Mitt avsnitt av Ångestpodden

(null)
 

Nu finns mitt avsnitt av Ångestpodden ute, det är naket och ärligt. Öppet och transparent. Lite (mycket) nervöst för att det inte är så charmiga val, egenskaper och tankar jag pratar om. Men ett sjukt fint samtal om varför någon med utåt sett bra förutsättningar ändå kan hamna i så mycket skit. Jag pratar mycket om min kriminalitet, varför det lockade och hur jag nästan aldrig förstod allvaret förrän nu, när jag blev drogfri. Jag berättar om rollen jag spelade, som gjorde att jag kunde distansera mig från verkligheten samtidigt som jag körde Svensson-villa-vovve-Volvo-företag-livet ut i fingerspetsarna. Då det bästa från två världar enligt mig, ett rollspel med män som tog på sig skottsäkra västar för att träffa lilla mig. Jag skrattade åt det då, alltså "vet ni inte vem jag är-skrattade", jag var ju en tönt som var rädd för spöken? (Är fortfarande så töntig). Inte behöver någon ha på sig skottsäker väst för att träffa en tjej som skickar droger i rosa påsar med hjärtklistermärken på.

.

Så nu kan ni lyssna om ni vill. För mig blir det så filmiskt att höra min historia med en början, ett innehåll och ett slut. I mitt huvud är det mest bara minnesfragment från någon film jag sett för många gånger. När jag hör mig prata om det är det som att jag kommer på att jag ju upplevt allt det där. Ångestpodden finns där poddar finns, eller under länken  HÄR och avsnittet heter "Hennes son är död, på grund av mig". Ni vet, det där fentanylplåstret jag sålde och morgonen därpå fick ett samtal från hans vän "Du har dödat honom". Tänker att allt jag gör för att minska stigmatiseringen kring missbruk är delvis till hans minne, ett sätt för mig att försöka förlåta mina handlingar. Seså, lyssna nu och säg gärna vad ni tycker sen. Jag har nervösa fjärilar i magen som lever bananas just nu.