The Stanford prison experiment - Människors påverkan av sociala sammanhang

(null)
 
Nu måste vi prata om en studie som jag totalt nördat ner mig i, såg alldeles nyss att den även filmatiserats och finns på SF Anytime för 29kr så ni vet ju vad jag gör ikväll. Okej, vi tar det från början för att ni ska förstå vad min poäng är först. Ni vet ju att jag har svårt att deala med min drogförsäljning och att jag där och då gillade det. Älskade det. Att jag kände att jag fick en identitet, att det var bättre att vara någon än ingen och att jag blev lika hög på makten, respekten, statusen och beundran som knarket och pengarna. Att de två senare snarare var sekundärt och att jag kände mig som the queen of the world som kvinnlig drogförsäljare, jag var hög på mig själv och vad jag lyckades åstakomma med drogförsäljningen som jag drev likt ett företag med import, att ha återförsäljare och driva en webbutik med det.
 
Så här i efterhand spyr jag ju på vem jag var då, hur mina tankar gick och den grandiosa självbild jag utvecklade av det. Det känns extremt långt ifrån vem jag är idag och hur mycket min terapuet än tjatar om att droger gör saker med människor som människor inte skulle klara utan droger, är det kriminaliteten jag har svårast att förlika mig med. Att narccisissmen, statusen och pengarna gjorde det värt att finansiera en livsstil tack vare andra människors beroendesjukdom äcklar mig. Och ja, även att någon behövde dö av mina droger för att jag skulle förstå vad jag höll på med och sluta sälja.
 
Främst känns det väldigt långt ifrån de värderingar och den moral jag har idag, men jag vet också att jag inte skulle vara kapabel att normalisera husrannsakningar och avlyssnade telefoner, åka hem till folk och driva in pengar, värdera nergrävda sedelbuntar i trädgården framför vänner och känna triumf varje gång jag lyckades lura rättsväsendet om jag inte haft egna droger i kroppen. Med den vetskapen har jag ju varit tvungen att acceptera vem jag var och att det faktiskt inte är jag längre. Men det alterego som föddes ut knark och den livsstilen är något jag ändå alltid kommer skämmas för, hur mycket min logik förstår är det så långt ifrån min självbild. En 20-åring ska inte få den makten, det fuckade mig och min självbild på flera plan. Ingen människa alls ska få den makten, den kan fucka vem som helst.
 

(null)
 
 
Okej, över till Stanfordsexprimentet som finns att läsa om överallt på internetet. Det var ett socialpsykologiskt experiment som genomfördes vid Standorf universitetet 1971 där 19 studenter deltog frivilligt. Syftet med experimentet var att studera hur människan agerar i fångenskap samt hur de sociala rollerna påverkar ens beteende. Hälften av studenterna skulle spela fångvaktare och andra hälften fångar. Experminetet genomfördes i källaren på universitetet som inreddes likt en typisk fängelsemiljö inklusive celler, enskilda toaletter och även ett isoleringsrum. Alla deltagarna visste såldes från början att detta var ett experiment men inte vad de skulle delta i för typ av experminet innan de påbörjade det.
 
Deltagarna fick inga direkta direktiv från start utan fick bara veta vilken roll de tilldelats, dock visste de inte att de på andra sidan gallret också var forskningsdeltagare utan fångarna trodde fångvaktarna var riktiga och vice verca. De fick kläder tilldelade, fångarna avhumaniserades genom att få håret avrakat, kläs i typiska fångkläder samt tilldelades nummer istället för sina namn. Väldigt snart gick de in i sina roller och de som spelade kriminalvårdare började snart uppföra sig så som de föreställde sig fångvaktare. De blev auktioritära och dominerande samt uppförde sig misstänksamt och fientligt mot fångarna. Snabbt skapade två tydliga sidor,  hierkier och internerna försökte vid flera tillfällen göra uppror pga den dåliga behandlingen vilket fångvaktarna straffade genom bl.a isolering, ingen tillgång till toalett, inga filtar trots kalla celler och liknande. Fortfarande helt utan direktiv att göra så, utan för att de trodde det fförväntades att de skulle spela riktiga vakter åt riktiga fångar samt att de hade gått in i rollerna så pass mycket.
 
Vissa fångvaktare utveklade också snabbt ett maktmissbruk där de tycktes njuta av att ha makten över fångarna, belönade vissa för att skapa intriger och få information, straffade andra som inte lydde deras order samt kunde "leka" med fångarna genom att tvinga dem sjunga påhittade låtar som misskrediterade andra fångar. De som spelade rollen som interner visade en blanding av uppgivet, håglöst och även trotsigt beteende. Vissa fångar visade sig även finna sig i att bli förnedrade fi tron att det skulle gynna dem.
 
(null)
 
 
Den amerikanska socialpsykologen Philip Zimbardo var grundaren till experimentet och hade rollen som fängelsedirektör, dock identifierade sig även han snart så pass med sin uppfigt att han inte upptade det riktiga lidande "fångarna" upplevde. Först när en av de forskarstudenter som inbjudits för att studera exmperimentet föll i gråt och förebrådde honom den ondska han visade avslutade han expermientet och förstod vad för verklighet det faktiskt hade blivit.

Det studien vill belysa är hur människors personlighet till stor del formas av den roll som de har i ett socialt sammanhang och hur den helt kan präglas av de roller som de får tilldelade eller tar själva. Framförallt har den använts som vetenskapligt underlag för debatten om misshandel av krigsfångar i fångläger och Zimbardo blev inkallades som expertvittne när åtal väktes mot den personal som gjort sig skyldiga till övergreppen mot krigsfångarna. Hans argument var att det var systemet och inte de enskilda personerna som var skyldiga. Experimentet skulle hålla på i fjorton dagar men avslutades efter sex då det tydligt gått över styr. Studien har också använts för att visa hur en helt vanlig människa kan utveckla maktbegär beroende på situation, omständigheter och förutsättningar.
 

 
Förstår ni var jag vill komma? "Ååå en studie i hur helt vanliga människor kan bli elaka, maktgalna, sadistiska vakter - den kan jag använda för att rättfärdiga mitt eget beteende som jag har så svårt att förlåta och gå vidare från". Kanske inte riktigt men ändå någonstans åt det hållet, att det inte bara är jag som är helt fucked up utan att det till och med kan ligga i människans natur att njuta av en makt när de får den. Kolla bara hur folk i dokusåpor som Robinson och Paradise Hotel beter sig, de kan ju bli vervärdiga om de får tillräckligt mycket makt att arbeta med? Även i pågående säsong av farmen där Tobbe njutningsfullt pratar om hur han ligger flera steg före alla andra, att alla går till honom för att få råd och att ingen förstår hans masterplan så som han själv gör.
 
Jag vet inte, jag tycker i alla fall det är extremt intressant med socialpsykologi, hur människor beter sig i grupp och hur gruppdynamik kan påverkas bara av att en människa försvinner eller läggs till. Kanske är det därför jag är så medveten om min egen roll, hur jag påverkar, hur det känns som mitt humör påverkar och att jag älskar att studera människor i grupp? Oavsett tycker jag det ändå går att dra parelleler till min egen kriminalitet, hur snabbt det livet normaliserads och således också hur man skulle bete sig. Att jag fick en kick av att möta män i skottsäkra västar för att jag inte för allt i världen kunde förstå varför när de bara skulle möta mig, hur jag varit euforiskt glad efter att ha varit i lägenheter och skrämts för att driva in pengar. Eller hur jag uupplevt typiska Snabba Cash-scener där jag köpt droger av folk som haft två anabolapumpade bodybuilders bakom sig där den ena tar emot pengar och den andra ger över droger för att han i mitten som bestämmer inte ska ta i något av det. Saker jag idag tycker är fåniga men som jag då gick igång på, men som jag skäms över att jag gick igång på. Vill ändå hitta någon liten del i det här exmperimentet.
Även spöktimmen har gjort ett avsnitt och experimentet HÄR och filmen finns stt hyra HÄR