2 januari

Jag har försökt skriva till er hela dan, har fem utkast där alla döpts till 2 januari och som med olika ord inte blivit inlägg någon annan än jag skulle förstå ändå. Så inget har publicerats, kanske inte det här heller? Kanske blir det här mitt sjätte utkast döpt till 2 januari och så skiter jag i allt och skriver inget inlägg alls idag? Vi får se var det landar, känns nästan lite spännande helt plötsligt att inte veta om dessa ord kommer läsas av någon. Som om jag då skulle kunna vara så fri som jag ibland önskar men lite för ofta inte kan. Av hänsyn till mig själv. Och andra. Men allra mest till mig själv.
Jag har sovit så många timmar att allt mest är en dimma nu. Något har ju varit pågång sen dagarna innan jul, kan se det nu i efterhand och förhoppningsvis kan jag lära mig något av det framöver. Små subtila tecken som indikerat något jag inte lyssnat på. Min hjärna har nog bara kraschat lite och behövt all vila den kan få. Jag har behövt nersläckta lampor, avstängda tv-apparater och tysta telefoner, har behövt noll intryck och bara få vara jag en stund. Så jag har inte lämnat sängen sen jag kom hem från mamma igår förmiddag annat än för att äta och kedjeröka röda pall mall från paketet jag lovade mig själv skulle slängas tillsammans med 2018.
Stormen i natt tog mitt wi-fi så jag har inte kunnat titta på någonting, jag har ett dussin obesvarade samtal med tillhörande mobilsvar från klockan tre i natt som jag inte vill lyssna på för de tillhör någon jag någongång beskrev som "Dina händer är mitt morfin, får hela min kropp att skaka av oxytocin och dina ögon ger mig hela världens endorfin. Du tar fram allt mitt gamla jag, det som förut var självklart  blir återigen självklart och inget av det får någonsin bli självklart igen. Med dig blir jag återigen hon som öppnar dörren iklädd svarta stay-ups fastsatta i en korsett som matchar trosor som matchar leende som matchar påtända ögon Med dig blir jag hon jag försöker fly, hon som lägger sig på  rygg och njuter av din näsa som drar upp kokainets pulver emellan mina bröst och skrattar högt, euforiskt sådär som bara påtända skratt kan låta."
Och det är väl därför såna telefonsamtal förblir obesvarade, för att jag rädds hur mycket jag älskar det jag hatar. Jag hatar det jag älskar och vill inte att något av det där ska bli självklart igen. 
Men imorgon är det jobb igen och hela min kropp skriker efter rutiner, jag minns inte om jag gått ut och gått senaste veckan och har definitivt inte stått på yogamattan någonting vilket själen börjar känna av. Jag har fått en tandläkarräkning på så många tusenlappar att jag började gråta för att det är saker som blev av Simons våld och som av någon anledning inte räknas in i det landstinget betalar iom implantaten och medan han har haft en helt vanlig jul står jag med massa räkningar. Sen gick massa folk ihop på Instagram för att hjälpa och jag blev så rörd att jag fortfarande inte vet om det är sant, 
Det är onsdag idag va? Gillar inte alls hur dagvill jag blir av ledigheten, vill ha rutiner, hamsterhjul och samma sak imorgon som igår och idag. Allt det 20-åriga Cecilia föraktade och flydde in i kriminaliteten från är idag det enda jag vill ha. Svenssonlivet där allt bara fungerar och inga höga toppar eller djupa dalar finns. Samtidigt vet jag att jag inte kan hantera konstant stillje heller, då blir jag rastlös och vill fly. 2019 måste väl ändå bli året då jag hittar någon fucking balans mellan allt det svartvita allt-eller-inget-levernet jag annars går efter?
Titta, det blev ett inlägg idag trots allt. Livet fortsätter ju även om man spenderat 1,5 dygn i sängen. Imorgon är allt som vanligt igen och ingen längtar mer än jag. Imorgon är allt som vanligt.