Ångestpodden: Narkotikapolisen

Jag vill bara tipsa om att tredje avsnittet av Ångestpoddens serie Vi måste prata droger nu finns ute. I tidugsre avsnitt har ju Jonna som driver instagramkontot En vanlig dag utan heroin pratat om sitt heroinmissbruk och youtubern Carl Fredrik Alexander Rask har pratar om att vara medberoende till sin pappas drogmissbruk. Nu är det därför dags för polisens synvinkel och det gör Annika Ljung från södermalmspolisen i dagens avsnitt.  De pratar om hur polisen försöker minska narkotikaanvändandet, hur deras arbete förändrats sen försäljningen blev stor på nätet, var man kan vända sig om man är orolig och vad polisen kan göra för att hjälpa. 
Sen tar serien om att prata droger ett litet uppehåll innan ytterligare tre avsnitt släpps, har precis fått veta att mitt avsnitt kommer komma den 7 februari. 
Ångestpodden finns där poddar finns eller via hemsidan HÄR

En knarkande man förlåts lättare än en knarkande kvinna

"Du kommer ha det så mycket svårare i din drogfrihet för att du är kvinna"
Det är hösten 2017, jag har varit drogfri några månader och sitter framför min läkare på beroendeenheten. Jag förstår inte vad han menar när han säger det, jag tror fortfarande att jag har tur som fötts till kvinna, är en typisk daddys girl som omedvertet springer patrarkatets ärenden genom att höja män och sänka kvinnor samt har inte de feministiska glasögonen som idag gör att jag ibland kallas manshatare. Många verkar tro att bara för att en har krav på hur män ska bete sig mot varandra och oss kvinnor hatar en dem, männen alltså. Jag antar att det är en försvarsmekanism för människor som tar kritik mot strukturella problem personligt (antingen mot sig själva, sin manliga partner eller andra män i sin närhet) och jag kan samtidigt inte döma det när jag tror det beror på saknaden av insikt som jag nyligen själv inte hade. Om man tror att jag menar varenda jävla man när jag pekar på patriarkala problem måste man tänka ett varv till, jag drömmer bara om en värld tar alla har samma värde.
 
Men så har det gått ett år sen min läkare sa det, han har hunnit sluta på beroendeenheten, jag har hunnit sörja att han inte längre är min läkare och den där meningen sitter kvar som om den sas igår. Länge för att jag inte förstod den och ville förstå och nu för att jag förstår exakt vad jag menar. Det räcker med att läsa diverse självbiografier från män med liknande historier som min egen, innehållande droger och kriminalitet, framförallt Mikael Persbrant och Nemo Hedén som är de senaste jag läst. Jag vet inte om de är skrivna med samma upplägg för i båda böckerna hinner jag tycka att de trots allt ändå tar ansvar för sina handlingar för att i slutet av boken undrar om alla gått samma kurs i att sticka offerkoftor, använda ordet dekatens (forver synomyn med Virtanen för mig), rättfärdiga på ett sätt som skvallrar om en grandios självbild och skylla på allt annat än de som har det egentliga ansvaret - de själva. Likaså när Carl-Adam Tillberg satt i Nyhetsmorgon och inte kunde lova att han aldrig mer skulle slå en kvinna, han fortsätter kriga för livets dröm att bli en offentlig person (sammanträffande att han har Persbrant som förebild? I don't think so) så han ser till att synas medialt. Ändå tar han fortfarande inget ansvar för sina femton år av det våld han hittils utsatt kvinnor för Jag kan helt enkelt inte avgöra vem av dem som har den största offerkoftan.
 
Och de hyllas, som de hyllas. Män som berättar om all skit  hyllas i körer som överröstar varandra i att sjunga kampsånger om vem som är bäst. Som att det räcker med att berätta om sitt dekadenta vivörsliv för att få folkets förlåtande både en, två och tjugofem gånger. De blir hyllade, älskade och får ringa in 2019 för public servide som genom skatt får lön som betalas av hundratusentals kvinnor som på något sätt skadats av män som Persbrandt. Heja Mikael, Virtanen, Nemo och Carl-Adam som vågar berätta om vilka svin de varit, det räcker liksom så för att beundras av gemene man. Gärna med en väl inövad hundvalpsblick. De kan berätta sina historier och alltid lägga till ett men efteråt som rättfärdigar, de kan sitta med offerkoftor och tycka synd om sig själva som begått övergrepp, slagit och våldfört sig på kvinnor samt skylla sin vivör på diagnoser, omständigheter, barndomar, förutsättningar och psykisk ohälsa. Inte genom olika aspekter ha förklaringar till olika handlingar, utan helt enkelt insinuera eller rakt ut säga att hade si eller så varit annorlunda hade de inte begått de där hemskheten mot de där kvinnorna. Hade inte Carl-Adam blivit slagen på skolgården hade han antagligen inte slagit flickvänner under femton år (hans egna ord).
 
(null)

Just nu är det en diskussion om Persbrandts nyårsinrigning på Bloggbevakning (länk) och helt plötsligt dyker den här kommentaren upp. Och det räcker egentligen för att visa vad jag menar, vad min gamla beroendeläkare menar och som jag nu förstår. Persbrant går ut i en bok om hur otroligt synd det är om honom som behandlat tidigare och nuvarande flickvänner på ett skrämmande, respektlöst och kvinnohatiskt sätt. Cissi Wallin går ut med sin förövares kulturprofiliga namn och överallt dyker det upp anonyma kommentarer som tycker att hon ska ifrågasätta, analyseras och granskas. Kritiken mot att Persbrandt, som helt öppet skriver om hur han behandlat såväl andra män som kvinnor, ska få ringa in det nya året för public service är dock oförståelig. Persbrandt tas i försvar, han är faktiskt biopolär och det är inte så jäkla lätt att leva med och han har ju faktiskt gått ut med sin historia så han är väl värd en andra chans? ropar Gunvald-fansen i kör utan att reflektera över de tjugofyra andrachanserna han redan fått. Samtidigt tycker Carl-Adam Tillberg att jag borde förstå vad han utsatt kvinnor för då jag också är f.d missbrukare, men jag har ju aldrig våldfört mig varken sexuellt, psykiskt eller fysiskt på en annan människa varesig jag är påtänd eller nykter så jag förstår inte alls hur han kan rättfärdiga det med droger.
 
Jag menar inte att människor, varesig det är kvinnor eller män, inte borde få en andra chans. Jag vägrar sluta tro på att alla är förbätterliga men det krävs några grundstenar i att ens närma sig en bättre version av sig själv. Jag saknar män som ba' ställer sig upp, rakt upp och ner berättar om den skit de gjort utan att lägga till ett men efteråt med valfritt rättfärdigande. Jag saknar män som tar ansvar för att de varit svin utan att samtidigt ha på sig en offerkofta där alla andra män som skyller på dekadens kan få plats. Jag saknar män som med någon form av självinsikt erkänner sina handlingar utan att försöka lyfta upp sig själv på ett typiskt narccissistiskt sätt. Många inom offentligheten är narccissister, vi får liksom inte glömma det och då är det klart att kärleken till sig själv är så stor att rättfärdiganden i deras öron låter helt klart rimliga.
 
Det märks ju tydligt efter #metoo om inte annat, så många kvinnor som utsatts men så få män som står för att de utsatt? Har inte hört en enda man säga IRL att de gått över gränsen, istället har jag lyssnat på hur de tycker andra män är svin men också vetat att de själva ju gjort saker som inte är okej. Jag fattar att det kan vara läskigt att erkänna saker man gjort som är fel, men vi är alla bara människor och jag tror (ännu mer pga avsaknaden av det) att män generellt skulle få mer respekt och förlåtas om de bara stod för sina handlingar utan omsvep. Precis som vi kvinnor är uppfostrande med att pojkar bara är pojkar alt. att de tafsade  i lågstadiet för att de va kära i oss, är ju även männen det och om de  aldrig behövt ta ansvar innan är klart vi förstår att de inte alltså förstått att de gått över gränsen. Det har varit kulturellt accepterat innan medan tjejer och kvinnor lidit i tystnad. De har heller aldrig behövt reflektera över vad som är okej utan indoktonerats i att enligt machokulturens normer göra det de själva vill utan så mycket tanke på den de utsatt. Inte för att det ursäktar beteendet men jag kan förstå det.
 
Men vad menar min läkare då? Jag tror att det går att jämföras med föräldrarskap, där mammor på Instagram får en mindre hatstorm om de glömt att sätta på ungen vantar när det är fem plusgrader ute medan fädrer hyllas om de hämtar från förskolan. Kvinnor har helt enkelt en större uppförsbacke vad det än gäller för det förväntas av oss att ta ansvar. Vi ska inte fucka ur, vi kan inte knarka en hel natt och sedan dyka upp på jobbet påtända. Ingen tittar bort, ingen pratar om att skilja verk från person eller hänvisar till geniet som kan bete sig lite hur hen vill. Det blir intervention direkt och hot om avskedan för en kvinna ska inte bete sig så. Kvinnan kan inte festa hela natten för hon måste ju tänka på att barnen ska till skolan nästa dag medan Leif G-W Person kan skämta om att han inte var så stor del av sin dotters uppväxt.
 
Ser jag till mig själv har jag ofta en känsla av att behöva överbevisa både min intelligens, kunskap, medvetenhet, vara insatt i samhällsfrågor och liksom visa att missbruk och kriminalitet inte definierar mig som person. Det antas att jag lågutbildad och inte har högskolepoäng, folk blir förvånande när jag kan laga mat, jag märker dagligen fördomar och mitt vokabulär har blivit mina bästa vapen för att bevisa att jag också är en tänkande människa som vem som helst, bakom min historiska ryggsäck. Jag upplever att jag behanlas annorlunda när jag berättar om min historia med typisk medelklassfamilj, ekonomisk trygg barndom, framgångsrika föräldrar och senare mitt eget företag, tidiga husköp och dubbellivet a la Svensson, det förväntas inte med min historia att jag samtidigt har haft fungerande delar av mitt liv. Och framför allt: mitt ex får inte i närheten lika mycket skit för kraschad ekonomi, hus som sålts med förlust, konkurs, hundar som omhändertagits, fängelsestraff och knark. Det är jag som borde vetat bättre (något som även blivit mitt eget mantra inser jag nu) medan det mest är synd om honom som det gick lite snett för. Det daltas helt enkelt på ett sätt som det inte daltas med kvinnor.
 
Som kvinna blir en helt enkelt inte hyllad och älskad för att en berättar sin historia på det sätt som Persbrant, Virtanen, Hedén eller Carl-Adam gör. Det räcker liksom med att de berättar den för att få applåder medan kvinnan först måste granskas, analyseras och ifrågasättas. Sedan måste hon visa att hon åtminstone sköter sig idag, får inte återfalla för då hamnar hon på ruta ett, hon måste ha ordentliga svar på varför det gick åt helvete och finns det inga så vill folk så gärna förstå varför det kraschade på ett sätt som män inte behöver. Så ja, jag förstår vad min läkare menar och det är väl kvinnas lott i en patriarkal värld men det betyder ju inte att en måste tycka det är rätt eller ens okej. Eller ens acceptera det uatn motstånd. En kvinna med Persbrandts förflutna skulle med största sannolikhet inte få ringa in det nya året, för hon kommer inte förlåtas lika lätt som Persbrandt. Om ens aldrig, hon kommer alltid vara nersmutsad av sitt bagage medan män anses attraktiva och spännande som levt i exakt samma värld. Samtidigt som diskussionen kring Persbrandt pågår hos Bloggbevakning ifrågasätter någon varför hans fru Sanna är med honom. Som om medberoende inte är komplext, som om kärlek inte är ännu mer komplext och som om hon har något som helst ansvar för hans handlingar.
 
Jag blir ofta matt av de här nya glasögonen jag har, de som gör att jag ser skillnaderna i könsmakten för det var så mycket lättare när jag levde för att göra män nöjda. Inte för att jag vill gå tillbaka till den låga självkänslan, låga självrespekten och dåliga synen på kvinnlighet men det var lättare när jag inte förstod det här. Jag är ingen manshatare för det, jag älskar män men jag är så jävla trött på det ständiga daltandet med män. Det är inte rättvist att vi kvinnor hela tiden ska ha fler uppförsbackar även om vi springer samma lopp, det är inte vårt ansvar att ta hand om männen när de tabbar sig för de tar absolut inte hand om oss. Jag tänker att det finns så många kompetenta, vettiga, respektfulla, genuina människor i Sverige som skulle kunna ringa in det nya året. Att ta typiska manliga genier med grandios självbild och med en historia där andra människor farit illa under flera årtioenden gör ju att vi normaliserar deras beteende. Vi daltar, låter dem hållas och fortsätter tycka att talangfulla personer inte behöver ta ansvar för sina handlingar för att nå framgång. Eller ja, talangfulla män behöver inte ta ansvar för sina handlingar. En kvinna är ju som bekant sina handlingar, trots bakomliggande diagnos eller sjukdom.
 
Har ni några tankar?
Vi behöver ju inte alltid tycka lika liksom, det är ju så en kommer framåt. Genom att lyssna på oliktänkande och faktiskt höra vad som sägs.



Fentanylet har skördat ännu ett offer

Vänjer man sig någonsin vid dödsbeskeden? Från en minut till en annan förändras världen så som man vet den och någon som alldeles nyss levde finns inte längre. Jag blir sällan förvånad längre, man vet vilka som balanserat för nära stupet och som överlevt tidigare överdoser, men det gör inte sorgen mildare. Den här gången någon som varit en riktigt nära vän och allra mest smärtar det att han aldrig hann uppleva en drogfrihet tillsammans med sina döttrar då han mitt i deras liv utvecklade beroendet. Tänk vad ett sms kan göra för skillnad? Igår eftermiddag var jag euforiskt lycklig över att ha klarat veckan, jag sjöng om hur bra jag var som fixat det på instastory och insåg att jag efter 1år pch 5 månaders drogfrihet inte tycker drogfria kvällar är lika jobbigt längre. 
Ett sms från Fredrik, mitt ex, med orden att en vän är död, fentanylöverdos. Han som när jag var djupast i allt var en av de närmaste vännerna, han med en av de snällaste själarna och mest empatiska hjärta. Han vars döttrar jag varit barnvakt åt otaliga gånger när han och Fredrik höll på i garaget med någon cross eller motorcykel eller bil. Han som sovit flest timmar på vår soffa och han som var den första att inför mig påtala att han såg igenom Simons behandling mot mig. 
Helt plötsligt lever han inte längre och igår svalde jag dubbla sömntabletter, la mig med söndergråtna ögon, kinder med mascararänder på och oborstade tänder, för att somna omedveten om att en natt full med mardrömmar väntade. Nästa år kommer han presenteras som en siffra i hur fentanylöverdoserna ökat ytterligare under 2018 och jag blir som vanligt ännu mer övertygad om att jag aldrig får sluta kämpa för ökad medvetenhet om läkemedlens sanning. Ännu en man som för några år sen var en stabil pappa till två små flickor, boende i radhus med fru och med ett fast heltidsjobb. Utskrivna tramadol var början på vägen mot fentanylet och jag vill skaka om alla som fortfarande tror att tabletter inte är knark. Tabletter som i utskriven form ofta är den inkörsport som cannabisen annars beskrivs. 
Narkotikaklassade läkemedel är ofta medel- och överklassens osynliga drog, fentanylet är egentligen bara en omskrivning av heroin som inte låter lika skitigt för den som har prestige och en fin fasad att upprätthålla. Ett rättfärdigande olikt andra, att det inte är knark för att det inte är tradionellt knark. 
Jag har svårt att ta in, det tog hårdare än vanligt för att det nu var någon som varit en av de närmsta. Antingen kommer det inga inlägg alls nu i helgen eller så vill jag göra som vanligt, jag vet inte än. Jag vet bara att jag inte kan sluta gråta, att jag har en dunkande huvudvärk, kedjeröker på balkongen och varje gång tittar upp mot himlen och tänker att de är för många där uppe nu. Snälla, låt oss aldrig förmildra narkotikaklassade läkemedels faror. Beroendesjukdomen är inget val, ingen vill leva i dess misär.
Hoppas du får frid nu, Håkan.