När mördare, rysk maffias drogimportör och rånare bygger upp min självbild

     
Igår satt jag vid ån så som jag har suttit vid ån tio minuter som egentligen är tjugo varje morgon sen jag började jobba i mars. 
Och jag kunde skriva igen, skriva utan att det kändes som att alla ord bara stakade sig och att varje känsla var fabricerad. Jag kunde skriva på riktigt och det finns inte jag saknat så mycket under juli som att skriva på riktigt igen, så jag skrev nedanstående på Instagram och när jag sen läste insåg jag hur sant varje ord är, ni som redan följer mig på Instagram och redan har läst kan ju hoppa ner ett stycke. 

——————🌹——————
Jag tittar inte ner i backen lika mycket när jag går långre. Och går inte så snabbt jag kan för att slippa vara ute bland människor, lyssnar mer på musik än poddar även om poddar bättre distraherar tankar o h jag ler t.o.m mot den söta killen som åker samma morgontåg som mig.
Och jag längtar inte efter att dagen ska ta slut längre, tar inte dubbel dos sömntabletter för att vara säker på att somna och vaknar strax före fem istället för strax efter sex. Jag sitter på balkongen på kvällen för att det är skönt, äter flera gånger om dagen och har en städad lägenhet igen. 
Och jag drar successivt tillbaka den utsträckta handen jag har haft till drogernas värld, skriver mindre flirtiga sms till dysfunktionella, förbjudna män och har reningsverk för att jag äntligen tog mig till gymmet igår igen.
Jag har legat i soffan och tänkt att jag inte orkar må så härlängrw och jag vet att när jag ligger i soffan och tänker så, är det närmare än någonsin till att det jobbiga håller på att ta slut. Även om den här sommaren inte var lika helvetisk som förra har den varit orimligt tuff. Jag har krampaktig hållt fast vid rutiner, gått till jobbet Mjölby kommun ordnat till mig just för att jag inte skulle falla under månaden då hela Mjölby står still och bara orkat upprätthålla det jag vet att jag måste upprätthålla. Ofta känns det som om jag balanserar på ett tunt jävla snöre, där det blåser mer motvind än medvind vilket gör det svårare att hålla balansen.
Och jag trillar ibland, men aldrig så långt ner som förr för nu har jag ett skyddsnät av människor, verktyg och såklart min egen styrka som gör att jag aldrig faller flera tusen meter ner till botten. I helgen skrev någon från ett annat liv. "Glöm inte hur hårt det här livet är" och jag har tänkt p det sen dess. Att jag inte får glömma hur botten känns för det är då det blir farligt. Det är då en tillåter sig att falla ända ner utan att sträcka ut handen till de som kan stanna upp fallet. 
Och nu är det augusti och jag har klarat juli och märker av små, små saker som vittnar om att det nog håller på att vända. Som att jag sitter vid ån nu och kan sätta ord på det som känns inuti. Fy fan vad jag har längtar efter det. 


(null)
Det där med att det börjar bli bättre sker ju successivt men jag tror det då är viktigare än någonsin att uppmärksamma det, så att en blir medveten om att det faktiskt håller på att bli bättre. Som att jag ibland ser bilen som tillhör den där f.d vännen jag en gång älskat så villkorslöst när varje relation egentligen måste ha villkor så som respekt, men inte känner ett dugg när hjärnan noterar registreringsnumret och han som kör. Eller att jag avvisar någon som jag en gång velat ha men som då inte ville ha mig och nu vill inte jag ha honom för att jag har förstått hur mycket bättre jag förtjänar. Eller att jag interagerar med fler och fler kvinnor och inser att jag successivt håller på att bygga upp en drogfri vänskapskrets med människor som jag vill ha i min vänskapskrets. Både i verkliga livet och på nätet och jag inser att det faktiskt går väldigt bra att ha både och utan att något av det är mindre verkligt.

Igår var jag på sommarjobbet för att plocka ihop ingredienser och bakverktygen jag använt mig utav. Jag kramade en del hej då, skämtade med andra och tackade chefen för månaden som gått. Jag hatar egentligen att säga hejdå, dels för att det innebär förändring men också för att jag alltid utgår från att jag inte är så omtyckt så att någon bryr sig. Jag har alltid känt det som att människor inte tycker om mig förrän de faktiskt lär känna mig, framförallt kvinnor då jag utgått från att vi inte kommer överens och därför inte haft en öppen attityd. Och i och med att jag inte släpper in människor i första taget så tror jag inte folk hinner börja gilla mig på så kort tid som en månad. Eller ens någonsin för att jag sällan släpper in, förutom mina allra närmsta. Jag har utgått från att folk är med mig för att jag är någons flickvän, killar för att de hoppas på att få ligga med mig, tjejer för att jag är vän med deras pojkvänner eller för att jag är rolig att festa med, knarka med, köpa knark eller alkohol utav.

Det säger ju en hel del om min självkänsla och min självbild. Och tror man att ingen tycker om en vid första träffen utan att de måste ge en några chanser men ändå bara är med en pga ovanstående anledningar så utstrålar en nog inte jättetrevlig person. När jag knarkade var det annorlunda, då trodde jag mig ju va en bättre version av mig själv och då mer omtyckt av andra. Fast det säkert var tvärtom för en är inte så charmig när en är i missbruk. Jag har alltid känt mig utanför även om jag aldrig har varit det rent fysiskt, jag har alltid haft vänner omkring mig och stora bekantskapskretsar. Kanske har känslan grundat sig i att jag aldrig varit mig själv utan spelat det där jävla skådespelet med kall, tuff yta? Eller att jag alltid haft svårt att släppa in människor och därför känt att det finns en distans mellan mig och alla förutom mina närmaste? 

(null)

Första gången jag kände mig omtyckt för att jag är jag var i fängelset. Jag släppte allt vad fasader och roller heter och hade ingen påtänd, knarkförsäljande, festande, flickväns-identitet där inne. Dagen innan jag skulle mucka (avsluta min fängelsetid) hade jag muckkalas, jag hade bakat cupcakes och alla samlades på min avdelning. Muckkalasen för varje intern kunde se så olika ut pga popularitet, hur lång tid en suttit och såklart utefter den hierarki som fanns. Mitt tydligaste minne är att jag sitter och gråter medan tretton kvinnor sjunger Fader Abraham, fader Abraham.  Runt mig sitter  mördare, knarkimportör för rysk maffia, f.d minröjare som fick psykos av jobbet och sköt en man med ett hagelgevär, min fängelse-bästis som satt en kniv i halsen på killen som kontinuerligt misshandlat henne i tio år, mordbrännare, rånare, försäkringsbedragare  och smågangsters och sjunger Fader Abraham för mig.

Det var nämligen den sången vi sjöng när vi på jobbet var uttråkade av att sortera penndelar och när jag önskade låten sjöng helt sonika tretton utåtsett farliga kvinnor den för mig. Och jag grät, höll tal om deras betydelse för mig och de höll tal för mig om att jag spridit så mycket glädje, varit omtänksam varje gång någon ny kommit och allt annat de tyckte om med mig. När jag skulle gå och lägga mig var hela sängen full av köksverktyg, tydligen gör man så när någon muckar och jag kände mig så lycklig den där sista natten. Inte bara för att jag skulle bli fri nästkommande dag utan för att jag för första gången i mitt liv kände att jag faktiskt var omtyckt för den jag är på riktigt. 

(null)


Likaså har jag känt på jobbet och känslan förvånar mig fortfarande. Många på caféet är där i sex veckor för att på försäkringskassans krav göra arbetsprövning, andra arbetstränar likt mig och några har fast anställning på ett år med subventionerad lön som jag kommer få när jag kan jobba heltid. När jag kramat de som haft sista dagen hejdå och de säger att de kommer sakna mig och att jag underlättat deras tid där blir jag så ställd. Vaddå, kommer ni sakna mig av alla som är där? Jag är ju inte omtyckts-material. Och när några från caféet började på samma sommarjobb som mig men en månad tidigare, kom de ner till caféet för att säga att de längtade efter att jag skulle komma till sommarjobbet. 

Och jag vill bara säga att de nog misstagit sig, jag är ju inte den folk tycker om. De måste ha en fått minde psykos om de faktiskt tror att menar orden de säger. En kvinna sa efter en vecka att jag gör arbetsplatsen roligare och mina arbetsledare säger att jag är så pedagogisk och bra med de nya.

Så när jag skulle säga hejdå på sommarjobbet var jag som vanligt inställd på att ingen skulle tycka något speciellt om att jag skulle sluta. Så säger de att jag förgyllt månaden där, en kvinna bjuder med mig till en kvinnogrupp och vi är båda tårögda när vi kramas hejdå och jag ser henne djupt i ögonen när jag tackar för hennes inbjudan. Någon annan säger att han kommer sakna mig, en tredje att det har varit roligt att jag har varit där och chefen skojar om att varenda kille nu kommer vara ledsen att jag slutar. 

Jag är inte van vid det här, det är en helt ny känsla för mig och jag har svårt att ta den till mig. I jante-landet Sverige får en väl inte rabbla upp sånt här för det verkar skrytigt men det struntar jag i för det här är min blogg och vill jag skryta om det får jag göra det. För jag är stolt över det, jag är stolt att jag är en bra kollega och att jsg vågar ta det till mig och tro att det är sant. Kanske har jag aldrig varit omtyckt på villkor som någons flickvän, som påtänd, rolig festare/knarkare, drog- och alkoholförsäljare eller för att jag är knullbar och gjort mig till för killar, utan för att jag har varit jag. Eller så har det blivit en självuppfyllande profetia, att jag utgått från att ingen tyckt om mig och därför har det blivit så. Jag minns att jag pratade med en lärare i högstadiet att jag aldrig kände mig som en i fotbollslaget och hon blev förvånad då hon menade att alla såg mig som en i gänget. 

Kanske har allt bara funnits i mitt huvud,  jag vet inte och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är att jag är 30år och för första gången får känna på hur det känns att vara omtyckt och också tro på det. Att jag duger som jag är och att folk tycker om mig utan att jag är påtänd eller spelar den där rollen jag trott folk förväntat sig av mig. För nu när jag inte skådespelar och är tuff, hård och kall eller är påtänd för att bli någon jag trott mig bli en bättre version av mig själv, känner jag mig för första gången inkluderad, som en i gänget och som faktiskt tillför saker till andra. Tänk att det var kriminella kvinnor som fick mig att börja förstå, i slutändan är ju vi också bara människor. 








Kvinnor och ADHD - skillnad på män med adhd?

(null)


Jamen jaaaaag veeeeeeet!
Jag ska inte börja googla diagnoser för att sen hobbydiagnosticera (ej bekväm med ett C ska in där men enligt hatade Svenska Akademins ordlista (varit tyst nu på senaste?) ska det va ett fucking C där). Iaf, jag ska inte hobbydiagnosticera mig själv, men känns ändå lite som att cykeln nu gått runt för den började ju med ADHD innan det gick vidare bland massa andra diagnoser. Det spelar ju egentligen ingen roll vilken diagnos en googlar för det slutar ändå alltid med att man tycker sig checka av tillräckligt många kriterier för att ha den. Typ som när man gör icke vetenskapsgrundande personlighetstyp-test eller läser horoskop, det passar alltså så bra! Jag har t.o.m känslomässig personlighetsstörning enligt Google trots att jag är mest högkänslig i södra Sverige. 

HÄR har jag skrivit om alla diagnoser jag har trott mig ha genom drogfriheten. Ett ännu viktigare inlägg är DETTA  om hur missbruk är en kognitiv funktionsnedsättning och därför liknar så många disgnoser.
(null)

Ibland (faktiskt sjukt ofta) får jag mail, kommentarer eller DM på Instagram där folk tycker jag stämmer såå väl in på deras diagnos. Många mår ju väldigt bra av att få sin diagnos, känna att de får svar och kan landa i att något så länge känts fel. Och då förstår jag till fullo att man gärna vill få andra att komma till den känslan också, för det har ju hjälpt de själva så jäkla mycket. Men det går inte att sätta en diagnos utifrån en blogg eller sociala medier, hur transperant en (jag) än verkar skriva så finns det ju så mycket som jag inte skriver om och det finns ju en anledning till att det tar månader av universitet-utbildade akademiker för att fastställa diagnoser. 

Att säga till någon att den verkar ha en viss diagnos är på samma nivå som att kommentera utseende. Missförstå mig rätt, jag fattar att man bara vill väl men diagnoser är komplexa och de flesta som känner sig lite udda har redan pluggat på diverse diagnoser. Plus att alla inte vill ha ett svar genom en diagnos, bara för att det hjälpt dig hjälper det inte per automatik mig. Te.x jag är livrädd för att jag isf skulle bli min diagnos och vet inte vad ett namn på den skulle göra med mig, därför har jag varit sjukt ambivalent i att utredas. Jag har redan två diagnoser i form av blandberoende och opiatberoende som jag kan skylla mycket av min uppfuckade hjärna på. 

Anledningen till att jag är i ett nytt skov av Vad fan äre för fel på mig?! och fick tid hos min beroendeläkare 29 augusti är för att jag mer och mer börjar fundera på medicinering vid eventuell diagnos. Det har gått 13 månader av min drogfrihet och jag mår fruktansvärt dåligt av att det aldrig är tyst i huvudet, droger är ju det enda som tystar. Något som i missbrukarkretsar tenderar bli hobbydiagnosticering är när man istället för att bli hypad, energisk, adhd-ig på amfetamin blir lugn, fokuserad och koncentrerad. Det är ju i lätta drag så adhd-medicin innehållande amfetaminsulfater fungerar och därför självmedicinerar många med bokstavskombinationer med amfetamin. För det blir tyst i huvudet då. Jag gillar uppåt-ruset för lite och opiater samt benzo har samma effekt, men amfetaminet har alltid gjort mig lugn. 

(null)

Men allt det här är ju långt ifrån tillräckligt för att diagnosticera, jag är ju fortfarande av den tron att många av konsekvenserna efter missbruk liknar diagnoser, främst ADHD och bipolär, vilket ju stryks av DETTA inlägg där jag skriver om missbruk som kognitiv funktionsnedsättning. Jag tror absolut ADHD-medicin hjälper många som varit i missbruk och sen fått en ADHD-diagnos, just för att hjärnan blivit så fuckad. Det blir ju på sätt och vis en substitionsmedicin på samma sätt som jag får Subutex som substitut till mitt opiatberoende. Jag säger inte att det är fel att få ADHD-medicin efter ex. Amfetamin-missbruk, lägger ingen värdering alls i det utan är bara glad om det får människors liv att fungera bättre. Jag tycker t.o.m att det borde användas mer som substitutsmedicin även för de utan ADHD-diagnos. Men hade 100% av alla f.d amfetamin-missbrukare med ADHD-diagnos, fått sin diagnos utan missbruket?
Helt enkelt, jag tror det går hand i hand och är svårt att skilja på. Vad är från missbruket, vad är egentliga diagnoser och vad är konsekvenserna av all skit en sett, gjort och utsatts för i missbrukets misär? Jag tycker inte man behöver reda ut det till punkt och pricka, hittar man en medicin (typ för adhd) som får ens liv att fungera, spelar det ju ingen roll om man skulle fått diagnosen utan missbruket. 

Det här kan ha blivit världens längsta inledning, egentligen hade jag tänkt skriva om just kvinnor med ADHD för att jag förstått att det skiljer sig väldigt mycket mot män med ADHD. Som med allt annat i denna patriarkatvärld är utredning kring ADHD baserat på pojkar, fyra gånger fler pojkar får diagnosen och de typiska symptom en lärt sig utgår således från kukbärare. Men som tur är går saker och ting framåt och man inser att det kan vara annorlunda för kvinnor. 

(null)

Jag skrev lite om mina fördomar om ADHD på instastory igår och, att min samtalsterapeut sagt att ADD inte stämmer in på mig, fick jag många historier från kvinnor som fått diagnosen ADHD som spräckte (säger man så? Tänker spräcka med en nål i en ballong men ordet känna fel) mina fördomar. Jag har ju faktiskt gjort en screening i fängelset på ADHD, alltså att man får svara på ett gäng lättare frågor och utav det avgörs om man har tillräckligt höga poäng för en utredning. Jag hade inte tillräckligt höga poäng pga hade det lätt i skolan, ansåg mig inte ha koncentrationssvårigheter, inte svårt att fokusera, lätt att lära etc. Men dels var jag ju mitt i missbruk och visste inte vem jag var drogfri samt så utgick jag från vem jag var i missbruk där drogerna stänger av allt. 
Många av de ADHD-kvinnor jag pratade med på Instagram igår var således duktiga i skolan, älskar att läsa, hade höga betyg och liknande, sådana saker jag trodde var omöjligt när en har ADHD. Men det beror ju som sagt på att diagnoskriterierna för ADHD/ADD är baserade på forskning om pojkars beteende.

(null)

Ska vi kika på vad Google säger om skillnaden för kvinnor med adhd? (Källor anges i slutet av inlägget) 
  • Flickor har ofta mindre hyperaktiva symptom och mindre problem med att uppföra sig i jämförelse med pojkar.
  • De hyperaktiva symptomen tar sig uttryck på annat sätt, t.ex genom överdrivet pratande.
  • Flickors symptom karakteriseras mer av problem med uppmärksamhet vilket leder till att de oftare får diagnosen ADD.
  • Flickor med ADHD lider i större grad av inlärningsproblem samt nedstämdhet och ångest.
  • Forskning visar att färre flickor får diagnosen ADHD för att flickors svårigheter jämförs med pojkar och därför anses mindre problematiska.
  • Flickor med ADHD är mer verbalt aggressiva mot sina kamrater än flickor utan ADHD men hamnar i mindre konflikter än pojkar med ADHD. 
  • Flickor med ADHD är oftare ensamma och har större kamratsvårigheyer på fritiden än pojkar med ADHD.
  • Lärare uppfattar ofta flickors ADHD-symptom som trotsbeteenden.
  • Flickor med ADHD röker mer och missbrukar droger i större utsträckning.

Många vuxna kvinnor som utreds berättar om svårigheter i skolan men som kanske inte uppmärksammats av skolan, te.x svårigheter med igångsättning och koncentrationssvårigheter. Men, om det finns skyddande faktorer så som hög begåvning, en stödjande familj och bra social förmåga märks oftast inte svårigheterna förrän i vuxen ålder. När de väl säker hjälp i vården är det ofta för ångest, depression och låg självkänsla. 


Ju mer jag läser desto mer anser jag ju passa in, men man får inte glömma att det alltid känns så med disgnoser från Google. Jag tänker på det här sista stycket, jag säger ju ofta att jag märkt av symptomen först i drogfriheten och därför trott att det har med missbruket att göra. Men tänk om det är som det står där, att jag hade det lätt i skolan pch höga betyg pga olika omständigheter och förutsättningar vilket gör att det först märks i vuxen ålder. Att det inte alls har i och med drogfriheten utan i och med vuxen?

(null)


Slutligen tänkte jag lite snabbt vidröra HSP, highly sensitive person, vilket är en högkänslig personlighetstyp. Snabbt förklarat innebär det att man har ett känsligare nervsystem, känner av omgivningens energier mer, läser automatiskt in mer vilket ger många intryck, samt uppfattar information och känslor mer än vanliga människor. En människa med HSP har hela tiden känslospröt ute vilket gör att de lätt blir överstimulerade av intrycken vilket resulterar i hjärntrötthet, utmattningssymptom, ångest och nedstämdhet. Många kvinnor tror sig nämligen vara högkänslig (vilket är en personlighetstyp) när de egentligen har ADHD/ADD (som ju är en funktionsnedsättning), just för att kriterierna för ADHD är utsatta efter pojkars beteenden. 

Och sist men inte minst, adhd/ADD har ju blivit lite av en trend senaste åren. Det är superkrafter hit och superkrafter dit och det finns såklart en massa positiva grejor men man får inte glömma att det är en funktionsnedsättning som gör livet väldigt problematiskt för många människor. Det finns verktyg och det finns mediciner men det är fortfarande något som påverkar en väldigt mycket. Det finns också anledningar till att det krävs gedigna och komplicerade utredningar för att få en diagnos, det här med att självdiagnosticera har ju också blivit trendigt. Många människor med bokstavskombinationer har inte ett fungerande liv vilket gör deras vardag väldigt komplicerad. 

Sen kan jag hålla med om att alla har en liten del av alla diagnoser, även om det bara är ett kriterier som kan checkas av. Så jag förstår dem som säger sig ha en släng av ADHD, men för de som dagligen kämpar mot diagnosera baksidor kan det kännas väldigt förminskande. Även om mitt ex hade grav ADHD med väldigt tydliga symptom och jag bara var närstående så fick jag en helt annat syn på hur det är att leva med en bokstavskombination 

Så, ni som är kvinnor som fått diagnosen ADHD. Vad har ni att tillägga om er diagnos och hur ni upplever er skillnad mot de normativa kriterierna aka fördomar baserade på mäns ADHD?




När inga ord kommer ut där ord behöver komma ut

 
Jag fortsätter ha massa ord inom mig, men aldrig haft såna här problem med att få ut dem. Det spelar liksom ingen roll om jag skriver, pratar, tänker, målar eller sjunger. Orden fastnar och gör bröstet svårt att andas.

Jag träffade min handledare på kommun som har hand om min arbetsträning idag,. Vi pratade om veckorna på sommarjobbet, de som varit tre men känns som en hel evighet och den fjärde som jag avslutar denna vecka. Sen tillbaka. Tillbaka till rutiner, längre arbetsdagar, människor som vet varför jag ibland stormar ut utan att säga någonting och hör på min röst när jag börjar bli så frustrerad att det snart går ut över någon annan. Tillbaka till det jag behöver för att fundera.

- Du måste ha väldigt mycket ångest inom dig. 
Första gången vi sågs där i mars försökte jag förklara konsekvenserna av mitt missbruk, hur jag hade en social ångest jag inte känner igen sen innan missbruket och inte vet hur länge man kollar någon i ögonen. Att jag hade skev syn på vad normalt är, att jag tänker för mycket, analyserar ännu mer och har en hjärna som aldrig, aldrig är tyst. Sen dess har hon sagt den där meningen otaliga gånger, att jag har så mycket ångest inom mig. Idag säger hon det när jag svävar iväg på att jag inte långre vet vad jag strävar mot, vad mina mål är, vad jag nu ska se fram emot när första drogfria året är gjort och att jag bara vill nå det där någonting och sen vara nöjd med det. Vad någonting nu är. 

Samtidigt så oroar mig för att jag aldrig kommer kunna göra det, nöja mig alltså. Prestationsprinsessan inom mig har alltid varit så intensiv, jag har egentligen aldrig tyckt att jag är dålig. Bara tyckt att jag alltid kan göra saker lite bättre. Till skillnad från självkänslan har det aldrig varit några större problem med självförtroendet. Jag är en Pippi Långstrump som vet vad jag är duktig på och tror att jag klarar allt till dess att motsatsen är bevisad. Samtidigt är jag en Ronja som vill klara allting själv, alltid vågar hoppa över helvetesgapet och inte är rädd för viltvitrorna. Men har man sugig självkänsla spelar det ingen roll hur självförtroendet är, för är självkänslan sugig värderar man sig efter sina prestationer och är man aldrig nöjd över sina prestationer så är man inte nöjd med sig själv.

Jag får ofta höra att jag måste jobba upp min självkänsla först, som om det kräver lika simpla övningar som för att till slut lyckas stå på huvudet. Jag blir frustrerad av att höra det. Dels för att jag har bättre självkänsla än någonsin och dels för första gången i mitt vuxna liv känner att jag är bra, att jag håller på att lära känna mig själv och också tycka om mig själv, jag tycker jag förtjänar respekt och säger ifrån om någon inte behandlar mig respektlöst och jag har slutat bära alla andras ansvar på mina axlar. Sen är den såklart inte perfekt, självkänsla är som kondition som kräver kontinuerlig motion. 

Nu tog det stop.
Som om jag bara hade en viss mängd ord i mig som trots allt kunde komma ut, så nu är de ute och inga andra finns kvar. Jag sitter på balkongen med el-ciggen och tycker för första gången den här sommaren att det är rätt nice att sitta här ute kvällstid. Det hände igår också så det måste ju betyda något? Till skillnad från alla andra kvällar som jag bara har velat att de ska ta slut. Mina tankar vandrar dock iväg lite för mycket. På fel män, på möjligheter till återfall, hur jag skulle kunna påbörja med kriminalitet i smyg igen och på snabba pengar. De fyra sakerna i mitt liv, i den mörka delen av mig, som jag vet stillar rastlösheten och kicksökandet i mig.

Jaja. Det känns ändå som om det håller på att vända? Imorgon är det onsdag vilket är lika med ledigt, jag tänkte åka till mamma och laga mat, ta en titt på Skänninges största event Skänninge marken och sen klockan 18:00 gå in hos den ansiktsterspeut mamma började gå hos när jag låg i magen. Jag ska nämligen få göra den födelsedagspresent jag fick av mamma genom en ansiktsbehandling, som jag har längtat. Sen när hösten är på intåg ska jag lösa in den andra lyx-presenten jag fick från en av er: massage. 

Såna grejor alltså, det var något som slutade prioriteras när missbruket blev misär och när jag började knarka mer än jag sålde knarka. Har inte varit hos en frisör på fyra år (lögn, hade frisörelever i fängelset) och fick som 25-åring lära mig att färga och klippa själv från att ha gått hos frisör var åttonde vecka sen tretton års ålder. Livets kontraster alltså, skrev om det på Instagram igår 👇.
(null)

(null)

Det är augusti 2014 och misären har kommit som en rejäl käftsmäll. Företaget är satt i konkurs, huset har förvandlats till ett pundarlager av alla prylar folk bytt för att få droger, Fredrik hade fått sparken från sitt Svensson-jobb och Mercan, ATG:n som kostade hundratusentals kronor i början av vårt förhållande hade successivt bytts ner mot en Volvo 745:a. Vi var skuldsatta, fått abonnemang avstängda, blivit av med pengar under husrannsakningar och blivit blåsta av köpare. Vi la mer tid på att knarka än att sälja knark, hade inte längre något kärleksliv, hade knappt någon kontakt med familjen och alla genuina vänner hade bytts ut mot de som var lika aktiva som oss. Vi inväntar fängelsestraff, har gått över till fentanyl och stjäl för att kunna upprättahålla någon form av drägligt leverne.

.


Jag satt i sminkrummet och betraktade kvinnan jag mötte i spegeln. Vem var hon? Mitt hår var en enda rastabulle på huvudet, jag vägde 43kg och hade hål mellan framtänderna. Helt plötsligt fylls jag av en sådan intensiv flyktkänsla. Fredrik hade senaste tiden börjat prata heroin, vapen och väpnade rån. Något inom mig, som jag idag tror var pappa, sa att jag var tvungen att lämna. Jag skulle inte överleva annars, det blev så tydligt.


Jag skulle komma att få mycket skit för sättet jag lämnade på. När jag satte mig i bilen och skulle köra därifrån ringde jag en vän för att kolla till Fredrik, det skulle visa sig att han svalt 50 valium. Allt ansvar lades på mina axlar för att han gick ner sig ännu mer, hans nära skyllde allt på mig och majoriteten av våra vänner tog hans parti. Det var alltid så, jag sågs som den tuffa och Fredrik som den snälla trots att vårt förhållande var jämlikt. Fredrik brukar säga att det beror på att jag inte kan vara tyst.

.


Men jag ångrar inte att jag gjorde det. För jag hade inget alternativ och är övertygad om att jag inte skulle levt idag utan det drastiska beslutet. Jag flydde till Simon och ett nytt helvete skulle ta sin början, men det visste jag inte då. Det enda jag visste var att jag inte skulle dö än och jag hade inget privilegium att välja för den fria viljan försvann i samma stund som jag blev beroende. Jag var helt enkelt tvungen.