Att våga vara öppen knarkare i en småstad

Herregud hur snabbt man glömmer hur man alltid mådde förut? Det måste vara någon form av försvarmekanism för att vi inte kan vara medvetna 24/7 om hur överjävligt det kan vara. Är ju likadant med abstinens, när den värsta avtädningen är avklarad tänker man ofta tillbaka och tycker inte det var så jävligt ändå. Sen återfaller man. Nu pratar jag dock om hjärntröttheten, den slog till som en lavett efter att Jenny från Östgöta Correnspondenten åkte efter drygt 1,5h och var på det stadiet att jag inte ens orkade ha ögonen öppna för det innebar för mycket intryck. Tänk att det var så dagligen i början av drogfriheten? Att jag behövde sova 1-2 timmar varje dag bara av att åka 5 minuter tåg, två gånger, hämta medicin på beroendeenheten och gå någon timme. Det var alltid min hjärna klarade då.
Jag lägger såklart in när reportaget finns ute att läsa och det ska ju ske innan julafton då livestreamen som var grunden till intervjun kommer sändas. Men en fråga fastnade i mig som jag måste skriva av mig lite om innan jag somnar. Eller en frågeställning kanske är bättre benämning. Att komma hem till småstäderna som är mina hemtrakter och vara öppen med min historia. När mitt dubbelliv så mycket handlade om att måla upp en bild av en framgångsrik ung, lycklig kvinna och som nu misslyckats med typ allt samhället anses vara misslyckande.
När jag flyttade tillbaka först till Mjölby och min bästa vän under drygt två månader i februari 2017, innan jag fick denna lägenhet, var jag ju fortfarande inte öpen med allt. Det var jobbigt att gå på stan och träffa massa bekanta för jag visste inte vilka som visste, många har ju under alla år bara sett den bild jag målat upp på sociala medier och den skvallrar ju ingenting om hur baksidan såg ut. Det var först när jag började blogga i oktober samma år som jag bestämde mig för att vara transperant med det, men det var också ett svårt steg att ta när jag alltid lagt mycket prestige i att uppfylla den där perfekta fasaden jag också målade inför andra. Det var svårt att träffa gamla vänner som frågade hur det var nu för tiden när jag var så trasig och fortfarande kvar i missbruk efter förhållandet med Simon, som ju också kommer härifrån trakterna och som jag kände mig tvungen att vara lojal mot. Samt den lilla parantes att jag i början knappt visste om mina minnen av hans misshandel var mina egna eller påhittade så som han påstod.
Men så tänker jag på att jag nog ser det här som så mycket större än att erkänna mig misslyckad. Att det där jag förut la prestige i nu är förlorat och att jag då tvingats förstå att det inte var pengar, status, framgång och konsumtion som definierar att lyckas för mig. Jag läste en studie om att kvinnor som svär oftare är intelligentare. En teori var att kvinnorna i studien var säkrare på sin intelligens och därför också vågade va på mannens nivå - iom att fina flickor egentligen ska prata fint och svordomar inte anses lika passande som för män. Som att kvinnor som är medvetna om sin intelligens vågar bryta normer för att de har självförtroende nog till det.
Nu vet jag inte hur jag hade tänkt binda ihop det här med att jag vågar prata om mitt missbruk, som sagt är min hjärna rätt jävla trött (jävla.. hehe) men jag tror jag lutar mig lite mot samma grunder när jag pratar om min historia. Jag är inte rädd att prata om den för jag vet att jag är så mycket mer än vad jag varit med om. Jag är säker på att jag alltid haft all kapicitet och alla möjligheter att lyckas med allt jag misslyckades med om jag inte hade utvecklat en sjukdom. Omständigheter och förutsättningar gjorde att jag gled in på fel bana, det kunde blivit så bra för mig och Fredrik. Vi kunde blivit riktigt framgångsrika och på riktigt lyckliga men nu blev vi det inom fel bransch och fel liv. Men iom att det grundar sig i psykisk ohälsa från början och att mitt beroende inte säger någonting om min intelligens - som någonstans är det jag värdesätter högt hos mig själv - kan jag distanisera mig och de egenskaper jag lägger prestige i, från mina misslyckanden. Förstår ni hur jag menar? Som att det är så mycket som bara var ren otur när jag tagit studenten och skulle möta vuxenlivet som gjorde att så mycket blev fel. Att det inte hände för att jag är en dålig människa, utan för att jag mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt.
Det är ju så många olika grenar som gjort att jag valt att vara offentlig med min historia också, dels att jag alltid älskat skrivandet och tror att det finns en mening i att just jag skulle vara med om så mycket skit för att sedan kunna skriva om det. Att det är ett sätt att förlåta mig själv genom att använda min historia för att hjälpa andra. Att jag alltid varit en överkänslig empatisk människa och nu vill ge tillbaka för allt jag tagit, att om bara en känner sig hjälpt av det jag skriver om är det värt att det skvallras på stan om hur jag levt. Sen vet jag ju att min kriminalitet och drogförsäljning lockar, skapar en spänning och ett intresse. Skulle ljuga om jag sa mig tro något annat för det är oftast om den delen människor har flest frågor om och då jag tänker att det också var meningen att jag även skulle gå den kriminella banan. Även om det är den delen av min historia jag skäms mest över, för att det jag gjorde då gjorde mig till en hemsk person, kanske jag behövde den delen för att lättare nå ut för att kunna hjälpa? Länge var jag ju också stolt över hur framgångsrikt jag drev drogförsäljningen, det blev ju som ett eget företag och jag var duktig på det. Det var bland de första grejorna jag verkligen kände att jag var duktig på även om det väl inte går att skriva på några CV:n? Men jag behöver vara öppen även med den delen jag skäms mest över, även om jag vet att det inte alltid visar mig i det bästa ljuset, för att visa de djupaste tankarna, hur fula de än är, är så mycket viktigare.
Men allra viktigast för mig är att visa att det kan hända vem som helst, att beroendesjukdomen inte väljer ut människor ur viss socioekonomisk samhällsklass utan även kan drabba en medelklasstjej med alla de rätta förutsättningarna. Jag märker hur många som rättfärdigar tabletter och läkemedel som att det inte är riktiga droger och jag ser det som mitt mission att prata om. Jag brinner så mycket för det här att det liksom väger över att det ibland är jobbigt att gå ut när jag vet att någon på cafét precis läst om att jag håller på att utveckla en psykos för att jag inte sover. Samtidigt som jag lärt mig med tiden att ju mer ärlig, transperant och öppen jag är med allting, desstu bätter bemött blir jag. Folk får en annan förståelse om man berättar sina sjukaste tankar.
 Jag har hela mitt liv känt att jag är ämnad för någonting, inte för att jag tror mig vara Jesus direkt, men att jag saknat ett mål och inte vetat vad det är. Bara vetat att det kommer komma men att jag aldrig vetat när. Jag har alltid känt en självklarhet i att jag kommer bli något, ett tag trodde jag det var som kvinnlig drogförsäljare (grandios självbild borde stå med i sjukdomsbilden för beroende hehe) bland de större online men nu är jag mer säker på att det är att använda min historia till att hjälpa andra. Jag har därför bestämt mig för att plugga den två-åriga linjen till behandlingsterapeut.
 Med risk för att det här blir ett av mina flummigare inlägg igen. är som sagt rätt slutkörd i huvudet trots att jag sov närmare tre timmar mitt på dagen. Ska nog försöka samla tankarna lite så hörs vi lite mer imorgon bitti istället. Ögonen går i kors och jag känner som alltid  när något extraordinärt hänt: såg jag nyss det här på film eller hände det där mig?
Puss!
 

Första helgen efter arresten 2013

 

2013-03-15 Polis. Visa händerna! Jag. Knarkare. Corren uttalar det som att flera knarkare har åkt fast. Menar de även mig då? Knarkare. Knarkare. Knarkare. Klart jag rört vid ordet i tanken men med dess taggiga bokstäver har jag inte riktigt kunnat ta vid det innan, det gör lite för ont. Det är inte jag, de menar inte mig. Polisen var förvånade när jag sa att de inte skulle hitta något i mitt blod, inget tjack. Så du är inte amfetaminmissbrukare? Nej. Du är inte tyspisk kriminell, hur blev du övertalad till det här? säger förundersökningsledaren och suckar. Jag blev aldrig överalad svarar jag och tänker att jag ju älskde det från första stund.

Hur hamnade du här, flicka lilla? Jag kan se deras tankar, vissa kunde inte hålla dem inom sig. Som vakten på arresten. Hennes tycka-synd-om-blick och "nej"-ande när jag berättar min histoira. Jag hatar det. Som att jag blivit tvingad till något bara för att jag inte finns på deras radar. Jag borde vetat bättre och därför tror de att jag är oskyldig, jag hade förutsättnngarna för att inte bli skyldig till sånt här. De vet inte hur sanna mina lögner är, att jag likagärna kunde gjort allt det här själv för att jag är lika kär i det som min fästman. Om de bara visste vem jag egentligen är, istället fortsätter jag spela duktiga flickan som hamnade lite snett. Jag är inte duktig, bara allt för kär i det ytliga och beredd att gå över lik för att få det. Jag är en hemsk jävla människa men inget vet det än.

2013-03-18 Jag vill sova i ditt hjärta nu. En vecka sedan jag kom hem. Om man inte räknar natten just nu, känns som evigheter. Har inte kunnat sova. Vem är jag och hur hamnade jag här?

2013-03-23 "Du behöver någon du kan vara svag hos" sa mamma här om dagen. Men om det inte finns någon som jag kan vara brutalt ärlig inför då? Jag skäms för att berätta vad vi gjort för min allra bästa vän, vet att jag någon gång måste säga att det var knark också och inte bara alkohol. Ett hekto av den allra smutsigaste drogen, den jag aldrig skulle göra för att tabletter på så många sätt är renare. Jag hoppas att han kan förlåta mig för att jag ljugit fram till den dagen det kommer fram. Jag håller mig undan honom och det är det värsta för att han behöver mig just nu. Mer än någonsin. Han behöver få gråta mot mina axlar så som jag fått göra i hans famn allt för många gånger. Men jag kan inte, för frågar han kommer jag ljuga, Och hur ska jag kunna se honom i ögonen utan att berätta sanninegn?  Jag sviker honom för att jag är för rädd för att berätta sanningen. Jag offrar vår vänskap för att jag skäms över vem jag blivit, håller honom på en armlängds avstånd när han mår som allra värst för att skydda honom från mitt mörker. Jag hoppas att han kommer kunna förstå. Jag hoppas att han inte kommer hata mig.

2013-04-01 Det är som att jag först nu förstår vilken hemlighet vi bär på. Får våra familjer reda på det vet jag inte vad som sker. Hans familj kommer skylla på mig, jag är redan det svarta fåret i deras ögon. Snälla han och hårda, elaka jag. I snart sex år har vi haft de rollerna men bakom stängda dörrar är det jag som bråkar åt vänners vägnar för att jag inte kan se dem må dåligt. Då är det han som får säga åt mig att vara hårdare och inte så snäll men utåtsett tror alla annorlunda. Jag hatar våra roller. Alla kommer skylla det här på mig för ingen kommer tro att han levde i den här världen långt innan mig. Hur fan ska jag någonsin våga berätta för någon utan att själv förlora mitt värde?

2013-04-04 Du är stark. Ett uttryck som är så fruktansvärt uttjatat. "Ni klarar det" "Du är stark, gumman". Styrka är en definiation, allt är relativt. Är styrka att gömma sig bakom ångestdämpande tabletter, smärtstillande piller, droger och en låtsasvärld? Är styrka det här dubbelliv som inte längre bara krackilerar på ytan utan nu fullständigt kraschar?. Är jag stark eller bara jävligt duktigt på att spela en roll och visa upp en perfektion? Även fentanylets drake har jag jagat genom rosaprickiga sugrör över skitig folie nu, till slut även jag. Jag som aldrig skulle prova fentanyl, alla dessa jävla gränser som hela tiden skjuts uppp. Men jag injicerar inte heroin i alla fall, det kommer jag aldrig göra. Precis så som jag sa om alla andra droger också med andra ord.


(null)


2018-12-16, idag.
Jag hittade den här screenshoten när jag rensade bilder igår och undrade varför jag sparat den, när jag öppnade datorn för att skriva om det mindes jag att jag har kvar texter jag skrivit från då. Att jag kom hem och behövde skriva på det sättet jag slutat skriva på när drogerna kom och tog orden ifrån mig. Jag minns inte det jag skrivit men jag förstår att jag sparat bilden på notisen om min först anhållan för att det var orden som fick mig att förstå vem jag hade blivit. Jag minns inte att jag hade självinsikt alls då, jag minns istället att jag gick in i försvarsställning och hånade polisen för allt jag inte åkte fast för. Antagligen gjorde jag så också, utåtsett och inför andra fortsatte jag spela den obrydda. Antagligen tillät jag mitt riktiga jag komma fram under sena nätter i ensamhet, när mitt omedvetna tvingade mig att sätta ord på känslorna genom fingrarnas dans över tangentbordet.

Jag slussas tillbaka till den svarta matsalsgruppen som i skrivande stund står i mitt vardagsrum här i lägenheten som den ena av de två enda möblerna jag fått med mig från huset. Alla middagar som hållts vid den där matgruppen med åtta stolar som vi köpte i samband med att huset köptes. Då alltid dukat med kristallglasen och silverbesticken jag fått varje jul och födelsedag av mina föräldrar, vackert Mateusporslin som jag och Fredrik började samla på när vi flyttade in i huset och designerljusstakar från George Jensen ackompanjerade med sprakande doftljus från Woodwick. Allt är borta nu, inga gäster som sitter tätt för att få plats, inget jag som njuter av att stå lutad mot dörrkarmen och betrakta när mina vänner skrattar tillsammans. Inga kristallglas, silverbestick, vackert porslin eller dyra designerljusstakar. Woodwickljuset är tomma och står uppbrunna i förrådet för att jag länge tänkt att jag ska gjuta nya ljus av alla ljusstumpar jag sparat genom åren däri.

Men måndagen den 11 mars 2013 är inte bordet fyllt av skrattande vänner, materiell lycka och någon avancerad maträtt. Istället sitter jag bredvid Fredrik med armarna i kors mittemot våra mödrar. Dagen innan släpptes vi från arresten, femton minuter efter varandra och med taxi åkte vi under tystnad de tre milen från arresten i Linköping till det uppochner vända huset utanför Skänninge som precis haft sin första husrannsakan. Hundarna är på hunddagis och vi får tömma lönekontot för att betala tusenlapparna det kostat då kontanterna i kassaskåpet omhändertogs av polisen. Vi har letat igenom huset efter kvarglömda piller efter våra tre första drogfria dagar på fyra år och hittat gömmor som polisen missat. Senare kommer vi få veta att en anställd på hunddagiset tagit emot hundarna av polisen för att vi inte ville ringa våra familjer och ryktets spreds snabbt. Vi ljög och jag tror vi skyllde på att polisen tagit oss för alkoholimport och hembränningsapparat, det visste alla att vi höll på med och vid nästa husranssakan skulle jag komma att fråga poliserna om de skulle komma med målad polisbil också. De var schyssta konstigt nog, såg till att jag hämtades av en civil polisbil när jag skulle in och lämna blodprov. Som vanligt klarade jag inte av att kissa framför en kvinnlig polis samtidigt som hela huset var fullt av sökande poliser och hundar.

Vi är slitna och huset andas ångest den där måndagen, Fredrik har sjukskrivit sig från jobbet och mittemot oss sitter alltså våra mödrar. Fredriks mamma har ringt min, hans mamma var alltid mer misstänksam medan min mamma alltid var för naiv, för godtrogen. Hans mamma hade läst notisen i tidningen, ringt min mamma som inte kunde tro att det var sant och nu satt de alltså framför oss och frågade om det handlade om oss. Under de tre dagarna i arresten frågade jag min advokat varje gång vi sågs om något nämnts i tidningen och varje gång kunde jag andas ut, det var först på måndagen Östgörska Correspondenten skrivit några rader om det.

Så där satt vi och ljög, hur minns jag inte längre men antar att stora offerkofter åkte på, att vi kände oss kränkta som blev anklagade och fortfarande levde i någon naiv tro att ingen kunde ana något. Eller ja, jag har väl fram till nu trott att vi fortfarande levde i en naiv tro på att vi var bra på skådespelet men när jag läser ovanstående text ser jag ju att något i mig började hända. Något i mig började reagera och förstå att jag var mitt i en neråtgående spiral. Kanske var det därför jag sensommaren 2014 fick för mig att lämna allt. Att det tog ett år att bearbeta självinsikten och när den sen kom kändes det som en rejäl käftsmäll som fick mig att lämna Fredrik, det kursade företaget, de missbrukande vänner, nerknarkade huset fullt med stöldgods missbrukare bytt mot droger och det livet nu, nu, nu. Men egentligen var det en lång tids självinsiktsbehandling som ledde till beslutet som utåtsett verkade spontant. Att jag sen gick vidare till Simon och fick ett nytt typ av helvete visste jag ju inte då, i augusti 2014 visste jag bara att jag var tvungen att lämna mannen jag älskade från djupet av mitt hjärta för att överleva. Det hade börjat diskuteras att injicera heroin, de ekonomiska förutsättningarna var inte desamma och det pratas väpnade rån mot random smyckesbutik. Mannen som det diskuterades med lever inte längre, han dog alldeles nyss i fentanylöverdos och det kunde varit vem som helst av oss tre. Två av oss är drogfri nu, en dog. Det kunde likagärna varit ombytta roller.

Och så tänker jag på 25-åriga Cecilia, hon som satt och skrev de där raderna som ingen annan fick läsa och var mer rädd för vad andra skulle tycka än att våga be om hjälp. Där och då börjar jag också skriva om längtan efter att dö, rädslan att det skulle tolkas som självmordstankar men vad som egentligen bara var ett tappat hopp om att få leva ett värdigt och lyckligt liv. Jag vill säga till henne att våga vara ärlig, att även om folk i vår närhet skulle komma och döma mig som den ansvariga i flera år framöver skulle det inte spela någon roll så längre jag själv vetat att det inte var så. Jag vill säga till henne att våga öppna sig för sin bästa vän  och inte medvetet hålla sig på avstånd när han mådde som sämst , för att jag tyckte det var viktigare att få upprätthålla fasaden och fortsätta knarka. Missbruk är ingen charmig sjukdom, det känns så hårt att säga att man i aktivt beroende föredrar drogen framför de man älskar men att säga något annat vore ju att ljuga. Kärleken till knarket övervinner allt, annars hade inte föräldrar fortsätt missbruka tills barn blivit omhändertagna men det är ju ingen kärlek som går att jämföra med riktig kärlek. Jag föredrog drogerna framför allt helt enkelt, såväl familj, drogfria vänner och mig själv som till slut mitt älskade företag, huset, värderingar, moralen och självrespekten.

Nu blev det ett långt söndagseftermiddageinlägg, med en liten flashback från 2013. Är så otroligt glad att jag åkte fast den där fredagen den åttonde mars. Jag är en av alla missbrukare som behöver konsekvenser och konkreta gränser för att förstå allvaret. Skulle jag inte fått konsekvenser skulle jag antagligen inte heller velat sluta, fram till dess såg jag ju aldrig någon mening med att leva något annat liv. Hur det sen gick över till att tro att jag förlorat förmågan att må bra utan droger vet jag inte, allt sånt där sker ju successivt och från att knarka för att man vill till att knarka för att man måste är det en enda lång gråskala. Vill också säga till hon jag var 2013 att det blir bättre, att det tar lite tid, att min bästis inte kommer hata mig när han får veta sanningen 1,5år senare och inte ens när han får veta hela sanningen fyra år senare.

2013 trodde jag ju att det var en bra idé att ta på sig allt och försöka oskyldigförklara pojkvännen som fortfarande hade fast anställning, så han kunde bo kvar i huset med hundarna vid eventuellt straff. Jag behövde fängelsestraffet för att förstå vidden av vad jag höll på med och Fredrik blev ändå dömd till fängelse han också, om än till lägre straff än mig. Och det spelar ju ingen roll längre, kriminell var jag ju oavsett straff och jag ska väl på sätt och vis vara tacksam för det korta fängelsestraffet i relation till livet jag levde. Men främst vill jag säga till hon som 2013 började fundera på vilken typ av liv det var, att det kommer vara värt att lämna allt och att jag den tredje advent 2018 kommer fira min andra drogfria jul och faktiskt se fram emot det. Det ordnar sig liksom, det gör det alltid.

 

 



En knarkande man förlåts lättare än en knarkande kvinna

"Du kommer ha det så mycket svårare i din drogfrihet för att du är kvinna"
Det är hösten 2017, jag har varit drogfri några månader och sitter framför min läkare på beroendeenheten. Jag förstår inte vad han menar när han säger det, jag tror fortfarande att jag har tur som fötts till kvinna, är en typisk daddys girl som omedvertet springer patrarkatets ärenden genom att höja män och sänka kvinnor samt har inte de feministiska glasögonen som idag gör att jag ibland kallas manshatare. Många verkar tro att bara för att en har krav på hur män ska bete sig mot varandra och oss kvinnor hatar en dem, männen alltså. Jag antar att det är en försvarsmekanism för människor som tar kritik mot strukturella problem personligt (antingen mot sig själva, sin manliga partner eller andra män i sin närhet) och jag kan samtidigt inte döma det när jag tror det beror på saknaden av insikt som jag nyligen själv inte hade. Om man tror att jag menar varenda jävla man när jag pekar på patriarkala problem måste man tänka ett varv till, jag drömmer bara om en värld tar alla har samma värde.
 
Men så har det gått ett år sen min läkare sa det, han har hunnit sluta på beroendeenheten, jag har hunnit sörja att han inte längre är min läkare och den där meningen sitter kvar som om den sas igår. Länge för att jag inte förstod den och ville förstå och nu för att jag förstår exakt vad jag menar. Det räcker med att läsa diverse självbiografier från män med liknande historier som min egen, innehållande droger och kriminalitet, framförallt Mikael Persbrant och Nemo Hedén som är de senaste jag läst. Jag vet inte om de är skrivna med samma upplägg för i båda böckerna hinner jag tycka att de trots allt ändå tar ansvar för sina handlingar för att i slutet av boken undrar om alla gått samma kurs i att sticka offerkoftor, använda ordet dekatens (forver synomyn med Virtanen för mig), rättfärdiga på ett sätt som skvallrar om en grandios självbild och skylla på allt annat än de som har det egentliga ansvaret - de själva. Likaså när Carl-Adam Tillberg satt i Nyhetsmorgon och inte kunde lova att han aldrig mer skulle slå en kvinna, han fortsätter kriga för livets dröm att bli en offentlig person (sammanträffande att han har Persbrant som förebild? I don't think so) så han ser till att synas medialt. Ändå tar han fortfarande inget ansvar för sina femton år av det våld han hittils utsatt kvinnor för Jag kan helt enkelt inte avgöra vem av dem som har den största offerkoftan.
 
Och de hyllas, som de hyllas. Män som berättar om all skit  hyllas i körer som överröstar varandra i att sjunga kampsånger om vem som är bäst. Som att det räcker med att berätta om sitt dekadenta vivörsliv för att få folkets förlåtande både en, två och tjugofem gånger. De blir hyllade, älskade och får ringa in 2019 för public servide som genom skatt får lön som betalas av hundratusentals kvinnor som på något sätt skadats av män som Persbrandt. Heja Mikael, Virtanen, Nemo och Carl-Adam som vågar berätta om vilka svin de varit, det räcker liksom så för att beundras av gemene man. Gärna med en väl inövad hundvalpsblick. De kan berätta sina historier och alltid lägga till ett men efteråt som rättfärdigar, de kan sitta med offerkoftor och tycka synd om sig själva som begått övergrepp, slagit och våldfört sig på kvinnor samt skylla sin vivör på diagnoser, omständigheter, barndomar, förutsättningar och psykisk ohälsa. Inte genom olika aspekter ha förklaringar till olika handlingar, utan helt enkelt insinuera eller rakt ut säga att hade si eller så varit annorlunda hade de inte begått de där hemskheten mot de där kvinnorna. Hade inte Carl-Adam blivit slagen på skolgården hade han antagligen inte slagit flickvänner under femton år (hans egna ord).
 
(null)

Just nu är det en diskussion om Persbrandts nyårsinrigning på Bloggbevakning (länk) och helt plötsligt dyker den här kommentaren upp. Och det räcker egentligen för att visa vad jag menar, vad min gamla beroendeläkare menar och som jag nu förstår. Persbrant går ut i en bok om hur otroligt synd det är om honom som behandlat tidigare och nuvarande flickvänner på ett skrämmande, respektlöst och kvinnohatiskt sätt. Cissi Wallin går ut med sin förövares kulturprofiliga namn och överallt dyker det upp anonyma kommentarer som tycker att hon ska ifrågasätta, analyseras och granskas. Kritiken mot att Persbrandt, som helt öppet skriver om hur han behandlat såväl andra män som kvinnor, ska få ringa in det nya året för public service är dock oförståelig. Persbrandt tas i försvar, han är faktiskt biopolär och det är inte så jäkla lätt att leva med och han har ju faktiskt gått ut med sin historia så han är väl värd en andra chans? ropar Gunvald-fansen i kör utan att reflektera över de tjugofyra andrachanserna han redan fått. Samtidigt tycker Carl-Adam Tillberg att jag borde förstå vad han utsatt kvinnor för då jag också är f.d missbrukare, men jag har ju aldrig våldfört mig varken sexuellt, psykiskt eller fysiskt på en annan människa varesig jag är påtänd eller nykter så jag förstår inte alls hur han kan rättfärdiga det med droger.
 
Jag menar inte att människor, varesig det är kvinnor eller män, inte borde få en andra chans. Jag vägrar sluta tro på att alla är förbätterliga men det krävs några grundstenar i att ens närma sig en bättre version av sig själv. Jag saknar män som ba' ställer sig upp, rakt upp och ner berättar om den skit de gjort utan att lägga till ett men efteråt med valfritt rättfärdigande. Jag saknar män som tar ansvar för att de varit svin utan att samtidigt ha på sig en offerkofta där alla andra män som skyller på dekadens kan få plats. Jag saknar män som med någon form av självinsikt erkänner sina handlingar utan att försöka lyfta upp sig själv på ett typiskt narccissistiskt sätt. Många inom offentligheten är narccissister, vi får liksom inte glömma det och då är det klart att kärleken till sig själv är så stor att rättfärdiganden i deras öron låter helt klart rimliga.
 
Det märks ju tydligt efter #metoo om inte annat, så många kvinnor som utsatts men så få män som står för att de utsatt? Har inte hört en enda man säga IRL att de gått över gränsen, istället har jag lyssnat på hur de tycker andra män är svin men också vetat att de själva ju gjort saker som inte är okej. Jag fattar att det kan vara läskigt att erkänna saker man gjort som är fel, men vi är alla bara människor och jag tror (ännu mer pga avsaknaden av det) att män generellt skulle få mer respekt och förlåtas om de bara stod för sina handlingar utan omsvep. Precis som vi kvinnor är uppfostrande med att pojkar bara är pojkar alt. att de tafsade  i lågstadiet för att de va kära i oss, är ju även männen det och om de  aldrig behövt ta ansvar innan är klart vi förstår att de inte alltså förstått att de gått över gränsen. Det har varit kulturellt accepterat innan medan tjejer och kvinnor lidit i tystnad. De har heller aldrig behövt reflektera över vad som är okej utan indoktonerats i att enligt machokulturens normer göra det de själva vill utan så mycket tanke på den de utsatt. Inte för att det ursäktar beteendet men jag kan förstå det.
 
Men vad menar min läkare då? Jag tror att det går att jämföras med föräldrarskap, där mammor på Instagram får en mindre hatstorm om de glömt att sätta på ungen vantar när det är fem plusgrader ute medan fädrer hyllas om de hämtar från förskolan. Kvinnor har helt enkelt en större uppförsbacke vad det än gäller för det förväntas av oss att ta ansvar. Vi ska inte fucka ur, vi kan inte knarka en hel natt och sedan dyka upp på jobbet påtända. Ingen tittar bort, ingen pratar om att skilja verk från person eller hänvisar till geniet som kan bete sig lite hur hen vill. Det blir intervention direkt och hot om avskedan för en kvinna ska inte bete sig så. Kvinnan kan inte festa hela natten för hon måste ju tänka på att barnen ska till skolan nästa dag medan Leif G-W Person kan skämta om att han inte var så stor del av sin dotters uppväxt.
 
Ser jag till mig själv har jag ofta en känsla av att behöva överbevisa både min intelligens, kunskap, medvetenhet, vara insatt i samhällsfrågor och liksom visa att missbruk och kriminalitet inte definierar mig som person. Det antas att jag lågutbildad och inte har högskolepoäng, folk blir förvånande när jag kan laga mat, jag märker dagligen fördomar och mitt vokabulär har blivit mina bästa vapen för att bevisa att jag också är en tänkande människa som vem som helst, bakom min historiska ryggsäck. Jag upplever att jag behanlas annorlunda när jag berättar om min historia med typisk medelklassfamilj, ekonomisk trygg barndom, framgångsrika föräldrar och senare mitt eget företag, tidiga husköp och dubbellivet a la Svensson, det förväntas inte med min historia att jag samtidigt har haft fungerande delar av mitt liv. Och framför allt: mitt ex får inte i närheten lika mycket skit för kraschad ekonomi, hus som sålts med förlust, konkurs, hundar som omhändertagits, fängelsestraff och knark. Det är jag som borde vetat bättre (något som även blivit mitt eget mantra inser jag nu) medan det mest är synd om honom som det gick lite snett för. Det daltas helt enkelt på ett sätt som det inte daltas med kvinnor.
 
Som kvinna blir en helt enkelt inte hyllad och älskad för att en berättar sin historia på det sätt som Persbrant, Virtanen, Hedén eller Carl-Adam gör. Det räcker liksom med att de berättar den för att få applåder medan kvinnan först måste granskas, analyseras och ifrågasättas. Sedan måste hon visa att hon åtminstone sköter sig idag, får inte återfalla för då hamnar hon på ruta ett, hon måste ha ordentliga svar på varför det gick åt helvete och finns det inga så vill folk så gärna förstå varför det kraschade på ett sätt som män inte behöver. Så ja, jag förstår vad min läkare menar och det är väl kvinnas lott i en patriarkal värld men det betyder ju inte att en måste tycka det är rätt eller ens okej. Eller ens acceptera det uatn motstånd. En kvinna med Persbrandts förflutna skulle med största sannolikhet inte få ringa in det nya året, för hon kommer inte förlåtas lika lätt som Persbrandt. Om ens aldrig, hon kommer alltid vara nersmutsad av sitt bagage medan män anses attraktiva och spännande som levt i exakt samma värld. Samtidigt som diskussionen kring Persbrandt pågår hos Bloggbevakning ifrågasätter någon varför hans fru Sanna är med honom. Som om medberoende inte är komplext, som om kärlek inte är ännu mer komplext och som om hon har något som helst ansvar för hans handlingar.
 
Jag blir ofta matt av de här nya glasögonen jag har, de som gör att jag ser skillnaderna i könsmakten för det var så mycket lättare när jag levde för att göra män nöjda. Inte för att jag vill gå tillbaka till den låga självkänslan, låga självrespekten och dåliga synen på kvinnlighet men det var lättare när jag inte förstod det här. Jag är ingen manshatare för det, jag älskar män men jag är så jävla trött på det ständiga daltandet med män. Det är inte rättvist att vi kvinnor hela tiden ska ha fler uppförsbackar även om vi springer samma lopp, det är inte vårt ansvar att ta hand om männen när de tabbar sig för de tar absolut inte hand om oss. Jag tänker att det finns så många kompetenta, vettiga, respektfulla, genuina människor i Sverige som skulle kunna ringa in det nya året. Att ta typiska manliga genier med grandios självbild och med en historia där andra människor farit illa under flera årtioenden gör ju att vi normaliserar deras beteende. Vi daltar, låter dem hållas och fortsätter tycka att talangfulla personer inte behöver ta ansvar för sina handlingar för att nå framgång. Eller ja, talangfulla män behöver inte ta ansvar för sina handlingar. En kvinna är ju som bekant sina handlingar, trots bakomliggande diagnos eller sjukdom.
 
Har ni några tankar?
Vi behöver ju inte alltid tycka lika liksom, det är ju så en kommer framåt. Genom att lyssna på oliktänkande och faktiskt höra vad som sägs.