Uppbränd hjärna, min första halvtidsvecka, att ha bestigit Kebnekajse och vara stolt.

(null)

Godmorgon lördag!
 
Jag har försökt skriva ett blogginlägg hela morgonen, lyckades nämligen inte sova längre än till halv fem, vilket kan bero på att jag låg i sängen innan åtta igår kväll hehe. Jag ställde en kuggfråga till mina instaföljare om det är legitimit att gå och lägga sig så tidigt, varav drygt 600 tyckte det, för att i nästa story klargöra att det var just en kuggfråga iom att det alltid är legitim att gå och lägga sig. Fuck normer som säger hur en ska göra, vad som är legitimt och hur en fredagskväll "ska" se ut. Dock har det funnits lita saker som stått i vägen för att kunna skriva ett blogginlägg, en kan säga att det minst sagt var en lång uppförsbacke att ta sig hit och några av hindren på vägen var:
- Hur man öppnar en dator.
- Vad jag har för lösenord på min dator.
- Komma på att jag inte har lösenord på min dator utan fingertrycksavläsning och försöka komma på vilket fingertryck jag använt sig av de senaste fem åren.
- Sitta och titta ut genom fönstret i fyra minuter mellan varje process och undra vem jag är, var jag bor och hur gammal jag är.
- Inse att jag är 30 år gammal och få en chock för varit säker på att jag är 25.
- Svälja sex koffeintabletter under loppet av sex timmar men ändå knappt kunna hålla uppe ögonen.
- Behöva ta en paus efter frukost, efter att ha kissat och efter att ha borstat tänderna pga utmattad. Ja alltså äta frukost - vila - kissa - vila - borsta tänderna - vila.
 
Och så har det hållt på hela morgonen. Varför? Laminerat diplom och plastpokal från Buttericks till alla som gissat rätt - ja, jag känner av att jag jobbat alla dagar den här veckan. Minst sagt hehe. Kommer vara riktigt förvånad imorgon kväll om den här helgen innehållit  mer än att ligga i sängen. Mest blundandes för att det kommer för många intryck flygande av att ha ögonen öppna. Ännu mer ha en knäpptyst lägenhet för bara ljudet av datorn som surrar känns lika övermäktigt som att fira in nyår 2010 i Tyskland med 50.000 andra vitklädda människor framför Swedish House Mafia. Antingen kommer det vara lika tyst i bloggen som i min lägenhet eller lika mycket flummiga inlägg som jag tänker oklara, flummiga tankar just nu.
 
Någon gång i början av det här året bestämde jag mig för att sluta fördöma min trötthet, sluta bli besviken på min uppbrända (blanding av utbränd och sönderknarkad) hjärna och inte lägga energi på att tycka det är sååå jäääävla tråkigt att inte oooorka göra nåååågonting. Jag tänker att det väl också måste ta mer ork att tänka negativa tankar och känna negativa känslor såsom besvikelse för att jag inte fungerar så mycket som jag vill? Är ju just nu väldigt inne på tankens kraft och om jag vägrar tillåta tankar som är elaka mot mig själv pga min utmattning, måste jag väl spara energin det tar att fördöma min hjärna? Så jag försöker bara acceptera, det är ju vad det är och jag kan inte för allt i världen tänka mig att hjärnan skulle tillfriskna fortare för att jag är besviken på att den är sjuk.
 
Jag har alltid haft svårt för att inte se återhämtningstid som lat, ovärdig tid. För mig hjälper det att omvandla det till konkreta saker jag kan ta på - som att vila efter träning är viktigt för att musklerna ska växa är återhämtningen viktig för att min hjärnas kapacitet ska växa. När jag dessutom har så himla svårt för att sortera intryck och tar in allt som händer runt mig, krävs ännu mer timmar av total tystnad och värdefull återhämtning. Sen hade jag ju förväntat mig det här, kände igår kväll att den kanske inte skulle komma trots allt men halv åtta såg jag ut som någon som varit vaken i tre dygn på illegala substanser och det vore lustigt om inte hjärnan behövde lugn nu ett par dagar.
 
Men ändå, det är så jävla stort det. Tänk att den här helgen är den första helgen efter min första 50%-vecka? Det har ändå tagit nio månader från att bli utmattad av att jobba två timmar två gånger i veckan till att jobba halvtid. Tålamod är som ni vet inte min starka sida men nu när jag lyckats ha det och haft människor omkring mig som bromsat när jag velat gasa, kan jag på ett annat sätt se fördelarna med det. Att chansen att det är en hållbar förändring ökar med 154263,42% (ej vetenskapligt bevisade siffror) vilket gör det lättare att acceptera frustrationen och rastlösheten jag ofta känner. Att det här är en mer långsiktig lösning och även om jag inte tror att det kommer ta ytterligare nio månader att komma upp i heltid så förstår jag åtminstone varför det måste ta tid. Det hade säkert varit en sak om jag bara skulle jobba, möjligtvis att det hade gått fortare om jag bara haft arbete att fokusera på. Men iom att jag också bestämde mig för att KBT:a skiten ur allt som begränsar, bygga upp min självkänsla, skaffa rutiner, kriga mot ångest, ensamhet, sorg, saknad och drogsug, deala med ptsd, förträngda minnen, sömnparalyser och mardrömar, sluta vara rädd för att må bra, acceptera vem jag är samt lära känna mig själv och vuxenlivet på nytt ,så är det inte bara att komma upp i halvtid som har hänt på de här nio månaderna. Plus den där kraschen mitt i allt det som innebär sex veckors sjukskrivning och nära att utveckla psykos pga sömnbrist.
 
Så ja, helt plötsligt händer det. Helt plötsligt klarar jag en halvtidsvecka och även om jag idag är en skugga av mitt vanliga jag med extrema kognitiva funktionsnedsättningar och oförmåga att fungera så är jag ändå här. Att jobba heltid kändes för inte alls längesen som att bestiga Mount Everest utan syrgas, efter att ha varit rullstolsburen i tio år och behöva bestiga berget på förtvinade muskler och med noll kondition. Så helt plötsligt har jag nu bestigit Kebnekajse och inser att med lite mer träning så kommer jag kunna bestiga Mount Everst också. Det känns liksom inte omöjligt. Men då vet ni iaf, att antingen kommer det vara knäpptyst här inne över helgen, eller fyllt med flummiga tankar som behöver komma ur mitt huvud och ner i skrift för att inte göra att jag helt går banans.
 
Tack för att ni är med mig på den här resan, det betyder så jävla mycket ❤️.

Tankar om tid

 
(null)

 
Godmorgon!
Tänk vad tid är relativt ändå? I onsdags kändes det som en halv evighet till söndag när jag insåg att jag inte kunde jobba och idag känns det som om dagarna gått rätt fort ändå. Men det är väl alltid så, att det som är oceaner av tid i framrutan är en liten promille av livet i backspegeln? Alex Schulman och Sigge Eklunds bok Tid - Livet är inte kronologiskt tar upp perspektivet tid på ett väldigt intressant sätt. Om hur en dag kan kännas oändlig och gå på en sekund, hur ett år kan vara en evighet och en blinkning i ett. Tid är ju väldigt intresannt ur en missbrukares perspektiv. Den går väldigt snabbt när en är påtänd, då man inte är medveten om minuter som tickar utan att allt bara flödar på i en oändlighet tills de där minutrarna både hunnit bli dagar, veckor, månader och år. Man utöver ju inte direkt mindfullnessn är man missbrukar i och med att en knappt är närvarande.
 
Instagramkontot Opioidmisbruk är ett konto för boken Missbruk av heroin och andra opioider och drivs av författarna Bengt Svensson och Petter Karlsson, de skriver mycket om (suprise) opioidmissbruk ur ett forskningsperspektiv med studiegrundande fakta. De berörde begreppet tid för ett tag sen där de skrev om hur man inom sociologisk forskning brukar skilja på social och subjektiv tid. Att en av flera anledningar till att använda opioider som rusmedel är hur det påverkar upplevelsen av tid. En författare och f.d heroinmissbrukare förklarar det som om om tiden känns oändlig när en är påtänd och att det korta tidsperspektivet gjorde att konsekvenserna, skulderna, omgivningens krav, den sviktande hälsan kändes avlägnsa. Att upplevelsen av påtänd tid är en flykt från den verkliga tiden, den sociala tiden där vi förväntas vara på ett visst sätt enligt samhällets normer. När drogen är slut försvinner missbrukaren sin subjektiva upplevelsen av den oändliga tiden och slussas tillbaka till den sociala tiden - fylld med krav, normer, prestationer och måsten. Som att ett motiv för att använda opioider är ett slags uppror mot samhällets normer.
 
En kväll med en opiat eller opioid i kroppen går ju i ett ögonblick samtidigt som tiden aldrig går så långsamt som i en avtändning, fem minuter känns på riktigt som en halvtimme vilket också gör upplevelsen av avtändningen som om den pågår i en evighet. En dag känns verkligen som flera dagar och det gör det ju också svårare att härda ut, för det som i vanliga, friska ögon bara är en vecka känns för den abstinenta missbrukaren som flera veckor. Det går därför inte att säga till någon som är mitt i en avtändning att det är bättre om en vecka, för veckan känns olika lång för mig som frisk mot hen som är abstinent.
 
Det är väl något jag saknar med drogerna, att tiden inte känns när en är påtänd. Att det bara rullar på och helt plötsligt är det ny dag medan jag som drogfri är närvarande i varje timme som tillsammans bildar det där dygnet. Droger är ju flykt på så många olika sätt och så även från tiden, hur samhället förväntar sig att vi ska hantera tiden och hur normer berättar för oss hur tiden ska hanteras. Som att vi ska gå upp på morgonen, äta mitt på dagen och lägga oss när det blir mörkt, det är såklart inte bara samhällets normer utan kroppen producerar sömnhormon av mörker osv. Men missbruk är ju också ett fuck you till det, jag kan göra vad jag vill med mina dagar utan att påverkas av att jag inte följer samhällets normer, alltså den sociala tiden.

(null)

 
Blev det flummigt inlägg nu? Jag tycker bara tid är så intressant just för att det är relativt. Nu är det februari och rent konkret så är vi närmare mars och vår än vad vi var närmare februari när vi påbörjade januari. Vissa morgnar känns det som ett stort frågetecken hur en ens ska klara dagen, de dagarna brukar jag dela upp. Som att varje aktivitet är ett block och att jag efter varje block är närmare slutmålet. Andra dagar hinner man inte ens tänka innan dagen är slut. Det sämsta är väl att tid går fortast när man har roligt? Beror det, enligt sociologisk forskning, då på att man har mer subjektiv tid - alltså en mer personlig upplevelse av tiden och när det är roligt en positiv personlig upplevelse?
 
Aja, det är söndag och jag ska göra som jag alltid gör på morgnarna för att det blir lite lättare att andas då. Dock är det en decimeter snö och plusgrader här i Östergötland, eljusspåret är inte plogat och en går från ena sidan samhället till andra sidan på en kvart så jag vet inte riktigt var jag ska gå? Det är tungt att ploga snö även om skogen är mysigast att gå i. Men ni och jag hörs ju senare, då kanske jag berättar vad jag gjort med tiden från nu till då?

Mitt avsnitt av Ångestpodden

(null)
 

Nu finns mitt avsnitt av Ångestpodden ute, det är naket och ärligt. Öppet och transparent. Lite (mycket) nervöst för att det inte är så charmiga val, egenskaper och tankar jag pratar om. Men ett sjukt fint samtal om varför någon med utåt sett bra förutsättningar ändå kan hamna i så mycket skit. Jag pratar mycket om min kriminalitet, varför det lockade och hur jag nästan aldrig förstod allvaret förrän nu, när jag blev drogfri. Jag berättar om rollen jag spelade, som gjorde att jag kunde distansera mig från verkligheten samtidigt som jag körde Svensson-villa-vovve-Volvo-företag-livet ut i fingerspetsarna. Då det bästa från två världar enligt mig, ett rollspel med män som tog på sig skottsäkra västar för att träffa lilla mig. Jag skrattade åt det då, alltså "vet ni inte vem jag är-skrattade", jag var ju en tönt som var rädd för spöken? (Är fortfarande så töntig). Inte behöver någon ha på sig skottsäker väst för att träffa en tjej som skickar droger i rosa påsar med hjärtklistermärken på.

.

Så nu kan ni lyssna om ni vill. För mig blir det så filmiskt att höra min historia med en början, ett innehåll och ett slut. I mitt huvud är det mest bara minnesfragment från någon film jag sett för många gånger. När jag hör mig prata om det är det som att jag kommer på att jag ju upplevt allt det där. Ångestpodden finns där poddar finns, eller under länken  HÄR och avsnittet heter "Hennes son är död, på grund av mig". Ni vet, det där fentanylplåstret jag sålde och morgonen därpå fick ett samtal från hans vän "Du har dödat honom". Tänker att allt jag gör för att minska stigmatiseringen kring missbruk är delvis till hans minne, ett sätt för mig att försöka förlåta mina handlingar. Seså, lyssna nu och säg gärna vad ni tycker sen. Jag har nervösa fjärilar i magen som lever bananas just nu.