Att inseminera som ensamstående kvinna

(null)
Kan inte Sverige ba’ ta och vakna till liv?
Klockan är 04:55, jag har alltså varit vaken i en timme och tycker allt dagen kan börja nu. Känner ju igen den här dygnsrytmen ifrån något halvår in i drogfriheten och följande månader fram till jag började arbetsträna. Min hjärna behöver tydligen inte så mycket sömn när den inte får så mycket stimulans eller intryck. 
Jag börjar bli måttligt trött på att gå hemma nu, men samtidigt glad över att känna så för när hjärnan börjar tycka det är tråkigt och blir rastlös är ju det ett friskhetstecken deluxe. Inget talar ju om för en att en börjar må bättre som viljan att göra något annat. Helgen blev ju inte bättre av att stormen Knut höll mig vaken nattetid och hindrade mig från att gå ut dagtid, får jag inga promenader kryper det i hela kroppen men ännu mer i själen, Så igår krigade mig igenom motvindarna och som den dramaqueen jag ändå är så såg jag framför mig hur ett filmteam följde min plöjning i vinden för att göra en metafior till mitt liv haha. Är alltså inte ett dugg dramatisk i mitt huvud. 
Sen var jag mensig utöver väldigt uttråkad igår. Därför blev det inget bloggande igår, var mest blä:ig och googlade insiminering för ensamstående kvinnor för vill ju ha den där B-planen. Landstinget finansierar ju nu för tiden och kommer förhoppningsvis fortsätta göra om inte SD lägger sig i. Skulle jag få bestämma så skulle jag ju vilja vara drogfri några år, hitta stabilitet, ett bra jobb (möjligtvis kräver det utbildning) vara skuldfri och inte ha några betalningsanmärkningar kvar hos KF (tar tre år innan dem försvinner). Ha varit fri från krampanfall i tre år så jag kan få ta körkort och allmänt ha en stabil tillvaro. 
Tror ni inte jag då läser att för bäst resultat ska insiminering göras innan 35?! Jag fyllde liksom nyss 30 och hsr precis börjat kånns på hur det här med ansvarstagande fungerar. Det är liksom fem år dit, hur ska jag hinna allt det där innan dess? Sen finns det ju ingen övre gräns, men över 40 har ju fertiliteten sjunkit rätt rejält. Å andra sidan var mamma 41 när hon fick mig, så ingenting är ju omöjligt. 
I min drömvärld skulle jag ju inte behöva inseminera på egen hand men någonstans måste jag ha den här plan B klar för mig i och med att jag så gärna vill ha barn. Men det skulle ju innebära att barnet inte fick någon pappa, jag blev av med min som 15-åring och vill liksom kunna ge mitt barn även en manlig förebild. Sen är jag ju inte så konservativ av mig så för mig behöver inte en fadersgestalt vara en biologisk pappa. Jag tror inte det behöver finnas biologiska band utan huvudsaken är att det finns stabila vuxna runt omkring, desto fler desto bättre men anknytningen under barnets första år är ju extremt viktigt. Bara det att jag också har väldigt liten familj iom bara mamma och syster samt ingen stor vänskapskrets just nu (vilket såklart kan förändras) så jag skulle få dra extremt stort lass själv. 
Fan vad jag imponeras av alla ensamstående föräldrar alltså, dem om några är superhjältar deluxe. Sen är det ju kostnad, hur mycket behöver en liksom tänka att det kostar att ha barn? Tydligen ger staten underhållsbidrag på typ 1500kr utöver barnbidrag även om en inseminerat som ensamstående. Jag förstår såklart att det nästan skulle va omöjligt för mig som ensamstående att inte ge mina barn den uppväxten jag fick med upplevelser, aktiviteter, resor  och en förälder hemma mycket, men skulle jag få drömma skulle jag iaf vilja kunna ge en liten bit av det.
(Samtidigt som jag har pensionångest pga att jag har tjänat mest svarta pengar, tog ut minimal lön från företag så det skulle se okej ut på papper och tömde mitt privata pensionssparande när pensionsfonderna slutade vara låsta för ett par år sedan). Herregud, vad jag måste tjäna mycket pengar om jag vill säkra upp min ekonomi, både för barn och pension. Och för att tjäna pengar kan ju en högskoleutbildning vara på sin plats men det tar ju typ hundra år, 
- Men du pratar ju om att pengar inte är så viktigt längre? sa mamma sist jag tog upp detta. Och det är det inte, inte som det var förut. Men det är skillnad på att ha en ekonomisk trygghet mot att konsuntionshetsa märkeskläder och designprylar i statussyfte. Det väljer jag mer än gärna bort alla dagar i veckan och hur mycket bättre jag än mår idag, sen jag varit tvungen att börja om på noll och lära mig leva på existensminimum har jag ju ännu mer förstått vilken trygghet en buffert ger. Och jag har förstått vilket privilegium det är att kunna köpa sig till vård, tandläkarbesök, bostad etc även om jag är emot privatisering av välfärden är ju fortfarande en del ännu privatiserad.

Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.

Jag tror det är behovet av självständighet i mig som gör det här så viktigt. Jag skrev in mig i bostadskö i smyg när jag satt i fängelse, alltså ett helt år innan jag faktiskt lämnade Simon. Även om köerna var för långa och denna lägenhet inte är pga det är jag glad att vakterna låg på mig som iglar om det, lät mig göra en ny mailadress och regga mig i bostadskön  under tiden jag satt inte. Men jag fick därmed känna på hur det var att stanna i ett förhållande helt enkelt för att jag inte hade någonstans att ta vägen. Så klart fanns både mamma, syster och bästis där som backup-plan men ingen av dem har liksom ett rum till överst så det var ju verkligen ett sista alternativ. Jag bodde ju hos min bästis 1,5 månad innan jag flyttade hit.
Men att vara beroende av en annan människa på det sättet var mer frihetsberövande än att sitta i fängelse. Nu är ju såklart långt ifrån alla killar så elaka som han var, som använde det mot mig som ett hot, men jag vill aldrig sätta mig i den situationen igen. Eller som när jag flyttade från huset, vi hade inte skrivit något samboavtal och jag varken hade energi eller pengar att driva bodelning rättsligt (som ju är civilrättsligt mål och inte finansieras av staten på så sätt som advokat vid allmänt åtal gör). Iom att vi aldrig kom överens om hur vi skulle dela upp innan sambolagen gått ut och innan F ville sälja så hann ju hela huset tömmas av gäng i västar och jag fick inte mycket mer än småprylar (som Simon sen slog sönder kontinuerligt under vårt förhållande för att som gand grandfinale slå och sparka sönder det som fanns kvar när jag drog) fick jag ju verkligen börja om från noll. 
Återigen, jag behövde nog bli av med alla gamla prylar och lära mig släppa hetsen om vilket märke sakerna hade men den maktlösheten jag kände båda gångerna vill jag inte uppleva igen. Och ja, också återigen, jag fattar att det här är prikära situationer som inte är lika vanligt hos "vanliga snubbar" så har det gjort något med mig. Jag har lärt mig massor såklart och allra mest vikten av att ha sin egen del säkrad, för man vet aldrig vad som händer. Givetvis flyttar en inte ihop i tron om att det tar slut men någonstans måste en ändå vara realistisk och se att mer än hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. 
Och för att inte tala om alla andra kvinnor som tvingas stanna i destruktiva eller dåliga relationer för att de är ekonomiskt beroende av sin partner. Det är en så sjukt vanlig kvinnofälla och jag vägrar, vägrar, vägrar hamna där igen. Tyvärr är ju vägen ur det en egen ekonomisk trygghet, den behöver inte vara enorm men tillräcklig för att en ska klara sig själv ett tag om något skulle hända. 

Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.

Och då ska vi ju inte ens gå in på alla drömmar och mål jag har med livet, det har jag för övrigt bloggat om tidigare. Men jag vill ju samtidigt gärna jobba med utsatta kvinnor, kvinnor som levt i destruktiva relationer eller missbrukare och vården är som bekant ingen bransch där en kan säkra upp sin ekonomi utan en gedigen högskoleutbildning. Plus att entreprenören i mig vill göra en del eget företagande kanske 30% och jobba 70%. 
Nä, nu får jag sluta grubbla på framtiden. Allt har ordnat sig hittills så varför skulle det inte fortsätta göra det? Det kanske inte blir som en tänkt sig men människan är ju rätt duktig på att förhålla sig till nya förutsättningar. Måndag och ny vecka, bara fyra dagar kvar av sjukskrivningen och som sagt längtar jag. Idag har jag samtal med min terapeut (iom att jag råkde glömma det i fredads och kom en timme försent) och imorgon (eller onsdag?) hsr jag uppföljningsmöte med min läkare. För sista gången. Sen slutar han och vi får se vem som kommer härnäst. 
Nu ska den här kurrande magen få frukost, hoppas ni får en bra början på veckan hörreni!
Puss







Ett helt liv i flykt

Mensvärk, stormen Knut och fullmåne under samma natt måste va de sämsta möjliga förutsättningarna för en bra natts sömn? Vaknade i snitt tre-fyra gånger i timmen med väldigt suspekta drömmar. Drömmar innehållande människor som inte längre finns i mitt liv, inte för att de är döda utan för att vi slutade umgås och vid tre-tiden någon gång kom någon insikts om kontentan av drömmarna. Flykten.
Det grundar sig säkert i att jag är så jävla stolt över att jag tog ansvar i onsdags och gick till jobbet men där någon gång i natt såg jag helt plötsligt mina tonår från ett annat perspektiv och tanken Vad var jag så jävla rädd för? snurrade som tekopparna på Liseberg. Vad jag behlver göra när en mening ätsar sig fast på det sättet? Låta fingrarna dansa över tangenterna. För allt blev så jävla, jävla tydligt i natt.
Ända sen pappa dog har jag varit på flykt. Alltid nya killar, tre månader blev min gräns innan jag tröttnade och bara ett par har överskridit den gränsen. Ändå har jag aldrig varit ensam, aldrig varit singel på det sättet som jag är nu - där killar helt är lagt åt sidan för att jag äntligen insett att jag måste fokusera på mig själv. Kille efter kille efter kille, det blev en sysselsättning. Ett fritidsintresse att alltid ha någon att messa med, ringa till, fly med och ligga med. Flykten, den ständiga flykten. 
Långvariga vänskapsrelationer har varit likadant, något hände när han dog och jag blev ett med mina pojkvänner där deras vänner blev mina vänner. Det handlade ju aldrig om att killar eller vänner varit dåliga, tråkiga eller på annat sätt en negativ inverkan i mitt liv. Snarare den konstanta känslan av att aldrig vara lika självklar i gemenskapen även om jag nog var det och jakten på nya, spännande människor. För så fort något varade för länge, blev vardag och innebar trygghet behövde jag fly. För det innebar också att jag inte hade något att distrahera mina inre demoner med och var det något jag inte ville, var det att deala med dem. 
Att alltid vara på väg, hela tiden ha nya projekt, distrahera med nya killar innan vardagstristessen tog över var väl mitt sätt att fly allt som gjorde ont inuti. Jag höll på att hoppa av gymnasiet i andra klass, återigen uttråkad, och är jävligt tacksam över att mamma övertygade mig att stanna så jag gick ut med slutbetyg. När jag flyttade till min första egnalägenhet  fick jag till våren för mig att jag behövde uteplats och snart flyttade jag vidare medan mamma betalade den dubbla hyran. För att några månader senare flytta ihop med Fredrik, i hans lägenhet utan balkong. 
Jag antar att det också är en del av att jag fastnade för kriminaliteten och drogerna? Jag behövde inte fysiskt fly hela tiden utan drogerna gjorde det åt mig och jag behövde inte deala med mina inre, smärtsamma demoner när vardagen kom i fatt för det blev aldrig vardag och knarket stängde ändå av känslorna. Jag har alltid haft många projekt på gång, allt från att alltid ha en renovering på gång i huset, göra någonting i trädgården, planera omfattande temafester eller företagsidéer. Jag har liksom aldrig kunnat bara vara.
Jag kämpar ju fortfarande med det, att stanna upp och tillåta mig själv att inte behöva vara på väg till något. Sen är jag ju också så som person vilket inte är min tanke att hindra men just nu behöver jag läka först. Bli hel. Skillnaden är väl att jag inte behöver fly det som gör ont inuti längre. Att jag istället möter och accepterar. Är inte heller lika rädd, vet egentligen inte vad jag varit rädd för men något som gjort att jag haft svårt att stanna på samma ställe en längre period. Jag känner det såklart fortfarande, när jag börjar bli uttråkad av något som hållit på för länge (vilket i min värld är några månader) men jag tror i alla fall inte att jag flyr längre. 
Äsch, behövde bara få ner det där i skrift. Funderar på om promenad ens är på schemat idag när Knutan är ute och far, det skulle ju bli sjuhelvetes motstånd om inte annat.  Jo, promenaderna är ju en flykt. Men egentligen inte en flykt ifrån någonting utan något jag behöver göra på daglig basis för att inte vilja behöva fly. Herregud, trodde aldrig jag skulle bli en sån person som behööööver motion men min mentala hälsa går ju bananas annars. 
Godmorgon förresten :). Hoppas ni sovit bättre än mig inatt! 

Fan, vad jag är bra!

(null)
Ser ni hon på bilden där uppe? Att hon liksom ler och det lever i ögonen igen? (Ja, jag vet att jag la upp samma bild i gårdagens inlägg men kan vi låtsas att det inte hände pga fortfarande ingen direkt vana att ta massa selfies dagarna igenom).
Det där leendet växte iaf under gårdagen, runt lunch någon gång peakade det och jag kände mig som om jag var Khaleesi, The mother of dragons i Game of Thrones (mina inre demoner är alltså drakarna, metaforer är livet!). Jag tänjde det inuti mig som jag aldrig kunnat hålla i styr innan och kände begynnelse till både hopp, livslust och glädje. Sen slutade hjärnan fungera pga trötthet deluxe men vad spelar det för roll när en är hög av stoltheten för sina handlingar? Det är så jävla coolt att man kan få euforirus av att göra något, liksom framkalla det helt själv? Känner ju ofta så efter meditation också, blir imponerad över hur hjärnan kan få glädjehormoner och endorfiner att spruta genom hela kroppen. Utan sinnesförvirrande substanser som jag ju annars är van vid är det som ger rus. 


Ska vi backa ett par timmar innan lunch?
 I och med att jag har ekonomiskt bistånd skulle månadens ansökan in och jag hade en hel hög papper denna månad plus att förra månadens ansökan blev lite flummig pga typ halvt utvecklad psykos. Socialkontoret ligger i samma hus som både jobbet jag arbetstränar på, gymmet jag har tillgång till gratis tack vare att kommun vill satsa även på hälsa och Arbete- och välfärd som har hand om min arbetsträning. Så kom en känsla jag inte riktigt kände igen, en blandning av mod och styrka tror jag.
Grejen är ju att jag hela mitt liv flytt allting som är jobbigt och/eller tråkigt. Jag har inte tagit ansvar och har på så sätt förlorat många chanser, kommit i bråk med rätt ofta och inte ens sagt upp mig från jobb utan bara slutat gå dit. Kort och gott, jag har aldrig varit speciellt vuxen ur det perspektivet och som missbrukare är man ju en förvuxen tonåring mest hela tiden. Jag bestämde mig ju redan i kraschen att inte göra det den här gången, även om jag undrat hur fan man går tillbaka efter en konflikt så har jag bestämt mig för att göra det. Jag har hela tiden haft sms-kontakt med alla inblandade och beroendeenheten har rapporterat mitt läge till min handläggare.

Men det är ju ett stort steg från att tänka att man inte bara ska skita i det och fly till att faktiskt göra det. Så fick jag feeling, skickade ett mess till min handläggare och frågade om hon hade tid att ses och en timme senare satt jag framför henne. Nu har vi ju känt varann ett tag, hon vet vad jag tycker är jobbigt och hon backar mig alltid, så det var typ minst jobbigt. "Jag fattar inte att jag klarat av att ta tåget till beroendeenheten varje morgon" sa jag och hon svarade att det ju är för att jag så gärna vill lösa det här, att jag har ambitionen att komma ur det. Och jag har tänkt på just de orden sen dess, för jag är imponerad över att jag inte gett upp, skitit i allt och främst att jag inte knarkat sönder mig under de här veckorna. 
Och det är nog det, att jag verkligen inte vill tillbaka till missbruket och det liv det för med sig. Sen att jag ibland saknar och romantiserar är ju en sak, men inte så pass att jag tycker det är värt att förlora det jag har byggt upp idag. Dessutom har jag ju för första gången sen företaget gick i konkurs 2014, drömmar och mål igen. Och jag är ju målmedveten som lever för att uppfylla just drömmar och mål, knarket tar ju den biten ifrån en också.
Sen gick vi och pratade med min chef. Vi kramades, pratade, reflekterade, förstod och jag blev såklart lite gråtig för jag kan ju inte hantera känslor så bra längre och sen pratade vi framtid. Så nu börjar jag nästa torsdag och jag startar med 1-2h och sen en sväng på gymmet. Inga höga krav, börja om lite från noll men med en massa mer erfarenhet, kunskap och lärdom.
Sanningen är ju att jag aldrig behövt vara vuxen, som sagt är man som en förvuxen tonåring när en missbrukar. Att ta ansvar och inte fly är säkert det enda alternativet för många men det har nästan aldrig varit ett alternativ för mig. Därför är jag förbannat jävla stolt att jag tog vara på känslan igår och gick och pratade med dem jag behöver prata med. Och jag arbetstränar ju för att lära mig vuxenlivet, nä det står nog inte så på något papper men så är det. Jag behöver inte lära mig att jobba, det kan jag, utan att fungera på en arbetsplats och allt som hör till det. Jag har aldrig varit anställd mer än max ett halvår åt gången, antingen som sommarjobb eller för att jag bara skitit i det när det inte känts bra (vilket det typ aldrig gör i början för mig, vilket också är något jag lärt mig i drogfriheten. Att jag måste ge nya saker några veckor innan det känns bra). 
Det enda som fungerat för mig under en längre period är ju när jag drev eget mellan 20-25 års ålder. Då gick jag ju in i det så som jag går in i saker jag älskar: helhjärtat och med stor passion vilket också gav effort för det. Men det knarkade jag ju senare bort och la mer och mer tid på drogbutiken. Så nu när jag ska ut i arbetslivet vet jag ingenting. Plus att jag fortfarande har kvar lite av den där naiva synen på att icke missbrukande människor är vita och oskuldsfulla, helt utan fel hehe. Jag vet inte hur man gör med konflikter, tänker inte att det finns avundsjuka som får människor att förvränga saker, hur en sätter gränser för relationer, hur man skiljer på sitt privata jag och sitt proffesionella jag. Jag har inte behövt hantera känslor på tio år för det har drogerna gjort åt mig, så jag vet inte hur jag ska göra med dem på jobbet. Jag vet inte vad man pratar om på lunchen, hur mycket en delar med sig av hemifrån eller hur social intergration fungerar i praktiken.
Jag spelar fortfarande en roll när jag går in på jobbet. Skulle en kollega läsa min blogg skulle de inte förstå att de oroliga tankarna jag precis nämnde tillhör hon på jobbet som är glad, pratar med alla, bondar snabbt, spexar och tar en del plats. Jag har alltid spelar den rollen så jag kan den ju bra. De vet liksom inte att när den där tjejen på jobbet låter rätt hård, kall och tuff beror det på den egna ångesten, tankarna och att jag krigar rätt mycket inuti. När hon stormar ut från jobbet mitt i någonting beror det inte på att hon är förbannad utan att jag får ångest jag behöver fly ifrån. Min chef och handläggare ser ju igenom för att de vet, men resten tror jag inte skulle relatera Cecilia i bloggen med deras kollega.
Skillnaden nu är väl att jag är trött på att spela ett skådespel men att jag spelar en roll som också är jag. Jag håller på att deala med att jag är både och, mest introvert som behöver vara själv mycket för att samla energi men också fungerar i det sociala och inte alls behöver känna mig så osäker som jag ju ofta gör. Jag måste liksom indoktrinera mig själv i att det finna flera sidor av mig och att rollen på jobbet inte är ett skådespel utan min arbetsroll och det innebär inte att den är fejk för att den inte är samma som hemma, med vänner eller familj. 
Det är ju det här med gränssättning också, att ha svårt för det är vanligt för personer med beroendesjukdom för vi är ofta gränslösa. Så jag försöker lära mig att jag faktiskt inte behöver berätta allt för alla nu som drogfria bara för att jag slutat ljuga 24/7. Jag väljer själv hur mycket jag vill berätta för vem men det är ju också en träningssak som tar tid. Allt tar tid och därför arbetstränar jag liksom, för att lära mig fungera i samhället som jag så länge levt utanför. Att göra jobbet, ta egna intiativ, se vad som behöver göras etc är mitt minsta problem. Eller det är inte ens något problem, det sitter i ryggraden för att jag är sån som person.
(null)

Så därför gick jag ifrån jobbet och var nästan hög på mig själv. Hög av stolthet och ansvarstagande. Min självkänsla växte och jag gick med känslan att jag kommer klara av allt jag tar mig för. En känsla av att en stor förändring just nu sker fyllde hela mig och det kändes så mäktigt. Som att det här är början på något stort, men jag vet inte vad mer än att jag har hela livet framför mig och kan göra vad jag vill med det. Jag och min terapeut pratar mycket om att jag måste försöka sluta oroa mig för det jag inte kan veta om framtiden samt släppa mitt kontrollbehov. Där och då, när jag gick från jobbet och ringde mamma för att skryta kände jag för första gången på väldigt, väldigt länge att jag inte oroar mig för framtiden - för det ordnar sig alltid till slut. Sen kanske inte den känslan håller i sig forever men jag fick ändå bevisat för mig att jag även kan släppa framtidsoron om jobb, utbildning, barn och pension.
 
En mår ju aldrig så bra som när en precis mått jävligt dåligt, kontrasterna blir ju så tydliga då. Någon personlig utvecklings-expert sa i någon podd att man bör uppfylla tre kriterier och uppfyller man dem är risken mindre att man utvecklar depression och heller inte använda anti-depressiva om man börjar bli deprimerad.
  • Motionera minst 30 minuter varje dag
  • Ha en värdefull vardag
  • Ha någonting att se fram emot
  • Ha en hobby
Och just nu har jag massa saker att se fram emot. I oktober ska jag och bästis se Raw Comedy Club och äta gott, som jag fick i 30-års present av honom. Ännu en 30-års present jag fick, fast av en följare, är att jag och mamma ska se Mia Skäringers show No more fucks to give, i början av november. Några dagar efter det ska vi upp till Stockholm. Eller jag åker upp före henne och gör något som än så länge är lite hemligt och hon kommer upp lite senare så vi får en mamma-dotter dag i huvudstaden. Vi gjorde ofta så när jag var yngre och ekonomin såg annorlunda ut, åkte upp till huvudstaden, åt gott, strosade runt, gick på något museum och shoppade. 

Så vet ni vad? Det ordnar sig nog till slut och jag är fortfarande dagen-efter-hög på en känsla jag inte vet när jag kände senast: Fan vad jag är bra!