En utbränd onsdag

Hej vänner.
 
Nu tror jag inte det här inlägget kommer publiceras då de jag gjorde igår vaken syntes här på skriv-sidan eller som publicerat. Och när inte ens mitt inlägg om roliga pojkvänner syntes när jag kollade imorse tröttnade jag hehe. Måndagmorgonens inlägg sparades ju åtminstone bland som utkast. Gårdagen fick bra med ett par panikångmestattackar men och efter en sväng på Ikea var jag så slutkörd att knappt kom ihåg när jag skulle få av på tåget. Så jag sjukskrev mig idag för att sova och har en känsla av att jag kommer sova 7473 timmar nu igen.
 
Så vi kanske hörs senare.

Tisdag, polis, gammal pojkvän och IKEA

(null)
 
Hej vänner!
Idag är jag ledig, det hade ni vetat om jag hade publicerat gårdagens morgoninlägg men tydligen hade jag bara tryckt på knappen för att spara det som utkast. Synd iom att jag grottade ner mig i varför så många sover sämre när det är fullmåne, vill man ändå läsa om det och vad jag tyckte och tänkte igår morse så finns inlägget ute nu HÅR. Det gör också den här bilden helt irrelevant, jag är nämligen ledig för att åka in till polisstationen i storstaden och hämta min leigitmation för att polisstationen i min stad är stängd pga renovering. Detta beklagade jag mig alltså över i gårdagens morgoninlägg, att jag inte alls sett någon renovering då polisen ligger i samma hus som beroendeenheten men så möttes jag av den här skylten igår. Men allt faller platt nu hehe.
 
Aja, oavsett så ska jag om ett par timmar sätta mig på tåget. Jag tänker ta med mig IKEA-presentkortet och leka shoppingrik för att göra resan roligare, det är rätt längesen nu som affärer innebar att behöva gå ut och kedjeröka 2-3 gånger per affär. Eller allt är väl relativt, men för två år sedan började jag utsätta mig för det och för ett år sedan kom den där första gången då jag efter två timmar insåg att jag inte fått panikångest en endaste gång. Sen dess har det blivit lättare, som att det släppte och nu får jag ångestpåslag kanske var femte gång jag är i affär. KBT:a skiten hur ångest är nog enda sättet att inte låta sig begränsas av den, men det kräver ju sjukt mycket energi att göra saker en vet att en kommer få panikångest utav.
 
Det är också rätt längesen jag fick ångest av att åka till storstaden, den stad som under 2,5 år var min och Simons men allt lite mer hans. När vi hade gjort slut gick jag fortfarande på frivården i Linköping och i samband med att jag började gruppbehandlingen PULS åkte jag in två gånger i veckan. Att varje gång vara rädd att behöva stöta på honom var ett ständigt orosmoment så till slut bestämde jag mig för att ta tillbaka staden, jag var tvungen att sluta göra den till hans. Så jag gick helt sonika till det ICA som var vårat, gick in och köpte en energidryck och inväntade den stegrande pulsen men efter betalning insåg jag att det inte alls kom. Jag tog tillbaka staden som varit vår men alltid lite mera hans och skrev det här:
 
(null)
 
8 augusti 2017: Jag är i staden som är Hans. Staden som var min i ett par år men som ändå alltid varit lite mer hans. Aldrig min, alltid hans. Är det något jag saknar med att bo här så är det miljön kring Stångån. Tänker att jag ska gå vägen förbi när jag ändå är i stan. Det är fullt av minnen, varenda kvadratmeter har något vackert i sig. Det går liksom inte ta ifrån honom, ta ifrån oss. Vi hade ju många bra stunder, han och jag. Men till slut blev det dåliga så stort och ohanterbart att det inte längre gick att bara fokusera på det bra.

 

Mamma frågar ibland om jag saknar honom, och det gör jag. Jag saknar honom när han var bra. Jag saknar vår första sommar tillsammans och jag kan sakna illusionen av honom. Men när det dåliga blev hela han finns det inte mycket kvar att sakna.

 

Så jag går med lugna steg i Linköpings vackraste område och går upp emot det Ica som är hans, en gång också mitt men ändå alltid lite mera hans. Aldrig bara vårt, alltid lite mer hans. Går med vana steg bland hyllor fulla med varor, noterar att de bytt plats på färska jordgubbar. Hämtar en energidryck och ställer mig i kö. Så medveten om att jag vilken sekund som helst kan stötta på honom. Jag går ut med ett leende på läpparna. Ingen ökande puls, ingen stressig blick som läser av varje ansikte utifall något är hans. Ingen svett som pärlar sig i pannan och inget hjärta som slår av rädsla. Ingenting.

 

Jag sätter mig i skuggan vid ån med samma leende på läpparna och lyssnar på när Ted Gärdestad sjunger om sol, vind och vatten. Jag har precis tagit tillbaka Linköping, det är inte längre hans stad. Jag vann den här kampen till slut och istället för att vara rädd för att möta honom tänker jag på vad jag själv kommer göra. Jag vann den här striden, älskling. Jag ler mot den söta killen jag nyss mötte på andra sidan, ser en vit fjäril i perefrin och tänker att livet ju ordnade sig till slut.

 

Hej då Robban, jag hoppas vi aldrig mer ses.

 


 

 

Det är skönt att inte vara rädd längre, att gå i den stora staden och inte behöva stressa för att avklara ärenden av rädsla att ju längre tid jag är där, desto större är risken att stöta på honom. Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag trodde mig se honom i somras,. Bakifrån med en siluett som liknande hans och jag gick förbi med rak rygg och stolt blick utan att vända mig om och se om det var han. Jag vet fortfarande inte. Kanske var det han, kanske inte. Men pulsen höjdes inte, jag fick ingen ångestattack mitt på trädgårdstorget och ingen blixt av rädsla slog igenom kroppen. Så det spelar liksom ingen roll om de röda skorna var dem han alltid haft eller tillhörde någon annan, för i stunden när jag trodde det var han blev jag inte rädd 

 

På ett sätt vore det skönt att stöta på varann, vi har inte setts sen vi gjorde slut för snart ganska exakt två år sedan. Vi har bråkat via telefon, han har kallat mig manipulativ fitta och jag låg med en gemensam vän som Simom köpte droger av medan jag låg gömd i sängen, vilket jag efteråt berättade för att hämnas. Sen blockade jag honom och när jag fick veta av käkkirurgen om vad habs yttre trauma åsakat mina tänder och var desperat efter ett förlåt, eller åtminstone ett erkännande, blockade han mig. Det skulle vara skönt att träffas för att ha det avklarat, gå förbi varandra så jag kan le i typisk härskarteknikanda. Vill att han ska se hur bra det går, att jag inte är rädd, att jag bara ser ner på honom och ytligt nog vill jag att han ska se hur snygg jag är när jag är frisk. Någon form av vilja vinna antar jag, ibland tänker jag på vad jag skulle säga om jag kunde berätta en stor hemlighet som skulle såra hon grovt och ibland är jag så arg att jag vill spotta honom i ansiktet så som han gjorde på mig första gången han kallade mig hora.

 

Så ja, idag ska jag till staden som varit vår men alltid lite mera hans och nu bara är den stora staden med mycket affärer och många missbrukande vänner. Det var jobbigast med att åka till frivården varje vecka. Så pass att vi slutade ha möten på fredagar för att det alldeles för ofta slutade med att jag stannade kvar eller stötte på någon jag kände och följde med och knarkade resten av helgen.

 


Vardagsproblem efter ett långt drogmissbruk.

  (null)

Min vanligaste frågeställning som någon aldrig kan ge riktigt var på är ju "När ska jag sluta vara så trött, jag har ändå varit drogfri 1,5 år?" Imorse hämtade jag som vanlgit veckoransonen av underhållsmedicin och min terapeut passade på att haffa mig. Hon hade fått mail från min arbetsterepeut som undrade hur man ur beroendevårds ögon bäst hjälper någon som mig efter ett missbruk. Vi ska ha ett möte alla tre om det.
 
Så min terapeut och jag pratade om det idag och framförallt om det är normalt att vara så förbannat trött jämt. Hon känner mig bäst och har varit med hela drogfriheten. Det har ju pratats om varningsflaggor över att jag uttrycker att jag inte har något liv utöver jobb, jag ser det ju inte som varningsflaggor utan att jag väljer att fokusera på att få ett fungerande arbetsliv, men förstår ju samtidigt att min hjärna inte är fullt fungerande när jag bara vill vara hemma i en tyst lägenheten av 40% jobb. Hade jag inte redan varit utbränd hade det definitivt varit varningstrianglar för det liksom. Som vanligt blir jag lite klokare av experter som sätter ord på det jag inte ens är i närhten av att sätta fingret på än.
 
"Vill du göra mer saker på din fritid" frågade min terapeut varpå jag svarade "Nej, jag orkar ju inte". Så pratar vi om utbrändhet, varför det tar så lång tid det tar för hjärnan att återhämta sig efter missbruk och lite mer specifiera vad pressa lagom innebär. För tänker man efter är ingenting lustigt, vilket jag ju egentligen aldrig tycker för jag har ju för längesen insett hur mycket hjärnan tagit skada, men behöver påminnas ibland för att inte tappa bort mig själv i viljan av att komma framåt. Att leva i djupt drogmissbruk är en väldigt speciell typ av liv, en avskärmas från det "vanliga livet" och lever i sin lilla bubbla samtidigt som droger stänger av alla ens mänskliga funktioner i form av närvaro, känslor, medvetenhet, tankar och sysslor en behöver göra för att ha ett fungerande liv. Addera sen alla beteenden och känslor som missbruket (tillsammans med kriminaliteten) ger i form av beroendesjukdomen i sig, dubbellivet, lögnerna, manipulationen, katt-och-råtta-lekar med polisen inklusive span, avlyssnade telefoner och husrannsakningar. Stressen att åka dit, stressen att inte ha droger, stressen över att fixa pengar och stressen över att någon ska komma på en.
 
Sen blir man drogfri, det som stängt av allt inuti stänger inte av längre och helt plötsligt ska en lära sig hantera allt. Känslor jag inte känt på tio år sitter nu utanpå kroppen och jag kan inte hantera någonting för inget sitter kvar i muskelminnet, varken jag eller hjärnan minns hur man tar hand om varesig positiva eller negativa känslor. Tankar, trauman och minnen jag flytt under halva mitt liv kommer tillbaka och ska hanteras som om det sker på nytt. Hjärnan ska lära sig sortera intryck som dygnets alla vakna timmar slår emot mig som en k-pist från alla håll och kanter. Samtidigt som jag känner att jag ligger tio år efter i vuxenlivet vilket får mig att bli extremt självmedveten. I och med drogfriheten kommer också ett nytt liv, jag ska skaffa mig rutiner jag aldrig har haft, lära känna mig själv och med tanke på att jag för två år sedan stod mitt i Mjölby och insåg att jag inte vet vad jag tycker om att göra är det mycket som ska lära kännas.
 
Jag ska inte bara leva ett nytt liv, jag måste lära mig livet precis som jag ska lära känna mig själv. När jag pratar om träning med någon och som en passionerad, nyfrälst Sebbe Staxx predikar om hur coolt det är att jag kan få mig själv att få endorfinrus i magen inser jag att det inte är lustigt för andra. Jag ska lära mig hur mycket sömn jag behöver, hur social jag orkar vara, ta reda på hur jag tycker en perfekt fredagskväll ser ut och vilka städrutiner jag ska ha för att inte allt bara ska krascha i en stor stökig hög. Jag ska lära mig sociala koder, vad en pratar om vid lunchbordetm hur länge en kollar någon i ögonn och vad gränser går gentemot andra människor. Jag ska se hur mycket energi jag orkar lägga på olika saker, hur ofta jag behöver äta, hur jag ska ta hand om min ekonomi och ta reda på vilket system i skafferiet som passar mig bäst. Det är så mycket som ska läras helt enkelt, både inuti och utanför en själv. Jag är lika ny i vuxenlivet som en 18-åring trots att jag levt ett typiskt Svenssonliv med allt vad det innebar som 20-åring.
 
Och sanningen är ju att det är det här jag vill fokusera på just nu, jag vill lära mig vuxenlivet, arbetslivet, mitt liv och vem jag är så att jag har en stabil grund att stå på. Vilket jag gör och tillsammans med att kognitiva funktioner i hjärnan skadats är det såklart det här all min energi går åt.

"Tycker du ensamheten är jobbig?" frågar min terpeaut när jag pratar om ledigheten där jag minikraschade. "Nej, men det blir så mycket tid när det är så lång ledighet" svarar jag och fortsätter med att hade jag bott på en öde ö utan normer hade jag ju inte tyckt ensamheten var ett dugg jobbig utan sett den som möjlgihet till att göra saker jag tycker är roliga. Som att träna, yoga, gå ut och gå, prata med mamma i telefon, skriva, skapa, läsa, titta på intressanta serier, laga mat och få vara kreativ. Alltså allt det jag gör på min fritid idag men att jag idag också påverkas av normer som stressar att jag också ska ha massa aktivititer med massa människor. Så vi är tillbaka vid min introverta sida, jämförelse med andra fastän det inte är deras liv jag vill leva och skadad av hur samhället säger att vi ska leva.
 
Mamma sa i helgen att jag kan ta det sociala livet sen, att jag måste ta en sak i taget och då lunde jag andas ut lite. Ibland behövs det att någon annan säger det en egentligen känner för att sätta ord på saker som blir för stora intui, utan att en märkt hur stora de blir. Jag känner press på att skapa ett socialt liv för det "ska" man ha, även om jag inte är ett dugg intresserad av att ha et just nu.  Klart jag skulle vilja ha ett gäng kompisar men jag älskade ju också drogerna för de gjorde att jag orkade ha ett gigantiskt vänskapsgäng. Idag orkar jag inte det, av diverse olika anledningar och jag måste nog bara acceptera det igen. Acceptera att jag är introvert, att jag vill prioritera de få nära vännerna, att hjärnan håller på att lära sig leva ett helt nytt liv och att den fortfarande är skadad efter livet jag levt. Redan som barn oroade sig mina föräldrar över att jag var ensam så mycket, så pass att de trodde jag hade svårt med vänner när det för mig bara handlade om att jag tyckte om att leka med mig själv (på ett annat sätt än i tonåren).
 
Man måste nog bara komma ihåg det, varesig man själv är missbrukare eller har någon i sin närhet som är. Att det tar tid att återhämta sig, ju längre tid en är borta från samhället desto längre tid tar det att komma tillbaka. Det är så otroligt olika liv där en ofta drar med sig ännu mer psykisk ohälsa av att leva det livet. Jag satt i fängelse med en kvinna som då hade varit där i åtta år, vi spånade affärsideér när hon föreslog ett café där en som kund kunde betala för stationära datorer en kunde gå ut på Internet på. Jag var tyst ett par sekunder innan jag svarade att det redan funnits och försvunnit. Det visste ju inte hon för hon hade suttit inne under den tiden. Hon visste inte vad en smartphone var, hur mobilt bank:id fungerar eller vad facebook är. Lite så är det ju att komma ur ett missbruk, helt plötsligt ser man igen och då ser man allt utan att veta vad det är man ser, för allt är nytt.
 
Så jag måste nog bara bestämma mig för att skapa det där sociala skyddsnätet får komma när allt annat fungerar som rör mig mer direkt. Förstå hur mycket energi det faktiskt tar att vara jag just nu, hur mycket hjärnan hela tiden går på högvarv och att saker jag gör hemma är minst lika värdefulla som aktiviteter med andra människor. Hjärnan har skyddats i rosafluffif bomull under massa år och är som ett nyfött barn som ska möta hela världen på samma gång. Vi pratade också om möjligheten att vara uppe i heltid till hösten men det har jag hunnit glömma, tror vi kom överens om att prata mer om det med arbetsterapeuten på arbete och välfärd.
 
Ja, herregud. Hjärnan lever inget lätt liv och när allt som är automatiserat i andras liv också är det i mitt kommer det ju inte kräva lika mycket energi att ha en fungerande vardag. Jag läste någonstans att det bästa en kan göra för sig själv är att minmera mängden beslut en tar varje dag, för att det tar så enormt mycket energi bara att välja kläder, mat, program och alla de där små sakerna. Vill en spara energi till viktiga beslut ska en automatisera så mycket som möjligt för att inte behöva vara medveten om varje beslut en tar. Vilket går emot min teori om mindfullness och vara medveten, men som i allt annat handlar det ju om att hitta en balans.