Pro förändring och att inse vilken stor förändring.

(null)

 

Godkväll! 
Det blev som jag trodde, extremt utmattad efter jobbet och sov i två timmar. Måste bli bättre på att sätta gränser innan jag blivit för utbränd av t.ex socialisering. Men på tal om annat, inte för att jinxa eller så men jag tror att jag äntligen börjar vänja mig vid mitt nya jag. Att allt inte längre känns som på låtsas, att jag inte skådespelar eller fejkar ett liv någon annan tycker att jag ska leva utan att jag mer och mer börjar landa i vem jag är, hur jag vill leva och hur jag faktiskt lever. Långt ifrån hundra procentig känsla av jag, fortfarande det där gnaget i bakhuvudet som säger att jag kommer fucka upp allt för det är sån jag är och att mörkret för alltid finns där inne. Men mer acceptans av det nya än någonsin iaf och det är vl på tiden om inte annat för det har ju gåt två år.
 
Kanske beror det också på att det är februari, som den nostalgiska kräfta jag är så finns det ett par datum som är väldigt betydelsefulla här. Dagen jag muckade från fängelest och den totala känsla av frihet och så imorgon, dagen då jag till slut orkade lämna Simon. Att just lämna honom var starten på så mycket av det jag ville med att ta tag i mitt liv, sluta knarka, börja medicinera, hitta ett tryggt boende osv. Att jag hittade styrka, mod och kraft till att göra det är det absolut svåraste men bästa jag någonsin gjort. Med tanke på vilket skick jag var i krävdes en extrem kraftansamling och att jag klarade av att uppbåda den alldeles själv kommer alltid imponera mig. Att jag till slut fick nog, struntade i allt det praktiska som inte löst sig och bara gick. Aldrig har jag känt mig så stark och så svag på samma gång, som när jag satt på bussen bort från vår gata och för första gången kände att det var på riktigt nu.
 
Det finns få människor jag beundrar så som jag beundrar kvinnor som lämnar våldsamma relationer för jag vet hur förstörd ens tilltro till sig själv är när bara spillrorna finns kvar. Därför är jag väl också så jävla rädd att hamna där igen, jag vill tro att jag ser tecken tydligare idag men samtidigt trodde jag också det som 17-åring när jag lämnade den första våldsamma pojkvännen. Det tog sex år innan jag inte fick en panikångestattack av att se honom på håll och Simon liksom sprätte upp de läkta såren när han fick veta vad exet gjort mot mig och gjorde sen likadant. På något sätt var det värst när Simon inför sin mamma sa att jag garanterat ljög om vad den första pojkvännen gjort, då jag enligt honom ljög om vad han gjort. Sidospår, jag tänker att 17-åriga jag inte förstod vägen fram till den fysiska misshandeln som nästan alltid går genom psykisk misshandel och det är där jag kan försöka se likheterna framöver. Jag kommer alltid behöva vara kritisk för jag vägrar riskera att förstöras igen. Det och ögonen, de har alltid ett svart blinkning ögonen,

Just därför tror jag det är så jävla, jävla viktigt att prata om psykisk misshandel. För att det nästan alltid börjar där, för att slagen kommer först efteråt och för att det också är att bli misshandlad. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att tycka den psykiska misshandeln varit värst på så sätt att den tagit längst tid att läka från. Jag tror jag ska skriva mer om olika misshandelsformer i psykisk tappning, sånt jag inte trodde fanns ord på men känt "aha" när jag läst om. Grejen med psykisk misshandel är ju också att den är så svår att bevisa, främst för sig själv. Sår och blåmärken finns där dagen efter men ord kan lätt bortförklaras med att en hittat på, fått för sig, hört fel och ljugit om. Beteenden går att förneka, misskreditera, förminska och rättfärdiga med att skylle på offret. Herregud, det tog ju två månader för mig som singel att ens förstå att jag blivit misshandlad.

Och glöm inte att du som offer alltid kan ringa Kvinnofridslinjen för råd eller bara om du vill prata sv dig,dygnet runt, är gratis och syns inte på telefonräkningen 020-50 50 50

Bild från min Instagram, 11/2 - 2017


11:e februari alltså, för två år sedan var det en lördag och jag hade bestämt mig. Skrev sms till min bästis som hade hört mig säga orden ett hundratal gånger innan men något i mig visste att jag menade det nu. Jag kunde inte ens pussa Simon godnatt för att jag hade bestämt mig, han blev arg och jag stirrade ut i mörkret med ryggen mot honom och hörde honom somna medan jag planerade nästkommande dag. Jag vaknade tidigare än honom och det var som att han redan förstod något, men det kan vi prata om imorgon.

För nu är det kvällen den 11:e februari två år senare och jag ska njuta av hur långt jag faktiskt kommit utan honom. Jag trodde honom varje gång han sa att jag inte skulle klara mig utan honom och stannade också därför, hur skulle jag orka utan honom och hur skulle någon orka med mig? Så är jag här idag och klarar mig tydligen jävligt bra utan honom, ingen hämnd är så nice som den att gå vidare