När en mår bra och måste ansvara för sin fritid

Alltså helgerna funkar inte för mig just nu? Godmorgon förresten, hoppas ni sovit gott och blablabla, jag ligger och funderar på om grannen alltid tänder sin lampa halv sju på morgonen eller om han har timer. Tänker ta morgonciggen prick då för att se. Japp, har inget liv och är en jävel på massa konstiga tankar, betraktelser och reflektioner. Igår ville jag t.ex veta om änderna kommunicerar när det ser ut som de har stormöte för att sen verka bli osams och simma åt varsitt håll?
Men tillbaka till helgerna, de har väl aldrig riktigt varit min cup of Tea sen drogfriheten blev ett faktum men nu är det värre än värst. Varje fredag tänker jag att jag ska göra det och det och det och det, men ingenting blir gjort. Är det mörkret? Är så extremt omotiverad, osugen, oinspirerad och har allmänt tråkigt men orkar inget göra. Har ställt in söndagsmiddag hos mamma typ fyra gånger.
Och är det inte mörkret så tror jag det beror på att min hjärna börjat läka lite mer senaste tiden, jag behöver inte sova 2-3h varje eftermiddag efter jobbet trots att jag gått upp i tid och är inte längre lika dränerad. På ett sätt ät det ju lättare att må dåligt, va hjärntrött och inte orka. Då behöver man ju inte ansvara för att skapa ett innehållsrikt liv för man varken vill eller orkar typ? Men när en sen börjar må bättre ligger det ju helt och hållet på mig att skapa en fritid jag trivs med, utan knark i kroppen vill en inte bara göra ingenting längre. Med droger kan ju att titta på fyra dåliga 3,4-på-imbd-komedier i sträck vara tillfredsställande. Nu krävs liiiite mer än så och jag vet inte var jag ska börja? Blir ju inte lättare av alla ensamhet efter att ha lämnat ett gammalt liv bakom samtidigt som det är kämpigt att lära känna nytt folk.
Eller så är det bara mörkret och vi behöver ta upp julbelysningen lite tidigare detta år iom att den mörka hösten blev en sån jäkla håll-käften-lavett efter den extrema sommaren? Jag kanske behöver få tänka på julgodis, pepparkakor, pyssla julklappar och äta pepparkaksdeg tills jag får ont i magen? Tristessen gör ju för övrigt att jag får för mig att jag saknar droger, killar och destruktivt sex, vet ju att det egentligen inte stämmer men det är ju en sjukt invand flykt. Och jag har ju hela mitt liv varit på väg någonstans, alltid nya projekt, alltid massa pågående (och misslyckade) projekt och aldrig bara vara i nuet. Kanske är det jag måste träna på? För får ju också ångest av återhämtning i form av att göra ingenting, känns som jag är dålig då? (Vet att det ej är en realistisk känsla)
Oavsett anledning är vardagarna min bästa tid nu, så är glad att det är måndag. Hoppas ni iaf är liiite lika glada över ny vecka som jag, dock är två av mina grundpelare på jobbet lediga denna vecka. I fredags var alla inkl chef sjuk så jag tog lunchen själv med hjälp av en nytillkommen tjej. Roligt iom att jag älskar när det är fullt upp och när jag har lite press på mig.
Men hur gör ni för att skapa en värdefull fritid? 

ADHD-utredning, del 3: Montera en Ikea-pall framför störande terapeut

(null)

Vänner, igår kväll hände något som jag har lite svårt att hantera. Maria Montazami hade beskrivit det som naken och exposed medan jag väl använder andra ord så som tomhet, rastlöshet, sorg, förvirring, ångest och en rätt intensiv smärta. Jag vet liksom inte var jag ska ta vägen riktigt och känner en begynnande stressreaktion vara på väg. Mitt wi-fi la av igen, iom att jag senast det hände tryckte på reset och en tekniker fick komma hit och återinstallera inställningarna vågar jag inte trycka på någonting som rör modemet. Jag känner mig mest uppgiven, hur roar man sig själv? Vad ska jag göra med all tid? Naken och exposed.
Skoja, inte om nätet men om min reaktion. Måndag idag och den här veckan har jag hela tre möten i ADHD-utredningen. Förra veckan fick jag montera en IKEA-pall framför min terapeut som medvetet skulle störa och jag vet inte riktigt vad de var ute efter. Se om jag kunde följa en beskrivning, se hur jag reagerade när hon störde och se om jag blev förbannad när det inte funkade så som Ikea-möbler aldrig funkar? Jag var grovt skeptisk och frågade flera gånger om de typ tagit bort en skruv eller använt fel delar för att se reaktion. Det hade de inte och pallen blev rätt snabbt monterad. Fem minuter in i monteringen frågade min terapeut om jag frågade henne saker eller om jag pratade med mig själv. Jag pratar alltid med mig själv när jag behlver fokusera hehe, "om den är lika lång som den ska de vara där". Gör det när jag är ensam hemma också. Mamma är likadan och man får ju alltid bäst svar av att fråga sig själv, det vet ju alla.

Så i veckan ska jag göra somatisk bedömning, psykiatrisk bedömning och avsluta vuxenintervjun som jag inte pallade göra klart senast. Har dock skrivit upp mig på jobb både efter imorgon på den somatiska bedömningen och på fredag efter att ha gjort klart vuxenintervjun. Får se om det var ett klokt beslut men blir ju så uttråkad och rastlös av alla lediga dagar i samband med utredningen. Är också väldigt ambivalent i vad jag tror svaret blir, just nu lutar det åt att jag inte tror mig ha ADHD och att jag då måste deala med att jag knarkat sönder hjärnan. Den där svåraste acceptansen ni vet. 
Men nu kör vi först måndag, en måndag fylld med tomhet pga uteblivet wi-fi men ändå pepp för har haft en rätt tråkig helg. 
Puss! 



Att hitta strategier

"Vad är svårast med drogfriheten" frågade Ida och Sofie från Ångestpodden i tisdags. Ni vet ju svaret: Att leva ett vanligt liv. Det blir hela tiden så tydligt hur jag tappat kognitiva förmågor för att knarket så länge legat som en mantel över allt det vardagliga och hur jag isolerat mig till utanförskap ocg inte längre har några strategier för att fungera. Vet inte om jag någonsin haft det iom att jag var så ung när jag började missbruka men jag har ju åtminstone varit Queen of stänga av känslor så någon strategi har jag ju ändå haft. 
Just nu är problemet att jag bryr mig för mycket, jag säger någonting som jag efteråt inser kanske sårade eller någon är ledsen och berättar för mig. Sen kan jag inte släppa det, hur mycket jag en försöker bryta tankarna och göra eller tänka på något annat kommer det tillbaka som en evighetscykel och jag behöver berätta för någon ett par gånger eller tre. Jag antar att min empatiska förmåga är stor, garanterat ärft från mamma som tänker exakt lika mycket självutplånande tankar. Men det är ju inte bara en bleassing, har alltid fått höra att jag är en bra lyssnare och jag krigar ofta andras krig men inte lika mycket mina egna. Jag är lösningsorienterad och vill liksom hjälpa alla men sanningen är ju att ingen kan rädda världen. Förutom Trump. Eller han kan ju inte heller rädda men han kan förstöra den lite mindre. 

Exempel: Vi sitter på jobbet och diskuterar hundar, jag pratar högt och vitt om hur fel jag tycker det är att lämna hundar ensamma hemma mer än fem timmar vilket också är rekommendationen från Jordbruksverket. Någon får frågan om hen har hundar och det visar sig att hen har det + har dem ensamma hemma åtta timmar varje dag. Jag vet ju vad jag tycker om det och står fast vid min åsikt men vill inte göra någon ledsen. Går därför och ångrar att jag ens sa någonting i typ tre dagar. Och detta händer ofta iom att jag gärna utgår från att alla tycker som mig och pratar ofta innan jag hinner tänka.

Exempel: En kollega kånner sig utanför på jobbet och upplever sig blivit utesluten av de andra. Jag noterade det själv och svarade i köket på frågor de andra inte besvarade för kan inte stå bredvid och också bara tyst. Hen berättar för mig och jag rekommenderar att prata med handledaren. Problemet är bara att jag får gå ut och ta en cigg och köra mantrat det här är inte min grej, det här är inte min grej, det här är inte min grej plus att när jag kommer tillbaka efter helgen oroar mig för att hen ska må dåligt. 


Det största problemet är väl att jag uppfattas så 👆och bara några få vet vad som försiggår i huvudet och något med mig gör ju att folk kan anförtro sig åt mig. Och en av de vanligaste orsakerna till att jag hamnar i konflikter är ju för att jag tar andras krig, det kliar fysiskt i mig när någon blir felbehandlad och jag utgår från mig själv. Jag är en fixer och tycker att problem är till för att lösas, så jag utgår från att andra också vill lösa sina problem. Sen utgår jag från hur jag skulle må i den situationen och iom att jag är en känslig jävel som kånner av allas energier utgår jag från att andra mår så dåligt jag skulle mått om jag var i den situationen. 
Summan av kardemumman är ju att det här tar ofantligt mycket energi. Alltså sinnesmyckt energi som jag i ärlighetens namn behöver lägga på mitt eget tillfrisknande. Det jag nu föt tiden gör är ju att prata om det, jag inser att det här är ett problem för mig och att jag därför måste lösa det för att må bättre. Så jag har frågat terapeuter, handledare och sköterskor för att hitta strategier och verktyg. För det är så jävla svårt att leva ett liv bland människor utan att helt gå under, jag märker ju av minsta lilla känsloskiftning hos andra och har alltid kånslospröten ute. Sen iom att jag inte visar det vet ju såklart inte andra hur stort problem det faktiskt ör för mig. 
Så strategierna jag har hittills: 
(Eller ja, verktyg jag fått och försöker använda i praktiken)
  • Jag inte kan rädda världen och för att folk ska lära sig något måste de ju begå misstag och klara saker på egen hand.
  • Alla vill inte lösa problemet utan behöver bara prata av sig vilket är tillräcklig lösning för dem.
  • Alla tar inte åt sig utan kan tycka det är jobbigt i stunden men efter lite perspektiv bara kan släppa det.
  • Jag kan inte kriga alla andras krig.
  • Bryta tankemönstret och göra någonting annat.
  • Inte hela tiden utgå från hur jag skulle må, känna eller tänka för alla är vi olika.
Så min fråga till er så här på fredagsmorgonen är om ni har fler tips på hur man inte ska bli så jäkla påverkad av andra människors känslor, problem, tankar och motgångar. Vad gör jag för att inte haka upp mig på småsaker jag sagt och hur sjutton stänger man av känslospröten? Hur gör ni? 

Herregud, tänk hur svårt det ska va att lära sig leva ett normalt liv utan droger som hjälper till att stänga av allt som tar energi?