Att vara typisk medberoende fortfarande och metaforer om trädgårdar, gränssättning och energi.

Så är det äntligen fredag och det är längesen jag längtade så mycket efter helg, min energi tog slut någonstans i mitten av veckan och har liksom inte återkommit sen dess. Det kommer nog bli mitt mest primära mål i att lära mig hantera min adhd (add?) - hur kanaliserar jag min energi rätt så den inte tar slut direkt. Jag och min chef hade ett fint samtal igår om just sånt, hon hör och ser ju mycket och vet hur jag fungerar så när jag utmattat säger "Jag måste gå och ta rast" vet hon oftast varför. Hon ställer vettiga frågeställninga som får mig att reflektera och längst ner i det här inlägget kan ni läsa om den metafor hon gav mig. Eller min tolkning av hennes samtal om ens inre trädgård. Ni som följer mig på Instagram har nog redan läst den där. Det här med människor är så himla svårt, jag går så ofta in i den terapeutiska lyssnar-rollen för att inse först efteråt att jag lyssnat på någon i en timme som inte hört vad jag svarat utan bara pratat på om sig själv och sen tyckt att det varit nice att prata men som mest slukat all min energi. Det är så himla svårt med gränssättning, jag vill inte behöva vara mindre delaktig i det sociala samspelet på en arbetsplats bara för att det tar massa energi - samtidigt så måste jag nog det just nu för att kunna komma framåt och utvecklas.
 
Jag tycker också det såklart är en fin egenskap att kunna lyssna men vet inte om det alltid är värt det, när jag efteråt själv berättar något och inser att personen mittemot inte är ett dugg intresserad av att prata om annat än sig själv. Det är ju sällan jobb i sig som utmattar mig utan människor, ljud, intryck, rörelser och det sociala samspelet. Får jag bara jobba på med mitt bredvid någon som också kan sitt, som i tisdags, så är jag långt ifrån lika slutkörd efter jobbet och jag måste nog lyssna på de signalerna. Att bli ännu bättre på att gå iväg och ta rast, att fokusera på arbetsuppgifterna när jag jobbar och att inte alltid vara den som lyssnar och ger goda råd - för att jag helt enkelt inte är där i livet att jag kan vara den personen och att jag helt enkelt tar hand om min inre trädgård.
 
Nu på morgonen har jag möte med min terapeut, har tusen frågor om uppmärksamhetsdiagnosen, hur vi ska tänka framöver, för- och nackdelar med medicinering, prata om jobbmötet jag hade i onsdags osv. I veckan träffade jag någon som påbörade den drogfria resan ungefär samtidigt som jag. Hen har provat ett gäng olika adhd-mediciner sen dess och äntligen hittat någon som fungerar, iom att det finns ett missbruk i bagaget var det således perfekt för mig att ställa tusen frågor. Min största farhåga ang. en medicin med amfetaminsulfat är att det ska trigga drogsug, att jag inte ska kunna hantera att ha den typen av medicin hemma utan att ta några extra en dag som är extra jobbig, en helg då jag känner att jag vill storstäda hela lägenhet, vill orka umgås med någon på kvällen eller få vara kretiv men fokuserad. Jag kan visserligen hantera min substitutionsmedicin som jag numera hämtar en gång i veckan men jag vet ju också två saker med den: det fungerar inte att ta mer för känner ändå inget och jag får sota dagen efter med abstinenssymptom om jag ökar dosen en dag. Det är liksom inte värt att få en mini-avtändning en dag för att jag dagen efter tog mer av min medicin men ändå inte blev påverkad. 
 
Hjärnan går så fort in i beroendemood och tankarna blir sjuka, 24/7 finns drogdjävulen inuti och greppar minsta halmstrå för att försöka övertyga en om att falla. Därför är jag rädd, för mig själv och min sjukdom - att jag fortfarande är för skör för att kunna hantera. Även om hen triggats och återfallit av adhd-medicineringen betyder ju inte det att jag kommer göra det, det vet jag, men jag vill höra från nåon som faktiskt själv är missbrukare om det är möjligt. Vilket det varit i den personens fall och hen är ju inte den första som ger mig den bilden. Många får prova flera sorter innan man hittar någon som passar och frågan är om jag orkar må jätte-jättedåligt när en medicin inte fungerar eller under insättningen, om jag kan hantera den vedervärdiga kemiska avtändningsångesten dagligen när den går ur kroppen eller orka prova nya mediciner för att hitta den som passar. Samtidigt, hur lång tid kommer det ta att istället lära sig hantera? Kommer det vara värt det? På sikt är ju svaret givetvis ja men som allt med mig theese days är det ju aldrig en sak i huvudet bara - det är alltid olika saker att ta hänsyn till. Med medicin lär jag mig ju inte heller hantera min disgnos på samma sätt, vilket jag vill kunna. 
 
Aja, kanske blir jag lite klokare när jag pratat med min terapeut idag, jag behöver ju inget bestämma nu och är redan bestämd med att prova utan medicin först. Tänk dock om jag tillslut hamnar på en medicin med någon amfetaminliknande substans i - folk kommer ju gå bananas över att jag kallar mig drogfri både med en stark opiat och amfetamin i kroppen hehe. Men tänk om det är det min hjärna behövt för att fungera - men att jag gjorde fel genom att överdosera och självmedicinera? Att dessa substanser finns i läkemedel är ju pga att de fungerar medicinskt, synd att de är beroendeframkallande bara. 
 
 
(null)
 
Utöver det, känns det som att det pratas mer om missbruk och beroende nu? Kanske uppmärksammar jag mer för att jag brinner för ämnet men jag hoppas att vi är i början av en avstigmatisering. Vill därför tipsa om att Kropp och själ på P1 gjort ett fint avsnitt om att vara förälder till missbrukare, närstående hamnar ju lätt i skymundan där många blir en vårdare till den sjuka som lägger hela sin själ på att vilja fixa till, ordna upp och hjälpa. Finns på Spotify, där poddar finns och på Sveriges Radios hemsida.
 
 Att inte bli medborende är svårt, jag märker själv hur fort jag faller i det när det gäller någon jag bryr mig väldigt mycket om. Nyligen fick någon som ligger nära hjärtat det typ tioende dåliga beslutet på relativt kort tid, ni vet sådär så en tror att nu måste väl alla motgångar ändå vara slut? Så får jag ett sms med en fråga om hjälp och om rädslan att återfalla, det tar inte ens två minuters funderande innan jag har skickat sms till någon annan för att försöka styra upp en svag ångestdämpande medicin för att förhindra ett riktigt återfall. Hela jag vet ju att jag inte borde, att jag borde köra tough love och säga nej. Men jag kan inte, jag vill istället fixa så hen inte återfaller, underlätta känslor och vårda. Jag stjälper istället för hjälper och vet det, samtidigt som jag inför mig själv försöker rättfärdiga att jag "hjälper" för att jag förstår hur hen känner och att hen faktiskt behöver en svagare ångestdämpande medicin för att inte självmedicinera med riktigt benzo eller heroin. Som om jag har nog med kunskap att avgöra det? I don’t think so, men en gör ju allt för att förminska betydelsen av ens medberoende. Det är ju lättare att tro att en bara vill väl och hjälper istället för att se det för vad det är. Men det är svårt att vara missbrukare ur det perspektivet, när behöver man de facto medicin för att inte gå under och när är det beroendehjärnan som tar chansen att trigga en?
 
Men nu är det fredag vänner, jag har en hundring kvar på kortet vilket är helt jävla amazing. Det lönar sig tydligen att dra ner på rökningen, eller slutat har jag rent teoretiskt gjort men fått typ en morgoncigg av kollegan senaste två veckorna vilket blivit en ny dum vana jag måste sluta med. Därför har mina pengar räckt till mat hela månaden utan att min syster behövt gå in och hjälpa. Känner mig som den mest självständiga och vuxna människan i Sverige just nu, även om pengarna som räcker fortfarande är av bidrag hehe. Men förhoppningsvis inte så länge till, förhoppningsvis fungerar den nya arbetsplatsen och jag kan successivt öka i tid så att jag slutligen är uppe i heltid och får ett års anställning med subventionerad lön. Även om jag kommer fortsätta ha existensminum pga att CSN ska avbetalas för att få nytt lån, kommer det åtminstone inte vara ett socialbidrag. Jag längtar till det, så inuta helvete mycket.
 
Puss!
Min tolkning av Min inre trädgård:
 
(null)
 

Tänk dig att du har ett hus med en trädgård, trädgården är allt som du vill att en trädgård ska vara och du har lagt större delen av ditt liv på att få den att bli det. Du bjuder in vänner och familj till att göra saker ni tycker om och på kvällarna ligger du själv i hängmattan och gör sånt du allra helst gör själv.

.

Men så börjar det komma in människor i tid och otid, du har ett staket men grannarna bryr sig inte när det trots allt finns en öppning däri. De kommer och går lite som de vill, lånar verktyg utan att fråga och lämnar aldrig tillbaka dem. De trampar sönder rabatter, sneddar så stigar nöts upp och plockar blommorna du väntat hela sommaren på ska blomma ut.

.

Dina vänner arrangerar storslagna fester utan att be om lov och du är den som dagen efter får plocka upp fimpar och ölburkar. Din familj kommer över oinbjudna och dukar upp frukost från ditt kylskåp, när du väl vaknar är all frukost redan uppäten och du får istället diska frukosttallrikar. Ju mer människor som tar sig in i din trädgård, desto mer förstörs den och snart liknar det mest ett upptrampat festivalområde, fullt med skräp och förstörd mark. Du har lagt hela din själ i att göra din trädgård till det du vill ha den och nu har andra tillåtits förstöra den.

.

Hur lång tid tar det innan du säger ifrån? Hur många tomma ölburkar och frukostdisk går du med på att plocka efter andra människor innan du inte tillåter mer? 

Tänk att du är din trädgård. Att varje gång du inte sätter den gränsen du egentligen behöver är det som att ytterligare en steg trampas upp på stigen i gräsmattan du så noga anlagt. Ta hand om din trädgård, du bestämmer vilka som får komma in men de ska också gå när du bestämmer det. Att sätta gränser är svårt men det är liksom inte värt att inte göra det. Gör du det inte är det du som står kvar med ett trasigt staket, upptrampad gräsmatta, tomma ölburkar, fimpar, saknade verktyg och tomma trädgårdsland. Ens egen gräns är inte lika tydlig som tomtgränsen men desto viktigare, du ska orka ta hand om din trädgård för resten av ditt liv och det blir bra mycket merjobb om du tillåter alla i din närhet slita sönder den.

.

Ta hand om din inre trädgård, du är den som ska leva där ❤️