Att få en diagnos - Adhd, add eller bipolär? Adhd eller add och bipolär?

Godmorgon!
Jag försökte påbörja ett inlägg igår kväll men var alldeles för splittrad och hjärntrött för att kunna skriva någonting sammanhängande, så here we go now. Gårdagsmorgonen började ju med möte på beroendeenheten, när jag gick därifrån en timme senare var det som att en novemberdimma lagt sig över huvudet och allt har varit lite suddigt sen dess. Det var nämligen äntligen dags att få ett första utlåtande från min diagnosutredning och jag har försökt förbereda mig genom att tänka att jag ingenting har. Det värsta besked jag skulle kunna få vore att jag enbart knarkat sönder hjärnan, sedan jag blev drogfri har jag känt så himla tydligt att något inte fungerar och att acceptera att jag åsakat det själv skulle vara svårt att deala med. Så det är det jag förberett mig på0, för att inte krascha om det var det svaret jag skulle få.

(null)

 
Ett första svar är uppmärksamhetsstörning, sen om det är ADHD eller ADD återstår att se. Minns numera bara fragment från mötet men har för mig att det beror på att de inte kan avgöra om jag har hyperaktiviteten eller inte och en sak som påverkas av en uppmärksamhetsstörning är tydligen minnet hehe. Jag är ju  inte chockad, av alla diagnoser jag trott mig ha sedan jag började gräva i det i början av drogfriheten så har adhd och bipolär legat i topp. Jag känner dock inte den här "Ååå allt faller på plats nu när jag fått min diagnos"-känslan som så många pratar om, kanske behöver jag landa mer i det men just nu är det mest "Jaha, hur hanterar vi det här?".
  (null)

Jag antar att jag måste sadla om, göra en ny banner till bloggen där det står ADHD - Min superkraft och hela tiden prata om allt bra med denna diagnos, kanske skriva en bok om adhd och köpa en sån där tavla om adhd? Ni vet, som kändisarna gör hehe. Nej men seriöst, det känns skönt att höra att jag inte bara knarkat sönder hjärnan, även om det fortfarande är en del av min problematik pga att just benzo och opiater skadar så extremt mycket, så finns det också något mer. Det som är skadat av missbruket kan ju dessutom till rätt stor del reparera sig då hjärnsn är jävligt bra på sånt. Likaså att få bekräftat att något är annorlunda: Det känns som om jag fått kriga lite för att få det bekräftat för att jag utåt sett fungerar, men känt att det omöjligt ska behöva ta så mycket energi att bara upprätthålla det basala i ett vardagsliv. Sen är ju en av typ tre anledningar att jag tokförälskade mig i knarket att det blev tyst i huvudet, att jag kunde andas ut utan att det var 24/7 kaos därinne,
 
Så, nu då? Jag har ju varit rätt säker på att jag inte vill medicinera, dels för att jag äntligen är drogfri och även om inte all adhd-medicin innehåller amfetaminsulfat så vill jag vara så substansfri som möjligt. Det är ju min tanke med substituionsmedicinen också, att sluta med den när jag klarar att upprätthålla en drogfrihet på egen hand, av samma aneldning. Jag vill veta vem jag är helt utan substanser. Sen är det den alltid mest primära frågan - vad händer med beroendehjärnan om den matas med amfetaminsulfat? Jag är livrädd för det och det ska jag väl vara iom att den är så starkt övertygande, det märkte jag ju när min sömn medicinerades med benzo en månad i somras - mina tankar vart väldgit snabbt sjuka igen. Samtidigt har amfetamin aldrig varit en favorit hos mig, men det är egentligen samma rättfärdigande som en knarkare tror sig kunna dricka. Man kan säkert, men risken är onödigt stor att man inte kan för att beroendesjukdomen inte gör jättestor skillnad på olika substanser.

(null)

 
En annan rädsla är att jag varit känslig för uppåtdroger hela mitt missbruk, vilket väl är anlendingen till att jag inte fallit för det. Jag får extremt mycket ångest när det går ut (så även när jag tagit adhd-medcicin), har känslorna ännu mer på utsidan och blir som ett darrande asplöv som smulas sönder vid minsta lilla beröring. Har alltid behövt benzo när det går ur och jag landar från det. Men det är ju också när jag missbrukat det, vilket gör att jag inte vet om det är likadant om jag medicineras med det, använder det rätt och i rätt syfte.
 
Planen nu är att påbörja.. behandling låter fel för det går ju inte att behandla. Men att jag ska lära mig att leva med det, kunna hantera och hitta verktyg. Nu vet vi lite mer vad vi ska utgå från och en ny era börjar för att hitta det som fungerar för mig. Tror det är första gången någonsin jag väljer ett alternativ som kräver tålamod när det finns en quck fix, vem har jag blivit? Men som psykologen sa så hjälper ju inte meidicin en att hantera det, utan underlättar att leva med det, och jag är ju just nu väldigt inne i att se hur mycket jag kan jobba med min hjärna och förbättra förutsättningarna. Så jag och min arbetsterapeut ska börja schemalägga mitt liv i detalj, se vad jag har för rutiner och hitta rutiner som passar. Fokusera på basala behov som mat, sömn, återhämtning, vatten, koffeinintag (...) osv då en adhd-hjärna påverkas mer av detta. Vi ska planera, hitta strategier och ta fram verktyg. Ni kan ju förstå glädjen när jag skojade med psykologen om att jag i två år bett alla på beroendeenheten att bara ge mig en mal för livet och hon sa att vi nu ska ta fram "Min mall". Kan jag få den i ett excelark med diagram i olika färger, tack?
(null)


(null)

 
Nu vill jag egentligen inte fokusera på begrännsningarna, men måste ju för det är dem jag måste lära mig att hantera. För man får ju inte glömma varför kändisar skriker att det är en superkraft, det finns ju faktiskt massor bra med en adhd-diagnos, även om jag tycker kändisarna också bör bli lite bättre på att bekrfäta att det också är utmattande att ha. Det är väl också det jag är rätt att man skulle medicinera bort, typ kreativiteten, drivet, innovatiivteten, förmågan att tänka utanför boxen, att kunna känna så starkt (vilket också är negativt såklart när det är negativt starkt) osv.
 
Men de problem jag känner av mest är ju att få energin att räcka hela dagen, den tar ju slut i samma stund som jag kommer hem efter jobbet och jag har svårt att portionera ut den under dagen.
Att sortera intryck vilket gör att jag alltid registrerar allt som pågår runt omkring vilket är utmattande, att jag skjuter upp viktiga saker för att jag är expert på att planera men inte genomföra, att hålla intresse, motivation och koncentration uppe när något är tråkigt. Ni märkte ju hur jag blev för ett par veckor sedan när jag kände mig så understimulerad på jobbet. Att kunna fokusera längre stunder osv. Det är ju också sånt medicinen hjälper mot, men det ska ju också gå att lära sig hantera. Bara att det tar bra mycket längre tid. Likaså blir jag ju rastlös väldigt fort, alltså jobbigt fort, 

(null)

 
Jo, det är nog mycket som faller på plats ändå. Främst varför aldrig någonting har fungerat under längre perioder, enda sedan tonåren har jag startat hundra projekt och avslutat typ noll. Enda som fungerat över tid är att driva företag, men det brann jag ju också för, för att sedan successivt missköta när det var roligare att sälja droger och använda droger. Betygen jag har, har jag ju i princip enbart för att jag haft bra lärare som sett min kompetens för med all frånvaro jag haft sen jag började högstadiet skulle jag egentligen inte fått en massa VG och MVG. Därför är det lite klapp på axeln att jag håller i blogg och instagram fortfarande, även om jag periodvis får för mig att sluta för att tålamodet tryter, men det beror väl också på för att det innehåller så mycket jag brinner för och vill jobba med i framtiden.

Jaja, det blev ett långt inlägg idag men behövde få ner det i ord, först då kan jag strukturera tankarna. Det finns en tanke kring biopolaritet men jag förstår att de är osäkra, de dåliga perioderna kommer ju allt mer sällan. Dessutom vet jag inte om de kommer av påverkan från yttre faktorer iom att de två senaste, djupare svackorna, kommit i samband med ledighet där rutinerna rubbats. Så den avvaktar vi lite med, det kan ju också vara pga av adhd/add - där det kommer en svacka av att hjärnan gått på högvarv så länge. Psykologen sa dock något fint som jag vill ta med mig, att min hjärna tagit väldigt mycket skada i och med missbruket och att jag nu måste ta hand om den på bästa möjliga sätt, stress skadar hjärnan minst lika mycket och en uppmärksamhetsstörning är ofta en ständig stress. Kanske också därför skulle medicin vara bra, för att inte utsätta hjärnan mer än nödvändigt. Äsch, först ska jag lära mig att hantera det här och går det inte får jag börja med att se över mediciner som inte innehåller amfetaminsulfat. 
 
"Det är så skönt att prata med dig, för du fokuserar mer på lösningarna än problemen" sa mamma igår när jag ringde henne efter mötet och jag har nog ärvt det utav henne. Är glad för det oavsett och ser det här nu som ett nytt projekt hehe "Lära mig hantera min adhd" kommer det möjligtvis komma inlägg om, jag kommer läsa böcker om det, lyssna på poddar om det och skriva mycket om det. Precis så där allt eller inget som också är nice att vara för när det är allt brinner en liksom för det och vill verkligen göra det fullt ut.
 
Men nu är det tisdag, chefen är fortfarande ledig och igår fick jag gå hem tidigare pga magont vilket är dumt att riskera i kök. Idag är det dock bra, många är sjuka så jag och en kollega har bestämt att vi ska göra en Dagens varmrätt idag ändå - vi blir båda för rastlösa av att inte ha något att göra. VI hörs senare, puss!
 
 

Att gråta av tacksamhet, ha möte på beroendeenheten och vara redo för veckan

Godmorgon vänner!
Som ni vet är jag ju innerst inne en rätt töntig jävel, kan spela tuff och ta djupa andetag när jag vet att jag måste ta fram min hårda sida men innanför alla olika skal finns mest bara en söt kaksmet av känslor som sitter på utsidan, tönteri och nostalgi. Den sidan av mig som ville försköna missbruket genom att tvinga alla att snorta i sugrör med hjärtan på och skickade droger i rosa paket med glittriga klistermärken på. Så igår brast det, när tårarna väl kommit ville de liksom inte sluta och jag insåg hur längesen just det hände.
 
Ofta är det när lägenheten är nystädad, när jag känner mig i fas i livet och kan andas ut efter en tyngre period. Det känns fysiskt i kroppen, som när någon man tycker om leker med fingertopparna på ens hud eller när en får ett glädjande besked, fast från ingenstans. Lyckan och tacksamheten alltså, så lätt fångat och lätt förgånget. Men så om den bara är för en sekund så är det så stort att jag kan känna så, antagligen känner jag så för att jag så länge trodde det var omöjligt att känna just så. Sen kommer tankarna, att jag är trygg nu, och det kommer väl från att så länge varit otrygg i sitt eget hem och så helt plötsligt inte vara det längre. Det har gått två år sedan jag lämnade honom, strax över 600 dagar sedan jag senast knarka och jag blir fortfarande helt yr av känslan.
 
Vill aldrig sluta känna så. Vill aldrig börja gråta av uppskattning, tacksamhet och lycka. Vill aldrig sluta gå runt i lägenheten och ta till mig känslan av trygghet, aldrig sluta stanna upp för att njuta av det lilla, det vackra och det subtila. Jag kände aldrig så här innan missbruket, det krävdes så mycket mer för att nå den här genuina lyckan vilket gör det så stort idag. Det är som om jag vågar tro på att jag är på andra sidan nu och kommer stanna här, att ett dåligt mående inte är ett dåligt liv och inte blir besviken när den där extrema, euforiska lyckan lägger sig för att jag äntligen lärt mig att lycka inte är en bestående känsla, utan något som fladdrar förbi i ett andetag.
 
Men nu är det måndag och jag gråter inte längre av tacksamhet som den töntiga jävel jag är, men är glad idag också och hoppas att det ska blåsa så pass lite så solen iaf kan värma ansiktet om man står i rätt riktning med lä från alla sidor. Vid halv nio har jag möte på beroendeenheten men jag insåg igår att de nog försökt nå mig. Det ringer 010-nummer till mig hela tiden vilket alltid varit landstinget men nu innehåller telefonförsäljare som försöker övertyga mig om att jag måste ha en bingolottoprenumeration trots att jag säger nej. Så då svarar jag inte alls och kommer på först flera dagar senare att det där nog var ett landstinget-nummer ändå. Chefen är ledig och fick mig att lova att inte ta mer anvsvar än vad som är mitt att bära, att lägga över det på någon annan och bara göra mitt. Ska försöka lyda det för senast hon var sjuk var jag slutkörd i en vecka efter två dagar där jag bar ansvar. Grejen är ju att när man en gång tagit det förlitar sig andra på att man fortfarande bär det. Så inte redo för sånt.
 
Så, vill bra påminna er om att ta tre djupa andetag. Så där som när man andas med magen och hela bröstet fylls med luft, djupandning är underskatta. Det vet ni att jag tycker och desto viktigare att påminna sig på att det måste göras. Puss!

Någonstans lever just nu en man som jag kommer bli kär i - men jag vet inte vem.

  (null)
 
Det här med att vakna av fågelkvitter måste vara bästa sättet att starta en morgon på? (Nu tystnade de dock så jag antar att de såg vad jag precis skrev). Igår var det tyst här inne som ni kanske märkte, det kommer kanske bli så på lördagar framöver för det är då jag är som mest utmattad. Det börjar bli lättare med helger iaf, objektivt sett låter en lördag med yoga/promenad, läsa, vila, äta och sova som en drömmig lördag i mina öron. Men så har jag ju länge haft ett gäng hjärnspöken som sagt åt mig att en helg inte duger om man inte gör något. Har vänt och vridit på det hos både mamma och terapeuter, försökt hitta snällare tankar och acceptera att det måste få vara så här ett tag. Så fort en accepterar blir det ju lättare. Tänk vad teoretiskt lätt och praktiskt svårt det är att styra sina tankar, man vet att det går men det är så fruktansvärt jävla svårt.
 
Tänk också att om en vecka kanske jag har helt ny information som gör att jag kanske ser på livet och mig själv annorlunda. Antingen har jag fått en diagnos eller så har jag inte fått en diagnos, jag har haft möte med någon som har hand om skolköken inom kommunen och har nog helt annat information än vad jag har just. Visst är det spännande ändå? Tänker ni någonsin på sånt? Som att någonstans  lever just nu en man som jag kommer bli kär i men inte vet om det än, som jag inte vem vem men som jag kommer älska och bråka med. Undra vad han gör exakt just nu? Och han har vaknat än och vad han gjorde igår? Likaså finns det människor som just nu kanske sover, käkar frukost, myser med barn eller ligger bakfylla som kommer bli mina kollegor och en naturlig del av mitt liv. Som jag kommer skratta med, störa mig på och interagera med. Överallt går människor vars existens jag i detta nu inte är medveten om - men som någon gång kommer betyda något för mig. Tänk som när man bor i en liten stad, hur många människor man går förbi som man i den sekunden inte vet vilka de är men som någon gång kommer tillhöra ens bekantskapskrets? Som man just nu inte hälsar på men kommer spricka upp i ett leende av att stöta på i framtiden? Hur många gånger har man varit på exakt samma plats som människor man nu känner, innan man kände dem? Tänk att alla liksom går runt och lever sina liv bredvid varandra, varenda en man möter har egna hjärnspöken, egna världar och lika många tankar. Även om relationer, människor och det sociala samspelet är bland det svårare i drogfriheten älskar jag tanken på människor. 
 
Jag antar att det är livslust också? Att vilja veta vad framtiden har att ge, att vara nyfiken på hur livet kommer se ut för det finns en tro på att det kommer bli bra. Jag känner mig lika spänd inför det som någon som precis flyttat hemifrån och tagit studenten, som nu har hela livet framför sig. Kanske för att det i så många år inte funnits några tankar på framtiden, för att det inte funnits någon tro på att den varken kommer bli bra eller ens kommer ske. Förut öppnade jag ibloggappen och möttes (för ovanlighetens skull) av en kommentar om min drogfrihet pga min medicin, som ni vet är det ju inte direkt ovanligt och denna gång hade någon random Anonym skrivit att jag är fejk så länge jag går på LARO. Nu för tiden kör jag copy + paste på ett svar men efteråt så kom jag att tänka att mamma och jag igår planerade en dagsresa till Stockholm för att gå på Nationalmuseum som nyöppnat. Jag börjar återupptäcka gamla intressen och ett av dem är att gå på museum. Älskar att gå på museum, teater, musikaler och utställningar men det har, precis som allt annat när en missbrukar, kommit i skymundan. När en knarkar räcker knarket, allt annat är sekundärt.
 
(null)
 
 
Det är en sak som är pirr-i-mage-stort, att jag och mamma äntligen kan planera och göra saker tillsammans igen. Så tänker jag att det väl är det som definerar drogfrihet snarare än om man måste medicinera den ett tag för att inte dö av sin beroendesjukdom. Att kunna gå på musem med mamma, fantisera om hur ens liv ser ut om tio år och att ens reflektera över att en man just nu lever sitt eget liv men som kommer bli en del av mitt. Att höra fågelkvittret, njuta av att kunna ha balkongdörren gläntande för första gången på flera månader, fantisera om drömjobb och planera en semester. Eller kunna uppskatta att ha köpa hem chips och dip en fredag, ha pengar kvar fastän det är den 17:e och jag lever på existensminum, le mot främlingar av att solen tittar fram och inte vakna med abstinens. 
 
Om jag nu skulle vara ledig en längre period i sommar (längre för mig är numera mer än en vecka hehe) så känns det inte lika otäckt som i fjol. Det känns inte längre som om jag bara måste överleva utan snarare som att jag närmar mig mer och mer att orka ta ansvar för min fritid. Att tid inte längre bara är skrämmande och något som måste fyllas upp med planer och rutiner för att inte vara ångestfyllt och en risk för min drogfrihet. Det är ju en trygghet i det destruktiva och att må dåligt, då behöver man inte ta ansvar för att må bra för all energi går åt att orka må dåligt, 
 
Livet alltså. Jag som alltid har varit på jakt efter den ständiga lyckan, letat efter den i pengar, prylar, konsumtion, droger, sex, spänning, kickar, livsstil och yta. Den finns ju inte, den där ständiga lyckan, det har jag ju förstått nu. Det är snarare små stunder där hela kroppen känns viktlös och när man ler för sig själv för att det just i den sekunden känns som att allt klaffar. Helt plötsligt har vi också kommit över på andra sidan av halva februari, mars är närmare i tid än vad januari var och även om det ska regna idag är det massa solar under veckan i väderappen. Jag tror sinnesron är närmare till hands om man kan nöja sig mer att känna lycka över sådana saker, att det inte behöver vara så jävla extraorinärt för att duga. Att det räcker med att inte vara pank för att vara glad.
 
Puss på er!