Torsdagskväll

(null)

Godkväll!
Hattrick med blogginlägg två dagar i rad, vad är ens detta? En kan ju tro att jag är sjukskriven för min stukade tumme iom att jag inte får belasta den ens med ett gram och därför inte kan göra någonting iom att en, som tidigare nämnts någon gång i denna blogg senaste veckan, använder tummen väldigt mycket i allt en gör. Så min ostimulans, rastlöshet, oinspiration och allmänt blähiga känsla är inte riktigt bättre tack vare all ledighet denna månad, men ändå är den bättre. Det hjälpte så himla mycket att skriva inlägget med elva frågor, ta med en bild från för ett år sen och sen inse att jag kände precis så här för ett år sedan också och ville veta om januari alltid känns så. Plus att en promenad hjälpte, nu har jag motionerat mot mina psykiska besvär i två år men jag glömmer liksom bort hur mycket det hjälper förrän efter jag gjort det typ? Promenader med podd i ören är helt klart favoriten av alla motionstyper, det är som att gå ifrån det som trycker över bröstet tills det inte trycker mer.
 
Sen har jag nog varit lite spänd på att poddavsnittet släpptes idag. Jag har full förståelse för om man dömer mina handlingar, val och beslut. Jag var ingen charmig person för tio år sedan och det var en egoistisk, självbelåten, statussökande tjej med låg självkänsla som mest av allt ville vara någon, som jag också visade upp i podden. Än så länge har jag inte fått höra någonting elakt eller oförståelse om det, snarare tvärtom, men jag tänker att Ångestpodden nog också har en väldigt förstående skara lyssnare.
 
Men nu är det torsdagkväll och jag är alltså sjukskriven imorgon också, "var hemma om du orkar" skrev chefen och jag undrar forfarande hur jag blev den personen folk ser på det sättet? Jag är ju hon som vill fly hamsterhjul, rutiner, vardag och stillje samt har låg arbetsmoral så jag vet liksom inte vad folk tror att de har för bild av mig? Fast sanningen är ju att jag bara måste vänja mig vid att det här nya jaget är mitt riktiga jag, sluta tro att den jag var i missbruket var mitt sanna jag och defintiivt sluta tro att mitt mörker inuti definierar mig. Jag lever inget fejkliv längre och riktiga Cecilia uppskattar ett helt vanligt liv, det kan väl inte vara så himla svårt att ha den självinsikten.

(null)

 Jag har iaf börjat titta på serien You på netflix, handlar om stalkern Joe som tolkar omedvetna signaler från Becca som kommer in i hans bokhandel. Helt plötsligt börjar de dejta, men han är fortfarande en stalker i deras relation. Det fick mig att tänka på de jag haft efter mig senaste året, senast en incident i julas när jag var medi lokaltidningen och pratade om livestreamen på julafton. Jag frågade på Instagram om folks egna berättelser, det är sinnessjukt att det inte är ovanligt? Att så många har historier att berätta som skapar trauman och år av otrygghet. Mina historier kan ni få veta imorgon för när klockan är efter åtta har jag allt som oftast tagit mina sömntabletter, precis som idag och börjar därför nu att gäspa. Har börjat läsa en bok av min favoritförfattare Fredrik Backman som jag inte visste att han skrivit och som nu släpps på bio - Britt-marie var här, och den är ju ännu bättre skriven än En man som heter Ove? Hur nu det ens är möjligt. Ni kan få veta mer om mina stalkers och Britt-Marie var här imorgon för nu måste jag släcka ner så mitt älskade sömnhormon melatonin kan produceras lite bättre.
 
Puss på er!
P.S Iom att jag lovat att inte skryta om min rökfrihet förrän det går att räkna i veckor kommer jag inte skryta om mina tretton dagar idag förrän det imorgon är två hela jäkla veckor (okej, två fuskcigg när det var som mest kaotiskt på jobbet men som tur är får jag själv bestämma hur jag räknar och då räknar jag tretton hela dagar.
P.S 2 På måndag får jag veta eventuella disgnoser, just nu lutar det åt bipolär eller ingenting. Herregud så ambivalent jag är det här med diagnoser, ska bli skönt att få veta svart på vitt vad jag har extra svårt med.