Mitt avsnitt av Ångestpodden

(null)
 

Nu finns mitt avsnitt av Ångestpodden ute, det är naket och ärligt. Öppet och transparent. Lite (mycket) nervöst för att det inte är så charmiga val, egenskaper och tankar jag pratar om. Men ett sjukt fint samtal om varför någon med utåt sett bra förutsättningar ändå kan hamna i så mycket skit. Jag pratar mycket om min kriminalitet, varför det lockade och hur jag nästan aldrig förstod allvaret förrän nu, när jag blev drogfri. Jag berättar om rollen jag spelade, som gjorde att jag kunde distansera mig från verkligheten samtidigt som jag körde Svensson-villa-vovve-Volvo-företag-livet ut i fingerspetsarna. Då det bästa från två världar enligt mig, ett rollspel med män som tog på sig skottsäkra västar för att träffa lilla mig. Jag skrattade åt det då, alltså "vet ni inte vem jag är-skrattade", jag var ju en tönt som var rädd för spöken? (Är fortfarande så töntig). Inte behöver någon ha på sig skottsäker väst för att träffa en tjej som skickar droger i rosa påsar med hjärtklistermärken på.

.

Så nu kan ni lyssna om ni vill. För mig blir det så filmiskt att höra min historia med en början, ett innehåll och ett slut. I mitt huvud är det mest bara minnesfragment från någon film jag sett för många gånger. När jag hör mig prata om det är det som att jag kommer på att jag ju upplevt allt det där. Ångestpodden finns där poddar finns, eller under länken  HÄR och avsnittet heter "Hennes son är död, på grund av mig". Ni vet, det där fentanylplåstret jag sålde och morgonen därpå fick ett samtal från hans vän "Du har dödat honom". Tänker att allt jag gör för att minska stigmatiseringen kring missbruk är delvis till hans minne, ett sätt för mig att försöka förlåta mina handlingar. Seså, lyssna nu och säg gärna vad ni tycker sen. Jag har nervösa fjärilar i magen som lever bananas just nu.

 

Reportaget i Östgötska Correnspondenten

Idag kom reportaget i den lokala tidningen och här nedanför är artikeln:
 
Info: Cecilia kommer sända live från sin Instagram Prisonbeauty 19:00 på julafton

 

Ser du inläggen om lycka, julmys och framgångsrika liv i sociala medier och önskar att det var du? Fundera på vad bilderna kanske döljer. Cecilia, 20, postade bilder på lycka och framgång – samtidigt som hon sålde droger och knarkade bort sitt företag, sitt hus och relationer.

  • Jag la ut en massa bilder, på huset fullt av statusprylar, på middagar med många vänner, allt såg så perfekt ut. Ingen visste att sakerna var sånt jag köpt för svarta pengar eller bytt till mig mot droger. Jag var två personer. Tänk att man kan måla upp en så falsk bild av sig själv, säger Cecilia.
 

Idag är hon 30 år. Drogfri sedan ett drygt år. Men inte fri från skuldkänslor över att hon levt på andras missbruk, ångesten för vännen som dog av drogerna hon sålde, skammen över de kriminella handlingar hon begått. Och inte fri från ensamheten, som tynger henne hårt.

 

På julaftons kväll sänder Cecilia live på sitt instragram-konto under en timme, då hon berättar om sin bakgrund och knarket och lögnerna och kriminaliteten och vägen tillbaka mot ett vanligt liv. Hon gör det för att hon vet att många andra människor också är ensamma, och känner sig misslyckade och ledsna över det. Hon hoppas att hon kan hjälpa dem som vill titta att känna sig lite mer förtröstansfulla.

  • Det känns ganska jobbigt att exponera sig själv så öppet. Men det känns samtidigt så viktigt att göra något bra av min historia, och att använda sociala medier till nånting bra, säger Cecilia.
 

Hon var nitton år och gick sista året på gymnasiet när hon började dricka för mycket, ett sätt att döva en psykisk ohälsa som gjorde henne illa inuti. Det hände samtidigt som sociala medier exploderade, flöden och konton fylldes av framgångsrika lyckade vackra människor, unga tjejer som hon själv som verkade ha allt, lyckas med allt.När Cecilia insåg att hon inte kunde fortsätta missbruka alkohol fick hon erbjudande av en vän att istället prova piller. Narkotika. Pillren var bättre än alkoholen. Kändes renare. Baksmällan mindre. Tecknen på missbruk mycket svårare för andra att upptäcka.

  • Drogerna stängde av allt som gjorde så förbannat ont inuti. Det blev tyst i huvudet. Och drogerna fick mig också att bli mer social, kreativ, utåtriktad, och det fick mig att känna mig framgångsrik, berättar Cecilia.
 

Cecilia kommer, som hon själv beskriver det, från en medelklassfamilj. Hon hade lätt för sig i skolan och säger att hon alltid känt ett driv, en ambition att skapa. När hon var tjugo år hade hon ett eget e-handelsföretag som gick bra hon hade köpt hus med dåvarande partnern och hade vänner omkring sig. Men drogerna gjorde att hennes driv riktades åt fel håll. Cecilia säger att tillvaron fylldes av tankar på narkotika, prat om narkotika, och snart gick hon vidare från att missbruka till att även sälja knark. Hon blev ett drogföretag.

  • Det var som att jag lekte en lek, det var ett rollspel. Jag byggde upp en annan identitet, det var inte jag som sålde, det var hon. Jag fick makt över andra, jag kände mig viktig, blev hög på den känslan. Jag fick pengar, jag blev någon, berättar hon.
 

Idag, säger Cecilia, kämpar hon med skuldkänslorna över langandet. En av vännerna dog av drogen fentanyl som hon sålt till honom. Vännens död, och den dag då polisen gjorde tillslag då hon just varit och hämtat ett parti amfetamin i Mantorp, var det som sakta började få henne att förstå att bubblan inte skulle hålla.

 

Cecilia fick avtjäna sex månader i fängelse. På anstalten var hon drogfri, men det första hon gjorde när hon släpptes ut var att tända på. Sedan fortsatte drogmissbruket i ett drygt år, innan hon insåg att hon måste lämna sitt dåvarande destruktiva förhållande och måste få hjälp bort från knarkandet.

  • Jag var så trött på lögnerna, spelet, allt som kretsade runt narkotika. Jag orkade inte längre. Jag är glad att jag åkte fast, för utan konsekvenser hade jag inte sett något skäl att sluta med drogerna, säger hon.

Jag frågar Cecilia om hon någon gång tänker att hon nu inte orkar. Att hon bara vill ge upp den tuffa kamp det är för att hålla sig drogfri. Hon säger:

  • Ja. Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt. Stänga av allt. Få tyst på alla tankar. Jag vet att drogerna kan få mig att må fantastiskt, i stunden. Det är mitt drömtillstånd, då. Men på längre sikt vill jag inte leva så.
 

Cecilia har en blogg där hon berättar om sitt liv, det som hände då, det som händer nu. Den följs av 12 000 personer. Hon har en ambivalent inställning till sociala medier; samtidigt som upplevelserna av att "alla andra" lever lyckade liv har fått henne att känna sig svag och mindre värd, är sociala medier en fantastisk kanal att nå dem som annars kanske lämnas ensamma med psykisk ohälsa, ångest och missbruk.

  • Jag är ju en vanlig tjej. Om folk ser mig så kanske de kan tänka på att alla kan drabbas, och att det går att ta sig ur, säger Cecilia.

 

 

Mitt inslag i Agenda

(null)

För er som missade inslaget i Agenda igår ligger det kvar på svtplay en månad framöver, ca 13:40 in i programmet HÄR. Jag är inte bekväm med att se mig själv sådär men är nöjd med resultatet, ni som har pallat läsa hela min sammanfattning vet att det inte går att få ihop mitt liv på ett par minuter. Det har helt enkelt hänt för mycket och att då försöka skala ner sex timmars inspelning till några minuter fångar givetvis långt ifrån helheten. Det blir en väldigt förskönad bild av verkligheten att försöka få med en informativ helhet på några minuter. 

Oavsett så är jag nöjd, det enda faktafelet var väl att jag missbrukat i tio år och inte åtta men det är ju bagateller. Det nämns också att jag inte tagit illegala droger på nio månader vilket i mitt huvud låter som att jag har tagit legala nätdroger. Jag vet att synen på min medicin ofta är så, att det är legalt knark och rent krasst är det ju också så även om det inte går att jämföra med att knarka. 

Efter mitt inslag pratar Steve Alm, analyteiker på polisens nationella operativa avdelning (årets längsta arbetstitel 😅) och pratar kring fentanyl och bekräftar väl mycket av det jag själv har olika teser i. Varför en väljer fentanyl, okunskapen kring det och det faktum att tio gånger så många svenska missbrukare tar heroin men ändå dör fler av fentanylet. 

Överlag är jag stolt och känner mig modig som ställde upp, jag är inte bekväm i rörligt format och är fortfarande mitt i denna resa. Att höra mig själv prata om mannen som inte lever pga fentanylplåstree jag sålde till honom är svårt. Men jag tror jag vet varför jag ser en mening i hur jag levt och även om jag inte kan få honom att återuppstå från dem döda så kanske jag kan hindra någon att hamna där eller få någon att påbörja resan mot drogfrihet. Därför pratar jag om det här, skriver och aoutar mig för hela Sverige. För han och hans familjs skull. Klyschan om att ingen kan göra allt men alla kan göra något har aldrig varit tydligare.

Nu ska jag påbörja den här måndagen med att jobba några timmar, vi hörs senare och ska jag äntligen publicera det där inlägget med mina vardagliga biverkningar från missbruket. För en gång skull har jag skrivit klart det när jag lovat men inte velat slänga ut flera romanlånga inlägg på samma dag. Vi hörs senare!