Att inte orka lyssna på drogdjövulens manipulation.


Första kvällen utan halv superstark sömntablett ikväll, har redan gått med abstinenssymptomen en vecka nu och försöker övertyga mig själv att det nu inte kommer bli värre. Det spelar ju ingen roll hur mycket det här är pga tankens kraft, jag känner det ju oavsett jag vill eller inte. Skörheten är så intensiv, både rent fysiskt när jag rycker till av minsta rörelse, ljud och intryck. Ännu mer psykiskt, börjar tvivla på mina egna upplevelser och lägger skuld på mina axlar som säkert inte ens behöver ligga där. Offerkoftan försöker värma den fysiska frossa som går ända in i ryggmärgen men inget personifierar beroendet och riskerar drogfriheten så mycket som offerkoftan. 
Jag hatar att tycka synd om mig själv, vill allra mest inte att någon ska göra det för jag är indoktrinerad i att vara ett offer är en svaghet. Det är väl därför det kan vara så svårt att en faktiskt varit ett riktigt offer med en manlig förövare i mänsklig form, för att vara offer i lilla landet lagom är en svaghet. Vi ska vara starka, stå på oss och slå ifrån. Ännu mer indoktrinerad i att beroendesjukdomen är ett självvalt helvete som handlar om den fria viljan, trots att jag har mer kunskap än de som säger fördomarna anser jag mig just nu få skylla mig själv att jag är där jag är idag. När jag är skör får självkänslan sig en törn och andras ord blir lätt min sanning. Jag får säga åt mig själv flera gånger i timmen att inga tankar är så overklig som de en tänker när psyket mår dåligt eller är sjukt.
Det är farligt att låta offerkoftan värma, det är bara ett av drogdjävulens manipulerade steg i en beräknande plan att kidnappa ens tankar och få en till att ta destruktiva beslut. Han, drogdjävulen är alltid en han för män är alltid de som skadat mig mest, viskar hypnotiserande och det tar ofta flera minuter innan jag inser att tankarna är självömkande. Han viskar att jag inte orkar, att jag knappt fått andas ut innan nästa krig startar och är värd en stunds paus. En stund utan inbördeskriget inuti. Inbördeskriget som gör att tankarna skjuter missiler som gör små, små hål i bröstet och ibland detonerar atombomber som får hela halsen att snöras åt och hindrar lungorna att djupandas. 
Jag viskar tillbaka att återfall inte är ett alternativ. Han fnyser och svarar att jag alltid har ett val, att ingen tvingar mig till någonting utan jag kan göra som jag vill. För varje gång jag argumenterar emot blir min röst lite svagare, till slut knappt hörbar. Då måste jag göra något för att bryta tankebanorna, säga högt till mig själv att mina tankar inte är verkliga.  
Jag personifierar ambivalensen just nu, vill bedöva mig med vad som än finns för att allt blir så mycket enklare då och vill inte ha någonting som styr mina känslor för den enkla vägen fungerar ju inte. Vill springa bort och aldrig mer ta, vill gå tillbaka för att kunna stänga av det onda inuti och bara få lite lugn i huvudet. Nästa stund fylls jag av styrka, tänker på drömmar och mål som under ett halvt decennium legat i dvala och sen en tid tillbaka indikerat att ingenting är omöjligt så länge jag håller mig drogfri. 
Drömmar som för ett halvt decennium sen var ytliga och mest inkluderade pengar, karriär, företag, framgång och status har idag bytts ut mot något mer genuint. Friheten, att inte vara begränsad av rädslor, triggers, sjuka tankar, trånga utrymmen, stora folkmassor, ångest, drogsug, hjärntrötthet, diagnoser, sjukdomar och ryggsäcken där tio år av mitt liv ryms. Inte begränsas kemiska fotbojor, helst inte ha en enda substans som påverkar jaget i mig. Drömmen om självständighet, inte leva på bidrag, kunna försörja mig själv och ha en budget att ta av om fönstret blåser sönder, telefonen tappas eller frikortet och högkostnadsskyddet tar slut under samma månad. Att kunna ta hand om mig själv, kunna njuta av kvällarna och inte behöva sova en stund mitt på dan för att vakna med en puls på 96.
För mig fungerar målbilder, att se framför mig var jag vill vara och vid ambivalenta situationer tänka om det tar mig dit eller inte. Det kan vara de små sakerna, som att blockera teleglnnimmer som inte slutar försöka dra mig tillbaka till det gamla livet , för att det i längden kan påverka min målbild. Jag visualiserar var jag är i livet om ett år eller två för att lättare kunna välja vilka vägar jag ska gå.
Men utöver det mår jag bra, för ärligt talat. Det är jävligt jobbigt, påfrestande, utmanande och begränsande nu. Men då tänker jag på all skit jag gått igenom och ändå står jag här idag, då vill jag inte lägga mer tid på att stå här och trampa. Då vill jag framåt och få lägga fokus på framtid mer än dåtid, hur vet man ens när en mest ältar det som varit och egentligen bearbetat klart? Jag fattar såklart att det här tar tid, jag har förlikat mig med det men orkar inte bara sitta och gräva i det här svarta hålet som min historia är. Jag vill framåt, ta vara på livet och leva det nu när jag inte är i missbrukets klor längre. 
Jag känner att jag kanske behöver pressa mig lite för att inte fastna, inte för att jag har bråttom framåt (jo det har jag också hehe) utan att jag inte vill stå och trampa på samma ställe. Känns som jag gjort det sen i början av sommaren, nu tagit ett par steg bakåt och börjat bli redo för att gå framåt igen.

Så nej kära drogdjävul. 
Återfall är inget alternativ, jag orkar inte lyssna på dig mer. Jag har inte tid att låta dina ord ta plats i mitt huvud för jag har ett liv som ska levas, jag har hört allt du säger tusentals gånger innan ocv det känns ba’ så jävla uttjatad.

Abstinens, på riktigt eller inbillning?

Hej internet-friendzzzz.
Ville bara kika in och säga varför det är tyst här inne, jag känner av uttrappningen av den superstarka sömntabletten mer än jag trott. En månads behandling med benzo och kanske är allt bara omvänd placebo, men det spelar liksom ingen roll för känslorna är ju verkliga för mig ändå. 
Det är dock bara väldigt milda symptom, ingenting som inte går att stå ut med men tillräckligt för att få mig ut balans. Visste imorse inte om jag höll på att bli sjuk eller om det är abstinenssymptom, ni vet när en känner att en börjar bli sjuk? Snorig, tung i huvudet, feberkänningar och allmänt hängig. När jag kom till jobbet och varken Ipren eller alvedon hjälpt tog jag ett par beta-blockerare (svaga lugnande/ångestdämpande) för att pulsen var så ihärdig och väl på jobbet kände jag det där som är så typiskt benzo-abstinens. 
Fortfarande bara den milda sorten men där det blir så tydligt att de kognitiva funktionerna inte fungerar riktigt: alla intryck blir så intensiva, ljuden så höga att de känns i hela huvudet, hela jag spänd som en fjäder så jag rycker till vid någons minsta rörelse, stammar/hakar mig när jag pratar, kan inte tänka klart och är skakig i händerna. Fick springa in och ut mellan köket och den friska luften + ångest, allmänt deppig och känner ingen lust till något. Nätterna innehåller ett dussintal uppvaknande, svettiga lakan trots att fönstret står på glänt och det är nollgradigt utomhus men iaf utan mardrömmar och sömnparalyser samt djupsömn däremellan.
Men fortfarande en väldigt mild variant men det gör mig lite rädd för hur det kommer bli när jag nu tar bort den sista halvan, vilket är imorgon kväll. Tänk så liten, liten tablett som är så stark att en halv skulle få en vanlig människa att däcka (därför den kallats för våldtäktsdrogen, i kombination med alkohol är det livsfarligt). Samtidigt som mamma är på yogaresa på Kreta med en vännina, så jag kan liksom inte fly till henne förrän på söndag.

Så jag längtar tills det är över, jag försöker fortsätta lura kroppen och inte låta symptomen vinna. Jag är såklart lite rädd att mina tankar ska bli sjuka av drogdjävulen och leda till destruktiva handlingar, men tror  ändå inte det. Känner mig ändå stark och det här egentligen ingenting mot alla "riktiga" avtändningar jag haft innan. Tror fortfarande att jag mest får för mig men lyckas inte ändra tankarna när det även känns så tydligt  fysiskt. En beroendesjuk hjärna fungerar ju inte som en frisk hjärna plus den här jävla medvetenheten jag har hela tiden. Överanalyserandet och reflekterandet. 
(null)

Men jag fortsätter göra allt jag brukar. Ser till att inte tappa yogan, meditationen, promenaderna och gymmet. Herregud, trodde aldrig jag skulle bli en sådan där hurtig, irriterande jävel men enda sättet att hantera alla negativa känslor, drogsug, ångest, stress, oro, deppighet etc är de där fyra sakerna. De är lika livsuppehållande nu som knarket var förr. Det spelar liksom ingen roll om det är en kvarts yoga, 1-2 tillfällen med tio minuters yoga, en halvtimme på gymmet och en halvtimmes promenad. Det behöver inte vara så mycket av varje men jag känner direkt om jag slarvar med något av det. Jag tror ärligt talat att jag hade behövt mycket mer mediciner om jag inte hade hittat träningen. 
Det finns ju en massa forskning på hur viktigt det är med motion men jag har alltid personifierat lathet och inte riktigt förstått vikten av det förrän jag började själv.  Med tanke på att beroendet skadar hjärnan mycket och klassas som en kognitiv funktionsnedsättning är yogan extra bra för det kognitiva. Endorfinerna är behövlig för att en hjärna i aktivt missbruk slutat producera på egen hand och behöver lära sig igen. Jag ska inte bli någon som tjatar om träning här, det lovar jag hehe. Märker t.ex på jobbet hur kollegor blir självkritiska när de hör om min träning. Många glömmer bort att jag bara jobbar 2-4h/dag just nu + har valt in gymmet under sista timmen iom vikten av att skynda på tillfrisknandet. Att jag inte har partner, barn eller inte orkar med så mycket socialt umgänge.
 Sen vet de ju inte att anledningen till att jag hinner yoga & meditera på morgonen är för att jag lägger mig svintidigt + enda sen jag blev drogfri snittat 5-6h per natt. Och framförallt verkar ingen riktigt tro att det enbart handlar om psykisk hälsa för mig, det blir så mycket fokus på kropp och vikt så fort träningen kommer på tal så jag vill inte bidra till någon sådan kroppshets varken på jobbet, bland vänner eller här på bloggen. Jag prioriterar de grejorna framför det mesta för att minimera risken för återfall, få balans i livet, må bättre psykiskt och i försök att få min uppbrända hjärna att bli friskare fortare samt tillfriskna från alla skador hjärnan fått från missbruket. Grejen är väl mest att jag känner mig så jävls fejk som jämt går runt i träningskläder, som om jag lurar alla att jag är en träningsfreak när det enbart är för mitt psykiska måendes skull och jag dansar till Spice Girls & Britney Spears hälften av tiden på gymmet pga perfekta speglar att leka musikvideo framför. Ja, jag är ju oftast ensam där pga gymmet är för Mjölby kommuns anställda, arbetstränar etc. 

(null)

Så jag försöker upprätthålla de rutinerna, äta mycket för att någon läkare sagt hur viktigt det är för den psykiska måendet (trots att jag gått Hotell & Restaurang på gymnasiet har jag ju lite glömt bort hur viktig mat är för ens mående). Jag fortsätter försöka gå till jobbet, titta på humor som får mig att skratta och prata med mamma varje dag. En vanlig avtändning brukar va som värst de första två veckorna med med tanke på att det här är en så mild variant efter enbart en månads medicinering så tror jag att det kommer va borta till helgen. 
Så därför är det lite tyst här inne, är ju hela tiden mer aktiv på Instastory för det är så mycket lättare att bara lägga ut något i stunden. Jag längtar så jävla mycket tills jag har mer energi till allt jag vill göra med bloggen, men tålamod är en dygd Igår fick man t.ex följa med  inför mitt nattliga manliga besök 👇

(null)

(null)

Ja, det var alltså en hund som gjorde mig sällskap hehe. Lyckades lura typ alla utom en, hade planerat det sen ägaren frågade om jag kunde hundvakta hehe.  Jag är lite roligare på instastory än i bloggen men skulle vilja våga ta in humorn här också. Får höra ibland att mina stories är en så bra blandning av det djupa och det roliga men jag har inte riktigt vågat tro på det. Tycker ju själv att jag kan va rätt rolig i mitt huvud men har aldrig tänkt att någon annan skulle tro det.  Aja, framöver hoppas jag få mer energi till att göra allt jag vill med såväl blogg som instagram.
Nu ville jag bara kika in och berätta läget utifall det fortsätter bara tyst några dagar till. 
Puss!

(null)




När en mamma får sin dotter tillbaka iom drogfriheten

Godmorgon världen, viiiilken underbar dag! 
Okej, inte världens bästa morgon men om vi inte lägger för mkt vikt på att jag knappt sov i natt så kan vi ju låtsas att den är bra, eller hur? Det är en strategi jag kört i rätt många år, pratar jag inte om det så finns det inte. Så länge jag inte sätter ord på det, är det inte verkligt. Hur strategin fungerat? Nä, men den har väl aldrig riktigt gett bra resultat men någon gång måste ju va den första. Närå, men tänker att det nog bara är en övergångsperiod till mina vanliga sömnisar och därför hakar jag inte upp mig på att jag varit vaken sen halv tre. Jag försöker att inte nojja upp mig utan bara acceptera och tro på att det kommer bli bättre. Nätterna är inte fyllda med sömnparalyser och mardrömmar i alla fall plus att jag får djupsömn så vem är jag att klaga liksom hehe.
Igår efter jobbet satte jag mig på bussen till mamma, de här sakerna jag känner i kroppen av att trappa ut sömntabletterna innehållande min älsklingsubstans tror jag ju fortfarande är påhittade av mig själv då det är omöjligt efter så kort tids medicinering, men de känns ju ändå inuti. Hur mycket jag än försöker stoppa, lura och byta banor med tankarna . Det känns som ju vuxnare jag blir desto mer vill jag till mamma, eller så är det något med barndomens trygghet när en mår dåligt. Eller sanningen är väl att ju mer jag är drogfri desto mer tid vill jag spendera med henne. Hon har ju egentligen aldrig fått lära känna sin vuxna dotter iom drogerna och det är något otroligt jävla sorgligt över det, att jag varit konstant sjuk sen jag gick in i vuxenlivet och därför vill jag väl ännu mer ta vara på tiden med henne nu. 

(null)

Den här kommentaren fick jag i natt och tycker ändå den passar in i det här inlägget, det här kan ju va den tröttaste åsikten jag får höra om min substitutsmedicin (som inte ens är metadon hehe) så det orkar jag inte ens bemöta med konkret fakta. Har bl.a skrivit ett inlägg här (länk) om varför substitutionsmedicin finns för opiatberoende och hur opiater skadar hjärnan. Har även skrivit inlägg med svar på just ovanstående ord massa gånger innan så gör en googling om du vill ha ett svar typ, skillnaden mot idag är väl att jag inte känner att jag behöver försvara mig gentemot det för jag anser mig vara drogfri oavsett vad någon annan säger. Men jag undrar vad man tänker att jag ska göra med informationen? Typ skrika "stoooopp!!!!" till livet och informera hela världen om att jag ju inte alls varit drogfri i femton månader så som jag trott för att Sara inte tycker så? Men är det något jag lärt mig av att skriva offfentligt så är det väl att väldigt många  tycker sin subjektiva sanning vara den enda sanning och känner ett stort behov av att tala om det för en. 
De som tycker som Sara är många och jag var av samma åsikt innan jag själv påbörjade substitutionsbehandling så jag dömer inte och de får såklart tycka det. Det påverkar ju liksom inte mitt liv och definierar ju inte hur jag ser på min drogfrihet ändå. För mig ligger min drogfrihet i skillnaden i hur mitt liv såg ut i missbruket och hur det ser ut idag. Varken mer eller mindre, det är ju inte direkt så att min drogfrihet har varit lättare pga min medicin (vilket jag ju naivt trodde det skulle bli när jag började och tänkte att det skulle bli ett enkelt sätt att få knarka lagligt hehe. Ni kan ju tänka er besvikelsen när jag insåg att det inte alls var så och att jag inte kände mig ett dugg påtänd). Men det vet man ju om man läst mer än typ ett inlägg i min blogg liksom, precis som man då också vet att jag inte går på metadon 🙄. 

(null)

 Men meningen är inte att besvara Saras åsikt utan det går lite hand i hand med det jagtänlt skriva om att mamma aldrig fått lära känna sin vuxna dotter. Den relation vi har idag har vi inte haft på femton år, att vara tonåring när pappa dog gick såklart ut över mamma och redan där började det spricka emellan oss. Jag har alltid kunnat prata med henne om allt, det är ju bara det att när jag började missbruka påbörjades ju också dubbellivet vilket gjorde att jag inte kunde dela med mig av allt jag ville. Jag började hålla henne på en armlängds avstånd och trodde jag skydda henne genom att inte vara ärlig om mitt dubbelliv. Jag lät henne inte ens besöka mig i fängelset för att jag ville låta henne slippa se en värld så långt bort i från sin egen.
Mamma fick ju veta allt först sommaren 2014, när jag hade missbrukat och levt dubbelliv i sju år. Fredriks mamma anade mer, hon och mamma kom ut till oss några gånger men min mamma ville såklart inte tro det om sin yngsta dotter. Förnekelse är ju också en försvarsmekanism. Det blev med andra ord en rätt stor bomb för mamma när hon för ganska exakt fyra år sedan fick veta allt på samma gång. Missbruket, kriminaliteten, att jag väntade en fängelsedom, skulderna, konkursen i företaget och att jag valt att lämna Fredrik, som var som en son för henne. Men fan vilken krigare hon är ändå. 
Så ju längre jag varit drogfri desto mer har jag ju  insett hur ett helt decennium passerat utan att jag tillåtit henne lära känna riktiga mig, hur mycket hon än försökt. Jag kan vara väldigt hård sådär, vill jag inte släppa in någon så är det omöjligt för den personen att komma in. Dessutom har det ju varit tio  år av konstanta lögner, manipulation och svek. Så när jag väl lämnade Simon i februari 2017, flyttade till denna lägenhet och skulle börja substitutionsmedicieringen med Subutex påbörjades en ny typ av mor-och-dotter-relation. Jag skulle komma att ljuga några månader till när jag inte vara ärlig om alla återfall men sen dess att jag blev drogfri har vi skapat en helt fantastisk relation. Pratar vi inte dagligen så åtminstone varannan dag, hon är den första jag ringer när något har hänt och vet allt från vem jag ligger med till kampen i min drogfrihet. Det finns ingen som vet så mycket om mig, mitt liv, vem jag ligger med, vad jag tänker eller känner så som hon gör.

Vi skriver godnatt till varandra varje kväll och igår kväll skrev hon det här. Och det är det jag vill binda ihop med Saras kommentar som ju som sagt inte är en ovanlig fördom. Det spelar liksom ingen roll om hela världen skulle tycka att jag inte är drogfri pga min medicin. Det enda som spelar någon roll är att min mamma fått sin dotter tillbaka, min syster har fått sin lillasyster tillbaka och min bästa vän har fått sin bästa vän tillbaka. Att jag behövt subutexen för att ta mig ur knarkarlivet gör mig inte mindre drogfri, för det går inte att jämföra hur mitt liv sett ut och nu ser ut. Det är en transportsträcka mot att helt leva utan substanser men en nödvändig sådan, jag hade med största sannolikhet varit död idag annars. 

Därför förstår jag inte varför så många tror att jag bryr mig om deras definition av min drogfrihet, tyck vad du vill men vad får dig att tro att din åsikt är så viktigt att jag vill veta den? Min drogfrihet är min drogfrihet oavsett vilken väg jag valt och att mamma idag inte får höra av sin frisör att hon återigen tappat hår pga stress och oro definierar min drogfrihet. Att jag inte missbrukar och lever det livet definierar min drogfrihet. Och att jag idag är hon till höger och inte längre hon till vänster definierar min drogfrihet mer än alla substanser i världen. 
Sen är det såklsrt en sorg i att missat så många år med mamma, även om hon idag är en ovanligt pigg 71-åring som ör mer aktiv än mig, yogar och cyklar en mil om dagen, går på folkhögskola för att det är roligt och tar vara på pensionärsåren med sina vänninor vet jag ju inte hur länge till hon kommer vara så pigg. Därför vill jag ta vara på tiden ännu mer, jag önskar att jag hade ekonomin som jag hade inär jag sålde droger så vi kunde uppleva ännu mer saker som vuxna tillsammans. Vi har pratat om fjällvandring i norska fjällen, yogaresor och se Montenegros natur igen men förhoppningsvis är hon pigg till det även när min ekonomi ser annorlunda ut. 
Men jag kunde inte få ett finare sms än det jag fick igår för stor del av min skuld har ju legat i hur  mycket jag oroat henne och hur många år av våra liv tillsammans som togs av min sjukdom. Mammas ord gjorde liksom Saras ord om min drogfrihet möjligt ännu mer obetydliga, för mamma har fåttsin dotter tillbaka och det slår allt. 

Edit: Jag förstår dock om man tycker att mina tre veckors medicinering med superstark sömntablett innehållande benzo, som ju var en av mina två huvuddroger, klassas som återfall. Eller nää, det gör jag fan inte. För jag ser det inte så, jag var tvungen att medicineras för att inte utveckla en psykos eller få epilepsi-anfall (llänk till inlägg från då) och för mig skullle det här varit ett jävligt ovärt återfall i så fall. Om jag nu skulle ta återfall hade jag ju behövt och velat bli påtänd/påverkad av det för att det ens skulle vara värt det. Nu har jag bara somnat direkt så isf kan vi ju klassa det som livets med onödiga återfall hehe.  Så nej, jag ser inte min medicinering som ett återfall och sen får andra tycka vad de vill om det. Jag har inte knarkat eller missbrukat på 467 dagar men att ha medicinerats i 23 dagar är såklart en prövning att trappa ut det nu.  
Tänk vad trist om man varit drogfri i femton år och råkar ut för en olycka där en behöver medicineras med narkotikaklassade läkemedel, så kommer Sara där med pekfingret och ba’ "Nää nu har du faktiskt tagit narkotikapreparat även om du fått det utskrivna så nu är du inte drogfri". Så måste man börja räkna om? Efter femton år börja på ruta ett bara för att man behövde medicin under en period. Snacka om att det skulle vara surt för oss drogfria missbrukare om Sandra (insåg först nu att jsg skrivit Sara i hela inlägget OCH rättat kommentarer som skrivit Sandra 😅. Sorry!) fick vara regent över vilka som får klassa sig som drogfria 😜. (Ta det med en nypa salt Sara, jag är driver bara och dömer dig inte. Är bara två år sedan jag själv tänkte sådär, innan jag hade kunskap och förståelse för att varje persons individuella resa ur missbruket ser olika ut). 

Men bäst av allt är att mamma har fått sin dotter tillbaka.