Att vara rädd att bli utnyttjad pga sin destruktiva relation till sex


(null)

Ibland skriver det snubbar till mig på Instagram som inte skickar dickpicks eller rent obscena förslag på sexuella aktiviteter, utan helt sonika bara försöker ragga.

Jag är inte helt bekväm med det av lite olika anledningar och efter veckans funderande har jag kommit fram till att jag nog inte vill dejta någon som läser min blogg eller följer mig på Instagram. Först och främst är det pga att jag skriver och pratar en del om sex, inte så mycket som jag egentligen skulle vilja göra pga viktigt att belysa problematiseringen kring det som många missbrukande kvinnor dras med. Så fort jag skriver om hur jag använder sex som andra-hands-val när jag inte kan fly in i droger, att jag har en väldigt destruktiv relation till att ligga eller problematiserar kring hur jag gång på gång dras till att ligga med dåliga män, så skriver någon annan man på DM på Instagram eller skickar ett mail.
(null)

  
Det är som att de missar den lilla delen att jag problematiserar kring det och de ser användningen av ordet sex som en legitimerad anledning att ragga på mig. Det är svårt att snacka sex utan att det blir sexuellt laddat från det manliga könet eller ja, mestadels heterosexuella kukbärare. Ända sedan pappa dog har jag använt sex fel, i princip samma sekund som han drog sitt sista andetag dumpade jag helylle-pojkvännen som tog min oskuld (gillar egentligen inte ordet oskuld) och drogs till äldre, festande killar. Inte riktigt samma sekund men ni fattar hur jag menar. Utöver mina tre ordentliga pojkvänner (som jag ändå hade 1,5 + 7 + 2,5år) har jag nästan uteslutande tröttnat efter tre månader. Och som jag skrev i veckan, börjat och slutat typ varje relation med att ha legat med någon av hans närmsta vänner innan.


Skev, skev, skev relation till sex. Jag har använt det för att få bekräftelse, uppmärksamhet, värderat mig efter min knullbarhet och varit väldigt liberal när det gäller sex pga uppfostrad i ett patriarkat som lärt mig att killar gillar sexliberala (men ändå oskuldsfulla) tjejer. Det blev ju inte bättre när jag började sälja droger, där kunde jag spela på att vara sexuell kvinnlig drogförsäljare. Jag minns fortfarande första gången Simon såg mig börja prata drogaffärer med en annan snubbe, efteråt sa han att det var som om jag blev en annan människa. Och det blev jag ju pga gick in i min roll, att vara kvinna och sälja droger innebar att jag först och främst var tvungen att bevisa att jag kunde det. Män lyssnar inte på kvinnor förrän kvinnor överbevisat sin kunskap oavsett sammanhang och män lyssnar bättre på en kvinna som kollar länge i ögonen, skrattar åt hans skämt, lägger en hand på hans arm när en pratar etc. Jag kunde helt enkelt spela på min sexualitet för att få dem att lyssna för att sen kunna göra affärer. 

(null)

När jag slutade sälja droger slutade jag också bli respekterad pga att nu behövde männen ingenting från mig, det var i samma veva som jag såg som sjukast ut i mitt missbruk och kände på flera sätt att jag förlorade mitt värde som kvinna genom att inte längre vara lika normativt snygg. Helt plötsligt var jag bara värd någonting om jag var knullbar, tidigare var jag värd någonting pga att jag hade droger att sälja. 

Först när jag blev drogfri och singel började jag förstå dels hur komplext min egen sexuallitet var men också insåg jag hur majoriteten av männen jag kände inte alls bara ville vara vänner. En efter en visade sig manliga vänner sina rätta sidor och intuitioner. Män jag trott varit mina vänner i många år började göra sexuella anspelningar och jag som haft majoriteten manliga vänner kände mig rätt jävla värdelös som människa när så många nu var ute efter att ligga. Efter att ha majoriteten manliga vänner har jag typ inga kvar pga kan räkna på mindre än en hand vilka som inte kommit med sexuella förslag sen jag blev singel. Och jag tillhör inte den gruppen människor som kan vara vän med någon som är attraherad av mig, för att jag ska kunna vara vän måste det vara helt asexuellt. 

Så, jag är rädd att bli utnyttjad genom att träffa någon som haft tillgång till mina innersta tankar om sex. Helt enkelt för att de inte verkar förstå problematiseringen kring det utan ser mig som en tjej som gillar sex. Punkt. Missförstå mig rätt nu, men när det under ett års tid kommit fram att majoriteten manliga vänner och bekanta velat ligga med mig och män ömkande tar upp sina egna s.k sexmissbruk (som om vi skulle mötas i en form av gemenskap i att använda sex fel genom att ligga) så fort jag berör ämnet, blir jag till slut väldigt cynisk. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha en destruktiv relation till sex efter att ha levt i missbruk, majoriteten av oss missbrukare har nog känt av det och många kvinnor med mig har råkat ut för olika former av övergrepp i missbruket. Jag tror många av mina preferenser i sängen är en konsekvens av vad jag varit med om. Rekommenderar senaste avsnittet av Psykologipodden där de berör en del om vissa saker i sängen är fel med tanke på ex. maktordning 👇.

(null)


Sen känner jag mig väldigt blottad, i mitt huvud är det typ 25 pers som följer mig på Instagram och typ lika många här inne. I skrivande stund är det ju drygt 900 följare på Instagram och cirkus 3000 unika bloggläsare i veckan, men det är det som sagt inte i mitt huvud. I mitt huvud är det typ ni som kommenterar med namn ofta hehe. Jag behöver antagligen ta mig en liten funderare på det här med gränssättning online, jag älskar ju att vara transperant och öppen. På nätet kan jag fly in i  den värld jag skapat mer er när jag inte längre orkar med den verkliga. När jag inte orkar vårda fysiska relationer pga hjärntröttheten kan jag få råd från alla kloka kvinnor jag lärt känna online. Jag gillar att vara öppen, känner att det är värt att visa både fram- och baksidor med att bli drogfri och känner att jag ändå gör något bra när någon känner sig hjälpt. Men jag är inte ett dugg bekväm med att någon vet allt det om mig på en första dejt när jag vet noll om honom. 

Jag har ju dejtat lite senaste året men alla utom en av de "normala" Svenssons-killarna har tyckt att mitt bagage är spännande och just nu klarar jag inte av att ens samtala med människor som ser det så utan att förstå tragedin. Det finns inga människor i grupper som är så trasiga och förstörda som kriminella och missbrukande människor. Sen finns det de som vill bräcka mig genom att hävda att de också suttit inne när de suttit en natt i fyllecell eller också knarkat en del när de boffade bensin som 15-åring och därför förståååår mitt tio år långa opiatberoende. Och det orkar jag inte heller. Saker jag skriver om här eller på Instagram är ingenting jag skulle ta upp på en första dejt, inte för att jag på något sätt vill dölja utan för att det är för intimt för random män att veta. 

(null)


Ni som har varit med ett tag vet att jag dealat med frågan om när jag ska berätta om min historia för nya människor (nya män mer specifikt) och även om jag ännu inte kommit fram till svaret än skulle det kännas obekvämt om någon på en första dejt visste så mycket om mig. Förstår ni hur jag menar? Känns som om jag senaste tiden fått kämpa lite mer med skrivandet, som om jag inte riktigt kan sätta ord på hur jag menar utan att det flummigt,  osammanhängande och utan egentlig röd tråd. 

Jag är väl medveten om att det här kan va ett sätt för mig att "slippa" dejta vanliga killar. Vanliga killar är lika okänd mark som kvinnliga vänskapsrelationer vilket gör att jag inte kan den världen. Män som är som mig vet jag hur jag ska bete mig kring, det är som om jag går in i min roll och vet vem jag är. Jag har självförtroende, kan slappna av och njuta av nuet. Det finns ju såklart också en annan förståelse bland de männen, vi är lika trasiga liksom. Första gången jag hade sex med en vanlig snubbe som drogfri var jag exakt som när jag var oskuld, har aldrig varit så fnittrande nervös hehe. Sen visade det sig att han rökte cannabis ibland och då var det som om jag blev jag direkt igen. Skevt. 

Att få inträde till världen en drömmer om

(null)

Något gör ont i mig men jag vet inte vad, känns som om hela helgen gick ut på att överanakysera och nu är jag bara... tom. 
Värmen gör såklart sitt till, med tanke på att jag tyckte förra sommaren var perfekt vädermässigt och jag gick runt i shorts/linne med andra hade jeans/långtröja säger väl en del om hur varmblodiga jag blir av min medicin. Innan jag började med den har jag typ knappt ens svettats av ansträngning, nu rinner det om mig när det är över 15 grader, jag stressar, skyndar mig, får ångest eller typ går. Medicinen mot svettningar hjälper inte ens och det ger både ångest, mer matsvårigheter, mer hjärntrötthet, mindre energi och allt annat halva Sverige lider av. Får dessutom klimatångest deluxe, blir provocerad av grannen som har enda gröna gräsmattan trots vattningsförbud och mår dåligt över hur vi misshandlat världen våra barn nu ska ta över.

Hur gör man för att inte grubbla så mycket? Jag har ju väldigt mycket "onödig" ångest. Inför saker, efter saker och under saker. Mår dåligt över sånt jag inte kan styra över eller kontrollera men har ett kontrollbehov som förgör mig innifrån. Varenda instansmänniska i min omgivning har försökt få mig att förstå att det är inte mycket vi kan kontrollera och jag fattar det men jag kan liksom inte acceptera det. Ge mig lite jävla kontroll liksom, ett excel-diagram över hur mycket jag måste göra för att varje kolum ska bli färdig-bearbetad, en PowerPoint över hur mina närmaste tio år kommer se ut och ett schema över hur lång drogfrihet jag behöver ha innan beroendesjukdomen är så tillfrisknad den kan bli. Det är väl inte så mycket begärt? Kan väl inte va så jävla svårt liksom. 

(null)

Jag får ju iaf jävligt många kloka kommentarer av er och även om jag suger på att svara på dem just nu så läser jag såklart allt. Någon skrev att jag måste hitta balans även i mörket och det är väl så jag känner med just nu. Grejen är väl just det att jag bara måste välja de saker som inte är destruktiva eller olagliga. För nu känns det som om jag fått lite inträde till min drömvärld, typ som när den mobbade tjejen i alla High School-filmer som får vara med och fixa de populära tjejernas hår inför festen men ändå inte följa med in. Nu har jag fått mersmak av min drogstörda hjärna romantiserar den där festen som glammig, lycklig och det bästa som kan hända en mobbad tjej i High Scool vars största dröm är att bli invigen i de populära tjejernas värld. 

Jag vet ju fortfarande allt negativt, försöker påminna mig själv flera gånger om dagen men det finns ju så mycket jag älskar med den världen och nu är jag bara tom och orkar inte anslysera mer och vill bara komma tillbaka in i rutinerna där jag mådde bra av att ha en vardag. Jag vet att jag måste sluta ha kontakt med den värld, vet att det bästa jag kan göra är att helt stänga av. Jag vet det... ska bara göra det också.

En vanlig kommentar jag får är att jag måste förstå mitt egna värde och av den anledningen inte beblanda mig med typen knarkande killar. Jag fattar att det kan framstå som att det är dålig självkänsla som ligger och gnager men det är mer komplext än så. Jag vet att jag är bra, jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som jag gör idag. Jag vet att jag är en bra människa oavsett vad jag presterar, hur jag ser ut (bara senaste månaden har jag inte sminkat mig inför att gå till Coop/ut och gå vilket varit ett måste innan och idag hade jag bara mineralsmink och ingen tänkande foundationen. Små steg för andra, enorma steg för mig). Jag vet att jag inte behandlads respektlöst för att jag är en dålig person, jag tar inte lika mycket ansvar för andras handlingar och allt sånt där. Jag tycker helt enkelt att jag är en bra person. 

(null)


Sen är såklart inte självkänslan 100%-ig och det finns mycket kvar att göra, jag har levt med självförakt så stor del av mitt liv att den automatiska känslan ofta är just självhat. Skillnaden nu är att jag rätt fort kan prata vett med mig själv igen. Det är ju ett pågående arbete och ett livslångt arbete, bara det där med mineralsminket trots acne är liksom senaste framsteget. Självföraktet finns väl isf kvar ang. min mörka sida men det är väl den jag bara ska försöka låta finnas i mig utan att värdera och utan att hon tar över mig. Jag har väl haft ytterligare en skev bild av "normala Svenssons" och trott att ingen normal Svensson har några mörker i sig. 

Nu blir det flummigt igen, min hjärna fungerar helt enkelt inte. Men jag tycker ändå jag har visat mig själv att jag tycker jag är värd att behandlas med respekt gentemot poddare som under poddavsnitt berättade att han är notorisk kvinnomisshandlare och jag därför bad honom radera avsnittet, snubbar med klasshat som jag dejtat och som jag tidigt känt haft sjuk svartsjuka och kontrollbehov, en vän jag älskade men insåg inte behandlade mig respektfullt som jag inte längre är vän med och när jag sa hejdå till någon som behandlade mig som en hora. Orkar inte länka inläggen om, finns om ni söker i bloggen på något av nyckelorden. 

Men iaf, jag tycker ändå att jag börjar förstå mitt eget värde rätt bra, grejen att jag dras till dessa snubbar är rätt lätt. Jag kan knarka med dem och ingen som läst min blogg ett tag kan ha missat att kille + knark är min favoritkombination. Det finns en skev trygghet i dem, jag kan gå in i min gamla roll som jag kan och behöver inte lägga massa energi på att lära känna någon ny. Nya relationer är ju inget jag egentligen orkar, även om jag hänger en del på Tinder vet jag innerst inne att det krävs rätt mycket för att jag ska orka ha nya relationer. Sen ensamheten, jag är inte van vid den och även om jag oftast uppskattar den saknar jag närhet, ömhet och hud. Att då gå till någon en redan legat med gör det lätt att få oxytonicet att strömma lite. Att jag haft bäst sex med de jag knarkat ihop med är ju pga att jag själv varit påtänd men i mitt minne finns inget annat bra sex. 

Sen någon form av bekräftelse såklart, även om jag inte alls behöver mäns bekräftelse som jag behövde förr är jag en 30-årig kvinna som sedan jag förlorade oskulden som 14-åring blivit bekräftad av män. Senaste året har inte funnit någon kille som varit tillräckligt intressant att andras mäns bekräftelse spelat någon roll. Så jag ville ha det från någon jag en gång i tiden gillade att bli bekräftad av. Jag är ju i slutändan bara människa med sexuella drifter och behov som vill känna sig åtrodd.  Sen är det ett lätt steg att gå till någon en redan haft. 

(null)


Plus att jag är så jävla rädd att jag inte kan känna något för män sen jag blev drogfri. Precis som jag i början av drogfriheten var så övertygad om att jag ju aldrig kommer kunna bli så lycklig som på droger är jag ju övertygad om att jag inte kommer kunna bli kär som när jag också är kemiskt kär. Ang. lyckan har jag ju dealat med att naturlig lycka är en annan form av lycka, kemisk lycka är onårbar på naturlig väg men konsekvenserna av det gör det inte värt det. Det är också väldigt kortvarig lycka. Naturlig lycka är mer genuin, mindre toppar och dalar, mer tillfreds och lugnare. 

Och jag tror att jag kommer behöva bli kär för att bli övertygad om att jag kan, därför vill jag skynda på det trots att jag inte är redo. Bara för att kunna bli lugn i vetskapen om att det är rätt nice att bli kär utan knark i kroppen. Jag har ju inte levt I celibat senaste året har liksom inte varit kär sen jag blev kär i Simon för fyra årsen. Så träffar jag killar men blir inte kär och blir ännu mer frustrerad även om jag fattar att jag måste hitta rätt för att bli kär. När en är påtänd är det lätt att inbilla sig att man är kär för att drogerna förstärker känslan. 

Jag orkar egentligen inte tänka i de här banorna, men fingrarna kör som vanligt sin lilla dans. Jag orkar inte tänka och känna mer. Punkt. Vilket blir en fara i sig för anledningen till att jag började knarka var för att stänga av känslor och tankar. Och så sluta cirkeln och alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Har iaf varit på jobbet idag, tänker att jag måste få tillbaka rutiner. Beroende och hämta medicin, tre timmar bakning på jobb, gym och sen hem. Orkar inte mycket mer ändå och av det har jag ju mått bra senaste månaderna. Måste som sagt bara bryta den lilla bro jag börjat bygga till min gamla värld och gå tillbaka till de rutiner som hållt upp mig sen i våras. Det är lite tjall med systers mående också, hon har ju en del psykiska åkommor men inget jag kan eller vill skriva så mycket om. Hon har ju inte valt att jag ska blotta mitt liv, men att få stänga av oron för hennes mående var ju också ngt jag älskade med knarket. Plus att mamma bröt foten idag, gips och bruten på tre ställen. Vilket gör att vi inte kommer kunna göra så mycket som vi planerat, typ vandra på omberg och sånt. Hon glömde bort att hon är 70 och skulle ner på hala stenar och bada ifrån, men då kanske det blir så att jag åker mycket till henne istället. 


Det här skulle bli ett kort inlägg. För längesen fick jag en kommentar med frågan om det inte blir jobbigare när jag ältar allt i bloggen. Grejen är inte att jag skriver om det, ältande finns i mig ändå och måste liksom få komma ut annars blir det värre. Känner mig alltid lättare och kan djupandas mer efter att jag har skrivit. Det jag vill lära mig är att inte överanalysera allt så jävla mycket utan bara ta saker för vad dem är. Jag vill inte ha självutplånande ältande i mig. Blir ju mindre sånt när jag typ jobbar men hjärnan orkar ju inte mer timmar. Äh. Jag veeeeeet inte. Ooooorkar inte. Mäh, jag viiiiiill knaaaaarka (credd: Fucking Åmål 👆)
Nu ska jag va hundvakt till en av få som antagligen svettas mer än mig, vi hörs imorn. Älskar hundar över människor och t.o.m män. Tänker jobba imorn och resten av veckan, sluta snickra på bron över till återfall och bara bestämma mig för att lägga det här bakom mig och påbörja en ny dag imorgon. Ny dag, nya möjligheter och allt sånt. Bara den här gången kan det väl snälla funka med det där empatilösa snacket om att man kan bestämma sig för att må bra? 

(null)

Det som ändå gjort den här dagen jävligt nice var att få ett paket i brevlådan, första gången jag fick något av en bloggläsare/instagramföljare kände jag så intensivt att jag inte är värd det, att någon annan skulle behöva det mer etc. Känner fortfarande lite så men har ju liksom fått öva för att jag har så jävla generösa följare. Får öva på att säga tack utan att förklara att jag har svårt att ta emot (okej, lögn. Säger fortf att jag har svårt att ta emot) och så får jag så många bevis på att världen inte bara innehåller dåliga människor. Jag blir ju liksom rörd bara av att folk orkar läsa mina noveller till inlägg, kommentarer, mailar, skriver DM, orkar följa min skeva hjärna på instastory och engagerar sig i mig. Mest rörd blir jag ju av de som känner sig hjälpta, slutar knarka/dricka, förstår beroendpetsoner i sin närhet och söker hjälp. Av lilla mig liksom. Så kommer det liksom presenter också, känns så stört. Jag har velat ha ögonskuggspenslar i en evighet, har bara en som kommer från en Glossybox, nu ha jag massor. Tänk att sånt skylle komma ur beroendeskiten? 

Puss på er, ni är fortfarande så jävla bäst! 



Att må dåligt för att slippa ta ansvar, ha ett mörker som inte är mörkt och hitta den där jävla balansen.

(null)

Jag är så jävla glad över alla kloka människor som finns på nätet och följer mig på Instagram/läser bloggen. Har aldrig tänkt på att det är så men såklart är det precis så det är. Som drogfri måste jag ta ansvar. Jag kan inte längre skylla handlingar på ångest, drogsug, abstinens, sviktande självrespekt, dålig självkänsla, förälskelse eller att det är sådan jag är. För det är inte sådan jag är längre  och de där sakerna som tidigare lett mig till destruktiva situationer är inte lika stor del av mig som det en gång var. Och när jag inte längre är gamla Cecilia - vem är jag då och hur ska jag kunna fucka ur när jag helt plötsligt känner att jag måste ansvar och har insikt i vad jag gör?

Jag kan inte längre skita i allt och skylla på att jag mår dåligt för jag och alla andra vet att det inte är sant. Ändå är det lättare att ta på sig offerkoftan, hitta en identitetskris att må dåligt över och sedan skylla mina anedsteg på det. För då slipper jag ta ansvar, då kan jag få lite distans till konsekvenserna och genom självutplånande tankar och handlingar kan jag fiska sympati för att jag tar ett steg bak. Jag slipper ta ansvar och kan falla ner i självdestruktiviteten. Inte för att jag inte tror att identitetskrisen existerar, med tanke på att jag får lägga band på mig själv för att inte fråga expiditen på Coop eller random bekant vem fan jag är. Utan för att jag tror mitt inre mörker direkt tar chansen att använda det som legitim anledning att skita i allt. 

(null)

Ibland känns det som Instagrams algoritmer är inne i mitt huvud och med tanke på att de kan använda microfonen för att lyssna av ord vi säger för att skapa ännu mer personligt inriktad reklam, dröjer det  väl inte länge innan de facto är inne i mitt huvud. Så dök det här citatet upp, jag följer hashtaggen #drogfri och kontot Humangardening delade denna bild. Jag tänker på hur mycket tid och energi jag lägger på att dels älta och ha ångest för det som varit men också på att ha förväntansångest inför att något kommer skita sig, som jag sen kan ha ångest och älta i all evighet. Jag förespråkar mindfullness, tycker det är viktigt att stanna upp i vardagen och vara tacksam för det lilla livet ger oss. 

Om jag praktiserat det uti fingerspetsarna? Nej det gör väl ingen men jag gör lite mindre än jag önskar. Varje gång jag kommer i en downperiod säger sköterska N åt mig att jag måste sätta min drogfria tid i perspektiv till alla år jag missbrukat. 1år vs 10år, glömmer det hela tiden för vill ju så jävla gärna att allt bara ska bli bra. När det sen faktiskt går bra en längre tid, när jag gått 385 steg framåt provocerar jag fram några steg bakåt. Jag tror fortfarande det handlar om att jag vill bevisa att jag fortfarande har ett mörker inom mig som jag har svårt att kontrollera. Vet inte om det nödvändigtvis beror på dålig självkänsla, jag vet ju samtidigt att jag är bra som jag är, är rätt nöjd hur jag är som människa och medmänniska och att jag duger som jag är.

(null)

Men jag är lite tråkigare utan mitt mörker. Jag kan inte släppa spärrarna så som jag kan med alkohol och droger och jag vet inte hur jag ska bli mer frisläppt som drogfri. När jag går in i mitt mörker är det som om jag går in i min knarkförsäljaridentitet lite och även om jag blir mest henne när jag är påtänd kan jag lättare leva ut mina lustar när jag leker Annica. Hon jag från början skapade för att anonymisera min egen identitet inom kriminaliteten och kunna fortsätta dubbellivet på en mer organiserad nivå. Henne går jag in i, en form av alterego och jag gillar ju henne.

Det är hon som har sex på offentliga platser, leker rollspel, nakenbadar under sommarnätter, vill swinga och är sexuellt frisläppt. Hon som aldrig är rädd, kan kontrollera sina känslor, inte påverkas av andra åsikter, är självsäker och vet sin egen förträfflighet. Hon som tagit in på otaliga hotell runt om i Sverige för att kunna fucka ur ännu mer i en okänd stad, hon som är social, framåt och skapar nya kontakter var hon än går. Nu räknar jag inte upp det olagliga och knarkande, det är ju typ hälften av mitt alterego, mitt mörker. Hon som ligger runt, har självförtroende i sängen och spelar på sin kvinnlighet för att få män dit hon vill.

Jag kanske bara måste acceptera att jag är hon också, förstå att allt inte är svart eller vitt. Att det inte behöver vara antingen mörka Cecilia eller duktiga Cecilia utan går att vara duktiga med inslag av mörker. Kanske måste jag sluta se det som mörker? Förstå att jag inte behöver droger eller alkohol för att hon ska få leva ut, att hon kan få finnas utan att det är fel, olagligt, destruktivt eller ger ångest. För det är ju så också, att när jag släpper fram henne mår jag dåligt och undrar vad som är fel på mig, för att jag ser det som negativt och att det inte passar in i det Svenssons-liv jag så gärna vill ha. Som mitt mörker inte vill ha. 

När jag var ihop med Simon älskade jag att åka runt i Sverige, hitta någon kontakt bland drogköpare för att hitta stadens langare och ta in på hotell över helgen. Simon och jag pratade ofta om våra behov att fucka ur, att vi önskade att vi kunde göra det en helg då och då för att kunna leva bra däremellan. Ett sätt att rättfärdiga urfuckandet. Så fort vi satt på tåget till en ny distans var det som att vi påbörjade dygnslånga rollspel. Vi lekte, struntade i vuxna måsten, struntade i hur vi uppfattades och hade bara roligt. För droger funkar ju lite så, de tar bort allt som vuxenlivet kräver av oss. Ansvarstagande, mognad, hyfs, vett & etikett, inte göra bort sig och vikten av andras åsikter om en. En bryr sig inte om något annat än att ha roligt och det är ju jävligt nice att kunna göra så. 

För det är ju rätt skönt att strunta i allt sånt, bara få leva ut sitt inre barn och leka som om livet inte var så allvarligt. Drömmen vore ju att jag kunde göra det utan sinnesförvirrande substanser och utan att få ångest efteråt, för att det känns som jag gör fel. Förra sommaren hade jag en sexuell relation med en gift man och ju längre in i drogfriheten jag kom, desto svårare hade jag att deala med det dåliga samvetet gentemot frun. Men det var så sjukt skönt att få ett break, bara skita i vad jag ska göra och få utlopp för det inre mörkret. 

Okej, måste hitta något annat ord än mörker. Har ni någon idé? Vill göra det mindre negativt laddat, vill se om jag kan hitta en balans där jag kan få utlopp för det utan att knarka, vara olaglig eller känna att jag pajar min duktighet. Återigen är det väl självbildsproblematik som förstör, min bild av duktiga Cecilia (ni fattar hur jag menar när jag säger duktiga Cecilia va? Typ skötsam.) är ju 100% duktig och har inte utrymme för mörka Cecilia. Den här svarta/vita synen på livet som jag egentligen hatar, typ som när en försökte hålla sig drogfri, rökte en joint och använde det som rättfärdigande för att ta återfall på typ allt. Simon brukade säga att om man doppat huvudet kunde man lika gärna doppa hela kroppen. Så är det inte, man kan stoppa innan det gått för långt.

Blir det flummigt? Förstår ni vad jag menar? Jag är ju där i processen att jag behöver sätta en massa ord på en massa känslor och inte riktigt vet vad som är sant och inte än. Jag ringde mamma igår, hade hög puls innan och var rädd att bli dömd. Behöver liksom inte höra hur fel något är för tro mig, I know eller att någon säger "det var ju det jag sa" när jag fuckar upp något och sen inser vad jag gjort fel. Blir liksom att jag till slut drar mig för att berätta någonting för pallar inte att bli dömd. Förstår dock inte varför jag tror att mamma ska agera så, hon försöker alltid förstå och ska jag vara ärlig tror jag hon känner igen mörka Cecilia från sin egen ungdom. Pappa var ju adrenalin-junkie och det är väl från honom jag fått förkärleken till snabba fordon, kickar och spänning. 

Men mamma vill alltid förstå, dömer inte och säger inte att något är fel för hon vet att ingen kommer blaema mig mer än jag själv iaf. Sen sa hon något som känns så jävla sant, att när pappa dog tyckte hon andra året var värst. De levde ju tillsammans från att mamma var 15 (pappa 16) till han dog när mamma var 55, det är ett långt liv tillsammans (beundrar så hur hon skapat ett värdefullt liv och idag som 70-åring tar vara på sin pigghet). Iaf, alla sa åt henne att bara första året var avklarat skulle det bli lättare sen men så kom andra året och hon kände inte att det blev lättare.

(null)


Det går att jämföra att förlora en anhörig och sluta knarka litegrann, inte 100% såklart men det finns en väldigt stor sorg i att förlora drogerna då de gör så mycket med en. Jag har ju fått höra samma, bara jag klarar mig igenom första året så ska det bli lättare sen. Nu har det ju inte ens gått en månad av andra året men än så länge känner jag tvärtom, det blir definitivt inte lättare. Tänk om det är så att första året handlar om att överleva och andra året handlar om att skapa nya traditioner, drogfria minnen, hitta sig själv och skapa en ny identitet? En av er kommenterade ju att det tar tre år att acceptera en livsförändring och det känns så jävla sant.

Oavsett så kommer det här ta tid och jag måste hitta en balans mellan alla mina behov och begär. Det mörka behöver inte vara dåligt, jag behöver inte falla i självömkande för att slippa ta ansvar och behöver sluta slitas mellan gamla och nya, dåliga och duktiga Cecilia. Jag gillar ju den jag håller på att bli, gillar ju den identiteten jag håller på att skapa men jag kan nog inte va 100% duktiga Cecilia och sen känna att det är fel på mig när lustarna behöver få utlopp. Jag måste förstå att en inte är dålig bara för att man är mänsklig och har behov, det går att få utlopp för det utan att knarka eller göra något olagligt. Kanske behöver jag bara gå in i alteregot ibland utan att lägga värdering i det? Utan att knarka i h göra något olagligt. 

Och jag som inte ens gillar ord som måste, borde, behöver och ska. Puss!