Mitt inslag i Agenda

(null)

För er som missade inslaget i Agenda igår ligger det kvar på svtplay en månad framöver, ca 13:40 in i programmet HÄR. Jag är inte bekväm med att se mig själv sådär men är nöjd med resultatet, ni som har pallat läsa hela min sammanfattning vet att det inte går att få ihop mitt liv på ett par minuter. Det har helt enkelt hänt för mycket och att då försöka skala ner sex timmars inspelning till några minuter fångar givetvis långt ifrån helheten. Det blir en väldigt förskönad bild av verkligheten att försöka få med en informativ helhet på några minuter. 

Oavsett så är jag nöjd, det enda faktafelet var väl att jag missbrukat i tio år och inte åtta men det är ju bagateller. Det nämns också att jag inte tagit illegala droger på nio månader vilket i mitt huvud låter som att jag har tagit legala nätdroger. Jag vet att synen på min medicin ofta är så, att det är legalt knark och rent krasst är det ju också så även om det inte går att jämföra med att knarka. 

Efter mitt inslag pratar Steve Alm, analyteiker på polisens nationella operativa avdelning (årets längsta arbetstitel 😅) och pratar kring fentanyl och bekräftar väl mycket av det jag själv har olika teser i. Varför en väljer fentanyl, okunskapen kring det och det faktum att tio gånger så många svenska missbrukare tar heroin men ändå dör fler av fentanylet. 

Överlag är jag stolt och känner mig modig som ställde upp, jag är inte bekväm i rörligt format och är fortfarande mitt i denna resa. Att höra mig själv prata om mannen som inte lever pga fentanylplåstree jag sålde till honom är svårt. Men jag tror jag vet varför jag ser en mening i hur jag levt och även om jag inte kan få honom att återuppstå från dem döda så kanske jag kan hindra någon att hamna där eller få någon att påbörja resan mot drogfrihet. Därför pratar jag om det här, skriver och aoutar mig för hela Sverige. För han och hans familjs skull. Klyschan om att ingen kan göra allt men alla kan göra något har aldrig varit tydligare.

Nu ska jag påbörja den här måndagen med att jobba några timmar, vi hörs senare och ska jag äntligen publicera det där inlägget med mina vardagliga biverkningar från missbruket. För en gång skull har jag skrivit klart det när jag lovat men inte velat slänga ut flera romanlånga inlägg på samma dag. Vi hörs senare! 

Från medeklassbarn till 20-årig husägare och egenföretagare, ett dubbelliv med drogförsäljning och missbruk till fängelse, våldsam pojkvän och idag drogfrihet.

(Edit: Jag kommer inte åt mina bilder, lägger in det imorgon måndag. Välkommen till det jag kallar en sammanfattning men ändå är långt som en bok, och ändå har jag inte tagit med något annat än det viktigaste hehe? Likaså korrlässning, mitt huvud ser ändå inte felen nu)
 
Det har kommit en del nya läsare hit senaste tiden och jag tänkte att det är dags för någon form av sammanfattning om vem jag, hur jag ens ska kunna fatta mig kort är ett stående problemställning i den här bloggen. Att skriva har varit en passion så länge jag kan minnas och mitt bästa verktyg för att hantera allt som föresigår på insidan är att låta fingrarna köra en liten dans över tangentbordet. 
 
I alla fall, jag ska försöka sammanfatta hur det kom sig att jag började missbruka droger, hur jag gick från en vanlig medeklasstjej som 21-åring köpte hus med dåvarande pojkvän, förlovade mig, köpte hundar och startade företag som 22-åring. Samtidigt som jag levde dubbelliv av rang där jag importerade och sålde droger online och således även missbrukade. Hur jag hamnade i fängelse och gick från att leva med han som nog är min själsfrände till en man som fysiskt och framförallt psykiskt misshandlade mig under 2,5års tid. I februari 2017 lämnade jag honom och det var väl egentligen först då den egentliga resan mot ett nytt och drogfritt liv påbörjades, dock skulle det ta ytterligare fyra månader innan jag slutade knarka. Men vi börjar från början tycker jag!
 
Uppväxten
Uppväxten var sådär idylliskt barna-i-bullerbyn som en önskar sina barn att få växa upp till. -88 föddes jag mot alla odds då mamma och pappa hade fått beskedet att de inte kunde bli gravida och därför adoperat min syster sju år tidigare. Pappa jobbade som chef och jobbade därför mycket men jag minns inte barndomen som om vi var bortproriterade, jag var pappas flicka och följde med honom på allt han tog för sig. Mamma var hemma med oss barn och hade sen möjligheten att bara jobba deltid på grund av pappas jobb. Jag skulle förklaa min barndom som idyllisk medelklass, en gnutta bortskämd och med mycket upplevelser, semestrar och utlandsresor med familjen även om minnet av pappa ofta är med en telefon i handen i och med att jobbet ringde i tid och otid. 
 
2002 fick pappa beskedet om en obotlig hjärntumör och att gå från all den tryggheten till den dödsångesten i samma veva som jag kom in i tonåren är väl det som allra mest sastt prägel på mitt liv. Jag hade precis fyllt fjorton när beskedet kom att han bara hade tre månader kvar att leva, han gav oss dock ett år och den 1 maj 2003 tog han sitt sista andetag. Som pappas flcika kraschade hela min värld, jag hade alltid tyckt om skolan men börjat komma upp i åldern där vänner, killar och en del fester prioriterades över skolan. När pappa sen dog fallerade det ännu mer och medan jag och mamma bobbde själva på 350kvadratmeter sprang jag hos äldre snubbar, drack mig full och låg runt. När mamma somnat på nätterna smög jag ut och att få upp mig till skolan var helt enkelt omöjligt, jag blev delvis sjukskriven och kunde komma in och skriva högsta betyg på prov jag aldrig varit med på några lektioner om. Något som gjorde lärarna frusterade såklart, då de väl såg att jag hade bra förutsättningar men kastade iväg dem. Mamma gjorde allt i sin makt men jag var i full färd med att försöka fly allt som gjorde ont inom mig genom att fly in i alkohol, sex och män. 
 
Tonåren
2004 träffade jag den första killen som skulle komma att slå mig, jag var sexton år och bodde till större delen hos honom. Mamma har berättat i efterhand om sin dåliga magkänsla när hon körde mig dit men jag tror inte det fanns någonting hon kunde göra, jag hade redan börjat gå på BUP och hos psykologer för att försöka sörja pappas död men att som tonåring försöka bearbeta förlusten av den person som betytt mest var inget jag var vidare sugen på. Jag stängde av allt vad känslor hette och levde i tron om att pappa fanns med från andra sidan, något jag fortfarande tror på och finner tröst i. 
 
I alla fall, den pojkvännen skulle komma att bli den första att utöva våld mot mig. Ett år senare var han otrogen medan jag och mamma var på Teneriffa och några månader senare lämnade jag honom och flyttade till min första egna lägenhet. I samma veva hade jag börjat Hotel och Restaurang på gymnasiet men skoltröttheten stod mig upp i halsen och det fanns egentligen ingenting de vuxna kunde göra för att försöka styra in mig på rätt väg. Jag hade tankar på att hoppa av men är glad över att mamma fick mig att hänga i det, när jag senare skulle börja trean hade jag nio icke godkända betyg på grund av frånvaro men hade turen att få en bra lärare som tillät mig att ändå börja tredje klass. Jag pluggade upp alla betyg som inte var godkända, gjorde extra praktik utöver skolan för att få ihop timmar till slutbetyg och har bra betyg i allt utan de där ig:na som inte gick att få mer än godkänt i. Jag tog studenten med fullständiga betyg, vilket nog var mot alla odds men det är väl också det som är fördelen med min envishet. När jag väl har bestämt mig för något så gör jag det, sen att det ibland är sämre val är en annan sak. 
 
Alkoholproblem. 
I och med tredje ring i gymnasiet hade jag inte längre lika mycket tid att fly in i killar och sex för att söka den där fadersgestalten jag omedvetet letade efter i alla äldre män, skolan tog för mycket tid och jag hade bestämt mig för att fokusera på den. Dock hade jag fortfarande inte bearbetat ens en gnutta av pappas död och ville inte kännas vid det som gjorde ont. Nu i efterhand har jag fått veta hur jag för andra uppfattades som en iskall, dryg och känslokall ung kvinna, min dåliga självkänsla gjorde att jag sällan kom överens med tjejer och har nästan uteslutande sen gymnasiet umgåtts med killar. Killarna jag dejtade kallade mig för alla synonymer till isdrottning de kunde komma på men för mig var allt bara en fasad. Ett sätt att inte visa den ultrakänslosamma insidan och behöva hantera den obeskrivliga sorgen efter pappa. Panikångest och ångest utvecklades rätt tidigt efter hans död och skulle komma att eskalera. Jag började ta till alkoholen för att döva ångest, komma ner i varv, fly från känslorna och kunna stänga av det där onda. Det resulterade i att jag efter studenten för första gången hamnade på beroendeenheten för mitt alkoholmissbruk. 
 
Från alkohol till narkotikaklassade läkemedel
Strax efter studenten träffade jag killen jag senare köpte hus, hundar och förlovningsring tillsammans med. Han höll på lite smått med droger vid festtillfällen men jag minns inte att det var något jag visste innan vi blev tillsammans. Jag blev tokkär och tror än idag att han är mitt livs kärlek, han behandlade mig som en prinsessa och vi hade ett otroligt jämställt och respektfyllt förhållande. Många av våra bekanta såg mig som den elaka och honom som den för snälla, men sanningen var snarare att han var blyg och jag tog plats och hördes för att dölja min egentliga, trasiga insida. Fredrik, som jag kallar exet här i bloggen, och jag skulle komma att vara tillsammans i sju år och vi började vårt förhållande med att han följde med mig till beroende för att vi båda skulle kunna lära oss mer om mitt alkoholmissbruk och börja ta i det där onda kring pappa. 
 
Hur det kom sig att jag tog den där första narkotikaklassade tabletter minns jag fortfarande inte. Jag var nu 19 år och hade hela min ungdom varit emot droger trots att jag umgåtts i sådana kretsar i och med min första pojkvän. Den våldsamma pojkvännen som provade amfetamin när han var tillsammans med mig och som jag tvingade spola ner för att välja mig framför drogerna. Människor jag umgicks med i mina tonår och som jag träffar idag blir alla lika chockade över min historia. Jag var helt enkelt inte hon som tog droger, bortsett från att jag provade att röka cannabis ett handfull gånger i gymnasiet. 
 
Tillbaka till varför jag tog den där första gången, jag minns så väl var vi stod jag och Fredrik och han marknadsförde de vita tabletterna som innehöll tramadol (smärtstillande morfinliknande) som något som skulle kunna få mig att må himla bra utan att jag drack någon alkohol. 1-2 timmar efter att jag hade svalt de där första tabletterna var jag tokkär. Jag blev en bättre version av mig själv. Jag som alltid hörts, tagit plats och synts är egentligen introvert men blev med hjälp av tabletterna den personen jag ville vara: Extrovert, mer social, kreativ, driven och framförallt: jag kunde självmant stänga av alla jobbiga känslor och tankar. Jag minns så väl hur det helt plötsligt blev tyst i huvudet, det är alltid en salig blanding tankar däruppe och helt plötsligt var det bara tyst. Som att jag kunde andas för första gången sedan pappa dog fyra år tidigare, utan minst tillstymmelse till ångest eller depression. Jag var kär och det var ju "bara läkemedel" och inga riktiga droger. I samma veva började jag och Fredrik åka till Tyskland för att köpa alkohol som vi senare sålde vidare, ett första steg mot det som senare skulle bli drogförsäljning. Ett inlägg om min blixtförälskelse till tramadolen kan ni läsa om bl.a HÄR
 
Husköp, starta företag, hundar och graviditetsförsök
I maj 2009 skrev jag och Fredrik under kontraktet till vårt första egna hus, Ett 117 kvadratmeter litet hus med 30kvadrat i biarea beläget på två plan, en 2000 kvadratmeter stor trädgård (min favoritsyssla) och ett stort hus var bara vårat. Jag var 21 år och hade köpt mitt första hus, vi hade precis förlovat oss och började vår huskarriär med att ytrenovera hela kåken. Vid den här tidpunkten käkade vi narkotikaklassade läkemedel i princip varje helg och jag hade även provat en del "riktiga droger" såsosm extacy, amfetamin, lsd och ghb. Ja, jag rättfärdigade alltså mitt missbruk som "bara läkemedel" ända fram till för ett par år sedan då jag var tvungen att erkänna för mig själv att det är minst lika mycket knark, om inte mer. Innan vi flyttade till huset hade jag också hunnit få mitt första epilepsianfall, vilket är vanligt på tramadol, vilket har kommit att utvecklas till en full epilepsidiagnos där jag fått krampanfall även utan droger. 2016 slog jag ut mina båda framtänder när jag fick epilepsianfall inne på en ICA-affär och väntar fortfarande på att få implantat, men det är en helt annan historia som inkluderar ett våldsamt ex som tryckte sönder tandrötterna
 
I samband med husköpet började också det riktiga dubbellivet. En del av de närmsta vännerna visste att vi kunde röka cannabis eller ta lustgas någon gång ibland, då de gjorde det med oss, men ingen visste att varje helg vi sågs hade vi också svalt ett gäng tabletter medan de drack alkohol. Jag älskade att flytta till hus, älskade att pyssla i trädgården och jag började läsa ett par högskolekurser inom webbdesign och marknadsföring på distans samtidigt som jag och Fredrik startade företag. Jag drev en liten webbutik hemifrån som det gick väldigt bra för medan han jobbade heltid på ett av stadens industrier. Vi hade många temafester, middagar, spelkvällar, familjemys, köpte hundar och började ägna det mycket tid, renoverade och pysslade. Jag var 22 år och var utåtsett väldigt lyckad och det enda som fattades var att jag och Fredrik skulle lyckas bli gravida. Vilket vi lyckades med ett år senare men som resulterade i missfall i vecka 13, något som gjorde att jag började knarka ännu hårdare. 
 
Dubbelliv med import av droger från Silkroad och drogförsäljning online
Jag har alltid haft en dragning till det som är spännande, inte helt olikt de flesta beroendemänniskor med en känslighet i belöningssystemet. Jag vill ha kickar, älskar det som pirrar lite i magen för att man vet att man inte riktigt går. Vi hade sålt Tysklandsimporterad alkohol ett tag och jag som kom från en bortskämd uppväxt och senare ett större arv från pappa började få slut på pengar. I samband med att vi köpte huset hittade jag till det omtalade darknet, alltså Internets mörka och anonyma sida. Fredrik hade tidigare småsålt och bytt lite av de droger vi fått tag på men ingenting som genererade mer än några tusenlappar i månaden. I och med att jag hittade till Darknet hittade jag också till kriminalitetens e-bay Silkroad, helt enkelt en e-bay sida fylld med världens alla drog, drogtillverkningsverktyg, vapen, falska id-leg, prostituion och t.o.m mord. Allt som inte rymms på lagliga e-bay rymms där och jag som alltid haft en förkärlek till datorer och internet älskade att vara där. 
 
Vi började importera narkotikaklassade läkemedel som vi sen sålde på olika svenska forum, vi skaffade oss nya identiteter med andra namn än våra egna och hade i samma veva dragit igång min lagliga e-butik. Ett sätt att både få vita pengar, kunna skicka paket och utåt sett ge sken av att jag inte gjorde något olagligt. När vi kom till coop för att lämna dagens paket som skulle skickas från företag innehöll också en stor del droger som skulle skickas runt om i Sverige. Här började dubbellivet på riktigt och jag var så hög på spänningen det gav att jag inte märkte hur det eskalerade. 
 
Ett eskalerande missbruk och början på fentanyl. 
I samband med att vi började sälja större kvantiteter började vi också missbruka mer, det märks liksom inte när man inte behöver finansiera sitt missbruk att en blir tyngre beroende. Jag rättfärdigade fortfarande mitt missbruk med att det "bara var läkemedel" och höll mig till tramadol som om det inte vore lika illa som annan morfin. I samband med att epelepsianfallen började öka blev jag även fullbordad bensodiazepinberoende, ytterligare ett narkotikaklassad läkemedel men lugnande och ångestdämpande sådan. En livsfarlig kombination med alla former av opiater/opioider (tramadol, morfin, heroin, fentanyl etc) men kunde också användas för att minska risken för att få epilepsianfall om en nu tvunget skulle ta tramadol. Vilket jag tydligen var tvungen till, men jag kunde ju fortfarande sluta när jag ville! Intalade jag mig själv i alla fall. 
 
Jag vet inte när det eskalerade, det smög sig på och jag älskade att kunna få allt av båda världar - både det kriminella och spännande samt det normala svensson-livet. Vi började göra fler drogaffärer online, skapade ett större kontaktnät och 2011/2012 kom jag i kontakt med fentayl för första gången. Jag fick det presenterat för mig som morfinplåster, att jag skulle må 10 gånger bättre och att genom att ha det på sig kunde man ha känslan i tre dygn. Och det var svårt att få tag på här hemma vilket gjorde att det fanns pengar att tjäna, ändå skulle det ta ett år innan jag själv testade för första gången. Tramadol var fortfarande favoriten även om jag ibland tog tyngre opiater och andra droger, det dagliga missbruket var fortfarande tramadol och benzo. Och som sagt, fortfarande "bara läkemedel" i mitt huvud. 
 
Husrannsakan, arresten, span och telefonavlyssning
9 mars 2013 skulle vi gå från försäljning av narkotikaklassade läkemedel till "riktiga droger" och i det här fallet amfetamin. 9 mars var en fredag och jag hade haft en dålig magkänsla hela veckan, både gällande affären och att gå till mer tradionella droger. Det kändes som ett gigantiskt kliv även om jag hört att fentanyl var 50 gånger starkare än heroin ville jag inte riktigt på det, ett läkemedel kan ju inte vara tyngre än heroin? På torsdagskvällen sa jag att om det inte blev av nästkommande dag skulle jag häva affären och nästa dag fanns ett hekto amfetamin att hämta. Ingenting var lustigt på vägen hem utom när jag precis kom in på uppfarten till vårt hus och Fredrik väser "helvete snuten!".
 
Bakom oss stannar två vita volvos och från baksida av garage och hus stormar poliser, både i uniform och civila, med dragna vapen och jag gick ur bilen med händerna över huvudet. Några veckor tidigare hade en svensk polis skjutit ihjäl en amstaff som skällt på honom vilket hade fastnat på film och nu cirkulerade på nätet, i vår bil fanns våra älskade bebisar i form av en rottis/schäfer och en amstaff och det enda jag kunde tänka på att försöka stänga bildörren så hundarna inte skulle hoppa in. Ett mer utförligt inlägg om den där dagen kan ni läsa om HÄR
 
Den fredagen var jag med om min första husrannsakan men inte den sista, jag skulle komma att se civilare ha span på oss och börja byta telefonnummer varannan vecka efter att polisen berättat om telefonavlyssning. Jag spenderade tre dygn i fängelset och bad för första gången till pappa om hjälp, jag knäppte händerna och lovade att ta tag i mitt liv om han bara hjälpte mig igenom dagarna på arresten utan att bli abstinent. Konstigt nog fick jag ingen abstinens under hela helgen, vilket är lustigt med tanke på all narkotika jag hade i kroppen och hur länge jag dagligen missbrukat. Jag är säker på att pappa hjälpte mig och att det är också hans förtjänst att jag ett år senare dömdes till åtta månaders fängelse, trots att jag var ostraffad sedan tidigare. 
 
The bottom is nådd
Efter arresten gick det neråt på riktigt. Vi struntade i våra riktiga vänner för att umgås med andra missbrukare, jag struntade mer och mer i företaget då droger var roligare och vi slutade träffa våra familjer. Vi isolerade oss och jag testade för första gången fetanyl och tog hela tiden tyngre droger än min favorit tramadolen och i större mängder. Jag, som alltid brytt mig om mitt utseende och att ha ett representabelt yttre, började strunta i det och jag rasade i vikt, som minst vägde jag 43kg till mina 173cm och var bara skinn och ben. Jag slutade borsta håret och hade tillslut bara en stor rastabulle högst upp på huvudet, tänderna började bli dåliga i takt med att jag struntade i allt som inte var knark och jag gick runt med ett hål mellan framtänderna. Min hy var opiatgrå, jag slutade sminka mig och till slut skulle även knarket ta kärleken mellan mig och Fredrik. Han led av mycket huvudvärk och låg mestadels i en halvdvala på soffan och inom mig växte någonting som höll på att explodera, möjligtvis frustration. 
 
När han började prata om att vilja prova heroin och fantisera om väpnade rån hände något inom mig. En eftermiddag fick jag känslan av att jag måste därifrån. Nu. Ifrån oss och det vi hade blivit för att jag var säker på att jag inte skulle överleva det annars. Så här i efterhand är jag säker på att pappa hade ett finger med i spelet och jag packade mina viktigaste tillhörigheter för att fly till en man. Mitt livs bästa och värsta beslut. 
 
Att vålla en annan människas död
2014 hade jag överklagat min dom och väntade på rättegång i hovrätten, jag hade inga egna vänner kvar då jag endast umgåtts med Fredriks vänner eller andra missbrukare och ingen av mina riktiga vänner eller familj visste hur jag hade levt. Jag hade lyckats hålla dem alla på en armlängds avstånd och när jag kom till min bästa vän utbrast han Vad fan har du gjort med dig själv, älskling? Mamma och min storasyster fick en smärre chock, de hade haft sina aningar om att något var fel då jag alltid blev sjuk när vi skulle ses, inte ville prata i telefon eller ha någon större kontakt. Precis som i tonåren går det inte att nå mig om jag inte vill, jag svarar att allt är bra och gör sedan som jag själv vill. Under en kväll fick mamma veta att jag hade ett djupt drogmissbruk, hade sålt droger och inväntade ett fängelsestraff och slutligen hade lämnat Fredrik. Det kom såklat som en chock för henne, då hon levde kvar i den medelklass som jag kom ifrån. 
 
Jag blev tillsammans med Simon och han höjde mig till skyarna. Vi älskade att knarka, ha sex och rätt snart också bråka i en oändlig cirkel. Passionerat, händelsefyllt och spännande - Allt det som jag och Fredrik hade tappat. Jag hade bestämt mig för att fortsätta sälja droger när nästa stora smäll kom. Jag sålde fentanylplåster till en av mina vänner och nästa dag ringer hans bästa vän och skriker att jag har dödat vår gemensamma vän. Jag har skrivit om det HÄR och hela min värld stannade, jag knarkade upp hela mitt drogförråd och ville aldrig mer sälja en enda drog. 
 
Att leva med psyisk och fysisk misshande. 
Simon fortsatte hylla mig och jag märkte inte hur han successivt påbörjade den psykiska misshandeln. Det började med små saker som att allt alltid var mitt fel, jag gjorde fel och var värdelös och ibland kallade han mig för hora och liknande. Jag accepterade och bråkade samtidigt med Fredrik om våra gemensamma hundar, hur vi skulle göra med huset och allt det där praktiska medan Simon hejade på mig. Min vilja var redan där att kunna ha en vänskapreslation med Fredrik då han fortfarande är en av de bästa männen jag vet men Simon ville inte det. 
 
I april 2015 hade jag rättegång i hovrätten och denna gång följde mamma med, hon trodde nu att jag tillsammans med Simon höll mig drogfri och en ny karusell av lögner påbörjades baserat på att jag berättade utvalda delar av hur jag levt med Fredrik. Hovrätten dömde på tingsrättens dom på åtta månaders fängelse på sluten anstalt. I augusti 2015 ställde jag in mig på Sagsjöns kvinnoanstalts slutna avdelning i Göteborg, det har skulle komma att bli min första drogfriihet och det var väl också här någonstans jag för första gången öppnade ögonen ordentligt. Än så länge hade "bara" Simon utövat psykisk misshandel mot mig och jag borde reagerat på att Simon under min första åtta timmars permisson gick in på en offentlig toalett om runkade när jag inte ville ha sex på grund av panikångest, ni kan läsa om det HÄR, men jag reagerade inte och skulle vara tillsammans med honom ytterligare ett år. 
 
Jag muckade 5 februari 2016 och hade hela min fängelsetid sett fram emot att få knarka när jag kom ut, vilket jag också gjorde och givetvis slutade jag heller aldrig. Det var här Simon också började slå mig, sexuellt förnedra mig och ännu utöva ännu värre psykisk misshandel. 
 
Att lämna en narccissist med psyopatiska drag och inte ha någonting att gå till
Den 11 februari 2017 gick jag ut från min och Simons gemensamma lägenhet i Linköping efter 2,5 år tillsammans, eller gick ut är väldigt snälla ord. När han märkte att jag slutade bry mig om hans ord, vi hade valt att flytta isär men fortfarande vara tillsammans och han började som 35-åring ringa sin mamma när vi bråkade för att utmåla mig som den psykotiska. Det var en söndag och han märkte nog att något var annorlunda för han bråkade, slog sönder mina sista saker och skrek allt han kunde komma på som skulle såra. När jag ändå var bestämd över att gå slängde han ut mig genom dörren på den kalla betongen och hånskrattade medan han sa Du är så jävla äcklig, du kommer ändå krypande tebax vad jag än gör. Sen stängde han dörren och medan jag låg kvar på golvet och försökte samla ihop grejorna som åkt ur väskan insåg jag äntligen hur han faktiskt såg på mig och bestämde mig för att aldig mer gå tillbaka till honom. Ett mer detaljerad inlägg om den viktigaste dagen i mitt liv kan ni läsa om HÄR
 
Jag hade ingenstans att bo, inga saker att ha i en lägenhet då Fredrik hade blivit rånad på majoriteten av det som fanns kvar i huset och Simon slängt sönder det lilla jag hade fått med mig till honom. Jag hade ingen inkomst, fortfarande fast i ett missbruk men börjat lämna urinprov på beroendeenheten i Linköping för att få börja LARO (läkemedelsassisterande rehablitering mot opiatberoende) och medicinen subutex/buprenorfin. Min självkänsla var icke existerande efter alla år som Simon berättat hur värdelös jag var, jag hade skulder hos kronofogden och prickar i belastningsregistret och ingen sysselsättning eller lösning på något av mina problem. Men jag hade en bästa vän, en mamma, en syster och en programledare på frivården och med det kommer man jävligt långt. 
 
Början på mitt nya liv
Jag flyttade in hos min bästa vän i Mjölby, vilket för mig är mina hemtrakter, och fick en remiss skriven från beroendeenhten i Linköping till beroendeenhten i Mjölby. Jag hade skrivit in mig på det lokala bostadsbolaget redan när jag muckade från fängelset ett år tidigar men hade inte tillräckligt med poäng för att få ens i närheten en lägenhet. Det är väl här någonstans min tur började, en gammal skolkamrat ville hyra ut sin trea i Skänninge på 88kvadrat i andra hand och jag fick lov att ta den, socialen kunde backa mig med ekonomiskt bistånd och möbelbidrag. Jag skrev ut i de lokala köp&sälj-grupperna på facebook angående billiga hemgeråd och det kändes som att hela Mjölby ställde upp genom att skänka massa saker till mig. En månad efter att jag lämnade Simon fick jag påbörja min medicinering mot opiatberoendet och fick nycklarna till min lägenhet. 
 
Jag trodde det skulle vara en lätt lösning att få subutex (buprenorfin) men det visade sig att jag inte hade någon som helst kunskap om hur det fungerade, jag var inte beredd på den livsstilsförändring som krävs för en hållbar drogfrihet och skulle komma att ta återfall kontinuerligt under de kommande tre månaderna. Successivt kunde jag åtminstone börja reda upp allt i mitt liv, förstörda vänskapsrelation och återigen få mamma som en bästa vän. Jag skulle vara singel för första gången sedan jag var femton och bo själv för första gången på tio år, jag var livrädd och på grund av min bristande självkänsla fortsatte återfallen. 
 
Att knarka för sista gången
25 juni 2017 knarkade jag senast, vilket i skrivande stund är nio månader sedan och den dagen kan ni läsa om HÄR. Jag visste inte vad som väntade då vilket jag är glad för men jag har likt förbannat klarat det. Jag har analyserat, reflekterat och bearbetat skiten ur varenda känsla i kroppen och jag vågar lita på min egen styrka igen. Jag har fått min självkänsla att växa, slutat identifera mig som enbart kriminell knarkare och succssivt lyckats skapa mig en värdefull vardag. Jag motionerar för första gången i mitt liv i form av långa promeader och yoga, något jag idag inte klarar mig utan. Jag äter nyttigt, håller vad jag lovar och värdesätter ärlighet. Jag flyr inte längre in i destruktiva relationer eller försöka förhindra känslorna från att kännas genom att ha sex med random snubbar eller söka spänning. Jag har hittat en dos subutex som jag tycker mig fungera på och har precis påbörjat arbetsträning tre förmiddagar i veckan. Jag blir snabbt mentalt trött, har symptom som liknar utbrändhet och blir frustrerad när jag inte klarar lika mycket som jag är van vid.
 
Men jag slutar aldrig försöka. Det är väl skillnaden från nu och då, att jag inte ger upp och försöker fly på olika sätt utan att jag faktiskt tar ansvar över mig själv och mitt liv. Jag har sagt upp bekantskapen med majoriteten av de jag umgåtts med och försöker lära mig hur en lär känna nya människor. Jag har turen att ha en bästa vän som aldrig missbrukat som stått där i vått och torrt samt ett par till bra vänner, och med det kommer en långt för ensamheten är nog alla drogfria missbrukares värsta fiende. Det är fortfarande ett helvete emellanåt och jag kan inte lova att jag aldrig kommer knarka igen, men jag kan lova att jag aldrig kommer sluta försöka hålla mig drogfri.
 
Bloggen
Jag startade bloggen för att jag älskar att skriva, det har alltid varit en passion och får inte kreativiteten komma ut bildar den ångest, rastlöshet och drogsug i mig. I oktober skrev jag första inlägget och då som anonym vilket jag gjorde ytterligare ett par månader. Jag skriver i hopp om att någon ska känna igen sig, känna sig mindre ensam och förstå att det går att ta sig ur alla märker som finns. Jag skriver också för min egen skull, för det här är min terapi och mitt sätt att kunna förstå mina egna känslor. Jag har svårt att hålla mig kort vilket ni säkert har märkt på denna s.k sammanfattning men ändå är detta just bara det; en sammanfattning. Det har hänt mycket under de elva år som jag har knarkat, från 19års ålder till mina idag snart 30år och det är svårt att sammanfatta när en älskar att skriva. 
 
Jag försöker blanda upp den här bloggen med sånt jag älskar, jag har hittat tillbaka till fotograferingsintresset, att redigera bilder, leka med html-koder och få vara pysslig, visa lifehacks och det där nördigt stora skönhetsintresset. Att få möjligheten att vara kreativ på sitt allra egna sätt är liksom ett av mina verktyg för att hantera drogsuget och att göra det i bloggen har gett mig en värdefullare vardag. 
 
Framtiden
Idag har jag som sagt varit drogfri i nio månader och ingen vet vad som händer. Det närmaste året vill jag fortsätta jobba med mig själv och min personliga utveckling, jag vill bearbeta varje obearbetad känsla till det knappt finns något kvar och fortsätta att förmedla min resa via bloggen. Jag ska öka min sysselsättningsgrad i takt med att hjärnan börjar fungera bättre och vill utbilda mig till något annat än hotell & resturang-utbildningen jag har i bagaget. Något inom marknadsföring och webbdesign är det som allra mest intresserar mig. 
 
Jag drömmer om att bloggen ska bli större, att jag kan göra något vettigt av min historia och att den får en mening genom att jag berättar den för andra och på så sätt kan hjälpa. Jag drömmer om att en dag träffa den där speciella mannen som varken knarkar, slår eller nedvärderar mig men det är inte längre någon brådska. Jag har lärt mig att älska mig själv och mitt eget sällskap så mycket att jag inte behöver fly in i första bästa, sen är jag såklart också rädd men det är en annan historia.
 
Jag drömmer om barn, att köpa hus igen och att få leva det typiska Svensson-livet som jag en gång försökte fly ifrån. Jag drömmer om att starta behandlingshem, hjälpa kvinnor utsatta för våld, människor i missbruk och jobba brottsförebyggande mot ungdomar. Jag drömmer om att utveckla mitt skrivande, skriva en självbiografi en dag och fjällvandra en annan dag. Jag har helt enkelt börjat drömma igen och tro att jag kan skapa mig en framtid, trots att jag sumpade de förutsättningar jag hade som 20-årig är det inte försent som 30-åring. Mitt i missbruket trodde jag mig ha förlorat förmågan att vara lycklig men jag börjar inse att jag inte alls har det, för idag kan jag få euforirus av just den känslan; lyckan. 
 
Det har varit jävligt mörkt i mitt liv men jag har lärt mig så mycket av det att jag samtidigt inte vill ha någonting ogjort. Och jag vet att om jag har fixat den här resan, då kan ta mig fan vem som helst göra det och jag hjälper gladligen till med det. Hur? Det vet jag inte än men jag är säker på att livet ligger framför mig med massor av spännande saker, om inte annat har ju pappa haft ett finger med i spelet genom åren och kommer säkerligen fortsätta ha det. Livet har gett mig en ny chans och jag är mer beredd än någonsin att ta den! 

Se mig prata fentanyl och missbruk på Rapport och Agenda ikväll!

(null)

Vad är ett bättre sätt att fira sin 9 månaders dag på än att prata om min resa, mitt missbruk och om fentanyl på Agenda? Några dagar efter att de valde att ställa in min sändning ringde reporter-David och berättade att de nog bara skjutit upp det. Jag har valt att vara tyst om det för att inget har varit 100% säkert och jag inte vill göra samma sak som sist, då jag basunerade ut det. I veckan ringde David igen och sa att det är nu på söndag det kommer sändas, alltså idag. 

Ni kan se en kortare sammanfattning på Rapport 19:30 på SVT1 och senare hela inslaget (hela = några minuter hehe) på Agenda 21:15 på SVT2. Det kommer också ligga ute på svtplay ett halvår framöver som jag länkar till så fort det kommer ut.

Nu ska jag ut i solen och tanka den här hormonstinna kroppen med D-vitamin!