Vad hände på min Instagram i helgen?

Godmorgon måndag!
Iom att jag har lite problem med att få flow i skrivandet just nu så fuskar jag lite genom att kopiera ett par av helgens Instagram-poster & instastorys iom att alla av er inte följer mig där (👉 Prisonbeauty)

I fredags pratade jag om Bitcoins:

(null)

(null)

(null)



I lördags färgade jag håret med hjälp av hela kroppen och matchade färg med ärr, jag skämtade om puder och var bitter pga en man  på Instagram samma dag hade kommit med det trötta argumentet att det faktiskt finns kvinnor som misshandlar också. Typ lika uttjatat som INTE ALLA MÄN!!! Är sjukligt trött på alla män som ska ta fokus från kvinnor i diskussioner när männen är mer än överrepresenterade som förövare. Ja, vi vet att det även finns psykopat-kvinnor men nu är det inte det vi pratar om. Det är som om många män tar det personligt för att de likt förövarna också är kukbärare. Älsk på de män som bara kan stå för att många män är svin och mansbebisar utan att försvara det manliga släktet genom att peka på den lilla procent med kvinnor som gör samma fel.

(null)

(null)

(null)


Och igår var jag hos mamma med den brutna foten och handlade, lagade mat och städade. Sen satte jag på nya säsongen av Orange is the new black och för första gången sen jag blev drogfri kände jag bara ett avsnitt till. Har ju haft problem med att orka koncentrera och fokusera på att kolla på serier och filmer. Allra mest amerikanska för då måste hjärnan användas ytterligare ett steg genom att översätta. Så pluspoäng för att jag kollade flera avsnitt på raken även om händerna hela tiden var tvungna att pyssla med något. Serier är ju väldigt förknippat med droger för mig då jag började knarka genom att ha många, långa myskvällar på mysiga droger med dåvarande pojkvän. Så nu tänker jag skapa nya serie-referenser utan knark plus att det är nice att komma ihåg det man sett.

(null)

(null)

(null)


Och så skrev jag ett par inlägg också: 

(null)

Ibland kan jag känna sådan genuin avundsjuka. Som när en ser ett nyförälskat tonårspar som är övertygade om att de kommer leva ett helt liv tillsammans, små egenheter är enbart gulliga & det syns utanpå hur intensiva känslorna känns inuti. Så går man 5m bakom, som en tant i deras ögon fastän man bara är 30år och tänker cyniska, bittra tankar om att någon kommer bli sårad, egenheterna kommer bli störningsmoment och när den nykära perioden lagt sig kommer de inte längre ligga tio gånger om dagen.

.


Precis så kan jag känna när jag betraktar människor som är i början av sitt knarkande. Innan det blivit ett beroende, när de bara blir lite bakis dagen efter och tror att det är att ha avtändning och säger att det inte alls var så farligt. När missbruket fortfarande är en rosaskimrande evighetslång festival och bara är mysigt, härligt och roligt. Innan några kännbara konsekvenser kommit och ingen förlorat jobb, skuldsatt sig, ljugit för familjen, förlorat hyreskontrakt, svikit vänner och sårar partner.

.


De flesta missbrukare söker ju hela tiden den där första perioden men man når den liksom aldrig trots att en ökar doser och byter substanser. Samma dag som jag muckat från fängelset och varit drogfri mina första 6månader på 8år köpte jag ett fentanylplåster så fort jag steg av bussen från Göteborg i Linköping. Jag hade bestämt mig samma dag dom jag ställde in mig, det var enda sättet att härda ut frihetsberövandet, att se fram emot återfallet. Jag hade sparat pengar av den lilla lönen på 13kr i timmen så jag skulle ha råd att ta mig själv till Nevereverland. Jag klistrade en 1x1cm stor bit plåster på folie och andades in den kemiska smaken med ett rosa sugrör, orolig över dosering efter så lång drogfrihet & förväntade mig det välbehagliga ruset. Och jag kände det, så intensivt att hela min värld snurrade. Eller inte. Jag kände inte i närheten vad jag fantiserat om i 153 dagar.

.


För så är det, de flesta fall av drogmissbruk slutar med beroende & misär. Där jag är nu Så när jag hör människor säga att de kan sluta när de vill men inte slutar för att de inte vill avundas jag naiviteten. Jag saknar känslan av att ha hittat livets elixir, för den känslan är övergående.



(null)

Jag vet inte vad som skadat mig mest. Att leva med en psykopat under fysiskt och psykiskt våld, bli fråntagen mina rättigheter på ett slutet kvinnofängelse, vara styrd av beroendet, leka katt-och-råtta-lek med rättsväsendet, behöva rätta mig efter regler som frivården och beroendeenheten satt upp eller att begränsas av ångest, depression, social fobi, ptsd, avtändning, påtändning, utmattning eller uppbränd hjärna. Antagligen en blandning av allt.

.


Jag vet bara att jag känner en surrealistisk frihetskänsla när jag ska välja dip-pulver. Jag ler lite när jag väljer Fresh Island och en tanke jag tänkt hundratals gånger senaste året tar ett varv inom mig. "Jag får göra som JAG vill". Det visade sig att Fresh Islsnd inte alls var god, inte i närheten av Tortilla som jag vanligen tar utan rent ut sagt rätt äcklig. Men det gör ingenting för jag känner en annan smak på tungan, självständighet och frihet. För att jag inte väljer den smak Simon bestämde att vi tycker om.

.


Tänk att en så liten sak kan ha så stor betydelse, nästa gång tänker jag prova ytterligare en smak. Jag ska gå igenom hela OLW och Estrellas jävla sortiment till dess att jag hittar den som ska komma att bli min favorit. Och den smaken kommer aldrig mer bli tortilla, för jag har aldrig tyckt om tortilla så jäkla mycket ändå. För jag får göra vad jag vill nu. Jag får göra det hur jag vill, när jag vill. För jag är fri nu. Så jag äter chips med rätt äcklig dip till kvällsmat och fylls av den bekanta känslan jag kände för exakt 1 årsen och för ganska exakt 14 årsen. Som om jag flyttat hemifrån och inte har någon som bestämmer över mig.

.


En dip en söndagkväll alltså, så betydelsefull ändå.



❤️❤️❤️❤️

Så mina vänner, det där hände på min Instagram i helgen. 

Substansfria kommentarer, Tinder-killar, podd-tips och andra screenshot från mobilen

 
Jag har så jävla mycket inom mig som behöver komma ut men inte ro nog att sätta ord på det. Vill skriva och förlora mig in i allt det jag älskar mes bloggandet men finner fingrarna som brukar dansa över tangentbordet är statliga och har inte alls samma rytm. Tänkte att vi istället kunde kolla vad jag printscreenat senaste tiden av anledningar jag inte alltid minns, 


I torsdags firade jag ju min trettonde månad utan knark och blev nyfiken på hur jag firade min allra första månad. Jag köpte en rosa Lexington-handduk när de där djävulska fyra första veckorna gått, idag är den lila pga missfärgning men lika fin ändå och representerar de tuffaste trettio dagarna i mitt liv. Jag dolde fortfarande min historia på sociala medier den 25:e juli 2017, firade med toast på caféet som jag sju månader senare skulle spela in med Agenda på och skrev så här på Instagram: 
De kommer oftare nu, de bra stunderna. Kanske sällan hela dagar men vem bryr sig om det när det åtminstone inte är hela dagar av det dåliga. Någon sa till mig i början av sommaren att lyckans fjäril landar på den som har tålamod att vänta. Tänker ofta på det. Försöker anamma tanken och ha tålamod. Vill ju så gärna att allt ska vara färdigt redan igår men livet är ju som bekant inte de stora händelserna utan de små däremellan. Precis som lycka är ett tillstånd är sinnearo min strävan.
Så jag yogar och powerwalkar. Pratar med de äldre gubbarna på tobaksaffären om livets alla små och stora frågar samt lunchar med den där bästa vännen som sett mina allra värsta sidor men ändå aldrig lämnat. Jag träffar mamma oftare än någonsin och pratar med min syster dagligen. Jag skrattar, gråter, skriver, målar, kysser, drömmer, pysslar, smeker, njuter och lever. Framförallt lever jag. Jag vet någonstans, eller nej jag känner från längst ner i magen, att den här sommar antagligen är mitt livs viktigaste. 

Så jag tar vara på de små stunderna och gör något av det liv jag håller på att kämpa mig tillbaka till. Jag tänker på vänskaper jag ska återuppta, är så tacksam för alla som hör av sig. Och jag ska. Innan jag förlorar dem helt. Jag ska, men ibland är det lite svårare för hue umgås man när man ännu inte känner sig själv? Vem är hah idag när jag inte är samma Cecilia som du kände för tio årsen, fem årsen och ibland inte ens samma Cecilia som i början av detta år? Och vem är du? Vem är han, hon, hen, dem, vi, ni? 

Men livet har gett mig en andra chans och fan heller att jag kommer slänga iväg den. Fan heller. Så jag äter toast med chevre, honung och valnötter, småpratar med ägarinnan och tänker att det här är charmen med att bo i en mindre stad. Det blir lite personligare, lite intimare och bra mycket mysigare än de större städerna. Jag tror att jag har hittat hem till slut, efter alla år av farande. Tänk att livet kanske ordnar upp sig till slut ändå?

De tio tidigare åren såg jag ut såhär 👆 så här års, men i olika utformningar. Ja, påtänd alltså. 2016 med Simon på ett tivoli och jag skulle i dagarna slå ut båda framtänderna i ett epilepsianfall.


(null)

Skrev till bästis imorse om troll som är tillbaka och skriver substansfria kommentarer här i bloggen + lyckas göra hönor av mikroskopiska delar av en fjäder. Ändå imponerande att kunna vrida på saker till sin förbannelse. Printscreenade och skickade till mamma för orkade inte skriva om. Och kontentan är densamma: det här är min blogg och jag bestämmer vilka kommentarer jag villl tillåta. Punkt. Vill jag raderar elaka, bittra, irrelevanta kommentarer från människor som gör allt i sin makt för att missförstå, ja då raderar jag dem. Svårare än så är det inte. Det är ingen mänsklig rättighet att få kommentera i min blogg och om det får kommentarskrivaren att tycka att jag inte är transperant eller öppen om mitt missbruk då? Ja, men tyck det då. Din åsikt slutade vara viktig i samma sekund som du var elak. 

Och transperans innebär inte att jag måste skriva om prick allt i mitt liv. Att jag har gränser för vad jag delar med mig av innebär inte att jag inte är öppen kring mitt missbruk. Det blir så fel när folk ska använda ord de inte förstår innebörden utav. Jag har ingen skyldighet att dela med mig av precis  allt heller för den delen?  


Blir ju bra mycket varmare i bröstet av att få DM som detta, printscreenar typ allt fint ni skriver för vill spara i all evighet + skickar till mamma. Känns så overkligt att det är riktiga människor som skriver såhär? Om lilla mig? Som ba’ sitter runt om i Mjölby och skriver ner tankar i mobilen?


Det positiva med mina brutala svettningar är ju att det på håll och på bild ser ut som jag har sånt jävla gloooow i ansiktet,


Jag har också googlat på hur man gör egen vätskeersättning, salt och socker är ju också viktigt!


Tycker det här är komiskt med tanke på att jag har noll matchningar på Tinder sen jag var tvungen att göra nytt konto i samband med att jag avaktiverade min Facebook för typ 1,5 månad sen. Tror nämligen inte det här är sant utan det är Tinders marknadsföringsstrategi.


Tycker ni ska lyssna på senaste avsnittet av Psykopatpodden där de pratar om kvinnojourer och vilken hjälp som finns att få samt skillnaden mellan ideella och kommunägda kvinnojourer. 


(null)
Tycker kontot svenskasmc på Instagram postade en sådan pricksäker bild. Ett tips för er med suicidala tankar, Svenskasmc är nämligen Svenska självmordschatten.  


Typiskt kränkt man som beter sig som en tonåring när en kvinna inte är intresserad hehe. För ingen vuxen människa säger väl "Ta dig någonstans" och sen blockerar mig, för att jag inte är intresserad? Jag är alltså orange och han grå. 


Det finns mycket roligt att hitta på dejtingappar, typ 34-åriga män som inleder med Tjabba tjena mittbena.

Nu blev det ju faktiskt ett helt inlägg trots skrivkramp. Jag ska alldeles strax bege mig till Boxholm för att hjälpa mamma. Tycker det är lite komiskt att hon som 70-åring med med bruten fot är mer aktiv än mig i värmen. Här om dagen häll hon på att yoga "’men jag gör ju övningar som inte belastar foten" och då hade det inte ens gått en vecka sen hon opererade.  Utöver det lovar de 80% chans (ej risk långre) för regn och jag hoppas, hoppas, hoppas det stämmer. 

Annars går helgen ut på samma sak som de föregående helgerna: att inte knarka. Tänker fortfarande på det lite för ofta, romantiserar lite för mycket och minns verkligheten lite för sällan.  Är egentligen sugen på att göra ngt, typ ut och dansa, men vi får se var det slutar.

Hoppas ni har en bra lördag ❤️
(Just det, är extremt röksugen fortfarande pga att jag snyltade cigg av kollegor här om dagen. Annars håller jag mig till el-ciggen och har köpt ett ciggpaket senare tio dagarna 💪)


Hur mitt liv såg ut på Instagram 2013, del 1

Iom att många av er gillade inlägget där jag berättade sanningen bakom ett gäng gamla Instagram-bilder från 2012 på märkesgrejor, konsumtion, låtsasliv, designprylar, husrenovering, kärlek, framgångsrikt företag och allt annat jag skrek ut för att ingen skulle komma innanför och upptäcka baksidan innehållande missbruk, drogförsäljning och dubbelliv. Tänkte jag att vi skulle fortsätta kolla hur första halvåret av 2013 såg ut. 

Inlägget om hur jag utåt sett levde 2012 hittar ni HÄR (👈 länk).


9 december 2012 #cantwaitfor2013. Om du bara visste hur mycket som skulle gå åt helvete.
Kort fakta om första halvåret under 2013: Jag levde fortfarande dubbelliv deluxe men umgänget började mer och mer bytas ut mot andra missbrukare. Jag sålde fortfarande mestadels droger online men hade även börjat sälja IRL så bekantskapskretsen innehållande andra missbrukare växte såklart. Än så länge drev jag mitt företag som vanligt, visste inte om att polisen fått nys om mig och därför lyssnade av telefon och hade span, Fredrik hade fortfarande kvar sitt Svensson-jobb och jag hade ännu inte provat fentanyl för första gången, men sålde det sen något år tillbaka. Var tredje vecka hämtade vi narkotikaklassade läkemedel för tiotusentals kronor hos en cancersjuk man och lika ofta importerade vi stora mängder narkotikaklassade piller från Tyskland som skickades till olika målvakter innan de nådde oss. 






Jag vet inte om någon kan tyda texten jag skrev, hög på diverse substanser, under natten till 8:e mars, ville göra någon metafor mellan Fredriks ständiga huvudvärk och porslinparets trasiga huvud. När detta inlägg skrevs trodde jag att jag skulle hämta ett hekto amfetamin kommande dag och på lördagen poppa Extacy med Simon och hans dåvarande tjej. Det var ju så vi lärde känna varann, Simon började köpa droger av mig och Fredrik som gjorde att vi knarkade ihop ibland. Har nog aldrig bloggat om hur jag gick från Fredrik till Simon, ska göra det. Det blev såklart inget av den extacy-planeringen pga polisen tog de blå spökena (alltså extazyn) och jag spenderade helgen på arresten i Linköping. 
I mars 2013 tyckte jag nämligen att det var en bra idé att gå från att enbart sälja narkotikaklassade läkemedel ("ej riktiga droger") till att "bara en gång" sälja "riktiga droger" iform av ett hekto amfetamin. Fredagen den 8:e mars hade det gått en vecka sen affären skulle blivit av och jag hade hela veckan haft världens sämsta magkänslan. Ja, redan 2013 bestämde jag mig för att aldrig mer strunta i magkänslan, tog bara fem år att göra slag i saken. Jag var iaf bestämd med att om det inte blir av på fredagen så drar vi oss ur och såklart blev affären då av på fredagen. Jag satt kvar i bilen medan Fredrik hämtade amfetaminet då jag var less på paret vi skulle hämta hos. Först ett dygn senare fick jag reda på var vita volvos och en vit skåpbil hade stått under tiden och hur de betraktade mig genom kameralinser. 

När vi körde in på uppfarten, jag med ett hekto amfetamin i väskan, till huset utbrast nämligen Fredrik "Helvete, snuten!" . Det stormade civila och uniformerade poliser med dragna vapen och jag fick vara med om min första husrannsakan plus fick spendera helgen på arresten. När vi kom hem på måndagen (efter att ha hämtat hundarna på hundpensionat för flera tusen pga inte ville ringa vår familj) kom mamma och ex-svärmor på spontanbesök med allvarliga och oroliga miner. Hela helgen hade jag frågat min advokat om det stått något i tidningen och han svarade nekande, på måndag kom det och det stämde in så mycket på oss att våra mödrar reagerade. De visste ingenting om vårt dubbelliv men vi hade börjat hålla dem på en armlängds avstånd, ställde ständigt in middagar och att träffas, pratade sällan i telefon etc. Eller sanningen är att Fredriks mamma reagerade men min mamma ville inte tro att det Fredriks mamma anade var sant, först 1,5år senare erkände vi

  • Dagboksanteckningar från när jag släpptes från arresten finns HÄR (står Gefle dagblad pga att jag ville va anonym i början av bloggandet). 
  • Random Facebook-uppdateringar från den tiden har jag bloggat om HÄR
  • Dagen (8 mars) jag åkte fast första gången har jag skrivit om bl.a HÄR

Att vi tapetserade en vardagsrumsvägg i svart är kanske inget jag skulle gjort idag, för er som följt bloggen vet ni att amstaffen Winston inte lever idag pga att han blev omhändertagen av polisen i början av 2017. Exet hamnade på psyket efter att män i västar med gängemblem på tömt huset och torterar honom och polisen tog då hundarna. Trots att jag står som ägare på den andra (rottisen Lexi) fick jag inget veta förrän dagen efter Winston avlivades och Lexi fosterhemsplacerades. Ån idag vägrar polisen säga var Lexi är, sekretessbelagt trots att jag fortfarande är registrerad som ägare. Jag skriver inte så mycket om det pga har sånt fruktansvärt dåligt samvete över att jag lyssnade på Simon när han inte ville att jag skulle ha delad vårdnad om hundarna och att jag inte kunde träffa dem så ofta hos Fredrik pga då älskade jag inte Simon. 
Jag började iaf 2013 med att skryta om att vi köpt en assnygg matta från Svanefors, sanningen var att vi fått den av exets mamma som jobbade med bl.a tyger.


Konsumtionshetsen och märkes-skrytet fortsatte såklart. Georg Jensen ljusstakarna uppe till höger och döskalleljusstakarna från Kosta Boda nere till vänster fick vi som betalning för droger. Hunter-stövlarna minns jag inte ens om jag köpte eller bara la ut på Instagram för skryt. Vi var iaf och tittade på dem när vi samtidigt köpte hundfoder, timmarna innan vi hämtade amfetaminet. 


Precis som 2012 skyllde jag alla vakna nätter på att jag va "tvungen" att jobba. Sen att halva tiden gick åt att jobba med drogförsäljning och drogbutiken nämndes såklart inte. En vanlig vardag såg ofta ut så att jag sov till lunch, började dagen med att svälja morfin och sen ha två timmars startsträcka innan jag kom igång för dagen och då vad tvungen att stressa för att hinna packa alla paket (både innehållande droger och grejor från vanliga butiken) som behövde postas innan 18:00. Sen var jag vaken  till tidig morgon och höll nästan uteslutande på med just butiken och drogförsäljningen. Jag kände mig som Queen of the world som fick det bästa ur två helt olika världar. 


29 april 2013: För betraktaren en helt vanlig bild, för mig en pik till tjejen i det par som förmedlade amfetamin-försäljar-kontakten då hon golade ner flera av de inblandade. Detta par var våra "vänner" och de försökte med samma sak som mig och Fredrik. Jag tog nämligen på mig allt i hopp om att Fredrik som hade Svensson-jobb skulle kunna ha kvar det och således också huset inklusive bolån. Till skillnad från mig och Fredrik, där jag fick 8 månaders fängelse och han 7 månader (jag fick en månad extra pga en hembränningsapparat) så lyckades dem och det var bara hon som blev dömd. 


Vi åkte ofta med hundarna till olika platser för att leka, aktivera och busa. Den 16 maj blev det dock lite annorlunda och jag började förstå hur ofta polisen hade span på oss. Vi hade varit i Mjölby (vi hade hus mellan Skänninge och Mjölby på den tiden) och från Mjölby till vårt hus gick en mils lång grusväg. En civil bil åker bakom vilket vi inte tänker på förrän något blått blinkar till inne i bilen och chauffören blinkar med helljusen. 2013 hade jag inte mycket mer erfarenhet av poliser än vad jag sett på TV och trodde aldrig poliser åkte själva.

Ut kom en man som visade polisbricka och ville att jag skulle blåsa alkotest. Mitt ute i ingenstans, han ensam i en civil polisbil och vi började inse vad det innebar att ha span. Det där fortsatte under hela 2013, vi hade rättegång nästan exakt ett år senare och då hade några fler småbrott tillkommit. Vi hade hunnit ha ett par husrannsakningar, lärde oss att gömma droger och pengar bättre och blev stoppade på alla möjliga platser av civilia poliser som bara ville att vi skulle blåsa. Jag tror de gör så för att visa att de har koll, jag har ju ingen aning om hur mycket span de hade som jag inte märkte av och då mycket av det jag pysslade med skedde på nätet kunde de ju inte upptäcka så mycket genom att ha just span. Men de kunde följa efter oss på ett synligt sätt, sen parkera 50 meter ifrån en bensinmack när vi skulle tanka och sen bara stå med fronten vänd mot oss. Det är så absurt när jag tänker på det i efterhand, vi stod liksom på olika ställen kring Mjölby/Linköping och bara kollade på varann.

Det var även så jag åkte dit för drograttfylla, ett par dagar efter midsommar stannade de oss för sedvanligt alko-blås men fick denna gång för sig att jag såg påtänd ut (de får ju inte ta urinprov på det om de inte misstänker). Jag som hade tagit kokain under midsommar visade såklart positiv på bl.a det och fick drograttfylla. Nu måste ju jag vara fri från epilepsi-anfall i tre år innan jag får börja ta körkort igen men pga drograttfyllan kommer jag också behöva lämna dyra lever-, blod- och urinprov som påvisar min drogfrihet. 

Jag inser att jag inte hade så mycket bilder från första halvåret av 2013. Säkerligen pga att det var då det på riktigt började gå utför. Att åka dit första gången är ju en rätt stor grej men jag trodde aldrig att jag som förstagångs-förbrytare skulle få fängelse på en relativt liten mängd amfetamin. Under husrannsakan hittade de ju lite mer piller, långt ifrån allt utan jag tog sonika fram de saker som innehöll spårbara ämnen (typ mdma i extacy, cannabis och amfetamin i adhd-medicin). Jag skriver ju av förklarliga skäl inte så detaljerat om min kriminalitet, jag drömmer ju om att skriva böcker så när tiden är gjord får väl livet som kvinnlig drogförsäljare komma i bokformat hehe. 

Fortsättningen av 2013 finns det lite fler bilder ifrån, men det får komma i ett eget inlägg. Det är jävligt tråkigt att följa hur mitt liv liksom haft alla förutsättningar men successivt förgör jag mig själv. Ibland får jag frågan när jag mått som bäst och jag svarar alltid 2009-2011. Då hade vi köpt huset och renoverat, jag startade företag, vi köpte hund, vi hade middagar, ordnade fester och maskerader, hade bra umgänge med både familj och drogfria vänner, förlovade oss och blev gravida (senare missfall i v.13 ej pga droger). Drogerna fanns ju där hela tiden och likaså kriminaliteten, men iom att jag inte börjat få konsekvenser än tyckte jag att det var helt underbart att få det bästa av två världar. Jag har alltid varit kicksökare, velat vidare, känt mig rastlös och dragits till det som är spännande. I och med att livet inte börjat gå åt helvete fick jag tillräckligt mycket spänning samtidigt som jag hade ett normalt liv. Det går ju alltid åt helvete om man ger sig in i kriminalitet och droger, men jag tyckte mig leva mitt drömliv mellan 2009-2011/2013.

Alltså är det här svintråkigt för er att läsa? Jag har ju förundersökningar, mina förhör hos polisen och rättegångar att dela med mig av också. Om ni vill se vad jag sa till polisen och tingsrätten och hovrätten och alla former av rättsväsende som jag har varit inblandad i. Det är ju ingenting jag är stolt över såklart men jag vill inte totalt romantisera bilden av drogförsäljning utan att visa konsekvenserna. Jag vet ingen som levt i den världen och inte fått konsekvenser, jo en men han är fan undantaget som bekräftar regeln. 

Ni kan väl trycka på hjärtat här nedanför om ni tycker sånt här är intressant att läsa om? 👇❤️😆