så finns det en gemensam nämnare: Snubbarna har fått oss att känna oss som fucking qeens i början, satt oss på pidestal och gett komplimanger för precis allt. Och alla gillar ju att bli bekräftade, så en smälter lätt.
 
Dessutom har jag en teori att kvinnor uppfostras och indoktioneras i vad som nu för tiden kallas att vara medberoende. Vi lär oss som flickor att ta hand om, städa upp efter, underlätta, omsorga och curla. Fler mammor, systrar och flickvänner är garanterat medberoende än pappor, bröder och pojkvänner. Män är bättre på tough love vilket såklart också kan gå alldeles över gränsen. En balans är som vanligt bäst. Jag tror därför att om kvinnor skulle sätta högre krav och hårdare gränser skulle mansbebisarna behöva skärpa till sig, för så länge vi fortsätter curla dem kommer de inte ha någon anledning till att ta ansvar. Får de aldrig lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar kommer de inte heller vilja förändras, människan är lat av naturen så det är klart en snubbe tycker det är mer soft att slippa göra allt det jobbiga. Jag tycker därmed inte att det är rätt att det är vi kvinnor som ska behöva ta ansvar även för den förändringen men jag tror tyvärr det är mest effektiva sättet. Samma gäller ju inom missbruk, har man en närstående som är beroende av någonting är tuff kärlek och konsekventa gränser det enda rätta. Allt annat stjälper mer än vad det hjälper, ingen ljuger och manipulerar så bra som en missbrukare vilket gör att man måste låta oss ta konsekvenserna för det vi gör.
 
Eller ja, Anders ljuger och manipulerar lika bra som en missbrukare. Han personifierar mansbebis och blir ett kränkt barn när Nahid ifrågasätter och sätter krav, det är så mycket som är sorligt över dem både. Ingen av dem mår ju bra av det och allra minst Anders som får riktig ångest av tanken på att stadga sig, han vill ha kakan och äta av den. Såklart är det mycket som är trasigt inuti som gör att han lever det här livet Jag tycker defininitivt ni ska se den om ni inte redan gjort det, Nahid försöker verkligen förstå Anders och jag känner igen mig i hur han är som en stängd bok som han själv inte vill öppna för det gör för ont att rota därinne. Den finns på svtplay och visar när såväl medberoende som mansbebisande går till överdrift och blir extremt.
 
Det mest faschinerande är att Anders, efter att programmet sänts, har fått förfrågningar från 400 kvinnor som vill dejta honom? Kan sätta min högra arm på att det är kvinnor som vill laga honom, hjälpa honom och vara den enda kvinnan som får Anders att bli monogam och må bra. Vad är det med oss tjejer och gå in i medberoenderollen, vi måste sluta med det! Jag är typisk sådan och känner mig elak när jag sätter gränser som egentligen inte är elaka. Som när den yngre, manliga kollegan frågade om jag kunde puscha på honom när han börjar lata sig. Det var svårt att säga nej men dels har inte jag den energin att lägga, det är inte mitt ansvar och framför allt: hur ska han någonsin lära sig att ta tag i det han ska göra om han ständigt har någon som säger åt honom att göra det?
 
Jag tror dock många kvinnor fått nog eller håller på att få nog, idag är vi inte lika beroende av männen rent ekonomiskt, vi har börjat förstå vårt värde och vikten av jämställdhet. Trots att kvinnor i princip har en heltidstjänst med obetetl extraarbete gentemot männen iom att fler kvinnor tar hand om hemmet, vill jag ändå tro att fler och fler kvinnor håller på att tröttna. Det tar ju så extremt mycket energi att vara medberoende och ta hand om en annan vuxen människa och ger oftast inte så jäkla mycket tillbaka. Vill snubbarna inte vara forever singel bör de nog steppa upp gamet från att vara mansbebisar och ta lite jävla ansvar. Precis som mammor måste sluat behandla sina sönder som sköra snöflingor såväl i barndomen men framförallt när de blir vuxna. Kommer aldrig glömma när jag satt i fängelse och exets mamma städade vår lägenhet, handlade mat, gjorde matlådor och tvättade hans kläder under tiden jag var borta. Stjäler 100 och hjälper 0.
 
Den mest primära frågan är väl hur han orkar? Jag orkar inte ens dejta en snubbe liksom. Å andra sdian förkroppsligar han som sagt en mansbebis och det är i princip kvinnorna i varje relation som ansvarar för att det är "bra" relationer. Han personifierar också någon med svåra anknytnings- och närhetsproblem, Anders behöver en psykolog - inte 400 medberoende kvinnor som vill dejta och laga honom.

Boktips: Ewa Klingbergs feelgood-serie om starka kvinnor

Sen min hjärna började orka läsa igen har jag fastnat för en ny genre som inte alls intresserat mig innan och det är feelgoodböcker. Ewa Klingberg har skrivit en serie om just nu tre böcker som alla utspelar sig parallellt i nutid och i mitten till slutet av 1800-talet för att i slutet av boken bindas ihop. Ett liv hinner passera för hindra år sedan medan en kortare period utspelar sig just nu men som på olika sätt har med varandra att göra. Böckerna är fristående och jag håller med Nextorys betyg att den första är den bästa.
Plus för att huvudkaraktärerna i varje bok är starka kvinnor som gör stora livsförändringar och nu ska lära sig en ny typ av livet, vilket ju passar mig väldigt bra just nu. Alla kvinnliga huvudkaraktärernär starka, självständiga och när de bestämmer sig för att klara sig själva blir deras liv bättre än vad de vågat drömma om. Deras liv är som liv är mest och det gillar man ju, att det blandad både sorg, glädje, vänskap och kärlek utan att det blir för glättigt.  Böckerna är dessutom spännande men på ett mysigt sätt, sådär som när en inser att ett skåp med ett lönnfack som är i en lägenhet i nutid har betydelse för människorna i kapitlen från dåtid. Vissa karaktärer dyker upp som biroller i nästa bok men har inte så stor betydelse att man behöver kunna deras historia. Förutom att jag älskar allt som är historiskt  skriver Ewa Klingberg på ett väldigt levande och beskrivande sätt. När ett kapitel är från 1852 är jag också där för Ewa är så bra på att på ett målande sätt beskriva känslor, miljö, kläder, saker som fanns då och inte längre, ord som inte används idag, kvinnosyn, skev maktbalans och om kvinnors utsatthet för rådande normer. Vilket gör kontrasten till de starka kvinnorna i nutid ännu bättre.
Det är mysiga böcker men är inte blasé, händer nämligen tillräckligt mycket i för att man inte vill sluta läsa. Jag gillar böcker om starka kvinnor för det ger mig styrka till mina egna drömmar, jag får pepp samtidigt som jag får leva andra drömmars för en stund. Genomgående är också att det sällan blir som man tänkt men att det blir väldigt bra ändå. Jag tycker det är svårt att betygsätta böcker mellan olika genrer för betygsskalorna blir så olika emellan kategorierna. Feelgoodböcker är ju lite mjukare, lite enklare, mysigare och rosaakimrande utan att vara tomårsaktigt. Men serien är en klar 4:a av 5 från mig. 
Seriens böcker heter:
1. Manglade lakan och vikta servetter
2. Lånat silverlag krossat glas
3. Vaxade juveler och brända hjärtan





Reportaget i Östgötska Correnspondenten

Idag kom reportaget i den lokala tidningen och här nedanför är artikeln:
 
Info: Cecilia kommer sända live från sin Instagram Prisonbeauty 19:00 på julafton

 

Ser du inläggen om lycka, julmys och framgångsrika liv i sociala medier och önskar att det var du? Fundera på vad bilderna kanske döljer. Cecilia, 20, postade bilder på lycka och framgång – samtidigt som hon sålde droger och knarkade bort sitt företag, sitt hus och relationer.

  • Jag la ut en massa bilder, på huset fullt av statusprylar, på middagar med många vänner, allt såg så perfekt ut. Ingen visste att sakerna var sånt jag köpt för svarta pengar eller bytt till mig mot droger. Jag var två personer. Tänk att man kan måla upp en så falsk bild av sig själv, säger Cecilia.
 

Idag är hon 30 år. Drogfri sedan ett drygt år. Men inte fri från skuldkänslor över att hon levt på andras missbruk, ångesten för vännen som dog av drogerna hon sålde, skammen över de kriminella handlingar hon begått. Och inte fri från ensamheten, som tynger henne hårt.

 

På julaftons kväll sänder Cecilia live på sitt instragram-konto under en timme, då hon berättar om sin bakgrund och knarket och lögnerna och kriminaliteten och vägen tillbaka mot ett vanligt liv. Hon gör det för att hon vet att många andra människor också är ensamma, och känner sig misslyckade och ledsna över det. Hon hoppas att hon kan hjälpa dem som vill titta att känna sig lite mer förtröstansfulla.

  • Det känns ganska jobbigt att exponera sig själv så öppet. Men det känns samtidigt så viktigt att göra något bra av min historia, och att använda sociala medier till nånting bra, säger Cecilia.
 

Hon var nitton år och gick sista året på gymnasiet när hon började dricka för mycket, ett sätt att döva en psykisk ohälsa som gjorde henne illa inuti. Det hände samtidigt som sociala medier exploderade, flöden och konton fylldes av framgångsrika lyckade vackra människor, unga tjejer som hon själv som verkade ha allt, lyckas med allt.När Cecilia insåg att hon inte kunde fortsätta missbruka alkohol fick hon erbjudande av en vän att istället prova piller. Narkotika. Pillren var bättre än alkoholen. Kändes renare. Baksmällan mindre. Tecknen på missbruk mycket svårare för andra att upptäcka.

  • Drogerna stängde av allt som gjorde så förbannat ont inuti. Det blev tyst i huvudet. Och drogerna fick mig också att bli mer social, kreativ, utåtriktad, och det fick mig att känna mig framgångsrik, berättar Cecilia.
 

Cecilia kommer, som hon själv beskriver det, från en medelklassfamilj. Hon hade lätt för sig i skolan och säger att hon alltid känt ett driv, en ambition att skapa. När hon var tjugo år hade hon ett eget e-handelsföretag som gick bra hon hade köpt hus med dåvarande partnern och hade vänner omkring sig. Men drogerna gjorde att hennes driv riktades åt fel håll. Cecilia säger att tillvaron fylldes av tankar på narkotika, prat om narkotika, och snart gick hon vidare från att missbruka till att även sälja knark. Hon blev ett drogföretag.

  • Det var som att jag lekte en lek, det var ett rollspel. Jag byggde upp en annan identitet, det var inte jag som sålde, det var hon. Jag fick makt över andra, jag kände mig viktig, blev hög på den känslan. Jag fick pengar, jag blev någon, berättar hon.
 

Idag, säger Cecilia, kämpar hon med skuldkänslorna över langandet. En av vännerna dog av drogen fentanyl som hon sålt till honom. Vännens död, och den dag då polisen gjorde tillslag då hon just varit och hämtat ett parti amfetamin i Mantorp, var det som sakta började få henne att förstå att bubblan inte skulle hålla.

 

Cecilia fick avtjäna sex månader i fängelse. På anstalten var hon drogfri, men det första hon gjorde när hon släpptes ut var att tända på. Sedan fortsatte drogmissbruket i ett drygt år, innan hon insåg att hon måste lämna sitt dåvarande destruktiva förhållande och måste få hjälp bort från knarkandet.

  • Jag var så trött på lögnerna, spelet, allt som kretsade runt narkotika. Jag orkade inte längre. Jag är glad att jag åkte fast, för utan konsekvenser hade jag inte sett något skäl att sluta med drogerna, säger hon.

Jag frågar Cecilia om hon någon gång tänker att hon nu inte orkar. Att hon bara vill ge upp den tuffa kamp det är för att hålla sig drogfri. Hon säger:

  • Ja. Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt. Stänga av allt. Få tyst på alla tankar. Jag vet att drogerna kan få mig att må fantastiskt, i stunden. Det är mitt drömtillstånd, då. Men på längre sikt vill jag inte leva så.
 

Cecilia har en blogg där hon berättar om sitt liv, det som hände då, det som händer nu. Den följs av 12 000 personer. Hon har en ambivalent inställning till sociala medier; samtidigt som upplevelserna av att "alla andra" lever lyckade liv har fått henne att känna sig svag och mindre värd, är sociala medier en fantastisk kanal att nå dem som annars kanske lämnas ensamma med psykisk ohälsa, ångest och missbruk.

  • Jag är ju en vanlig tjej. Om folk ser mig så kanske de kan tänka på att alla kan drabbas, och att det går att ta sig ur, säger Cecilia.