Vem jag var som drogimportör & försäljare.

(null)

Det som slår mig är hur svårt jag har till att relatera till den kvinnan jag var i kriminaliteten. Att det så snabbt blev normaliserat med avlyssnade telefoner, civilspanande, husrannsakningar, stoppade i bilen på oklara grunder och katt-och-råtta-lekar med polisen. Men ännu mer vem jag var, hur jag tog ett annat namn och liksom indoktrinerades att bli den personen för att till slut tappa mig själv helt. 
Droger gör ju mycket med en människa och jag hade inte klarat av att upprätthålla drogförsäljningen utan eget knark i kroppen. Mitt riktiga jag är ju den jag visar i bloggen men det är så långt ifrån vem jag var då. Vem kriminella Cecilia var är inte jag. Eller är inte längre jag? Eller är inte jag utan droger i kroppen? Att ha drivit in pengar, mött män i skottsäkra västar för att de inte vetat vilka jag och min sambo är, gängmedlemmar, vapen, anabolapumpade "livvakter" (?) ståendes där en tog emot drogerna och en gav pengarna medan en tredje man satt i mitten och inte tog i någonting alls fastän det var med honom jag gjorde affären. Män som stått utanför min dörr när jag varit ensam hemma och försökte komma in för att komma åt droger, män runt om i Sverige som sålt vidare det vi importerat, män som suttit hemma i medelklassområden och tillverkat egna piller för mig att sälja vidare och så olika, erkända företagsledare runt om i staden där jag bor som för att minska jobbstressen köpt piller. Men igen. indrivning av pengar? Alltså vem var jag? Det känns återigen som en wannabe-snabba cash film. "Hej, jag låtsades va kriminell några år men det var bara fejk".

Jag tycker allt det där känns så fjantigt, brukar ofta raljera över hur männen (alltid män, frustrerade, trasiga män som sökt gemenskap och något att laga själen med) och jag betedde oss och förminska allvaret i alla situationer. Jag skäms över hur jag varit en del av det just för att det känns wannabe-gangster och så långt ifrån vem jag egentligen är. Eller det känns så för oavsett vad jag känner och hur mycket knark jag haft i kroppen är det ingen annan äm jag som begått handlingarna. Därför pratar jag inte så mycket om det, helt enkelt för att det känns töntigt att ha varit en del av det. Men i ärlighetens namn tror jag mitt sarkastiska tonfall när jag pratar om det, mitt raljerande och förminskande har varit ett sätt att hålla det på distans. Inte erkänna för mig själv vilket typ av liv jag levt, för hela tiden har jag den där känslan av att det inte var jag, inte passade in och framförallt inte var jag som hade rollen som drogimportör. Jag passade aldrig in och blev därför den identitet jag skapat mig online, kanske för att klara av att göra det? Jag önskar att jag kunde skriva mer om det, men måste vänta så det kommer säkert en bok om det till slut. 
Men jag har allra svårast för att acceptera den Cecilia, lättare att inse missbrukaren Cecilia som utvecklade en beroendesjukdom och därför betedde sig sådär. Kriminella Cecilia var någon annan, hon hade ett annat namn och en annan personia. Första gången Simon fick se mig gå från vanliga Cecilia till business-drogförsäljande Cecilia beskrev han det som om jag också blev en annan person. Läste av knarkfester för att se vem som styrde. Satt och pratade lågmält med han i rummet som för mig var intressant att skapa kontakt med, alltid mer fokuserad på att utöka nätverket av kontakter än att festa, gå in i andra rum för att prata ostört så ingen skulle höra. Jag fick ju alltid överbevisa, iom att det är ovanligt med kvinnor på den nivån men det var också en tillgång att flirta sig till uppmärksamheten för att sen få dem att lyssna på vad jag kunde styra.
Någon gång i min drogfrihet träffade jag en vän som fortfarande säljer droger, vi pratade om hur drogförsäljningen är så mycket mer än snabba pengar. Det är spänningen, adrenalinet, kickarna, att leka den där katt-och-råtta leken med polisen och euforin varje gång en lyckas lura rättsväsendet. Sen är det också respekten en får, den maktposition en hamnar i gentemot missbrukaren som behöver sin drog och byter in flickvännens dator eller familjens högtalarsystem utan hennes vetskap (att jag ens gick med på det?!) och så blir man någon. Precis som en framgångsrik entreprenör känner sig stolt över vad man åstadkommit kände jag någon skev stolthet över vilken nivå jag höll det på. Man får en identitet och blir någon folk behöver för att inte bli sjuka och ang. respekten en får blev det väldigt tydligt hur den försvann i samma stund som jag slutade sälja.
Framförallt män som helt plötsligt tog sig rätten att behandla mig så respektlöst som många missbrukande män behandlar kvinnor. Mina första sex år i missbruk var jag den kvinnan jag successivt skapat och resterande fyra år bara missbrukare. Att bara vara missbrukare var i min värld att gå ner rätt många steg i hierakin och det kändes som jag helt förlorade min enda identitet. Plötsligt var jag inte lika betydelsefull, inte lika behövd och visades inte den respekt en missbrukare tvingas visa sin langare för att få sin drog. Och iom att jag vill va transperant i bloggen vill jag också erkänna att det kändes som ett stort nederlag. Jag gick från någon till ingen och det tog ända fram till för något halvårsen innan jag insåg hur mycket mer jag är som människan Cecilia och nu kunnat bygga upp en identitet som riktiga jag. 

Samtidigt är det dubbelt för efter fängelset, då jag slutade sälja droger 1,5år tidigare, började skammen inför vem jag varit i drogförsäljningen komma.  Jag identifierade mig enbart som fängelsekund och missbrukare, vilket fick mig att känna mig längst ner i hierakin i drogvärlden och ännu lägre i den vanliga världen. Jag var enormt ambivalent för saknade ju att vara någon, även om denna någon var en väldigt dålig människa som försörjde sig på andras beroende, det var ändå bättre än att vara ingenting.  Och det var väl även det jag och den där drogförsäljaren pratade mycket om, att ens identitet till slut enbart är langare och utan den är man inget annat än en missbrukare.
Och på samma sätt som jag idag tönt-förklarar dem åren i mitt liv, lika mycket försökte jag göra drogförsäljningen lite gulligare. Dels för att inte göra det så smutsigt och på så sätt rättfärdiga inför mig själv. Men lika mycket för att männen kände sig speciella när de fick knarket i brevlådan i rosa mailingbags (och för att dölja vilka av alla paket jag kom med till Coop för att dagligen skicka ordrar från webbutiken, som innehöll droger). Jag skickade i  zip-påsar med klistermärkshjärtan på, droger som snortades ur rosa-prickiga sugrör, hembakade kakor i fina påsar med rosa presentsnören om som extra present till vissa kunder. 
Alltså jag vet inte... sen tror jag att jag "töntförklarar" som ett skydd mot andras uppfattning. För den världen är töntig men såklart farlig, jag måste ju stå för att när jag var mitt i det kände mig som Queen of the world med falsk, drogskapande självkänsla och självförtroende. Skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig euforisk av identiteten jag fick på olika drogforum runt om på Internet (och senare irl när onlinekunder blev irl-kunder). Men av någon anledning är det viktigt för mig att folk inte tror att jag tycker mig varit cool som levt sådär (varsegod, hen som brukar skicka anonyma, elaka kommentarer - här har du en öm punkt du kan trycka på och skriva något i stil med att jag tycker mig vara cool som levt så).
Jag bryr mig inte så mkt om vad folk tycker om mig längre, men den lilla punken är fortfarande viktig. För som drogfri ser jag ju på det med andra ögon och genom att förminska i vilken grad min kriminalitet var skyddar jag mig själv från jantelagens "du ska inte tro att du är häftig som levt så". För det är ju inte häftigt alls och jag tycker ju verkligen inte det. Jag tyckte det när jag var mitt i det men absolut inte längre. Jag kan se på det objektivt och förstå hur andra kan uppfatta det, men min subjektiva sanning är fortfarande att det inte var så farligt och hela den världen bara var wannabe-gangsters som ser farliga ut men är nallebjörnar inuti. Vilket jag ju inte vet stämmer men ändå fortsätter intala mig själv.

Återigen ett inlägg som jag inte vet om det blev förståeligt, men som vanligt är det mina tankar som behöver komna ut. Värst är ändå hur många människor som påverkats av mina handlingar, det är liksom inte bara jag som drabbas. Sanningen är ju att en inte har så mycket fri vilja när en är aktiv i missbruk men utan langare finns inget knark att köpa. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förlåta mig själv, just försäljningen är svårast att deala med. För det är så många människor, deras relationer, familjer, partners, barn, ekonomier etc som förstörts. Jag vet inte hur många gånger jag hört att "skulle de inte köpt av dig skulle de köpt av någon annan" vilket jag såklsrt vet är sant. Men spelar det någon egentlig roll när det var jag som hjälpte dem att pajja sina liv? 


#1 - - Linda:

Skönt att höra att du är drogfri och jag önskar dig lycka till i fortsättning.

Svar: Tack ❤️
Snart 15 månader och det känns väldigt stort :)
Cecilia Axelsson

#2 - - Ellie:

Har du läst den här? Kan verkligen rekommendera den ❤https://www.adlibris.com/se/bok/fyra-grundstenar-till-ett-battre-liv-guide-till-personlig-frihet-9789176930045?gclid=EAIaIQobChMI7qCjmJy93QIVQ-J3Ch1JJQKyEAQYASABEgLFlfD_BwE

Det med förlåtelse är fö otroligt svårt. Hans föräldrar kanske frågar sig om det är deras fel att de uppfostrade honom att välja fel så att han dog osv. Jag tror att vissa saker får man bara acceptera och förklara som olyckliga omständigheter där egentligen både alla och ingen har delaktighet. Jag hade en pojkvän i unga år som tog livet av sig några månader efter jag gjorde slut.. Det är väl lite snarlikt. Vi var båda unga och lite förvildade.. vad ska man säga.
Kram

Svar: Har inte läst, men ska lägga den på listan. Försöker just nu bara orka läsa typ hehe, hittar ändå inte lusten liksom,
.
Jo det är ju så, att förlåta sig själv är bra mkt svårare än att förlåta andra och tar ju tid. Men det är på god väg iaf :)

❤️❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson