11 månader utan knark

(null)

Hallå!!!! Vi har ju glömt vidröra det som numera börjar automatiseras varje 25:e och som är så vansinnigt jävla häftigt, nämligen ytterligare en drogfri månad på mitt CV. Jag önskar att jag hade börjat blogga innan den 24 juni 2017, dagen då jag senast knarkade, så jag kunnat visa er vem jag var då, hur jag levde och hur min vardag såg ut. Droppar man in här för första gången idag, när jag kirrat elva drogfria månader, görs inte resan direkt rättvis med tanke på att kampen nu är ett seglande på rosa moln i jämförelse med för 334 dagar sen. 

Hur fan gick det här till egentligen? Jag vill på riktigt att ni ska förstå att om jag fixar det, så fixar varenda jävel det. Sorry för mycket svärord men jag tycker svordomar är bästa orden för att understryka vikten i hur jävla overkligt det här. Tror mig dessutom ha läst någonstans att människor som använder svordomar för att förstärka det de säger ofta har högre intelligens. Har tyvärr ingen källa så det kan likagärna vara något jag hittat på och nu gjort till min sanning. 

Hur en dag såg ut då?
Jag började ju medicinera mitt opiatberoende i slutet av mars 2017 men det tog, som ni märker, tre månader innan jag faktiskt kunde behålla en drogfrihet. Jag flyttade till min lägenhet samma dag som jag började medicineras och skulle för första gången i mitt liv bo och leva ensam. Har egentligen aldrig gjort det, än mindre i vuxen ålder och som riktig singel. Jag flyttade hemifrån som sextonåring men då med dåvarande pojkvän, när jag lämnade honom två år senare bodde jag visserligen i egen lägenhet men hade alltid en pojlvän vid min sida och som nittonåring träffade jag Fredrik och vi flyttade rätt snart ihop. Jag skulle fylla 21 månaden efter att vi köpte hus och när jag lämnade honom fem år senare flyttade jag nästan direkt till Simon, med ett stopp hos bästis i ett par månader. 

För elva månader sen försökte jag hålla mig drogfri men föll typ varannan helg, kanske varje, minns inte riktigt. Jag sov till elva på förmiddagarna, åkte och hämtade medicin vars dos va för låg att jag inom ett par timmar började bli abstinent. Innan de där två timmarna passerat yogade jag och gick jag ut och gick, det var liksom det enda jag pallade med. Möjligtvis en timmes lunch med bästis men sen tog min sociala energi slut och strax efter ett var jag nästan alltid hemma och så hjärntrött att jag sov fram till kvällen. Hade energi max en timme för att sen vilja lägga mig igen.

Dagarna var en cykel av vakna försent, åka till beroende, yoga, gå ut och gå, luncha med Tommy, åka hem, sova, äta kvällsmat, sova. Bortsett från två gånger i veckan då jag åkte till det behandlingsprogram jag dömts till på frivården men de dagarna slukade så mycket energi att de andra krävdes för återhämtning. Det enda jag orkade fokusera på var att klara dagen utan droger. Sen kom fredagen och helgerna var jobbigast då och är jobbigast nu. Jag började träffa en snubbe som både sålde och brukade droger vilket gav mig fri tillgång att kunna åka till Linköping varje helg, som en belöning för att jag fixat veckan drogfri. Iom att jag inte kunde blanda min medicin med mina favoritdroger opiaterna så började jag ta amfetamin och kristall. 

Jag har aldrig gillat Uppåtdroger speciellt mycket men det är liksom bättre än ingenting alls, jag hade sagt upp kontakten med mina missbrukande vänner men iom snubben introducerades jag för nya; amfetaminmissbrukarna.

Vet ni?
Jag mår för dåligt för att skriva mer om hur jag levde då, jag påminns om hur livet enbart handlade om att överleva och inte leva. Att jag inte orkade med annat än de basala behoven äta, sova, träna och ligga. Här någonstans påbörjade jag en relation med en gift snubbe och fick då den bekräftelse och uppmärksamhet jag kände mig behöva. När jag inte kunde knarka blev mitt break att möta honom på hemliga platser, det blev typ ett hemligt projekt och ett sätt att hämnas på någon som gjort mig fruktansvärt illa. Jag vet att det är dåligt och jag kan lugna er med att jag avslutade det ju mer drogfri jag blev. 

Livet är så annorlunda nu. Det finns massa saker jag vill och jag försöker fylla ut dagarna med sånt jag tycker om snarare än överleva dem som drogfri. Det går inte att kalla det jag hade för ett liv och det blev inte bättre när han jag trodde va en av mina bästa vänner helt plötsligt blockade mig och vägrade prata med mig pga ny flickvän. Nä usch, att jag fixade förra sommaren är fan en gåta men det gör att jag vågar lova varenda missbrukare därute att ni också kan. Jag lyckades tidigt bygga upp ett bra liv med både företag, förlovning och husköp. Och jag sabbade det lika bra vilket gjort att jag tvingats börja om från noll. Livet alltså, vilken håll-käften-andra-chans det gett mig! Vilken håll-käften-63452:e-chans jag gett mig. 

Nu måste jag skaka av mig känslan av livet som varit och gå tillbaka till den jag hade nyss, den där jag inte kunde sluta le mot mötande människor för att jag klarat 8026 timmar utan att knarka! 

Därför är det extra viktigt för knarkare att träna.

(null)


Det blev gymmet men som den oäkta bloggare jag är glömde jag ta en bild och då antar jag att det inte har hänt? Himla tur att att jag kom ihåg instastory och kunde bevisa det där, annars skulle jag bli lika osäker på om det hänt som när Simon fuckade upp min hjärna och fick mig att tro att jag fått för mig hans våld. Nu var ju målet att bara gå dit, känna på sakerna och ta den där jobbiga första-gången. Yoga och promenader har ju varit min enda träning senaste året och både dem två är lite mer för hjärna, själ och hjärta än kropp. Mycket mer meditativ yinyoga där en sitter och håller stretchiga positioner i 3-5 minuter än mer fysisk jobbig typ asthtanga-yoga. 

Jag tror styrketräning kan bli ett bra komplement till det men lågintensiv träning innebär ju inte jättebra flås eller speciellt starka muskler, så bered er på småstolt träningsvärktjat imorgon. När jag satt vid maskinen där en tränar baksida lår fick jag en flaschback från någonting jag förträngt. Jag är tillbaka på samma maskin men i annat gym, Friskis & Svettis i Tannefors. Simon står bredvid och är sur för att jag svamlade för mycket på rumpan under en övning precis innan, då en snubbe råkat kolla vilket Simon såg. Han var bra på att peppa mig i träningen, att orka de där sista när varenda muskel skakar som om de fåt epilepsi-anfall, det ska han ändå ha. Han försökte alltid få igång mig, att jag skulle röra på mig och få alla hälsofördelar som träning för med sig, men på den tiden var jag fortfarande fruktansvärt lat.

Simon räknar; "Åtta, kooom igen nu. Två kvar. Nio! Du fixar sista nu". Medan jag släpper vikterna och högt andas ut skrattar han "Det är en jävla tur att du har mig, du skulle ju aldrig klara av att träna själv". En fem-sex sekunder kort mening som jag säkerligen skrattade som svar till ett naivt svarade att han hade rätt. Det är två år sedan och har suttit i mig sen dess, mer omedvetet än medvetet och när jag nu klarade tioende repetitionen på samma maskin som då fylldes jag av lycka. Innan jag hunnit tänka öppnar sig munnen och jag säger till det tomma gymmet "Ha, jag klarar det visst utan dig!".

Hade jag inte varit själv hade jag nog blivit anklagad för att vara schitzo men nu var det bara jag där och jag kunde ge Simon svar på tal. Två år senare. Vilket jag skiter i, jag skiter i om det skulle ta en dag eller tio år. Det viktiga är att han nedlåtande kommentar etsade sig fast i mig och till slut fick jag revansch. Nej, jag fick inte revansch. Jag tog revansch.  Jag tecknade gymkort för ett årsedan, mamma hade inte fyllt 70 än och hade därför mer i änkepension från pappa än nu så hon betalade. Jag yogade bara, utnyttjade aldrig gymmet för jag vågade inte gå dit. Pratade med personal och ägare, ville ha hjälp att få ett schema, veta vad jag skulle göra men var i så fall tvungen att betala för en PT. Vid minst sex tillfällen och x antal tusen. Så det blev inget av, jag sålde senare kortet som en såklart va tvungen att teckna på ett år. 

Varför är det så viktigt att träna när man kommit ur ett kemiskt beroende då? För min del har hjärnan inte producerar endorfiner på naturlig väg på väldigt många år. Det har tillsatts på onaturlig, kemisk väg och helt sonika låtit hjärnan slippa producera varken glädjehormonerna dopamin och serotonin eller endorfiner. Vad som händer när en sen slutar knarka? Tja, det blir inte ett jätteroligt liv när inga glädjehormoner eller endorfiner susar i kroppen. Inte lustigt ändå, att jag varit så säker på att jag knarkat sönder funktionen i hjärnan som får normala människor att må bra. Eller att jag varit hundra procent säker på att jag aldrig kommer skratta igen. På sätt och vis är det ju exakt det som hänt.

Allra värst är det vid opiatberoende, jag har skrivit om hur beroende, likt depression, utbrändhet, adhd och bipolär, är en kognitiv funktionsnedsättning HÄR och varför opiatberoende skadar hjärnan allra mest HÄR.  Det är ju inte så att hjärnan inte återställer sig, den är ju så vansinnigt fantastisk att den återställer sig rätt bra. Dock kan det ta tid, återigen värst vid opiatberoende men även benzoberoende (valium, stessolid, imovane, xanor, iktrovil), nämligen upp till halva tiden av den tid en missbrukat. Vilket är en av orsakerna till att opiatberoenden kan behöva medicineras. 

I alla fall, hjärnan har alltså glömt hur den ska producera glädjehormoner och endorfiner, med eller utan underhållsmedicin (ex. min buprenorfin/Subutex) måste den tränas upp. Om en vanlig människa får endorfinkickar av riktigt bra sex eller ett skönt träningspass kan missbrukaren behöva träna hjärnan att känna igen känslan och producera endorfin. Det är ju också därför det känns som inget är roligt i början av ens drogfrihet, helt enkelt för att inte belöningssystemet stimuleras av det hormon som gör dig glad. 

Därför är det extra bra för missbrukare och alkoholister att göra mycket av det som vanligtvis fått endorfinerna att sprudla. Typ ligga mycket (svår balans att då inte använda sexet som en destruktiv flykt), träna mycket (utan att bli ortorexi, tränings- och hälsomissbruk) och göra allt det en vet att en brukar må bra av. Utan att bli manisk och beroende av den typen av endorfiner såklart. Så därför tror jag promenader och yinyoga för själ och huvud tillsammans med styrketräning och Ashtangayogan för kropp och huvud är en bra kombo för mig. Balans bara, vet att jag snuddar på gränsen vid ohälsosamt mycket annars, som beroendeperson är det så lätt att börja missbruka någonting nytt. 

Så, drogfria alkohol- och drogmissbrukare: börja träna för att hjärnan fortare ska återhämta sig och kunna producera allt det där göttiga en mår bra av, igen. 

Kommer jag medicinera resten av mitt liv?

Efter söndagens miss med en svalda medicinen dök ett DM upp på Instagram, jag får liknande frågor då och då så jag tänkte att jag likagärna kan göra ett blogginlägg utav det. För att slippa långs förklaringar i texten ger jag er ett litet knark-medicin-lexikon här:

  • LARO = Läkemedels Assisterande Rehablitering mot Opioidberoende 
  • Opiat/Opioid = Alla narkotikaklassade läkemedel inom kategorin morfinsulfat. morfin, buprenorfin, metadon och fentanyl samt drogerna heroin och opium.
  • Buprenorfin = Hette tidigare Subutex, buprenorfin är det verksamma ämnet i min medicin mot opiatberoende.
(null)


Kommer du äta din medicin resten av livet? Och hur känns det då för dig? 
När jag började medicinera mitt opiatmissbruk i mars 2017 hade jag väldigt lite insikt i vad beroendesjukdomen faktiskt är, varför just opiat/opioidberoende kan behöva medicineras eller ens vad medicinen skulle göra med mig. Jag hade någon naiv tro på att det var ett steg mot drogfriheten med en mellanlandning på medicin, som en enkel väg bort från missbrukslivet. Jag var ganska säker på att jag skulle medicinera max ett par år och såg prestige i att behöva medicinera så kort tid som möjligt. 

Nu? 
Lite andra tankar.
Jag vet inte hur länge jag kommer medicineras, kanske gör jag det hela livet. Kanske lyckas jag sluta om några år. Oavsett är jag bestämd vid att jag inte ska se något av det som ett misslyckande. Beroendesjukdomen är en ständig sjukdom, det är inget man kan bli frisk ifrån utan man är alltid under tillfrisknande. Jag har bekanta som efter 20åra drogfrihet varav 18år som behandlingsterapeut inom kriminalvården tagit återfall och förlorat allt från jobb till vårdnaden om barn. Man är helt enkelt aldrig säker. 

Jag tror det är viktigt att se beroendet för vad det är; en sjukdom och i mitt fall en sjukdom jag har svårt att få ett drägligt liv i, utan medicinering. För mig har det blivit lika förståligt att medicinera ett opiatberoende som en depression eller ångestproblematik. Varken beroendet, depressionen eller ångesten går att bli fri ifrån enbart genom att medicinera. Slutar du med anti-depressiva eller ångestdämpande finns med största sannolikhet den psykiska ohälsan kvar. Skillnaden är väl att det går att bli frisk från både depression och ångest men risken att få det igen är större för någon som redan har haft det. 

Om man börjar med anti-depressiva eller ångestdämpande läkemedel finns fortfarande ett alternativ att inte göra det, men hur drägligt blir livet då? Jag ser likadant på mitt beroende, givetvis går det att tillfriskna från ett opiatberoende utan medicinering men då kommer ju istället frågan om det är värt det? Många som lämnar missbruk bakom sig har också många år av rent krigande i bagaget, om det nu finns en medicin som hjälper mig att orka jobba med mig själv och drogfriheten, varför måste det värderas att jag tar den hjälpen? Det finns någon form av prestige i att klara drogfriheten utan medicin, en prestige som jag inte alls upplever i varesig utbrändhet, depression eller ångestsjukdomar trots att alla tillstånd klassas som kognitiva funktionshinder.  

Det är ju en form av kemisk fotboja, något jag verkligen fick känna på när jag i söndags råkade svälja den tablett som ska läggas under tungan och fick ett dygn av avtändning. Men jag kan inte jämföra hur ett drogfritt liv för någon som aldrig missbrukat lever. Det är inte det liv jag levt och inte heller det liv jag skulle levt utan medicin. Jag måste jämföra hur ett liv i missbruk ser ut och det i jämförelse med den kemiska fotbojan som LARO ändå är, så är fotbojan hundra gånger bättre. 

Det är drygt 50/50 att de som slutar med sin medicin mot opiatberornde fixar ett fortsatt drogfritt liv. Det är 50% chans att lyckas men deg är framförallg 50% risk att misslyckas. Att ha 50% risk att återfalla (ungefärligt beräknat på de som slutat med LARO) är en allt för stor risk för att jag ska våga ta. I alla fall än. Bara på de tio månader som gått sedan jag senast knarka har jag byggt upp otroligt mycket som lätt skulle kunna fallera om jag återföll i missbruk. Om jag sen har man, barn, hus, jobb och inslagna drömmar har jag ännu mer att förlora. Kanske känner jag mig trygg nog att långsamt trappa ut medicnen om fem år, kanske om tio år eller kanske om tjugo år. Oavsett kommer jag vara mycket noga med att jämföra det negativa i medicineringen med allt som möjligtvis kan gå förlorat. 

Omvärlden är rätt duktiga på att döma beslutet om medicinering, framförallt andra missbrukare lägger värdering i att vara "dtogfri på riktigt". Alltså vara drogfri utan medicin. Jag har slutat värdera min drogfrihet så och är säker på att andras fördomar bottnar sig i den okunskap jag själv hade för ett år sedan. Jag är villig, både genom bloggen och irl, att förklara varför beroendesjukdomen är så otroligt lömsk, varför just opiat/opioidberoende kan behöva medicinering och hur jag ser på att jag medicineras. Men har människor inte intresse i  att se utanför sina fördomar så har jag inget behov av att förklara. Jag har äntligen kommit dit att jag är så pass trygg i mitt val att andras åsikter om det inte längre påverkar mig.

Medicinhämntning trappas successivt ut ju längre drogfriheten fortgår och till slut är det som att hämta vilken medicin som helat på apoteket. Inga urinprov, inga kontroller och ingen kemisk fotboja annorlunda mot diabetikern som tar insulin, de med sköldkörtelproblem tar levaxin eller de med adhd/bipolär/depression/insomnia har sin kemiska fotboja. Jag är otroligt tacksam över att möjligheten att medicinera opiatberoende faktiskt finns, att jag bor i Sverige under tiden jag utvecklat beroendet och vilka möjligheter jag får av subventionerad sjukvård. Utan buprenorfin hade jag nog inte varit drogfri idag. Kanske inte ens levt? Och om alternativet är att dö, medicinerar jag gärna min beroendesjukdom livet ut.