En knarkares prövningar i drogfriheten

 
En skulle ju kunna tro att jag inte har något att blogga om pga har väldigt inrutat liv med jobb, träning, promenader, mat, sociala medier och sömn just nu, men drogfriheten är inte så lugn som jag önskar, så förbered er på en ny novell av senaste dramat. 
En skulle också kunna tro att jag borde lärt mig vid det här laget, att ta hela dagar med full återhämtning hemma utan krav på att göra någonting alltså. Inte omöjligt att lära en gammal hund att sitta men ta mig fan svårt. Dessutom mår en ju aldrig så bra som när en precis mått dåligt och har man i sex veckor varit en levande zombie vill en såklart passa på att ta vara på varje milligram energi som fyller kroppen. Eller ja, nu vet jag ju inte hur ork, energi, livslust och vilja mäts men som gammal pillerjunkie passar det ju bra att prata om det i tablettmängds-form. 
Energin tog alltså slut någon gång mitt på dagen igår, egentligen inte bara för att jag hållt igång utan för att Gud eller vem som nu bestämmer tyckte det var på sin plats för ännu en prövning. Eller snarare kanske djävulen som ville utsätta mig för syndernas lockelser, nu är jag ju inte religös men är ju typisk svensk som tror på något. Allra mest karma, ödet, att allt har en mening och möjligtvis lite på Moder jord som vi så hänsynslöst förstör. Definitivt att pappa och döda vänner sitter bland molnen, tittar ner på mig och vägleder mig när det behövs. 

Prövningen då?
 Står det inte något i bibeln om att på den tredje dagen återuppstod jesus från de döda (tror jag hörde det på dopet i lördags men vi kan ju låtsas att jag visste det.) På min tredje dag tillbaka på jobbet återuppstod mina favoritpiller från döden rakt framför ögonen på mig. Ja, sen försvann de lika fort i och med att personen svalde dem framför mig. Jag arbetstränar ju, det vet ni ju som hänger med och det är ju därifrån jag varit sjukskriven i sex veckor pga levande zombie-sjukan. Det kommer och går folk lite hit och dit på jobbet, jag som arbetstränar 40% med mål på 100% och sen planeras anställas med subventionerad lön ett år kommer ju va där länge. Ett par andra likaså, men utöver oss kommer människor som främst arbetsprövar för ex. långtidssjukskrivning, krav från arbetsförmedling eller försäkringskassa etc. Några andra praktiserar. Ofta i tre, sex eller tolv veckors perioder.
När jag kom till jobbet på den tredje dagen (när Jesus aka mina älsklingspiller återuppstod) var det lite nytt folk. Någon som jag hade gemensamma bekanta med och jag hann inte tänka mig för innan det slank ur mig att vi ju hade det. Ja, ni vet vilken typ av gemensamma bekanta jag menar va? Men jag var ändå tydlig, när hen ville prata namn, leka Mjölbys gudfader fastän jag vet vilken position hen haft längst ner i knarkarhierakin häromkring och diskutera droger sa jag ifrån. Sa direkt att jag varit drogfri 15 månader (glömde t.o.m uppmärksamma det förra tisdagen för er och mig) och att jag inte vill veta, höra eller prata något om det livet för att jag kämpar med att göra det till historia.
Jag trodde det var lugnt där, tänkte att om jag säger att jag inte vill prata om ett ämne pratar man väl inte mer om det? Vad hen gör? Stoppar ner höger hand i höger ficka när jag precis sagt drogfri i femton månsder och gräver upp en näve piller, löst liggande och jag ser ju genom former och färger exakt vad som ligger i hans hand. På två sekunder såg det ut som en gloria runt hens rynkiga hand och min automatiska tanke blev automatiska ord innan jag ens tagit nästa andetag. Så här i efterhand tänker jag mig halleluja-musik i bakgrunden, rosa filter, 50-tals glada kläder och mina ögon som lyser när jag set de små mysisarna i hens hand. Det jag frågar innan jsg hunnit ta nästa andetag är alltså vad han har för gött där och ångrar mig i samma sekund. 
"Tramadol"
Helvete, helvete, helvete. Min favorit, jungruknarket som tog mig med storm och gjorde min ångestladdade, deprimerade, sorgfyllda och gråskaliga 19-åriga värld till en rosaskimrande paradisö. Min kärlek, min älskare, en gång i tiden mitt allt och början på allt ont. 
"Fan, det är min favorit. Jag vill inte veta mer, jag har inte rört det på 15 månader. Glöm att jag frågade!" säger jag i lite för högt tonläge, med ytlig andning och stressade rörelser.
Här tänker en ju att man som normalfuntad människa förstår innebörden i mina ord. Istället sväljer hen två stycken av mina favoritpiller framför mig, jag tittar paralyserande när han möter min blick och hånler självgott mot mog. Jag vänder mig om och går med bestämda steg ut ur köket och sätter mig vid personalbordet. Två minuter senare sitter hen mitt emot mig. Det här är fortfarande första dagen vi möts för även om vi gjort det innan när jag hämtat import-paket hos mina målvakter som huserat hos honom, tror jag inte hen minns det då jag var väldigt noga med att bara träffa den som tog emot mina paket. 
"Fan också!"
Jag tänker inte mycket mer på det som nyss hände utan sitter med mobilen. Så jag frågar vad hen menar.
"Jag måste ha tappat några tramadol någonstans här"
Där slutar jag för dagen, går ner till gymmet iom att det är inkluderat i min sysselsättningsprocent (nej, ingen tvingar mig utan jag väljer själv vilka dagar och om jag ens vill). Jag ringer som vanligt mamma och berättar, mamma är ju min bästa vän och den enda jag berättar prick allt för nu för tiden. Jag tänker inte mycket mer på det där innan det blir måndagskväll och jag fått lite distans. Jag fungerar alltid så, att jag måste låta det gå några timmar så jag kan landa och reflektera. 
Jag ringer mamma igen, hon är arg och gör liknelser för att jag ska förstå allvaret. Hon ger exempel på bekanta som är nyktra alkoholister och att hon aldrig skulle ta fram en whiskyflaskan, dricka framför honom och sen (låtsas?) ha förlagt en flaska någonstans. Jag skriver instastorys om det för mina Instagram-vänner skulle vinna pris i klokhet och jag delar ju med mig om både allvar och humor där. Meddelanden trillar in, ett efter ett och helt plötsligt har jag närmare 30st från arga internet-vänner. Jag börjar där och då förstå hur sjukt det som hände på dagen faktiskt var. 

För att förtydliga.
En del av att bli drogfri är att deala med min osäkerhet,  jag vet inte riktigt var den kommer ifrån men det är väl en blandning av massor olika saker. Att jag alltid varit en gränslös person och inte vet vilka gränser jag nu har "rätt" att kräva och ett helt liv med dålig självkänsla varav tio år med fejkad kemiskt påhittad självkänsla. Osäkerheten i hur jag ska reagera och hantera saker i den verkliga världen när jag inte längre har drogernas skyddande barriär runt mig och inte alltid vet vad som är rätt och fel i det nya samhälle jag hålet på att interagera i. Men allra mest beror det på hur mitt ex tog mitt jag ifrån mig och gjorde mig till en skugga av mig själv, fick mig att tro att jag var den som alltid gjorde felen och med sitt psykologiska spel skapade den här osäkerheten i mig. Det är nämligen alltid hans röst jag hör när något nu händer, som att han sitter på min högra axel och viskar det som varit ett mantra under våra år tillsammans. Att jag överreagerar, är överkänslig och tar åt mig för mycket. 
Att stå upp för mig själv och mitt värde, sätta gränser och säga ifrån när någon behandlar mig fel är fortfarande relativt nytt för mig. Eller ja... utåtsett har jag ju alltid varit tjejen som ingen sätter sig på och som inte tagit skit men den psykiska och fysiska misshandel som Simon utsatte mig för känns som den pågick ett helt liv. Men jag inser iaf att det som hände på jobbet inte var något annat än jävligt fel mot mig. 
Igår hände det igen, jag ignorerade honom hela morgonen för är det något jag lärt mig från frivårdens behandlingsprogram är det att jag inte kan styra vad andra människor gör mot mig utan jag kan bara styra hur jag låter det landa hos mig och vad jag gör med det. När vi är ensamma i köket säger hen "Fan!" och suckar högt igen, jag ser i periferin hur hen återigen tar upp en näve lösa piller ur fickan så jag svarar inte. Pulsen ökar när hen går mot mig och rösten är som i en tomt ekande lokal när hen säger sig ha piller i fickan som inte är hens. Jag svarar sammanbitet att jag inte vill se men han är redan framme vid mig och i hans öppna hand ligger ännu en av mina älsklingar. Han vill att jag ska identifiera åt honom vad det är fastän det varexakt samma typ som han svalde framför mig igår, när jag precis sa att det var min favorit.
Där svartnar det för mig och jag tror jag säger något i stil med att jag ju sagt att jag inte vill se skiten medan jag går ifrån honom, varpå hen svarar "Men skit i det då för helvete". 
Ut, ut, ut. Jag måste ut. Få andas, glömma det jag nyss såg och få bort gråten ur ögonen. Känslorna sitter ju på utsidan sen jag blev drogfri och jag tvingades börja hantera dem igen ,vilket gör att jag lätt börjar gråta när jag blir arg, upprörd, förbannad etc.  Blicken är suddig av alla tårar och jag räknar stegen till dörren för att inte tappa fokus och få panikångest inne i lokalen . Snabba, långa steg. Ett, två, tre... trettiofyra steg innan jag kommer ut och får andas kall, frisk höstluft i fyrkant.

(null)

"Golare har inga polare" fick jag från någon random snubbe när jag berättade på instastory igår att jag kände mig vuxen som tog ansvar och berättade allt för chefen när hon kom efter mig. Jag bryr mig inte så mycket om det uttrycket längre, ingenting att någon för mig okänd kille skriver det på internet. För jag vet att det inte finns någon substans i orden utanför den lilla klick kriminella knarkare som finns i samhället. Men det sitter ändå kvar i ryggraden på mig, inte att ovanstående random snubbe skrev det utan känslan i mig när jag gråtande berättar för chefen. Det känns jobbigt av flera anledningar, främst att jag överhuvud taget berättar för någon med ansvar. Jag vet såklart att det var det enda rätta men jag har levt med ovanstående uttryck i tio år. Tio år med den mest uttalade osynliga regeln av de alla och en värderas efter sin lojalitet, ännu mer som drogförsäljare och i det livet finns inte alternativet att berätta för någon annan. 
Det kändes även jobbigt att göra detta på min tredje arbetsdag efter allt som hände före sjukskrivningen, som om jag tror alla ska rätta sig för mig, direkt klagar och jag får för mig att jag istället borde lärt mig att deala med hen så länge hens praktik varade. För att jag kommer ju alltid utsättas för prövningar på jobb, i samhället, av gamla vänner etc. Jag har heller aldrig varit personen som lagt ansvar hos de som ska ha det utan alltid tagit tag in problem själv. Därför kändes det på så många sätt fel men ändå så rätt.  Jag förstår ju nu i efterhand att hens beteende inte är friskt och det där inte är en vanlig prövning jag kommer utsättas för. Jag vet ju te.x vem på jobbet som får ADHD-medicin med amfetamin i och tar tramadol när smärtan är för intensiv men det stör mig inte. Jag vet ju att hon inte missbrukar utan tar det som läkemedel, hon tar det inte heller framför mig, visar mig inte eller låtsas ha tappat dem. Det är ingen prövning i sig att veta om hennes mediciner. 
Jag har alltid tänkt att alkoholmissbruk måste vara svårast att ta sig ur, det är lagligt, normaliserat, görs reklam för, syns överallt, finns tillgängligt och dricks av majoriteten svenskar. Men jag tror piller kommer på andra plats, inte för att folk är öppna om det som med alkohol utan för att det är den drogen även Svensson tar (även om det inte är i knarkarsyfte) och som pillertrillare ser en ju rätt fort sånt på ögonen. I början var det svårt att deala med men det är det inte längre, jag kan se och förstå skillnaden på att det faktiskt används som medicin och att jag måste lära mig att leva med det. 
Igår kväll kom ändå de jobbigare tankarna, de där som sägs med Simons röst och som får mig att tvivla på mig själv. Personen fick nämligen avsluta sin praktik direkt och kommer inte få komma tillbaka och jag som får dåligt samvete för typ allt kände som att jag var den som gjort fel. Vi har ju rätt tydliga regler på min arbetsplats iom att det är människor med så olik problematik, diagnoser och ibland som mig missbrukare. Noll tollerans mot droger är en av dem och såklart ut hygieniskt perspektiv får man aldrig gånger lösa piller på sig i ett kök och än mindre ta upp dem i köket. 

Men idag känns det bättre, jag hade ju haffat min terapeut på tisdagsmorgonen för rådgivning och jag är stolt att jag stod upp för mig själv. Nästa gång kanske jag inte skulle varit så stark utan frågat om jag fick köpa ett par. Eller så kunde någon annan drabbats av hen som är nyare i sin drogfrihet. Men fan vad det är svårare att stå upp för sig själv än för andra. Jag tror självinsikt är det viktigaste i ens drogfrihet, aldrig tro att en kan ha kontroll över drogerna för de kommer alltid kontrollera dig. Och jag vet att jag kanske inte alltid skulle kunna stå emot, att hens beteende blev en enda stor trigger och satte mycket dåliga tankar i huvudet på mig. 
Och jag är glad att den här indoktrineringen i att golare har inga polare håller på att gå ur mig. Det är ett väldigt självdestruktivt sätt att tänka på och som Nemo Hedén en gång sa: Allt jag sätter före min drogfrihet kommer jag förlora. Skulle jag prioriterat att inte "gola för chefen" hade jag äventyrat min drogfrihet och med tanke på hur mycket jag byggt upp hittills är jag inte beredd att riskera någonting. Jag är också glad att jag kan erkänna mina svagheter utan att känna mig svag, jag känner mig faktiskt lite stark som accepterar svagheterna. Det är ju den svagheten som gjort stt jag tvingats ta avstånd från människor som ligger mig varmt om hjärtat för att de fortfarande är aktiva i sitt missbruk och jag skulle äventyra min drogfrihet genom att umgås. 
Jag har alltid trott att det är negativt att vara egoistisk, att det är ett negativt laddat ord, men jag börjar förstå att det inte alls är så. Det finns såklart olika grader och en annan typ av egoism är att vara självisk. Men det här är mitt liv, jag har redan knarkat bort en tredjedel av det och lagt majoriteten av mina år på att kriga för andra istället för mig själv. Jag vägrar ligga på dödsbädden och känna att jag inte prioriterade mitt eget mående, jag vägrar se det som negativt egoistiskt att jag sätter gränser och står upp för mitt värde som människa. 

Så, därför sov jag fyra timmar mitt på dagen idag och jäspar igen. Eller fortfarande. Sov dessutom dåligt i natt och vaknade en massa, påbörjar ju nu nedtrappningen av de superstarka sömntabletterna som innehåller en av de två narkotikaklassade substanser som varit mina huvuddroger. Men jag känner mig ändå bestämd, att det inte ska trigga igång något och att min sömn inte kommer påverkas speciellt länge för att jag inte längre är i någon omfattande kris med akututlöst PTSD. Och mår jag lite dåligt av nedtrappningen så kommer det gå över på några dagar.

Men seriöst, består alltid livet av små prövningar eller är det bara jag som är ovan och i början av min drogfrihet? 





När känslor maskeras av drogsug för det är det enda en vet

(null) 
Det fortsätter va ett kaos av ord i mig som behöver komma ut, men när ett blogginlägg känns för maffigt vänder jag mig till Instagram trots att jag inte alls gillar att dem begränsar orden där. 
Jag träffade min beroendeläkare igår, sjukskriven till 10:e september fastän han föreslog 25:e men det känns alldeles för långt bort. Dygn blir väldigt långa när nätterna är ett virrvarr av ytlig sömn, mardrömmar och sömnparalyser. Jag tror mig behöva rutiner, jobb, träning, mat och sömn för att få en fungerande vardag. För inget fungerar ju riktigt när något av de basala behoven tas bort. 
Värst av allt är att han snart ska sluta, jag har känt mig så prevligierad som haft samma läkare i ett helt år och framförallt honom. Vid varje läkarbesök har vi pratat länge om missbruks påverkan på hjärnan och jag som är så intresserad av hjärnan att hjärnforskare skulle legat nära till hands suger i mig allt han säger som en svamp, lär mig massor och framförallt förstår jag mig själv. Dessutom skönt med någon som känner en, ändå sjukt att det ska kännas som ett privilegium i välfärdslandet Sverige. 
Vad händer då?
Jag fortsätter som sagt sova väldigt ytligt och det påverkar ju allt annat till att fungera. Jag har fått i princip starkaste sömntabletten på marknaden vilken jag somnar av men sen vaknar av rätt fort. Ändå gör några timmars ytlig sömn mycket mot ingenting för jag går inte och köper cappuccino på pressbyrån utan att dricka kaffe eller tar 1,40h på mig att gå 20m från station till tåget. Visserligen inte jättemycket bättre än det tillståndet men lite bättre är bättre än inget bättre. 
Är det samma på fredag ska neuroeleptika (heter det så?) läggas till. Något som ska fungera mot hyperaktivitet för det är det som pågår i min hjärna. Om det är kaos där inne annars är det ju inget mot hur det är nu, vilket är anledningen till den ytliga sömnen och att jag vaknar av sömnparalyser vid minsta mardröm. Tänker att sömnparalyser ska få ett eget inlägg, likaså PTSD:n som utlöstes av att jag utsattes för en väldigt trängd situation. Och var det något min första misshandlande pojkvän var bra på så var det att hålla fast mig, jag var 17 då och har inte kunnat befinna mig i sådana situationer sen dess, än mindre vara fasthållen. 
Något Simon visste om och såklart utnyttjade med ett rättfärdigande att "lugna ner mig". Minns att han i slutet anklagade mig inför sin mamma att jag ljög om första pojkvännens misshandel iom att jag ljög om hans. Iaf, något utlöstes ju när jag kände mig så trängd och sen har ju sömnparalyserna och mardrömmarna avlöst varann och uteslutande varit relaterade till Simon. Herregud, känns som jag upprepar mig och redan förklarat i bloggen? Hjärnan försöker bearbeta alla trauman och allt kommer nu på en och samma gång för att jag så länge stängt av med droger. 

Jag kommer få påbörja en ADHD-utredning också, hur läng tid det tar beror på när en psykolog kan tillsättas på beroendeenheten för ordinarie är sjukskriven. Vad jag förstod det som är psykologen dock bara en liten del och flera av de andra terapeuterna & sköterskorna kan göra större delen av utredning. Läkaren tror inte jag har ADHD, än en gång förklarade han hur ett så grovt opiatmissbruk förstör hjärnan och blir en kognitiv funktionsnedsättning. Jag vet ju allt det där men han förstod att jag behövde ha svar svart på vitt för att kunna släppa manin kring ev. diagnos. 

Sen skulle vi prata höjning av min substitutionsmedicin, Subutex, men det hade jag struckit innan jag ens kom in. Jag vill inte höja eller byta till starkare metadon, dels för att det är ett sätt att fly och nya insikter har gjort att jag vill sluta asap (kräver också ett eget inlägg) men mest för att jag börjar förstå att jag inte vill återfalla så mycket som jag trott. Varje gång jag mått dåligt har jag tjatat om att det är gången jag kommer återfalla, men om jag inre gjort det under denna krasch är det väldigt långt bort att göra.
Det är så mycket som är komplext med missbruk och drogfrihet. För mig har ju knarket till stor del handlat om att fly sorg, smärta, oro, ångest, depression etc. Jag har kunnat styra mitt mående pga obegränsad mängd droger och den enda "jobbiga" känslan jag känt är att vilja knarka aka drogsug. När jag sen sluttade sälja droger och inte hade samma ekonomi eller tillgång tvingades jag till fler avtändningar, vilket på opiater & benzo är ett levande helvete. Som en slöja över alla känslor i avtändningen är ju drogsuget som man vet får bort allt det fysiskt & psykiskt jobbiga på en halvtimme. 
Idag maskeras alla mina känslor av drogsug, den där slöjan ligger liksom kvar över alla andra känslor för det är den enda negativa känslan jag behövt hantera de senaste tio åren. Jag har sedan rätt länge börjat kunna skilja lite mer på vad som är ångest, sorg, skuld, skam och sådär men det har ju alltid varit tillsammans med drogsug. Först var alla känslor drogsug och nu är det alla känslor plus drogsug. Det är iaf vad jag trott och att samtidigt ha vetskapen om att rätt mängd piller får bort den onda känslan har gjort att jag vid varje ond känsla eller motgång trott mig vara nära återfall.
Men så är det ju inte, för isf hade jag redan återfallit med tanke på alla motgångar jag haft senaste 14 månaderna. Alla de här nygamla, negativa känslorna är ju främmande för mig och jag har inte en susning om hur jag ska hantera dem. Drogsug däremot, det är en välkänd känsla och lättare att befinna sig i än att helt plötsligt försöka acceptera vem man varit, min systers borderline eller minnena från Simons misshande osv av femton års trauman. Så därför lutar jag mig mot drogsuget för det är en form av destruktiv trygghet i att känna det. De nya känslorna är ju så mycket läskigare och svårare att hantera och bearbeta än den jag hanterat i tio år (genom att knarka förvisso men ändå den enda jobbiga känslan jag hanterat). Därför tror jag att jag får för mig att jag har drogsug mer än jag egentligen har, jag behöver bara lära mig det.

Låter det flummigt? Det här är ingenting som är vetenskapligt bevisat eller som någon akademiker skrivit en artikel om utan det är vad jag tror när jag utgår från mig själv. Så om jag bara låter mig själv landa i att om jag skulle vara så nära återfall som jag trott hade jag redan tagit det. Först då kan en ju på riktigt börja bearbeta alla andra upplevelser, trauman, tankar, reflektioner och känslor. På riktigt liksom, när inte alla känslor är + drogsug. 
Så tror jag iaf och därför vill jag inte höja min substotitsmedicin för jag tror inte att jag egentligen behöver det, utan det var en önskan för mig satt fly när nya onda känslor började komma i kapp. Jag har förvisso samma dos som någon som varit beroende av den mildaste opiaten, medan jag kört den tyngsta, men med tanke på alla som klarar att avstå opiater utan substitutionsmedicin tror jag inte man kan jämföra så. Plus att mitt mål är att sluta så fort som möjligt och det var ju anledningen från första början att jag sa att jag ville ha så låg dos som möjligt. Sen hade jag en period när jag trodde subutexen skulle bli en livslångbehandlinbg för mig men ju mer jag märker av biverkningar desto längre bort kommee jag från den tanken. 

Så, så tänker jag. Att jag måste lära känna de här "nya" negativa känslorna utan att blanda in drogsug. Låta de stå för sig själva och lära känna dem, bara jag och dem, utan att drogsuget har en ständig slöja när vi med stapplande steg lär känna varann. De onda känslorna, minnena, trauman etc och jag. De är inte farliga och jag behöver inte blanda in drogsug för att det är mer hemvant att känna drogsug än skuld eller sorg eller oro eller panikångest. Sen får vi väl se om jag känner samma när jag kommer ur den här kraschen men det känns ändå som ett uppvaknande. Att jag inte är vill knarka så mycket som jag trott liksom, för då skulle jag redan gjort det. 

Men prio 1 nu är att få en fungerande sömn, kunna äta och komma tillbaka till livet. Något kånns lite, lite annorlunda idag. Och vet ni? Jag tror det är urkraften som är på väg och om en vecka eller så, slår den till med full kraft och har tröttnat på att må så här. Tanken kraft, så vansinnigt stark på så många olika sätt. 




Vad fan gör man när en passerat gränsen för vad man klarar av?

Det här tyst här inne, I know. Försöker överleva och allt sånt, kan inte ens sätta ord. Kan inte gå, tänka, känna eller leva. Ba’ typ överlever lixom. Tror hjärnan helt enkelt strejkar, den fick nog och jag förstår den. Jag har utsatt den för mer än vad den klarar av, inte bara knarkat sönder eller psykiskt sönderslagen av exet utan så mycket yttre och inre faktorer att hälften vore nog. Och de här 14-månader-minus-en-vecka av drogfrihet har varit tuffa, skulle ljuga om jag sa något annat. Jag har ifrågasatt mig själv tusen gånger under helgen, undrat vad jag gör för fel genom att försätta mig i olika konflikter. Vill inte vara en sån som skyller på alla andra så försöker (destruktivt) hitta svaren i mig själv.

Tänker främst på människor jag anser svikit, utnyttjat och sårat mig sen jag blev drogfri. Varför hamnar jag bland dem, den gemensamma faktorn mellan narcisstiska och psykopatiska män och diverse konflikter är ju jag. Även om jag säger ifrån och lär mig sätta gränser känner jag fortfarande att jag låter det gå för långt innan jag säger ifrån. Spelar ingen roll om det är vänner, killar eller jobb - enligt mig själv skulle jag behövt skyddat mig själv tidigare än vad jag gjort. Ofta handlar det om att jag behöver komma till den där punkten där jag slutar sörja människan som sårar mig och först då kan säga nej.

Imorn har jag möte på jobbet, vet ej hur jag ska kunna få ihop de känslor och åsikter jag vill få fram. Är fortfarande så jävla tom, känner samtidigt att jag inte får den medicinska hjälp jag kanske skulle behöva för att inte gå sönder, men vet ju inte om det är min droghjärnan som pratar. Menar alltså lugnande/ångestdämpande. Jag har liksom inte lärt mig skilja på om jag behöver eller om det är knarkaren i mig som vill fly det onda. Jag vet inte hur jag ska hantera den jag är just nu, är både skrämd och orolig för att jag håller på att gå sönder helt.

Hur vet man när en nått gränsen till att det är ohanterbart eller om gränsen är flera mil längre fram och det nu bara är knarkaren i mig som vill knarka? Jag tar på mig offerkoftan och känner att det är orättvist om jag ska straffas för återfall om återfallet beror på att jag inte vet hur jag ska komma ur det här på annat sätt än att få lugna mig lite. För tar jag återfall får jag halverad dos av min substitionsmedicin och mår ännu sämre pga abstinens. Benzo (lugnande/ångestdämpande) är bland de substanser som syns längst i urinet vilket skulle innebära veckor av halverad dos och avtändning för att överleva det här. Vilket skulle göra det ännu svårare att överleva. 

Och ett återfall skulle innebära kontakt med den värld jag försöker hålla mig ifrån, nya telefonnummer till gamla vänner och tillgänglighet till fler gamla vänner, mer droger och mer flykt. Just nu känns LARO (Läkemedelsassisterande Rehablitering mot opiatberoende) som en kemisk kedja. Hade jag haft ekonomin till det hade jag nog köpt ett gäng benzo för att komma ur det här skovet och överleva utan att råka bli överkörd när jag helt sonika går över vägen utan att komma ihåg att kolla efter bilar. För då hade jag kunnat köpa min halverade dos substitionsmedicin svart och vägt upp det beroendeenheten tar ifrån mig om jag återfaller.

Det är inte första gången jag känner mig nödgad efter ångestlindring och halvt seriöst och halvt skämtat med sköterskorna om att ge mig en näve piller. Men jag har någonstans vetat att det kommer gå ändå och att de aldrig kommer ge mig. Så känner jag inte längre, för jag vet inte hur jag ska fixa det.  Min samtalsterapeut påpekar att medicin bara är en kortvarig lösning och inget är så medveten om det som jag. Men det känns samtidigt som om det är en kortvarig lösning jag behöver för att inte ge upp. För vad händer när jag ger upp? Knark? Psykos? Galenskap? Depression? Död? Överdos? Jag vet inte vad det är jag rädds men något skrämmer mig väldigt mycket med den tomma person jag är just nu.

Eller är alla de här tankarna bara olika former av rättfärdiganden för att tycka mig ha rätten till ångestlindring, som jag ju också är beroende utav även om jag inte tagit det på 14 månader minus en vecka? 

Igår var första gången sen i tisdags jag orkade att laga mat, fick dock bara i mig en halv portion. Lever annars på chips, cola, låtsaskaffe med massa socker, mackor och cigg. Har ännu sämre matlust än vad jag brukar och mår illa när jag väl försöker äta. Jag vaknar ett par gånger i timmen och har fler sömnparalyser än när jag precis hade lämnat Simon. Har ställt mig på yogamattan men glömmer bort hur en gör, står bara och tittar rakt ut. Har försökt gå ut och gå men kroppen är så energilös att det svartnar för ögonen så jag får vända innan jag ens gått en kilometer. Det ligger fortfarande tvätt i husets gemensamma tvättmaskin från i onsdags som jag inte går ner och hämtar. Jag har inte en enda diskad tallrik trots att jag har diskmaskin och har nog aldrig haft så stökig lägenhet. 

Jag överdoserar både sömntabletter och de svaga ångestlindrande jag har utskrivet men det hjälper minimalt. Försöker prata med mamma men har inga ord, ställer in och skjuter upp att träffa vänner och har inte orkat svara på mess under de senaste dagarna. Jag minns inte när jag duschade sist och vet inte om jag ens borstade tänderna igår. Jag ligger i sängen eller soffan och blundar, orkar varken lyssna, titta eller läsa någonting. Det är värre än någonsin och det skrämmer mig, var håller det på att braka? 

Jag orkar liksom inte. Att se mig själv jobba imorgon efter mötet känns otroligt långt borta. Jag vet att jag måste tvinga mig när jag känner så här men jag har ju aldrig känt så här, så intensivt. Att vara bland människor, prata, utföra arbetsuppgifter? Känns omöjligt redan imorgon. Fan alltså, den här konflikten brände upp de sista procenten av min annats uppbrända och utbrända hjärna. 

Jag vet inte, jag blir ju manisk kring att benzo är den enda lösningen. Längtar jag eller behöver jag stänga av, få sova en hel natt, äta en hel portion mat och djupandas efter för lång tid av ytlig andning? Mamma är orolig, vill att vi hörs flera gånger om dagen men det är svårt när en inte längre har några ord att säga. Allt blir ju dessutom en ond cirkel. Jag är så avstängd och mår så dåligt att jag inte kan förmå mig göra basala behov som att äta, sova och leva men mår ännu sämre av att inte göra det. 

Jag tror inte det handlar om konflikten i sig, känner ännu ingen oro inför mötet imorgon vilket är olikt mig som annars har känslorna på utsidan och vill ha kontroll över allt. Jag tror det är hjärnan som fått nog, att jag hela tiden balanserar på en gräns för hur mycket den klarar av och nu gick jag över den gränsen. Och vad fan händer då? 

Jag lyckades skriva iaf, vilket ju innebär att jag finns kvar i mig. Men blev slutkörd av det och måste nog vila igen. Fan alltså, helvetes jävla kukiga skit.