Att acceptera sin kriminella historia

Nu hörni har jag tänkt lite (inväntar applåder från er som förvånat ställer er upp och sakta klappar igång en våg av applåder som liksom sprider sig över publikhavet för att det är så ovanligt att jag tänker, analyserar och reflekterar. Ni är med andra ord med om något unik iom detta inlägg) (har också cirka noll bilder just nu så då får man hanka sig fram från sånt som legat uppe på instastory) (heter Prisonbeauty på Instagram om någon missat, har även gått emot mitt löfte till mig själv och min terapeut att va sjukskriven när jag är sjukskriven genom att starta ett annat Instagramkonto diy.prisonbeauty där jag lägger upp allt pyssligt DIY) (orkade inte fastna i att hitta det perfekta namnet så får bli det så länge).
Sidospår...
Jag har ju svårt att deala med kriminella Cecilia, tycker att trots beroendesjukdom som förgiftat alla mina handlingar är drogförsäljningen så mycket värre att jag liksom måste ta ansvar för vilken hemsk person jag varit (aka självplågeri). Men så tänker jag på det där som hände i helgen. Att jag satte ner foten och ba’ "Nej! Jag skiter i vem som är skyldig mig pengar och jag är inte intresserad av att någon ska driva in dem" och sen blockade personen när jag kände att det blev för mycket snurr i huvudet.
För jag känner så genuint att jag inte är den personen, pengar (för övrigt skitiga pengar) är inte så pass viktigt att jag vill veta något om icke-civiliserade sätt att få in dem. För jag vill inte få in dem. Och att jag hellre lever snäppet över en kyrkråtta än att helt plötsligt ha en fot i den världen igen. Alltså.. jag prioriterar mig själv och mitt mående framför allt annat och kan se med andra ögon på dem som är skyldiga pengar. För det första får man alltid skylla sig själv om man kritar ut droger till en beroendesjuk människa. Det är till en desperat människa som säkerligen redan bytt in familjens alla prylar som är av värde och sista förutmjukelsen är att krita. 
Jag var alltid för snäll med sånt, tyckte synd om de som hade avtändning och därför finns det ju också en lång lista med personer som är skyldig mig rätt mycket ä. Men det här måste ju ändå betyda något. Att jag inte är den känslokalla, pengakåta, kriminella Cecilia som jag var med droger i kroppen och kanske kan jag också förhålla mig till det på ett annat sätt nu? Kanske kan jag se att missbrukets symptom är individuella och att för vissa med entreprenörstänk är drogförsäljning ett symptom av min form av missbruk. För det handlade ju om så mycket mer än snabba cash, jag var ju lika hög på att vara den personen som jag var på droger.
Just därför är också kriminallitet så komplext, det är aldrig svart eller vitt och i ärlighetens namn blev jag ju lika sporrad av makt, bekräftelse, respekt, att bli någon, få ett namn, lura rättsväsendet etc. Inte jättecharmig egenskaper men samtidigt inga egenskaper jag har idag. Eller jo, någonstans finns dem men de är så liten procent av hela mig. För ibland hugger det ju till i bröstet och jag saknar att va den personen och leva det livet. Ja, innan det kraschade och jag förlorade allt givetvis. De där första åren när jag var nykär i F, livet, knarket och drogförsäljningen. 
Det började ju med Tysklandsresor, hembränning och alkoholförsäljning men det var så mycket mer arbete och mindre förtjänst än drogerna. En dag sattes jag i kontakt med någon som tillverkade egna piller och som introducerade mig för Darknet, den anonyma delen av Internet. En helt ny värld öppnade sig och jag som alltid haft ett stort intresse för datorer, teknik och den virtuella världen föll direkt. Vi satt i timmar i sträck i flera dagar, medan han visade mig Silkroad, lärde mig att använda VPN-tunnlar för att ha anonym IP-adresser, vilka mailadresser & forum en skulle använda och hur beställningen gick till. Han var en helt vanlig snubbe med stort intresse för kemi och teknik men som aldrig levt i missbruk och kriminalitet. Jag var i början av allt och hans väg ut till kunderna.
Tyvärr sket sig det där fort, han började göra sina piller svagare efter typ tredje batchen och sånt märker en ju rätt fort. Så vårt samarbete avslutades men jag hade hittat en helt ny värld och spenderade varenda natt med att lära mig, leta försäljare från utlandet och bygga upp ett namn på Internet. Jag ser tillbaka på det typ som Steve Jobs byggde upp Apple, alltså en aning mer grandiost än det var och med en portion hybris på det. Jag har aldrig fått någon att förstå den eufori jag kände av att lära mig den världen och bli någon i den. Jag var hög på känslan och drogerna hjälpte mig att kunna bli den jag var tvungen att va. Jo, en person har förstått det men han är fortfarande aktiv i sitt. 
För sanningen är ju fortfarande att jag inte skulle klara av att göra allt det där om jag inte var avstängd av droger. Jag är för känslig, bryr mig för mycket, aningens mycket empati och tar för mycket ansvar för andras mående. Sån går inte att va om man ska driva in pengar, sitta med män i skottsäkra västar eller deala med gängmedlemmar. 
Så kanske är det så enkelt? Utan droger kan jag inte vara den personen jag byggde upp och efter droger har jag en annan konsekvensanalys, impulskontroll och kan se ur ett större perspektiv? Jag vet inte varför jag alltid varit så rädd att "lägga över ansvaret på drogerna". Kanske för att jag själv inte står ut med människor som aldrig tar ansvar, alltid är klädd i offerkofta och allt är alla andras fel. Sådär som ju är ett vanligt symptom i missbruk. Ingenting är mitt fel utan det är alla andras. Noll självinsikt.
Och det där som egentligen är jag lyste nog igenom min kriminella personia. Det var väl därför jag kritade ut mycket och tyckte synd om, gjorde försäljningen gullig genom att dekorera zipbags och skicka i rosa mailingbags. Inte ville titta om någon snortade, inte lät någon titta när jag snortade men tvingade alla att ändå använda rosaprickiga sugrör när de snortade. Jag har alltid proppat kroppen full av piller när jag snattat, drivit in pengar och mött nya köpare. Hemma framför datorn var en sak, det tog ett tag innan jag började irl och då blev det liksom en låtsasvärld online medan vi levde på som vanligt med husköp, företaget och Svenssonliv irl. Jag klarade det liksom inte annars. Hade en del principer som Simon hatade, vägrade att sälja till någon som aldrig provat knark eller var under 20 och mår fortfarande dåligt över att jag vid ett tillfälle sålde till en 19-åring. 
Allt det där kanske är bevis på att riktiga Cecilia lös igenom? Att jag hela tiden var tvungen att knarka mer för att inte jag inte kunde betrakta mitt nya jag i spegeln och att jag alltid raljerade över männen som betedde sig som grova brottslingar gör, för jag hade så svårt att känna att de var en del i mitt liv? Jag tyckte det var absurt när köpare hade skottsäkra västar första gången de skulle träffa mig och min sambo irl och göra stora affärer, men reflekterade aldrig över att de hade det för de var vana vid den världen. Och kanske ser jag tillbaka på den tiden som en wannabe-gangster-b-film för att jag inte kan acceptera att det var på riktigt. Det var ingen som spelade farlig men jag var/är tvungen att se på det så för att jag inte kan se mig själv normalisera det till vardag? Och allt med polis och fängelse känns inte på riktigt för att jag inte passar in i det?
Jag är ju inte uppväxt i det klimatatet, det blev ju först vardag som 20-åring och därför kan jag kanske inte acceptera allvaret i det? För när jag tänker tillbaka på mig i olika situationer tänker jag ju mig som drogfri och då passar jag inte in och i klichéartat försvarsmekanism-manér förminskar och raljerar jag för att det inte var jag på riktigt som levde det livet? Det var påtända Cecilia och påtända Cecilia var tvungen att va påtänd för att klara av det och drogfria Cecilia kan inte relatera till det. För hela jag, mitt tankesätt och mina handlingar hade en mur av droger runt sig som gjorde att känslor försvann. 
För när känslor försvinner är det ju lätt att bara fokusera på ytliga saker som pengar, materiell lycka, konsumtion, status och makt. Det spelar ingen roll om en förstör familjer, ekonomier och relationer för med avstängda känslor är ingenting mitt fel utan de får skylla sig själva som missbrukar och hade jag inte sålt hade någon annan gjort det. Så många ursäkter och rättfärdiganden som slutade hålla i samma stund mitt knark dödade en annan människa.
Jag vet inte om de inlägg jag tycker känns flummigast blir de ärligaste. Det är ju såhär det blir när tummen springer över tangenterna och skriver fel gång på gång för den har så bråttom att få ut det som mitt undermedvetna vill säga.
Jag vet inte, men kanske är det här början på någon form av acceptans för vem jag var med droger i kroppen och distansen mellan henne och mig. Kanske börjar jag inse att det inte handlar om att skylla på droger utan bara förstå att ens handlingar inte är ens sanna handlingar med droger som stängt av allt som är ens riktiga jag? 


Att skilja på mig och min beroendesjukdom

Ovanstående citat är från Mikael Persbrandts självbiografi, japp jag har bestämt mig för att försöka ta upp läsningen igen. Saknar så enormt att stänga in mig i böckernas väg, en av konsekvenserna från mitt missbruk är ju att jag tappat förmågan att läsa. Jag hittar inte lugnet, har svårt att koncentrera mig, tappar bort mig och glömmer bort vad jag nyas läste. Något som är enormt frustrerande med tanke på att läsningen så länge varit så stor del av mitt liv. Min läkare har rekommenderat att börja mer lättare böcker á la Astrid Lindgren för att liksom lära hjärnan läsa. Men jag har svårt för det och ger Persbrandt en chans, överlag är det svårt att deala med hur beroendesjukdomen är en kognitiv funktionsnedsättning och hur väl jag märker hur jag knarkat sönder min hjärna.
Det är alltid så mycket igenkänning i att läsa andra beroendesjuka människors känslor och tankar, många av oss som hittar gemenskapen i missbruk har ju länge levt med känslan av att aldrig passa in, alltid vara lite utanför även om det inte nödvändigtvis varit så. Jag tror att jag utåt sett verkar vara någon som är i centrum av människor, tar plats, en i gänget och alltid haft stor bekant- och vänskapskrets. Men det har alltid varit en fasad, en skev självbild och aldrig känt mig självklar för andra så som de antagligen sett mig som självklar. 




Den här morgonen började ändå bra, har mycket sorg i mig just nu men det är ändå en lugnare känsla än allt det intensivt smärtsamma som har varit senaste veckorna. Inte så att det är en trygghet i sorgen men lättare att acceptera dov sorg än intensiv panik. Men den där känslan försvann nyss. Jag har precis blockat en person som betyder otroligt mycket för mig men som jag inte kan hantera i det tillstånd jag är nu. Det är alltid ett svårt beslut att behöva sätta sig själv först men ändå mer självklart än innan. 
Jag är ofantligt jävla trött på att bära allt ansvar för någon annans handling, orkar inte med när människor tar på sig offerkoftor och försöker få mig att få dåligt samvete utan att de ser sin eget ansvar i det som händer. Precis som någon med ex. ADHD eller bipolär inte är sina diagnoser är inte jag min beroendesjukdom. Jag har länge haft svårt att "skylla mina handlingar som aktiv missbrukare på droger" men jag börjar inse att jag inte skyller på drogerna i sig. Jag kan skilja på min syster och hennes psykiska sjukdomar, lägger inget ansvar alls på henne som person när hon är i skov där sjukdomen tar över och blir allt annat än sig själv. Jag har inte lika lätt att göra så med mig själv, det känns som om jag då inte tar ansvaret.
Jag kommer precis från min terapeut och försöker ta med mig hennes förklaring på beroendesjukdomen. Att precis som en person med depression, anti-social personloghetsstörning eller någon bokstavskombination inte är sig själv när sjukdomen tar över och får utlopp för sina symptom har min beroendesjukdom påverkat vem jag varit i missbruket. Jag vet ju att det är sant men är ju rätt duktig på självplågeri och vill därför lägga allt ansvar för mina handlingar på mig själv trots att jag aldrig skulle göra dem utan droger i kroppen. Kanske är det enda sättet att kunna förlåta sig? Inse och acceptera att beroendet gjorde att jag blev en person som inte är jag.
Och det vill jag väl förmedla till alla ni som har någon beroendesjuk närstående, att det aldrig handlar om kärleken mellan dig och hen utan att hen är sjuk och inte är sig själv. Men jag känner att det kräver ett eget inlägg.
Fan, vad jobbigt det är när en behöver skriva av sig men så involverar det en annan person så ksn man inte skriva det man behöver skriva. Vissa personer är ju svårare än andra att ta avstånd pga det finns äkta relationer bakom drogerna. Men så måste man för att det bara drar igång massa skit inom en själv att hela tiden påminnas om det liv en försöker komma ifrån. 
Jag har gjort flera aktiva val, som att bryta kontakten med aktiva missbrukare och strunta i alla gamla knarkskulder föt det skulle innebära att jag blir tvungen att involvera mig i den världen igen och jag klarar inte av att ha en fot i varje. Även om jag vet att det bl.a skulle betala CSN-skulder på 40.000kr som skulle ge mig möjligheten att få ta nya lån och börja studera måste jag strunta i det för att inte återfalla i det livet. Bortsett från att missbrukare ändå inte har pengar att betala med är inte jag personen som skulle kunna driva in pengar på det känslolösa sätt jag gjorde med droger i kroppen. Då när kriminaliteten var normaliserad, när det enda som spelade roll var att jag skulle få mina pengar, hade noll kunskap om beroende som sjukdom och struntade i att hembesök och hot innebar rädsla och oro även för missbrukarens familj och vänner. Idag skulle jag inte kunna ta grejor från ett hem där partner och barn bor som inte bett om att ha en familjemedlem som döljer sin beroendesjukdom. Jag är inte så empatilös utan droger. Och idag är pengar sekundärt. Jag är inte den personen och låter ingen bitterhet ta över mig för att folk är skyldig mig massa pengar. Det är inte viktigt plus att skammen i att jag gjorde det möjligt för dem att mata sin sjukdom med droger är större än behovet av pengar. 

Jag lever hellre fattigt än att riskera allt det jag byggt upp som drogfri  eller gå tillbaka till den person jag var som kriminell. För pengar är ingenting värt i jämförelse med det liv jag har idag. Det finns inga pengar i hela världen som skulle få mig att riskera dit jag kommit idag. Såklart skulle min vardag underlättas om jag inte behövde vända på varje krona, sova i en nerliggen säng som ger ryggont, välja mellan frukt eller grönsaker och inte kunna unna mig något. 
Men fan vad jag hatar när någon från mitt gamla liv försöket dra in mig i det igen. Jag har i fyra års tid bärt allt ansvar för andras handlingar. Störst är skulden för när jag lämnade F, jag gjorde det på ett dåligt sätt genom att en dag bara behövde fly. Typ alla våra gemensamma vänner och hans familj skyllde vår gemensamma nedgång på mig och jag gjorde deras ansvarsläggande till mitt eget. Ingen lyssnade på att jag gjorde det för att jag helt plötsligt insåg hur mitt liv var på botten och att jag nog inte skulle överleva om jag inte tog ett drastiskt beslut och en dag bara dra. Simon var den som fick mig att göra det och det är väl det bästa man kanske honom, även om förhållandet med honom blev sämre på många sätt så var det han som fick mig att förstå hur mycket jag förlorat och han som fick mig att förstå att jag var beroende. 
Nu har jag burit den skulden i fyra år, som om mitt tidigare ex var offer och jag förövare trots att vi var exakt lika involverade båda två. Problemet i sig var väl att många utifrån såg mig som den tuffa, elaka och han den snälla, oskyldiga. Så var det inte i varken kriminaliteten eller vårt förhållande men det visste ju inte hans familj och våra vänner. Många tror än idag att all skuld ligger hos mig, att jag var den som drog ner honom trots att jag inte gjort något kriminellt eller gjort annat än provat cannabis några gånger innan vi träffades. Till skillnad från honom.
Och jag är så förbannat jävla trött på att bära massa ansvar som inte är mitt att bära själv. Nu är jag nära på att skriva massa saker i affekt så ska sluta. Men i helgen gjorde jag någo jag är stolt över. Jag sa ifrån, satte gränser och ner med foten för hur jag inte vill veta eller vara en del av mitt gamla liv för då kommer jag aldrig kunna lämna det bakom mig. Sen att det resulterade i svar som nu gör att jag satt mig på yogamattan och ska försöka meditera bort ångesten är väl något annat. Nu har jag blockerat hen och hur svårt det än va pga hens betydelse var jag tvungen för att jag har så mycket med mig själv.

 Edit: Jag la mig på yogamattan i en halvtimme och nu är allt det som nyss va så jobbigt borta. För att jag tack vare en guidad meditation kunde fokusera på min andning, på vad jag behöver göra för att må bra, acceptera att jag måste fokusera på mitt mående nu och utan att värdera känslorna (som nyss gjorde mig så arg och ledsen). Ska försöka skriva ihop lite inlägg om yoga och meditation (många önskningar från insta-följare om det), för det är så otroligt mäktigt. Ofta blir jag tårögd när jag avslutar meditation, helt enkelt för att det är så häftigt att jag kan få mig själv att må så. Och 5-15 minuter om dagen räcker gott och väl räcka. 

Vem jag var som drogimportör & försäljare.

(null)

Det som slår mig är hur svårt jag har till att relatera till den kvinnan jag var i kriminaliteten. Att det så snabbt blev normaliserat med avlyssnade telefoner, civilspanande, husrannsakningar, stoppade i bilen på oklara grunder och katt-och-råtta-lekar med polisen. Men ännu mer vem jag var, hur jag tog ett annat namn och liksom indoktrinerades att bli den personen för att till slut tappa mig själv helt. 
Droger gör ju mycket med en människa och jag hade inte klarat av att upprätthålla drogförsäljningen utan eget knark i kroppen. Mitt riktiga jag är ju den jag visar i bloggen men det är så långt ifrån vem jag var då. Vem kriminella Cecilia var är inte jag. Eller är inte längre jag? Eller är inte jag utan droger i kroppen? Att ha drivit in pengar, mött män i skottsäkra västar för att de inte vetat vilka jag och min sambo är, gängmedlemmar, vapen, anabolapumpade "livvakter" (?) ståendes där en tog emot drogerna och en gav pengarna medan en tredje man satt i mitten och inte tog i någonting alls fastän det var med honom jag gjorde affären. Män som stått utanför min dörr när jag varit ensam hemma och försökte komma in för att komma åt droger, män runt om i Sverige som sålt vidare det vi importerat, män som suttit hemma i medelklassområden och tillverkat egna piller för mig att sälja vidare och så olika, erkända företagsledare runt om i staden där jag bor som för att minska jobbstressen köpt piller. Men igen. indrivning av pengar? Alltså vem var jag? Det känns återigen som en wannabe-snabba cash film. "Hej, jag låtsades va kriminell några år men det var bara fejk".

Jag tycker allt det där känns så fjantigt, brukar ofta raljera över hur männen (alltid män, frustrerade, trasiga män som sökt gemenskap och något att laga själen med) och jag betedde oss och förminska allvaret i alla situationer. Jag skäms över hur jag varit en del av det just för att det känns wannabe-gangster och så långt ifrån vem jag egentligen är. Eller det känns så för oavsett vad jag känner och hur mycket knark jag haft i kroppen är det ingen annan äm jag som begått handlingarna. Därför pratar jag inte så mycket om det, helt enkelt för att det känns töntigt att ha varit en del av det. Men i ärlighetens namn tror jag mitt sarkastiska tonfall när jag pratar om det, mitt raljerande och förminskande har varit ett sätt att hålla det på distans. Inte erkänna för mig själv vilket typ av liv jag levt, för hela tiden har jag den där känslan av att det inte var jag, inte passade in och framförallt inte var jag som hade rollen som drogimportör. Jag passade aldrig in och blev därför den identitet jag skapat mig online, kanske för att klara av att göra det? Jag önskar att jag kunde skriva mer om det, men måste vänta så det kommer säkert en bok om det till slut. 
Men jag har allra svårast för att acceptera den Cecilia, lättare att inse missbrukaren Cecilia som utvecklade en beroendesjukdom och därför betedde sig sådär. Kriminella Cecilia var någon annan, hon hade ett annat namn och en annan personia. Första gången Simon fick se mig gå från vanliga Cecilia till business-drogförsäljande Cecilia beskrev han det som om jag också blev en annan person. Läste av knarkfester för att se vem som styrde. Satt och pratade lågmält med han i rummet som för mig var intressant att skapa kontakt med, alltid mer fokuserad på att utöka nätverket av kontakter än att festa, gå in i andra rum för att prata ostört så ingen skulle höra. Jag fick ju alltid överbevisa, iom att det är ovanligt med kvinnor på den nivån men det var också en tillgång att flirta sig till uppmärksamheten för att sen få dem att lyssna på vad jag kunde styra.
Någon gång i min drogfrihet träffade jag en vän som fortfarande säljer droger, vi pratade om hur drogförsäljningen är så mycket mer än snabba pengar. Det är spänningen, adrenalinet, kickarna, att leka den där katt-och-råtta leken med polisen och euforin varje gång en lyckas lura rättsväsendet. Sen är det också respekten en får, den maktposition en hamnar i gentemot missbrukaren som behöver sin drog och byter in flickvännens dator eller familjens högtalarsystem utan hennes vetskap (att jag ens gick med på det?!) och så blir man någon. Precis som en framgångsrik entreprenör känner sig stolt över vad man åstadkommit kände jag någon skev stolthet över vilken nivå jag höll det på. Man får en identitet och blir någon folk behöver för att inte bli sjuka och ang. respekten en får blev det väldigt tydligt hur den försvann i samma stund som jag slutade sälja.
Framförallt män som helt plötsligt tog sig rätten att behandla mig så respektlöst som många missbrukande män behandlar kvinnor. Mina första sex år i missbruk var jag den kvinnan jag successivt skapat och resterande fyra år bara missbrukare. Att bara vara missbrukare var i min värld att gå ner rätt många steg i hierakin och det kändes som jag helt förlorade min enda identitet. Plötsligt var jag inte lika betydelsefull, inte lika behövd och visades inte den respekt en missbrukare tvingas visa sin langare för att få sin drog. Och iom att jag vill va transperant i bloggen vill jag också erkänna att det kändes som ett stort nederlag. Jag gick från någon till ingen och det tog ända fram till för något halvårsen innan jag insåg hur mycket mer jag är som människan Cecilia och nu kunnat bygga upp en identitet som riktiga jag. 

Samtidigt är det dubbelt för efter fängelset, då jag slutade sälja droger 1,5år tidigare, började skammen inför vem jag varit i drogförsäljningen komma.  Jag identifierade mig enbart som fängelsekund och missbrukare, vilket fick mig att känna mig längst ner i hierakin i drogvärlden och ännu lägre i den vanliga världen. Jag var enormt ambivalent för saknade ju att vara någon, även om denna någon var en väldigt dålig människa som försörjde sig på andras beroende, det var ändå bättre än att vara ingenting.  Och det var väl även det jag och den där drogförsäljaren pratade mycket om, att ens identitet till slut enbart är langare och utan den är man inget annat än en missbrukare.
Och på samma sätt som jag idag tönt-förklarar dem åren i mitt liv, lika mycket försökte jag göra drogförsäljningen lite gulligare. Dels för att inte göra det så smutsigt och på så sätt rättfärdiga inför mig själv. Men lika mycket för att männen kände sig speciella när de fick knarket i brevlådan i rosa mailingbags (och för att dölja vilka av alla paket jag kom med till Coop för att dagligen skicka ordrar från webbutiken, som innehöll droger). Jag skickade i  zip-påsar med klistermärkshjärtan på, droger som snortades ur rosa-prickiga sugrör, hembakade kakor i fina påsar med rosa presentsnören om som extra present till vissa kunder. 
Alltså jag vet inte... sen tror jag att jag "töntförklarar" som ett skydd mot andras uppfattning. För den världen är töntig men såklart farlig, jag måste ju stå för att när jag var mitt i det kände mig som Queen of the world med falsk, drogskapande självkänsla och självförtroende. Skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig euforisk av identiteten jag fick på olika drogforum runt om på Internet (och senare irl när onlinekunder blev irl-kunder). Men av någon anledning är det viktigt för mig att folk inte tror att jag tycker mig varit cool som levt sådär (varsegod, hen som brukar skicka anonyma, elaka kommentarer - här har du en öm punkt du kan trycka på och skriva något i stil med att jag tycker mig vara cool som levt så).
Jag bryr mig inte så mkt om vad folk tycker om mig längre, men den lilla punken är fortfarande viktig. För som drogfri ser jag ju på det med andra ögon och genom att förminska i vilken grad min kriminalitet var skyddar jag mig själv från jantelagens "du ska inte tro att du är häftig som levt så". För det är ju inte häftigt alls och jag tycker ju verkligen inte det. Jag tyckte det när jag var mitt i det men absolut inte längre. Jag kan se på det objektivt och förstå hur andra kan uppfatta det, men min subjektiva sanning är fortfarande att det inte var så farligt och hela den världen bara var wannabe-gangsters som ser farliga ut men är nallebjörnar inuti. Vilket jag ju inte vet stämmer men ändå fortsätter intala mig själv.

Återigen ett inlägg som jag inte vet om det blev förståeligt, men som vanligt är det mina tankar som behöver komna ut. Värst är ändå hur många människor som påverkats av mina handlingar, det är liksom inte bara jag som drabbas. Sanningen är ju att en inte har så mycket fri vilja när en är aktiv i missbruk men utan langare finns inget knark att köpa. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förlåta mig själv, just försäljningen är svårast att deala med. För det är så många människor, deras relationer, familjer, partners, barn, ekonomier etc som förstörts. Jag vet inte hur många gånger jag hört att "skulle de inte köpt av dig skulle de köpt av någon annan" vilket jag såklsrt vet är sant. Men spelar det någon egentlig roll när det var jag som hjälpte dem att pajja sina liv?