Mamma med bruten fot och jag med för mycket tankar

(null)


Hur har ni det i värmen?
Mamma bröt foten i veckan när hon skulle ut och bada på hala stenar (förbjudet att påminna om att 70-åringar kanske ska ta det lite lugnt). Hon åkte liksom till den inbokade tiden hos frissan innan hon åkte till akuten, "men du måste förstå att jag inte kan gå runt med grå utväxt" svarade hon slm världens självklaraste grej. I torsdags blev det operation och grejor, sju skruvar och någon metallbricka. Hela sjukhusgrejen satte såklart igång massa saker i en ångestperson som mig, jag har bara mamma och syster kvar i familjen, har några släktingar som jag inte umgås med men majoriteten övervakar mig från andra sidan.

Mamma är mest hög på morfin (Mvh avundsjuk dotter) och frågade fem gånger under ett halvtimmes-långt telefonsamtal om hon skulle kunna bli beroende av två veckors användning, vilket hon tydligen hade frågat läkaren lika många gånger om också. Nej, mamma. Det kommer du inte pga:
  • Hon har ätit natkotikaklassade sömntabletter sen jag föddes (alltså käkat benzo i 30år) och aldrig höjt sin dos. 
  • Jag har aldrig sett henne för full, visst har det varit en del middagar med fördrink, vin, snaps, konjac och avec till kaffet under min uppväxt men jag minns inte en enda gång som någon vuxen inte kunnat sköta sig inför mig. 
  • Alla blir inte beroende, det tar tid att utveckla ett beroende vilket börjar med missbruk. 
Så idag ska jag åka till mamma och hjälpa henne, utöver det så glömde jag stänga frysen i ett dygn i veckan så allt smälte och frystes om pga jag bröt ihop och jag sa till beroende igår att jag vill prova att höja min medicin mot opiatberoendet. Jag har väldigt låg dos Subutex som substitionsbehandling, ända sedan start har det varit viktigt för mig att klara mig på så liten dos som möjligt. Vet egentligen inte varför, prestige i att vara duktig och klara så mycket som möjligt själv? 

Men så kommer jag i sådana här skov där all min energi går åt att inte knarka, tänk om det skulle bli lättare genom att höja styrka eller byta till metadon? Jag käkar samma dos Subutex som de som "enbart" varit beroende av och missbrukat typ tramadol (mildaste opioiden) medan jag levt på fentantyl som om det vore syre och det är 50ggr starkare än heroin. Jag vet ju att min tollerans fuckades upp av fentanylet, efter att jag började missbruka det så var jag tvungen att ta monsterdoser av alla andra opiater/opioider (tramadol, morfin, heroin etc). Ja, i min värld är ju något uppfuckat när jag inte kan knarka som jag vill. 

Första fem åren i missbruket var jag likadan med doser som jag är med min medicinering mot beroendet idag. Jag hade vissa gränser, typ aldrig mer än 800mg tramadol och även om maxdosen är ordinerat 400mg kände jag mig mindre pundig om jag ändå höll mina gränser. Det var olika former av rättfärdigandet för att jag skulle vara liiiite bättre än gemene knarkare och därför inte "knarka på riktigt". I början höll jag mig då bara till narkotikaklassade läkemedel för det "var inget riktigt knark". Sen var det olika doser jag hängde upp mig på och även om jag successivt höjde så var jag noga med gränsen jag höll för tillfället. Sen var det att inte snorta (dra i näsan) utan bara bomba (svälja pulver i en bit toapapper rullat till en bomb). När jag väl började snorta fick alla lämna rummet och jag vägrade se andra snorta. "Ser jag inte så händer det inte". Sådär fortsatte det tills jag gjort och provat allt.

Jag kanske bara ska höja dosen och släppa prestigen i att hålla låg dos eller whatever nu är anledningen till att jag är så bestämd med det. Har alltså 14mg och normal maxdos är 24mg, samtidigt visar nya studier att kroppen ändå inte kan ta upp mer än 16mg och då är ju nästa steg metadon. Alla blir ju så jäääävla hjälpta av metadon och tänk om jag också skulle bli det och slippa kriga så förbannat jävla mycket? Hallå, medicinering skulle ju bli den lätta vägen och en anledning till att få knarka lagligt. Ja, det var så jag såg på det innan jag började LARO (Läkemedelsassisterande Rehablitering mot Opiatberoende) så ni kan ju förstå min besvikelse när jag insåg att allt jobb fanns kvar för mig att ta mig igenom? Medicin är ju så liten del i LARO och även om det hjälper mot drogsug tar inte subutexen bort allt för mig, inte så som många känner av metadon.

När jag diskuterar LARO och dess fördelar med missbrukare brukar en av mina vanligaste resonemang va "om det finns medicin varför då må mycket sämre utan medicin om hjälp finns"? Nä, riktigt så låter det inte, brukar låta bättre men orkar inte tänka. Hjärnan är ju uppfuckad efter ett opiatberoende, den vet inte längre hur den ska producera glädjeämnen som dopamin, serotonin och endorfiner vilket substitionsmedicin ju hjälper till med + en överkänslighet i belöningssystemet. Läs mer under kategorin Min medicin mot opiatberoende, där skriver jag mycket om hur hjärnan tar skada, varför beroende ör en fysisk hjärnsjukdom och en kognitiv funktionsnedsättning plus konsekvenserna jag känner av i vardagen av min uppbrända hjärna.

Jag tänker att jag kanske måste ta till mig av det rådet själv, jag ser Subutex och metadon som anti-depressiva för den deprimerade, stämningsstabilliserande för den med mycket upp- och nergångar eller bara som insulin för en diabetiker. En livsavgörande medicin som räddar liv pga uppfuckad hjärna med brist på vissa funktioner och ämnen. Äh, jag veeeeeeet inte vad jag ska göra för sköterska N fortsätter vara konsekvent med att det inte finns ett schema att följa ut ur missbruk som talar om varför jag mår som det mår och nör det går över. 

Många känslor har ju dessutom en förmåga att vara en varg i fårakläder. Där drogsuget är varg och utmålar sig i diverse olika känslor, eller nej. Menar tvärtom, alla andra känslor typ tristess, rastlöshet, identitetskris, rotlöshet etc är vargen som klär sig i drogsug för att jag ska luras av hjärnan att knarka. Blev det rätt nu? Fucking förtydling: jag tror alla känslor är drogsug pga svårt att skilja på känslor. Jag är uttråkad men iom att knark löser allt för stunden omvandlas rastlösheten till drogsug.

Åååå, blablabla och yadayadayada. Ni är rätt många som inte följer mig på Instagram, häromdagen kom jag över 900 följare och iom att ni är drygt 3000 unika här i veckan är ni ett gäng som inte vet allt som försiggår på insta. Ska därför delge er varför jag kommit fram till att inte dejta någon som följer mig där, men det blir i nästa inlägg (vet att jag inte ska lova inlägg pga svårt att hålla de löftena men nu tänker jag skriva det inlägget direkt och tidsinställa till 12:00) 

Puss (ska åka till mamma och hjälpa henne snart, hon kommer ju va helt sängliggande i 14 dagar och ska sen successivt belasta foten)!

11 månader utan knark

(null)

Hallå!!!! Vi har ju glömt vidröra det som numera börjar automatiseras varje 25:e och som är så vansinnigt jävla häftigt, nämligen ytterligare en drogfri månad på mitt CV. Jag önskar att jag hade börjat blogga innan den 24 juni 2017, dagen då jag senast knarkade, så jag kunnat visa er vem jag var då, hur jag levde och hur min vardag såg ut. Droppar man in här för första gången idag, när jag kirrat elva drogfria månader, görs inte resan direkt rättvis med tanke på att kampen nu är ett seglande på rosa moln i jämförelse med för 334 dagar sen. 

Hur fan gick det här till egentligen? Jag vill på riktigt att ni ska förstå att om jag fixar det, så fixar varenda jävel det. Sorry för mycket svärord men jag tycker svordomar är bästa orden för att understryka vikten i hur jävla overkligt det här. Tror mig dessutom ha läst någonstans att människor som använder svordomar för att förstärka det de säger ofta har högre intelligens. Har tyvärr ingen källa så det kan likagärna vara något jag hittat på och nu gjort till min sanning. 

Hur en dag såg ut då?
Jag började ju medicinera mitt opiatberoende i slutet av mars 2017 men det tog, som ni märker, tre månader innan jag faktiskt kunde behålla en drogfrihet. Jag flyttade till min lägenhet samma dag som jag började medicineras och skulle för första gången i mitt liv bo och leva ensam. Har egentligen aldrig gjort det, än mindre i vuxen ålder och som riktig singel. Jag flyttade hemifrån som sextonåring men då med dåvarande pojkvän, när jag lämnade honom två år senare bodde jag visserligen i egen lägenhet men hade alltid en pojlvän vid min sida och som nittonåring träffade jag Fredrik och vi flyttade rätt snart ihop. Jag skulle fylla 21 månaden efter att vi köpte hus och när jag lämnade honom fem år senare flyttade jag nästan direkt till Simon, med ett stopp hos bästis i ett par månader. 

För elva månader sen försökte jag hålla mig drogfri men föll typ varannan helg, kanske varje, minns inte riktigt. Jag sov till elva på förmiddagarna, åkte och hämtade medicin vars dos va för låg att jag inom ett par timmar började bli abstinent. Innan de där två timmarna passerat yogade jag och gick jag ut och gick, det var liksom det enda jag pallade med. Möjligtvis en timmes lunch med bästis men sen tog min sociala energi slut och strax efter ett var jag nästan alltid hemma och så hjärntrött att jag sov fram till kvällen. Hade energi max en timme för att sen vilja lägga mig igen.

Dagarna var en cykel av vakna försent, åka till beroende, yoga, gå ut och gå, luncha med Tommy, åka hem, sova, äta kvällsmat, sova. Bortsett från två gånger i veckan då jag åkte till det behandlingsprogram jag dömts till på frivården men de dagarna slukade så mycket energi att de andra krävdes för återhämtning. Det enda jag orkade fokusera på var att klara dagen utan droger. Sen kom fredagen och helgerna var jobbigast då och är jobbigast nu. Jag började träffa en snubbe som både sålde och brukade droger vilket gav mig fri tillgång att kunna åka till Linköping varje helg, som en belöning för att jag fixat veckan drogfri. Iom att jag inte kunde blanda min medicin med mina favoritdroger opiaterna så började jag ta amfetamin och kristall. 

Jag har aldrig gillat Uppåtdroger speciellt mycket men det är liksom bättre än ingenting alls, jag hade sagt upp kontakten med mina missbrukande vänner men iom snubben introducerades jag för nya; amfetaminmissbrukarna.

Vet ni?
Jag mår för dåligt för att skriva mer om hur jag levde då, jag påminns om hur livet enbart handlade om att överleva och inte leva. Att jag inte orkade med annat än de basala behoven äta, sova, träna och ligga. Här någonstans påbörjade jag en relation med en gift snubbe och fick då den bekräftelse och uppmärksamhet jag kände mig behöva. När jag inte kunde knarka blev mitt break att möta honom på hemliga platser, det blev typ ett hemligt projekt och ett sätt att hämnas på någon som gjort mig fruktansvärt illa. Jag vet att det är dåligt och jag kan lugna er med att jag avslutade det ju mer drogfri jag blev. 

Livet är så annorlunda nu. Det finns massa saker jag vill och jag försöker fylla ut dagarna med sånt jag tycker om snarare än överleva dem som drogfri. Det går inte att kalla det jag hade för ett liv och det blev inte bättre när han jag trodde va en av mina bästa vänner helt plötsligt blockade mig och vägrade prata med mig pga ny flickvän. Nä usch, att jag fixade förra sommaren är fan en gåta men det gör att jag vågar lova varenda missbrukare därute att ni också kan. Jag lyckades tidigt bygga upp ett bra liv med både företag, förlovning och husköp. Och jag sabbade det lika bra vilket gjort att jag tvingats börja om från noll. Livet alltså, vilken håll-käften-andra-chans det gett mig! Vilken håll-käften-63452:e-chans jag gett mig. 

Nu måste jag skaka av mig känslan av livet som varit och gå tillbaka till den jag hade nyss, den där jag inte kunde sluta le mot mötande människor för att jag klarat 8026 timmar utan att knarka! 

Därför är det extra viktigt för knarkare att träna.

(null)


Det blev gymmet men som den oäkta bloggare jag är glömde jag ta en bild och då antar jag att det inte har hänt? Himla tur att att jag kom ihåg instastory och kunde bevisa det där, annars skulle jag bli lika osäker på om det hänt som när Simon fuckade upp min hjärna och fick mig att tro att jag fått för mig hans våld. Nu var ju målet att bara gå dit, känna på sakerna och ta den där jobbiga första-gången. Yoga och promenader har ju varit min enda träning senaste året och både dem två är lite mer för hjärna, själ och hjärta än kropp. Mycket mer meditativ yinyoga där en sitter och håller stretchiga positioner i 3-5 minuter än mer fysisk jobbig typ asthtanga-yoga. 

Jag tror styrketräning kan bli ett bra komplement till det men lågintensiv träning innebär ju inte jättebra flås eller speciellt starka muskler, så bered er på småstolt träningsvärktjat imorgon. När jag satt vid maskinen där en tränar baksida lår fick jag en flaschback från någonting jag förträngt. Jag är tillbaka på samma maskin men i annat gym, Friskis & Svettis i Tannefors. Simon står bredvid och är sur för att jag svamlade för mycket på rumpan under en övning precis innan, då en snubbe råkat kolla vilket Simon såg. Han var bra på att peppa mig i träningen, att orka de där sista när varenda muskel skakar som om de fåt epilepsi-anfall, det ska han ändå ha. Han försökte alltid få igång mig, att jag skulle röra på mig och få alla hälsofördelar som träning för med sig, men på den tiden var jag fortfarande fruktansvärt lat.

Simon räknar; "Åtta, kooom igen nu. Två kvar. Nio! Du fixar sista nu". Medan jag släpper vikterna och högt andas ut skrattar han "Det är en jävla tur att du har mig, du skulle ju aldrig klara av att träna själv". En fem-sex sekunder kort mening som jag säkerligen skrattade som svar till ett naivt svarade att han hade rätt. Det är två år sedan och har suttit i mig sen dess, mer omedvetet än medvetet och när jag nu klarade tioende repetitionen på samma maskin som då fylldes jag av lycka. Innan jag hunnit tänka öppnar sig munnen och jag säger till det tomma gymmet "Ha, jag klarar det visst utan dig!".

Hade jag inte varit själv hade jag nog blivit anklagad för att vara schitzo men nu var det bara jag där och jag kunde ge Simon svar på tal. Två år senare. Vilket jag skiter i, jag skiter i om det skulle ta en dag eller tio år. Det viktiga är att han nedlåtande kommentar etsade sig fast i mig och till slut fick jag revansch. Nej, jag fick inte revansch. Jag tog revansch.  Jag tecknade gymkort för ett årsedan, mamma hade inte fyllt 70 än och hade därför mer i änkepension från pappa än nu så hon betalade. Jag yogade bara, utnyttjade aldrig gymmet för jag vågade inte gå dit. Pratade med personal och ägare, ville ha hjälp att få ett schema, veta vad jag skulle göra men var i så fall tvungen att betala för en PT. Vid minst sex tillfällen och x antal tusen. Så det blev inget av, jag sålde senare kortet som en såklart va tvungen att teckna på ett år. 

Varför är det så viktigt att träna när man kommit ur ett kemiskt beroende då? För min del har hjärnan inte producerar endorfiner på naturlig väg på väldigt många år. Det har tillsatts på onaturlig, kemisk väg och helt sonika låtit hjärnan slippa producera varken glädjehormonerna dopamin och serotonin eller endorfiner. Vad som händer när en sen slutar knarka? Tja, det blir inte ett jätteroligt liv när inga glädjehormoner eller endorfiner susar i kroppen. Inte lustigt ändå, att jag varit så säker på att jag knarkat sönder funktionen i hjärnan som får normala människor att må bra. Eller att jag varit hundra procent säker på att jag aldrig kommer skratta igen. På sätt och vis är det ju exakt det som hänt.

Allra värst är det vid opiatberoende, jag har skrivit om hur beroende, likt depression, utbrändhet, adhd och bipolär, är en kognitiv funktionsnedsättning HÄR och varför opiatberoende skadar hjärnan allra mest HÄR.  Det är ju inte så att hjärnan inte återställer sig, den är ju så vansinnigt fantastisk att den återställer sig rätt bra. Dock kan det ta tid, återigen värst vid opiatberoende men även benzoberoende (valium, stessolid, imovane, xanor, iktrovil), nämligen upp till halva tiden av den tid en missbrukat. Vilket är en av orsakerna till att opiatberoenden kan behöva medicineras. 

I alla fall, hjärnan har alltså glömt hur den ska producera glädjehormoner och endorfiner, med eller utan underhållsmedicin (ex. min buprenorfin/Subutex) måste den tränas upp. Om en vanlig människa får endorfinkickar av riktigt bra sex eller ett skönt träningspass kan missbrukaren behöva träna hjärnan att känna igen känslan och producera endorfin. Det är ju också därför det känns som inget är roligt i början av ens drogfrihet, helt enkelt för att inte belöningssystemet stimuleras av det hormon som gör dig glad. 

Därför är det extra bra för missbrukare och alkoholister att göra mycket av det som vanligtvis fått endorfinerna att sprudla. Typ ligga mycket (svår balans att då inte använda sexet som en destruktiv flykt), träna mycket (utan att bli ortorexi, tränings- och hälsomissbruk) och göra allt det en vet att en brukar må bra av. Utan att bli manisk och beroende av den typen av endorfiner såklart. Så därför tror jag promenader och yinyoga för själ och huvud tillsammans med styrketräning och Ashtangayogan för kropp och huvud är en bra kombo för mig. Balans bara, vet att jag snuddar på gränsen vid ohälsosamt mycket annars, som beroendeperson är det så lätt att börja missbruka någonting nytt. 

Så, drogfria alkohol- och drogmissbrukare: börja träna för att hjärnan fortare ska återhämta sig och kunna producera allt det där göttiga en mår bra av, igen.