Hur mitt liv såg ut på Instagram 2013, del 1

Iom att många av er gillade inlägget där jag berättade sanningen bakom ett gäng gamla Instagram-bilder från 2012 på märkesgrejor, konsumtion, låtsasliv, designprylar, husrenovering, kärlek, framgångsrikt företag och allt annat jag skrek ut för att ingen skulle komma innanför och upptäcka baksidan innehållande missbruk, drogförsäljning och dubbelliv. Tänkte jag att vi skulle fortsätta kolla hur första halvåret av 2013 såg ut. 

Inlägget om hur jag utåt sett levde 2012 hittar ni HÄR (👈 länk).


9 december 2012 #cantwaitfor2013. Om du bara visste hur mycket som skulle gå åt helvete.
Kort fakta om första halvåret under 2013: Jag levde fortfarande dubbelliv deluxe men umgänget började mer och mer bytas ut mot andra missbrukare. Jag sålde fortfarande mestadels droger online men hade även börjat sälja IRL så bekantskapskretsen innehållande andra missbrukare växte såklart. Än så länge drev jag mitt företag som vanligt, visste inte om att polisen fått nys om mig och därför lyssnade av telefon och hade span, Fredrik hade fortfarande kvar sitt Svensson-jobb och jag hade ännu inte provat fentanyl för första gången, men sålde det sen något år tillbaka. Var tredje vecka hämtade vi narkotikaklassade läkemedel för tiotusentals kronor hos en cancersjuk man och lika ofta importerade vi stora mängder narkotikaklassade piller från Tyskland som skickades till olika målvakter innan de nådde oss. 






Jag vet inte om någon kan tyda texten jag skrev, hög på diverse substanser, under natten till 8:e mars, ville göra någon metafor mellan Fredriks ständiga huvudvärk och porslinparets trasiga huvud. När detta inlägg skrevs trodde jag att jag skulle hämta ett hekto amfetamin kommande dag och på lördagen poppa Extacy med Simon och hans dåvarande tjej. Det var ju så vi lärde känna varann, Simon började köpa droger av mig och Fredrik som gjorde att vi knarkade ihop ibland. Har nog aldrig bloggat om hur jag gick från Fredrik till Simon, ska göra det. Det blev såklart inget av den extacy-planeringen pga polisen tog de blå spökena (alltså extazyn) och jag spenderade helgen på arresten i Linköping. 
I mars 2013 tyckte jag nämligen att det var en bra idé att gå från att enbart sälja narkotikaklassade läkemedel ("ej riktiga droger") till att "bara en gång" sälja "riktiga droger" iform av ett hekto amfetamin. Fredagen den 8:e mars hade det gått en vecka sen affären skulle blivit av och jag hade hela veckan haft världens sämsta magkänslan. Ja, redan 2013 bestämde jag mig för att aldrig mer strunta i magkänslan, tog bara fem år att göra slag i saken. Jag var iaf bestämd med att om det inte blir av på fredagen så drar vi oss ur och såklart blev affären då av på fredagen. Jag satt kvar i bilen medan Fredrik hämtade amfetaminet då jag var less på paret vi skulle hämta hos. Först ett dygn senare fick jag reda på var vita volvos och en vit skåpbil hade stått under tiden och hur de betraktade mig genom kameralinser. 

När vi körde in på uppfarten, jag med ett hekto amfetamin i väskan, till huset utbrast nämligen Fredrik "Helvete, snuten!" . Det stormade civila och uniformerade poliser med dragna vapen och jag fick vara med om min första husrannsakan plus fick spendera helgen på arresten. När vi kom hem på måndagen (efter att ha hämtat hundarna på hundpensionat för flera tusen pga inte ville ringa vår familj) kom mamma och ex-svärmor på spontanbesök med allvarliga och oroliga miner. Hela helgen hade jag frågat min advokat om det stått något i tidningen och han svarade nekande, på måndag kom det och det stämde in så mycket på oss att våra mödrar reagerade. De visste ingenting om vårt dubbelliv men vi hade börjat hålla dem på en armlängds avstånd, ställde ständigt in middagar och att träffas, pratade sällan i telefon etc. Eller sanningen är att Fredriks mamma reagerade men min mamma ville inte tro att det Fredriks mamma anade var sant, först 1,5år senare erkände vi

  • Dagboksanteckningar från när jag släpptes från arresten finns HÄR (står Gefle dagblad pga att jag ville va anonym i början av bloggandet). 
  • Random Facebook-uppdateringar från den tiden har jag bloggat om HÄR
  • Dagen (8 mars) jag åkte fast första gången har jag skrivit om bl.a HÄR

Att vi tapetserade en vardagsrumsvägg i svart är kanske inget jag skulle gjort idag, för er som följt bloggen vet ni att amstaffen Winston inte lever idag pga att han blev omhändertagen av polisen i början av 2017. Exet hamnade på psyket efter att män i västar med gängemblem på tömt huset och torterar honom och polisen tog då hundarna. Trots att jag står som ägare på den andra (rottisen Lexi) fick jag inget veta förrän dagen efter Winston avlivades och Lexi fosterhemsplacerades. Ån idag vägrar polisen säga var Lexi är, sekretessbelagt trots att jag fortfarande är registrerad som ägare. Jag skriver inte så mycket om det pga har sånt fruktansvärt dåligt samvete över att jag lyssnade på Simon när han inte ville att jag skulle ha delad vårdnad om hundarna och att jag inte kunde träffa dem så ofta hos Fredrik pga då älskade jag inte Simon. 
Jag började iaf 2013 med att skryta om att vi köpt en assnygg matta från Svanefors, sanningen var att vi fått den av exets mamma som jobbade med bl.a tyger.


Konsumtionshetsen och märkes-skrytet fortsatte såklart. Georg Jensen ljusstakarna uppe till höger och döskalleljusstakarna från Kosta Boda nere till vänster fick vi som betalning för droger. Hunter-stövlarna minns jag inte ens om jag köpte eller bara la ut på Instagram för skryt. Vi var iaf och tittade på dem när vi samtidigt köpte hundfoder, timmarna innan vi hämtade amfetaminet. 


Precis som 2012 skyllde jag alla vakna nätter på att jag va "tvungen" att jobba. Sen att halva tiden gick åt att jobba med drogförsäljning och drogbutiken nämndes såklart inte. En vanlig vardag såg ofta ut så att jag sov till lunch, började dagen med att svälja morfin och sen ha två timmars startsträcka innan jag kom igång för dagen och då vad tvungen att stressa för att hinna packa alla paket (både innehållande droger och grejor från vanliga butiken) som behövde postas innan 18:00. Sen var jag vaken  till tidig morgon och höll nästan uteslutande på med just butiken och drogförsäljningen. Jag kände mig som Queen of the world som fick det bästa ur två helt olika världar. 


29 april 2013: För betraktaren en helt vanlig bild, för mig en pik till tjejen i det par som förmedlade amfetamin-försäljar-kontakten då hon golade ner flera av de inblandade. Detta par var våra "vänner" och de försökte med samma sak som mig och Fredrik. Jag tog nämligen på mig allt i hopp om att Fredrik som hade Svensson-jobb skulle kunna ha kvar det och således också huset inklusive bolån. Till skillnad från mig och Fredrik, där jag fick 8 månaders fängelse och han 7 månader (jag fick en månad extra pga en hembränningsapparat) så lyckades dem och det var bara hon som blev dömd. 


Vi åkte ofta med hundarna till olika platser för att leka, aktivera och busa. Den 16 maj blev det dock lite annorlunda och jag började förstå hur ofta polisen hade span på oss. Vi hade varit i Mjölby (vi hade hus mellan Skänninge och Mjölby på den tiden) och från Mjölby till vårt hus gick en mils lång grusväg. En civil bil åker bakom vilket vi inte tänker på förrän något blått blinkar till inne i bilen och chauffören blinkar med helljusen. 2013 hade jag inte mycket mer erfarenhet av poliser än vad jag sett på TV och trodde aldrig poliser åkte själva.

Ut kom en man som visade polisbricka och ville att jag skulle blåsa alkotest. Mitt ute i ingenstans, han ensam i en civil polisbil och vi började inse vad det innebar att ha span. Det där fortsatte under hela 2013, vi hade rättegång nästan exakt ett år senare och då hade några fler småbrott tillkommit. Vi hade hunnit ha ett par husrannsakningar, lärde oss att gömma droger och pengar bättre och blev stoppade på alla möjliga platser av civilia poliser som bara ville att vi skulle blåsa. Jag tror de gör så för att visa att de har koll, jag har ju ingen aning om hur mycket span de hade som jag inte märkte av och då mycket av det jag pysslade med skedde på nätet kunde de ju inte upptäcka så mycket genom att ha just span. Men de kunde följa efter oss på ett synligt sätt, sen parkera 50 meter ifrån en bensinmack när vi skulle tanka och sen bara stå med fronten vänd mot oss. Det är så absurt när jag tänker på det i efterhand, vi stod liksom på olika ställen kring Mjölby/Linköping och bara kollade på varann.

Det var även så jag åkte dit för drograttfylla, ett par dagar efter midsommar stannade de oss för sedvanligt alko-blås men fick denna gång för sig att jag såg påtänd ut (de får ju inte ta urinprov på det om de inte misstänker). Jag som hade tagit kokain under midsommar visade såklart positiv på bl.a det och fick drograttfylla. Nu måste ju jag vara fri från epilepsi-anfall i tre år innan jag får börja ta körkort igen men pga drograttfyllan kommer jag också behöva lämna dyra lever-, blod- och urinprov som påvisar min drogfrihet. 

Jag inser att jag inte hade så mycket bilder från första halvåret av 2013. Säkerligen pga att det var då det på riktigt började gå utför. Att åka dit första gången är ju en rätt stor grej men jag trodde aldrig att jag som förstagångs-förbrytare skulle få fängelse på en relativt liten mängd amfetamin. Under husrannsakan hittade de ju lite mer piller, långt ifrån allt utan jag tog sonika fram de saker som innehöll spårbara ämnen (typ mdma i extacy, cannabis och amfetamin i adhd-medicin). Jag skriver ju av förklarliga skäl inte så detaljerat om min kriminalitet, jag drömmer ju om att skriva böcker så när tiden är gjord får väl livet som kvinnlig drogförsäljare komma i bokformat hehe. 

Fortsättningen av 2013 finns det lite fler bilder ifrån, men det får komma i ett eget inlägg. Det är jävligt tråkigt att följa hur mitt liv liksom haft alla förutsättningar men successivt förgör jag mig själv. Ibland får jag frågan när jag mått som bäst och jag svarar alltid 2009-2011. Då hade vi köpt huset och renoverat, jag startade företag, vi köpte hund, vi hade middagar, ordnade fester och maskerader, hade bra umgänge med både familj och drogfria vänner, förlovade oss och blev gravida (senare missfall i v.13 ej pga droger). Drogerna fanns ju där hela tiden och likaså kriminaliteten, men iom att jag inte börjat få konsekvenser än tyckte jag att det var helt underbart att få det bästa av två världar. Jag har alltid varit kicksökare, velat vidare, känt mig rastlös och dragits till det som är spännande. I och med att livet inte börjat gå åt helvete fick jag tillräckligt mycket spänning samtidigt som jag hade ett normalt liv. Det går ju alltid åt helvete om man ger sig in i kriminalitet och droger, men jag tyckte mig leva mitt drömliv mellan 2009-2011/2013.

Alltså är det här svintråkigt för er att läsa? Jag har ju förundersökningar, mina förhör hos polisen och rättegångar att dela med mig av också. Om ni vill se vad jag sa till polisen och tingsrätten och hovrätten och alla former av rättsväsende som jag har varit inblandad i. Det är ju ingenting jag är stolt över såklart men jag vill inte totalt romantisera bilden av drogförsäljning utan att visa konsekvenserna. Jag vet ingen som levt i den världen och inte fått konsekvenser, jo en men han är fan undantaget som bekräftar regeln. 

Ni kan väl trycka på hjärtat här nedanför om ni tycker sånt här är intressant att läsa om? 👇❤️😆


Min första drogfria midsommar och mina 5 senaste påtända midsomrarna

Så är den här, helgen jag haft ångest för i nästan ett år. 

Jag började midsommaraftonen med en av de skevast knarkdrömmarna på länge. När den här helgen är över att jag lyckats vars drogfri på alla högtider och födelsedagar, genom alla årstider, vardagar och helger. Har svårt att förstå att det faktiskt är så, så otroligt jävla häftigt. Så sjukt jävla mäktigt att jag på måndag inte knarkat på ett år. Jag tänker på vad jag gjorde idag för ett årsen. Den f.d vännen, som vi fortsättningsvis kan kalla H för enkelhetens skull, hade precis sagt att han ville fira midsommar med sin nya tjej. Han sa det kvällen innan och på midsommarafton förra året var det dessutom min födelsedag. Det varierar ju, i år är det på midsommardagen aka imorgon. När jag hade hämtat min medicin  satte jag mig i parken och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kände mig som den mest patetiska, ensammaste människan i världshistorien, om en av mina bästa vänner valde bort mig på den första födelsedagen och midsommaren som jag hade planerat att vara drogfri för första gången, vad var jag egentligen värd då? 

(null)

Jag blev bjuden på Mcd-frukost av en bekant som tyckte jag skulle firas på något sätt och Mcdonaldsfrukost är ju den bästa frukosten jag vet. Sen körde han hem mig till min tomma, tysta lägenheten där jag hade tänkt spendera midsommarafton inkl födelsedag själv. Några timmar senare hördes jag med en tjejkompis, lika mycket missbrukare som mig och vi kom överens om att det var bättre att fira midsommar tillsammans än själva. Än så länge stod inget annat än alkohol på schemat men det skulle bara dröja några timmar innan en kille körde ut både amfetamin och cannabis till oss. Sen var kaos-helgen deluxe igång, jag har skrivit om den här helgen flera gånger, bl.a HÄR


(null)

Midsommar 2016 - Jag hade blivit gravid för andra gången med Simon, vilket kändes som ett hån mot att Fredrik och jag hade försökt i fem år och endast slutat med ett missfall i v.13. Jag har länge velat haft barn, känns som jag har så mycket kärlek att ge, vilket har gjort båda aborterna med Simon otroligt tunga. Men jag var tvungen att lyssna på magkänslan och magkänslan sa att han inte kan va pappa åt mitt barn. Vi rökte cannabis och väntade på att abortpillret jag tagit på morgonen skulle börja värka. När jag väl började blöda cyklade vi hemåt och Simon somnade direkt. Jag försökte väcka honom otaliga gånger, vilket var omöjligt, och fick istället genomgå det fasansfulla själv. Så mycket blod och köttig massa som skulle kunnat vara det barn jag så länge längtat efter. Morgonen efter var han arg på mig som inte hade väckt honom och fick mig att inte säga det till någon, för hur skulle det få honom att se ut? 


(null)

Midsommar 2015
En sommar då både jag och Simon jobbade, genom att hans mammas jobb fick vi båda sommarjobb som under några månader resulterade i en mer normal ekonomi. Vi åkte därför till Stockholm och spenderade en natt på ett båt-hotell, lite födelsedsgshopping åt mig, jag åt sushi för första gången och älskade det plus att vi skulle åka på kryssning. Väl på kryssningen rökte vi en joint på däck, jag pratade med några skumma snubbar som försökte sälja på mig knark och sedan skulle vi  gå och vila en timme. Cannabis gör en ju väldigt trött, vi vaknade 12h senare när båten var på väg hem och hade missat både middag, hela kvällen och hela natten. 


1. Man blir sliten av att snorta kokain i ett par dygn
2. Jag mutade med kokain i smyg och fick vederbörande att dansa iaf.

Midsommar 2014
Har ingen bild ifrån den midsommaren så jag vet inte, har knappt några bilder alls under 2014 för det var då allt gick utför på riktigt och det syntes också utanpå. Jag var fortfarande tillsammans med Fredrik och jag hade gått över till Fentanyl. Jag återaktiverade mitt FB-konto nyss för att se vad jag skrev där och med döma av personerna jag taggade var det kokain-midsommar och massa bråk inför två barn. Jag gick upp till barnen flera gånger som till slut frågade om jag kunde höja tv:n så de slapp höra paret, varav en var mamma åt ett av barnen, som bråkade. Jag höjde tv:n och ringde taxi åt det bråkande paret. 


(null)

Midsommar 2013
Här var livet fortfarande bra utåtsett, i mars hade jag haft min första husrannsakan inkl tre dygn på arresten. Även om vi firade med samma människor som 2014 och med fint upplagda rader av kokain hade vi inte fallit lika djupt. Vi skålade i Moêt i kristallglas jag samlat på mig sen barnsben och som nu är stulna av män i västar med gängemblem på. Vi spelade kubb, grillade, hade midsommarkrans och allt annat man ska på midsommarafton. Plus kopiösa mängder kokain då.


(null)

Midsommar 2012 
Det här är första midsommaren som vi inte firar med drogfria vänner, vi låtsas att Fredrik får huvudvärk och spenderar den sen med kokain-människor. 2011/2012 började vi successivt byta ut vår vanliga vänskapskrets mot sådana som knarkade. När man själv knarkar vill man till slut helst bara vara med likasinnade. Det har ingenting med de riktiga vännerna att göra utan att knarket är det som lockar mest. Alla midsommaraftnar innan 2012 och till 2008 firade vi med samma skara, drogfria människor. Bara det att vi knapprade piller när dem drack alkohol och de trodde vi var nyktra. 


(null)

Midsommar 2018
Min första drogfria. Iiiiij, det pirrar i magen av att skriva den meningen. Tänk så länge jag har haft ångest inför detta? Blivit lovad av H i ett halvår att ingenting ska göra att han fuckar mig inför denna dag, likt förra året. I ett halvår frågar han vad jag vill göra och jag svarar att jag är rädd att planera med honom pga förra midsommaren, han lovar återigen att inte fucka. Sen fuckad. Blir frågad om jag vill bli bjuden på spa med mamma, säger att jag inte kan ta emot men tar efter en månad emot för att slippa ha ångest, blir ingenting av. En bekant säger att vi plus Tommy ska göra någonting oavsett om H fuckar, så jag ska slippa ha ångest. Och så i söndags så berodde hans sällskap helt plötsligt på vädret. 

Det har gått lite upp och ner med andra ord, men nu är dagen jag fasat för här och jag mår bra. Jag ska spendera den med min bästaste vän Tommy, min närmsta tjejkompis i gymnasiet, hennes kille och deras halvmånadersbebis (iom att hag förlorat min favoritperson, H:s son 4-åringen, måste det ju börjas i tid med annat barn. Tänker därför bara va vän med föräldrar. Skooooja!) 

Det känns bra iaf och det är huvudsaken. Jag är så otroligt tacksam för att ni följt mig på denna resa hit. Nu låter det som att det är slut vilket det såklart inte är, det här är bara början på mitt nya liv. Imorgon fyller jag 30 och ska fira hos mamma med syster och systers kille. På måndag har jag varit drogfri i ett helt år. Alltså iiiiiij!!!!! Kan inte skriva det utan att få ett fånigt leende och pirr i magen utav det. Så jävla coolt!

Jag hoppas ni får en fin fredag eller midsommarafton, hur ni än väljer att göra idag. Det jag har lärt mig av den här ångesten inför denna helg och genom att dela den med er är bl.a: 
  • Många har inga självklara gäng att fira med.
  • Majoriteten har inte storslagna fester när de fyller jämt. 
  • Många känner liknande ångest som mig inför högtider när samhället talar om för en hur en "ska" fira. 
  • Man måste inte fira högtider.
  • Ens värde sitter inte i antal vänner. 
  • Lita alltid på din fucking magkänsla.
Tack för att ni finns, jag vet inte om jag hade fixat vägen hit utan er. Alltså, på riktigt. Ni är fruktansvärt betydelsefulla för mig. 




Fun fact: När jag skulle möta Blondinbella i debatt 2008


Häromdagen dök ett klipp upp på Instagramprofilen Dyngbaggegalan som skyddade mig tillbaka till 2008. 

Jag har nämligen bloggat ett par gånger tidigare i mitt liv i och med att skrivandet alltid varit min största passion. 2007 skulle jag ta studenten och skulle egentligen inte få börja trean pga för mycket frånvaro som lett till 7-8 ig:n, men jag hade en mentor som trodde på mig och fick chansen. Jag pluggade upp allt, gjorde 50h extra praktik utöver skolan för att få ihop timmar och gick ut med fullständiga betyg. Problemet var bara att jag drack varje kväll för att komma ner i varv, dämpa ångest och kunna sova. Resultatet blev att jag hamnade på beroendemottagningen ganska snabbt efter studenten och käkade antabus ett tag. 

Så det bloggade jag om. Att inte ens fyllt 20 och redan fastnat i ett missbruk. Aftonbladet kom förbi och gjorde ett mittresultat med rubriker som gjorde mamma ledsen och målade ut mig värre än det var. Det var ju bara en liten detalj jag inte bloggade om, hur jag istället svalde narkotikaklassade tabletter varje helg och därför så lätt kunde hålla mig nykter utan några större problem. Vilket ju gjorde att resan framstod väldigt lätt. Men det höll jag hemligt tillsammans med Fredrik och ett fåtal vänner och bloggade om resan som nykter. 

En tisdag ringde debatt som hade fått nys om mig genom artikeln i Aftonbladet. De ville att jag skulle komma till Janne Josefsson i Göteborg och debattera mot Isabella "Blondinbella" Löwengrip om hennes alkoholvanor då hon som 17-åring romantiserade alkohol. Det var mycket med det som var stort för mig i det 2008:
  • Mitt bekräftelsebehov var enormt och fick en gnutta hybris av att vara med i tv.
  • Janne. Josefsson.
  • SVT
  • Hybris
  • Blondinbella var kändis för mig iom att jag redan då tyckte bloggar var life. 

Så jag tackade ja. 

Impulskontroll och konsekvenstänk fanns inte riktigt i mitt vokabulär 2008, skulle ju typ ta tio år innan jag ens visste vad det betyder. De skulle betala tåg och hotell och jag var lyrics. Jag ringde mamma som inte var jätteglad iom att Aftonbladet inte hade utmålat mig i direkt positiva dager, vilket är anledningen till att hon fortfarande är anti kvällstidningar och media. Hon har med andra ord varit rätt skeptisk både mot när Expressen skrev om min livestream på julafton och när Agenda var här i februari.

I alla fall, efter ett tag och ett samtal med mamma senare började jag landa och något skavde i magen som jag inte riktigt visste vad. Nu är det ju inte jättemånga gånger som jag lyssnar på skavet i magen men 2008 gjorde jag tydligen det. Kvinnan som ringde från debatt klargjorde att det inte skulle vara något kritik mot mig utan den skulle Josefsson lägga mot Bella och jag skulle argumentera för farorna att romantisera alkohol och hur det kan gå.

Det var ju bara det att jag käkade en jävla massa piller och helt plötsligt inte bara ljuga för mina närmsta utan hela jävla Sverige. Jag var 19år och kände inte att jag hade tillräckligt för att argumentera mot hennes drickande. Det var för stort för att bara låta bekräftelsebehovet och hybrisen vinna. Nu var ju det här i början av mitt tablettmissbruk och jag ansåg det fortfarande bara vara läkemedel och inget jävla knark. Plus att jag inte knarkade på daglig basis, blivit fysiskt beroende eller haft min första avtändning, vilket väl är anledningen till att det ändå fanns  kvar en gnutta moral i mig. Sen försvann det i typ nio år men tur att det ändå kom tillbaka. 

Så, där hade ni något om mig så här på tisdagseftermiddagen som ni nog inte visste om. Jag sa till typ dagen innan det skulle sändas, alltså onsdagen att jag ångrat mig och när jag sen såg debatten vet jag att jag kände att jag var glad som tackade nej. Att jag inte riktigt kunde stå bakom allt som sades även om det såklart är fel att romantisera festliv som 17-åring i en blogg men tiotusentals läsare. 

(null)