Imorgon kommer allt bli bra igen.

Godmorgon.
 
Jag var så jävla rädd för att somnade igår kväll, den där mardrömmen igår natt med efterföljande ptsd-attack var något av det värsta jag upplevt på väldigt, väldigt länge. Somnade till slut ändå och utan massa mardrömmar men vaknade lite för många gånger och hann tänka varje gång att jag bara önskar allt kunde få vara lugnt runt mig. Den här julledigheten har känts så förbannat långt och samtidigt för kort av själva ledigt och återhämtning men innehållit lite för många berg-o-dal-banor att jag idag känner mig som en överkörd grävling. Finns så mycket jag skulle behöva och vilja skriva om men när det inte längre bara rör mig själv och mina sjukdomar går det ju liksom inte. Det blir bara så tydligt ibland varför jag första gången förälskade mig i drogerna och dess förmåga att göra allt det onda mindre taggigt. Stänga av alt som gör ont inuti. Flykten, den älskade jävla flykten. Likaså märker jag hur snabbt jag letar andra flyktvägar. Droger byts mot sex som byts mot någon annan jävla besatthet, vad som helst är bätttre än att känna nuet. Vad som helst som gör att jag kan fly verkligheten en stund.
 
Men jag skulle kunnat få en bättre start på nya året och hur mycket jag än försöker skilja på person och sjukdom gör orden lika ont att höra, det som sägs sägs ju oavsett om sjukdomen pratar och även om jag vet att sjukdomen pratar är det ord som når mitt öra och framförallt mitt hjärta. Dessutom är det otäckt hur förändrad en person kan bli av psykiska sjukdomar, när jag pratar om mina egna inre demoner är det egentligen ingenting i jämförelse med när en person de facto blir den inre demonen även utanpå. När allt som annars är personen försvinner och blir en version som jag inte vill kännas vid. Sen måste jag nog släppa hur orättvist det känns att Simon slipper betala för våldet han åsakat mina tänder. Jag märker hur jag fastnar i en ny form av bitterhet och jag tror att det kanske är orsaken till den hemska mardrömmen igår. Det är så mycket som känns så orättvist när det gäller hur han skadat mig men sinnesrobönen kommer väl bättre till hands nu än någonsin. Acceptera det du inte kan förändra.
 
Jag har iaf en naiv tro på att allt ska bli som vanligt imorgon bara för att det är måndag, jobb och alla är tillbaka från sina ledigheter. Vardag och rutiner. Jag väljer ändå att tänka så, att bara det blir måndag så kan jag släppa den här skit-ledigheten och så blir allt bra igen. Om jag ser till mig själv kändes det ju faktiskt som att det vände i fredags och den känslan tänker jag hålla fast vid. Vad som än händer runt omkring, vilka yttre faktorer som än påverkar, måste jag hitta stabiliteten i mig själv igen. Jag vet ju hur stor risken är att jag tar till droger om jag tappar den stabiliteten liksom.
 
Söndag alltså, det betyder att allt blir bra imorgon igen.
Puss!
 
P.S. Just det, micen till min telefon la av igår. Kul va? Den funkar nästan med headset, tydligen hörs jag långt bort men jag hörs om jag skriker. Jag älskar mitt iv :)
 
 
#1 - - Ellie:

Om du nångång behöver fly på ett nytt sätt till ett trevligt ställe så kan du få fly hit så mkt du vill, jag har en väldigt nice fristad om jag får säga det själv. Jag hjälper dig med biljett isf såklart. Men det vet du redan. Alltid här, bara säg till när jag behövs.
I övrigt ska du veta att du ÄR rätt stabil faktiskt. Att må skit vs bra och snurr hit och dit är helt normalt, lovar. Du har inte återfallit eller valt andra hemska utvägar, du kämpar på istället och du försöker dessutom hitta ett balanserat sätt att förklara allt på. Det är stabilitet (sen finns det givetvis fler aspekter i det men ibland får man se det lite rätt upp och ner). Kram fina du ❤