Ångesthantering - Att inte vara rädd för ångesten

(null)


När jag mår dåligt eller är ledsen över något försöker jag påminna mig själv om att jag brukar tröttna på det dåliga-mående-tillståndet efter ett par eller tio dagar. Jag ligger i soffan och tycker livet är skit, börjar tänka orealistiska tankar att den här gången är gången jag aldrig kommer resa mig ifrån och att mitt vardags-mood är deppiga Evelina
Cecilia Axelsson. Senaste övningen jag fått från min samtalsterapeut är känslosurfing som jag skrev om hur Frivården lärde mig samma HÄR. Helt enkelt att stanna i känslan men med ett bestämt tidsstopp, typ jag stannar i känslan en minut, sätter larm och låter känslorna ligga där utan att varken värdera dem eller fly ifrån dem. 

Senaste året har ju min plan varit att ta fram listan med verktyg (Länk 👉 HÄR) och välja något av alla välbeprövade saker jag vet kan bryta ångest om jag lägger fokus och tankar på annat. Men då har det ju också handlat om att identifiera ångesten, första halvåret i drogfrihet var varje negativ känsla = drogsug och kunde då också bara lindras med hjälp av droger. Trodde jag alltså. Sen började jag lära mig att skilja på det som gjorde ont inuti, namnge olika typer av ångest och nu för tiden är egentligen väldigt få känslor direkt drogsug. Det är väl mer indirekt, typ rastlöshet som gör att jag vill knarka. Känslan är drogsug men jag har lärt mig att identifiera rastlösheten och vet att drogsuget är den ytligare känslan av en djupare orsak. 

(null)


Så, på fredag är det elva månader sen jag stoppde olagliga, narkotikaklassade substanser i min arma kropp senaste och det är således dags för ny typ av ångesthantering. Det går liksom inte att hela tiden fly det onda, även om det jag flyr in varken är destruktivt, skadligt eller olagligt. Det är ju allt från yoga till skrivande, till ringa mamma, till att baka och allt däremellan. Så länge en flyr sina känslor är det ju dem som har makten och gör att jag minst ett par gånger per jobbpass slänger av mig förkläde och kockmössa mitt i det jag gör och flyr ut till skuggan och tystnaden. Och jag är inte jättepepp på att låta min psykisk ohälsa styra resten av mitt liv.

Det är ju också därför jag KBT:ar skiten ur saker som är jobbiga, för jag tror på att om man orkar utsätta sig för det som kroppen relaterar med ångest, tillräckligt många gånger, lär en till slut ångesten att det inte är fly-eller-fäkta-missions. Ångest är ju inte farligt, det är en känsla som sitter kvar från tiden då det på riktigt handlade om att dö eller dödas. En försvarsmekanism som egentligen inte behövs i den utsträckning vi lider utav. Våra kroppar är dock inte gjorda för det ytliga, stressade, perfekta kapitalist- och prestationssamhälle vi byggt upp och därför reagerar allt fler genom utbrändhet, utmattningsdepression, ångest, panikångest, social fobi, missbruk och all psykisk ohälsa som bara växer. Vi stressar våra kroppar till den milda grad att de kapitulerar och sen trot att minsta lilla tillfälle som innefattar något nervöst, jobbigt, stressande och motgångigt handlar om att dö eller dödas.

(null)


För mig hjälper det att tänka att jag inte dör av ångesten, att den inte är fysiskt farlig. Att KBT:a och bearbeta skiten av det som ger obehag genom att utsätta sig för det en tycker är jobbigt, är ju lättare sagt än gjort. Det är ingen självklarhet att gång på gång utsätta sig och där tror jag det kan vara en bra idé att ta medicinsk hjälp. Psykisk ohälsa är ju en osynlig, fysisk sjukdom egentligen. Även om vi inte ser den med blotta ögat, så som vi ser ett brutet ben, är det ju fel i hjärnan. Vid depression saknas glädjehormonet serotonin, vid utbrändhet är en del hjärnceller uppbrända och vid missbruk är belöningssystemet förstorat och hjärnan kan varken producera glädjehormonerna dopamin och serotonin eller endorfiner som en frisk hjärna. 

Det är fortfarande stigmatiserat att medicinera psykisk ohälsa vilket jag har svårt att förstå, det är redan ett helvete att leva med så varför kriga mer än en faktiskt behöver? Det är ju lika dumt som att inte ta migräntabletter vid ett migränanfall och hellre ligga knockad i ett mörkt rum med fruktansvärd smärta. Ja, men lid hellre då om du vill det. Typ så. Att medicinera kan ju då göra att en orkar bearbeta skiten ur sin sjukdom, medicinering behöver ju inte vara livslång och är ingen mirakelkur som fungerar utan eget arbete. 

Så, genom att stanna i känslan i fasta tidsspann lär man hjärnan att jag har makten över mina känslor. Inte tvärtom. En lär sig att inte låta känslan ta överhand utan vågar lita på att sig själv. Att bestämma att om en eller fem minuter gör jag något för att fokusera på annat och försöka bryta känslan, gör ju att det inte blir lika läskigt att få ångest. Min största rädsla är som sagt att den här gången är gången då det aldrig går över eller att jag kommer må så resten av dagen. Om jag då bestämmer att jag får ha psykiskt ont en viss tid, utan att klandra mig själv för att jag har det, vet jag ju också att det tar slut. Min första instinkt blir inte att avbryta det jag gör och fly för att inte dödas. Istället lär jag kroppen att det inte är farligt, jag varken dör eller behlver döda av den och får till slut makten att inte mitt liv styrs efter mina känslor. Hoppas jag iaf, det är åtminstone målet. 

(null)


Sen hur långt du det tar eller om det är en livslång kamp återstår att se. Jag ska börja med en minut och sen successivt öka. Att lära sig yoga och meditera och göra det kontinuerligt är ett STORT FUCKING HJÄLPMEDEL till att hantera känslor. Så det ska jag göra nu pga onsdagar numera är lediga dagar. Hade idéer om lite roligare och kreativare inlägg men det kan nog komma senare, nu ska jag dejta yogamattan sörrö.

Jag ska bara bli hel igen, så gott det går.

(null)


Ni vet varför det är lite tyst just nu, hör inne va? Även om smärtan inte är lika intensiv, taggig, kall och ihärdig som förra sommaren bär jag ändå på en sorg över en förlorad vänskap. Förra sommaren var dessutom så oviss och ingenting jag själv ville, under tre månaders tid hade jag inte en aning om varför han blockerade mig överallt, vägrade prata med mig från en dag till en annan och  hade ett självförakt utan dess like då jag var övertygad om att det var mig det var fel. Dessutom var jag alldeles ny i min drogfrihet, hade sagr upp vänskapen med ett helt gäng aktivt missbrukande vänner; jag skulle vara singel och bo ensam för första gången på tio år och varenda instansmänniska jag funnit trygghet i var på semester. Min självkänsla existerade inte och självhatet var ett jävla skämt.

Så är det inte nu men det vore väl lustigt om jag inte vore ett dugg ledsen. Saker som sagts om mig har sårat otroligt mycket, det är någon som kände mig långt före missbruket och som jag tog en stor chansning i att förlåta. Det enda jag bett om är att han inte skulle återupprepa förra sommarens svek och flera gånger oroat mig inför midsommarhelgen som inkluderar 30-års dag och ett år som drogfri, ändå är det precis samma sak som händer igen och det är ett fruktansvärt svek. Jag förväntade mig ändå att det skulle göra ondare men jag antar att jag var mer förberedd denna gång då jag blivit ledsen ytterligare några gånger sen den sommaren.

När psykisk smärta gör som ondast är ju oftast skrivandet det enda jag kan vända mig till, det är mitt bästa verktyg för att förstå mina känslor. Men nu kan jag inte använda det. Innan jag skrev första inlägget om honom och vår vänskap var tanken att inte skriva någonting alls om det. Efter ett varv till i hjärnan valde jag annorlunda, som ni ju vet. Dels för att det vore svårt att låta bli, för jag behöver skriva men också för att jag startade den här bloggen för att vara transperant och genuin i krigandet ifrån droger. Att göra slut med vänner som missbrukar är svårt, jag hade en naiv tro på att svek tillhörde den världen. Kanske för att jag är väldigt lojal både när jag är påtänd och drogfri men har trott att andra bara är det i missbruk. Att någon som inte knarkar kan sjunka så lågt har inte funnits i min värld. 

Och därför vill jag visa det, visa hur viktigt det är att stå på sig när någon behandlar en dåligt och att även drogfria vänskaper kan behöva avslutas när de riskerar ens drogfrihet. För så är det ju, blir en kontinuerligt sårad och det enda en vet hjälper är droger kan man inte stanna kvar i såna relationer. Rent krasst har jag skrivit mer än vad som nog behövts men mycket mindre än jag behövt. Nu har ju hag turen att ha ett gäng jävligt kloka läsare här inne så jag vet att ni både förstår hur jag menar, varför kreativiteten inte flödar och varför bloggen ekar lite tommare än vanligt. 

Helt enkelt för att jag sörjer någon jag älskat, öppnat mig för, trott på, litat på och vars vänskap jag värderat högt. Att det sen kommer fram att han redan för ett år sedan förnedrar mig och kallar mig jävla knarkare är väl det som gör ondast. Jag försöker att inte döma mig själv för att jag inte lyssnat på magkänslan. Jag borde inte accepterat när han kallade släktingar och barndomsvänner sådana synonymer och jag borde inte godtagit den slingrande ursäkten att det inte var samma sak med mig. Men nu både accepterade och godtog jag och jag är den som får ta smällen utav min godtrohet. Sakerna han sagt om mig och sveket han lovade att inte återupprepa inför den här midsommarhelgen gör ondast och jag ska bara bearbeta det en stund.

Sen vänder det ju, det gör det alltid. Jag kan ändå skratta, prata, älska, njuta, sjunga, dansa, flirta och leva vilket visar rätt bra hur jag samtidigt mår. Så ni ver varför det är lite tystare, mindre kreativt, mindre analyserande och mindre reflekterande här inne. Jag ska bara bli hel igen, så gott det går. 

Elaka ord, sommarjobb och hjärntrötthet

(null)


När jag tränat klart idag satt det här lappen på dörren. Från vem vet jag inte men klart en blir glad av lite uppskattning, framförallt iom att jag inte varit jättenöjd över min röst. Som 16-åring fick jag mindre konstruktiv kritik för den när jag på fyllan vrålade till Linda Bengtzing, av den nyktra chauffören. Även om jag fortsatt sjunga sen dess har det mest blivit med sinnesförvirrande substanser i kroppen och den där mindre konstruktiva kritiken har legat som en påminnelse i bakhuvudet. Tänk om vi bara kunde tänk efter innan vi pratar ibland, nu var ju jag identitetssökande, osäker tonåring när jag fick höra det men uppenbarligen är det ju något som suttit kvar sen dess. Likaså när jag fick höra att jag såg ut som ett spöke utan smink i samma ålder och som pro-30åring nu får skrivit jobba på att visa mig utan smink och inte känna mig ful eller mindre kvinnlig. 

Även om saker inte sätter sig lika hårt på pro-30-åriga Cecilia som 16-åriga Cecilia så skulle jag bli glad om folk bara kunde tänka på hur mycket ord faktiskt kan skada. Det är drygt femton månader sen jag gjorde slut med Simon och hans ord ekar fortfarande rätt bra i huvudet. Allra mest att jag överreagerar och är överkänslig, hans förminskning av mina känslor har blivit min förminskning. Det är så lätt att säga elaka saker i affekt utan minsta tanke på att den som tar emot orden inte bryr sig så mycket om vilken känsla den som sagt det, har haft. I samma stund som jag fick höra det där om att någon jag genuint älskat gått och kallat mig jävla knarkare inför andra vänner, visste jag att det skulle bli något som kommer sitta kvar ett bra tag. Det är ju så att kommer det dessutom från någon som vet ens egna självföraktade tankar, som i mitt fall är att jag värderat mig själv enbart efter mitt missbruk, gör det ju ännu hårdare. 

Det är ju samma sak på nätet, alla hatiska kommentarer som flödar är så jävla sjuka. Där gör man dessutom en aktiv handling att först skriva och sen skicka. Ofta till människor en inte känner mer än just via internet, jag får ju periodvis undvika de kommentarsfälten för att jag blir väldigt påverkad av den bittra stämningen. Jag vill ha positivitet kring mig. För mig är det ännu sjukare att vuxna människor faktiskt tar av sin energi till att hata andra människor på nätet. Ofta anonymt vilket bara gör handlingen mer tragisk, som de så lätt inte skulle behöva låta sig påverkas av genom att helt sonika låta bli att läsa den bloggen eller följa den instagramprofilen. För det tar ju energi att störa sig på människor och att en tillåter sig själv att göra det och dessutom får någon annan att bli ledsen av det, är för mig en jävla gåta. Har man inget snällt att säga kan man väl bara va tyst? 

Nu sjöng ju inte jag på gymmet idag, fuldansar gör jag ofta även om jag inte är påverkad av något, men sjunger vet jag att jag inte gör bra. Det var ju någon skiva som satt i gymmets cd-spelare och som pumpade träningspeppig techno. Hur någon nu förknippat det med att jag sjöng vet jag inte men de får gärna tro att det är jag som besitter en gudagåva till sångröst hehe. 

Nu är jag för jävla trött, både mentalt, psykiskt och fysiskt. För en gångs skull förberedde jag mig inför den sedvanliga återhämtningen i parken genom att ladda telefon full och så är jag för trött för att vilja sitta här mycket längre än vad det här blogginlägget tar. Typiskt hehe. Vi har pratat lite sommarplaner och semester kom på tal vilket jag var snabb att tacka nej till. Jag har precis haft min första lediga helg på fjorton månader och mer än så är jag inte beredd att deala med än. Väldigt exakt fjorton månader faktiskt, för jag tror att jag började medicinera 20 mars. Eller 25:e? Tur att jag inte visste att det skulle ta fjorton månader att komma dit jag är, med säkert lika länge kvar till allt är som jag vill.

Jag vet inte om det tar så här lång tid för alla, det finns ju inget schema för hur drogfriheten ter sig, även om jag bett om det ett flertal gånger på beroende under de här månaderna hehe. Alla har ju olika saker i bagaget att bearbeta och för mig är ju det första den obearbetade sorgen efter pappas död för femton årsen. Sen tror jag drogförsäljningen påverkat mig mer än jag förstått, jag har inte riktigt haft någon att prata med den om. Dels finns det ju mycket jag inte kan skriva om än, utan åren måste gå lite först och dels så har majoriteten av de jag haft kontakt med inte drivit det på samma nivå som mig. Det var först när jag catchade upp med en gammal vän och han satte ord på det jag känt som jag förstod vilken vansinnig stress jag levt i under flera år. 

Sen har vi ju förhållandet med Simon som tagit väldigt mycket, mannen som inte lever idag pga drogerna jag sålde till honom och förutsättningarna jag ändå fuckade upp. Så varje resa är jävligt inviduell och jag bestämde mig ju tidigt för att göra det här ordentligt, bearbeta skiten av varenda kvadratcentimeter av min ryggsäck. Men jag trot det tar tid för alla, även om våra bagage ser annorlunda ut har vi ofta en blandning av mer eller mindre traumatiska saker där i. 

Iaf, nya förslaget är att jag ska vara på ett café i Skänninge över sommaren och min spontanta tanke var njaaaae. Jag trivs väldigt bra i Skänninge men det är lite för litet för att jag ska vilja göra allt däri. Jag trivs med att "behöva" hämta medicin i Mjölby, som är lite större och erbjuder bättre promenadrundor, parker att titta på människor i, caféer att skriva på, billigare mataffär, bästis har sin butik här och nu också gymmet. Argumentet från deras sida är att det kommer finnas mer att göra på caféet i Skänninge men jag är osäker på om jag är redo att inte behöva åka så mycket till Mjölby. Nu måste jag ju ändå hämta medicin i Mjölby så jag vet inte hur upplägg eller arbetstider skulle se ut. Ska träffa han som har hand om Skänninge-caféet, och var studievägledare för mig på gymnasiet, imorgon så får vi se hur bra han kan sälja in det. 

En del av mig förstår ju att jag hela tiden måste utsätta mig för nästa steg medan en annan del av mig tänker att jag pressat mig själv senaste månaderna och nu behöver landa i allt, inklusive lediga helger, ökad arbetstid och inte öka mer på någon månad eller två, arbetskamraterna som jag nu känner och arbetsuppgifterna som jag ju kan. Kan inte riktigt tänka ut vad jag vill pga hjärntrötta hjärnan men vi får helt enkelt se vad som sägs imorn.

Nu ska jag resa mig ur favoritparken och gå till billigaste mataffären, Willys, som ju båda finns i Mjölby hehe. Sen är det inte omöjligt att John Blund skulle komma förbi en sväng. Man vet aldrig med honom, ibland säger han att han ska komma men får förhinder och andra gånger kommer han oanmält. Hatar oanmälda besök.

Puss!