När urkraften kommer & känslan av att verkligen kunna njuta av liljor

(null)

Jag har sovit i natt, nästan åtta timmar och vaknade bara två gånger. Känner mig nästan som en ny människa, gör skojiga storys på Instagram, åter väldigt mycket kladdkaka och köpte liljor igår som nu fyller hela lägenheten med sin doft. 


8 februari 2016 träffade jag min övervakare på frivården första gången, det var en måndag och tre dagar efter att jag muckat från fängelset. En helg med så mycket knark att jag bara minns besvikelsen vid första blosset fentanyl som inte alls kändes så skönt som jag romantiserat i ett halvår. Tror Simon har något narkotikainnehav från just den helgen så körde på gjorde vi allt. 
Min övervakare skulle jag komma att träffa i 1,5år framöver, den 8 februari 2016 hade jag inte en aning om hur stor hennes betydelse för mig skulle bli. Vi träffades varannan vecka under 18 månader och hon följde mig från direkt återfall efter fängelset och ytterligare 15 månaders missbruk, var den första jag berättade om Simons misshandel för och som jag resonerade med om bostadsköer, inga saker att fylla ev. lägenhet med, ingen inkomst och allt annat som gjorde att jag stannade hos Simon långt längre än jag ville. Hon sa flera gånger att allt sådant ordnar sig, att socialen kan bistå med möbelbidrag, saker finns att köpa på second hand och det materiella bara var just det materiella. 
Jag trodde henne aldrig, det kändes så enormt att ta mig ur missbruk, våld, bostad, vänner och allt annat som hörde det livet till. Men hon hade ju rätt, allt sånt löste sig. Det gör det alltid. Meningen var ju aldrig att hon skulle vara min övervakare i 1,5år, jag hade ett års villkorlig dom efter fängelset men återföll i kriminalitet vilket gav ett extra halvårs skyddstillsyn inklusive krav på behandlingsprogram. De där sista sex månaderna var nog viktigast då de inkluderade en gruppbehandling och en enskild behandling med den behandlingsterapeut jag ofta lovordar här i bloggen.

(null)

Så när jag satt där på frivården för första gången den 8 februari 2016, bilderna ovanför är de första jag la ut efter fängelsevistelsen jag aldrig skrev om på sociala medier, framför en person som skulle komma att bli en av mina största tryggheter och handhållare när jag till slut lämnade Simon, skulle jag skriva ner tre mål. Var jag ville vara när den villkorliga domen var slut ett år senare. 
Med tanke på att jag inte knarkat på ett halvår var jag minst sagt sliten efter helgens drogintag. Dessutom pratade jag väldigt tyst på den tiden, jag förstod det inte då men idag vet jag att det är en konsekvens av att hela tiden bli tystad, sch:ad som en hund och bedd att inte prata så mycket när Simon ville prata. Jag vågade inte ta plats, identifierade mig helt och hållet med min fängelsevistelse och fick panikångest på Ica för att jag trodde att varenda människa i Sveriges femte största stad, som jag bara bott i ett år, visste var jag varit senare halvåret. Jag var en skugga av mitt forna jag och en blek kopia av vem jag är idag. 
Någon sa till mig förra sommaren att det syns så väl på mig att jag lämnat Simon. Som om jag varit en novembermorgon och nu var en julidag, att ryggen var sträckt, min hållning stolt och framförallt att att mina ögon levde igen. Den där måndagen i början av februari var jag motsatsen till det och min övervakare försökte nå fram till mig, min skyddsmur var dock decimeter tjock men hon skulle rätt snart bli en av de första att ta sig igenom den. Jag spelade skådespel för alla första gången vi möttes och var avstängd, kall och hård.

Så frågar hon om de där tre målen, var jag önskar mig vara ett år senare. Jag minns inte de andra två men det första jag svarade var att köpa blommor på fredagar. 
- Köpa blommor på fredagar? svarade hon och hade väl tänkt sig ett mer... tillfrisknande mål. Så jag förklarade.
"Jamen, du vet. När man kommer hem på fredagseftermiddagen efter att ha jobbat hela veckan och köper med en bukett blommor från Ica på vägen, sätter dem i en vas och verkligen kan njuta av dem". 

Det kanske låter simpelt men där jag var då var det långt borta från mitt dåvarande liv och min definition av lycka på flera olika sätt. Jag levde knappt ens på existensminimum, hade ett par år tidigare slutat sälja droger och gått från att köpa blommor från blomsterhandeln varje vecka till att aldrig ha råd med blommor alls. Alla pengar jag och Simon hade, genom soc men också genom att sälja stulet smink och de lilla värdesaker jag hade kvar från rånet i huset, gick till droger vilket gjorde att hans mamma kom med mat när jag inte kunde sno den. Han snodde aldrig mat, snattade ingenting, men hade gedigna önskemål på vad jag skulle ta. Fredagsblommor från Ica skulle liksom vara tillräckligt för blombuketter från blomsterhandeln varje vecka är dyrt.
Att köpa blommor på fredagseftermiddagen och verkligen kunna njuta av dem betydde att ha en ekonomi som gjorde att jag hade råd, ett jobb, inget missbruk utan närvaro nog att uppskatta de där stjälkarna i vasen och sinnesro till att kunna se blommor istället för knark som lycka. Att köpa blommor och verkligen kunna njuta av dem var min definition av att vara långt ifrån knark och kriminalitet. Ett vanligt jävla Svensson-liv.

Så igår köpte jag blommor och även om de senaste veckorna har varit de tuffaste någonsin under min drogfrihet, inser jag nu på lördagsmorgonen att jag verkligen kan njuta av dem. Jag svalde återigen de starkaste sömntabletterna som finns att skriva ut igår men iom att de inte gett mig en mer än någon timmes djupsömn svalde jag också anti-psykotiska. För som min läkare säger: "det spelar ingen roll hur starka sömntabletter du får om hjärnan är så hyperaktiv att den inte ens slappnar av när du sover"

(null)


Så nu har jag sovit en hel natt utan att vakna och slås av hur gott liljorna luktar. Jag känner något som liknar livslust i bröstet och tro på framtiden i magen, jag börjar få lust att göra saker, vara kreativ och utveckla något jag alltid älskat att göra. Jag tänker att jag ska börja med DIY-saker igen, anledningen till att jag kallar mig Prisonbeauty är ju för tanken från början var att blanda upp det djupa och tunga med hud-, hår- och kroppsvård en gör själv. Naturligt, ekologiskt och kemikaliefritt. Och städ-, tvätt- och hemmagrejor en kan göra själv. Göra egna tvålar, ljus, badbomber och sånt där. Och husmorstips, lifehacks, pyssel, personliga presenter och recept. Allt sånt jag blandade upp i bloggen i början, innan jag började arbetsträna och inte orkade med mer än arbetsträna och skriva djupa texter. 

Jag inser vikten av en hobby och känner mig peppad på att komma igång, kommer blanda upp det både här och i min vanliga Instagram men tänker också göra ett eget Instagram-konto med bara sånt. Det blir en liten fristad från allt det djupa, något som bara är roligt och som förutom tillverkningen i sig innebär fotografering, redigering och publicering. Jag har fastnat lite vid att komma på ett namn bara, inget som inkluderar Prisonbeauty utan ett kort namn förklarar innehållet på Instagram-kontot. Att jag ens tänker på att vilja det är ett friskhetstecken och jag påminns om vikten att ha en hobby, ett fritidsintresse som bara är roligt. (Har ni förslag på insta-namn så ge mig!) 

(null)

Jag kommer fortsätta med medicin-mixen över helgen och några dagar till. Jag har ju hela tiden varit övertygad om att sömn är det jag behöver för att kunna landa och återhämta mig efter kraschen, att sen börja bearbeta PTSD:n och trauman så såna här krascher inte utlöses av en trängd situation är ju ett kapitel för sig. Sen kommer jag nog behöva trappa ut den där starkare sömntabletten för att slippa utsättningssymptom. Jag kanske skulle behöva den längre men den är starkt beroendeframkallande och kan ju ge så mycket fler biverkningar och konsekvenser för en sån som mig. 

Jag kommer också vara sjukskriven en vecka till och sen tror jag verkligen att jag är fit for fight. Att det jag känner i mig nu är urkraften som kommer och att några fler nätter med sömn och fler dagar med mat (åt t.o.m mitt första lagade mål mat på över en vecka igår!) kommer göra mig lite helare igen. Akut stressreaktion, omfattande kris, nedsatt kognitiv förmåga med svåra sömnstörningar och ej öppet psykotisk står det på sjukintygen jag fått. Jag börjar mer och mer inse att jag aldrig kommer kunna skynda på mitt tillfrisknande, att jag har för mycket att hantera & bearbeta att bara tid kan lösa det. 

(null)

Men urkraften är på väg, jag får insikter och vet att jag kommer se tillbaka på den här perioden som något jag lärt mig extremt mycket utav. 

Nu ska jag strax ut och gå, det går att tyda mitt mående på stegräknaren i mobilen. Först inga mer steg än nödvändigt, fram och tillbaka till tåget sen vidare till beroendeenheten. Sen kommer vändningen successivt och då massor utav steg, det är när känslorna börjar kännas och göra ont igen som jag går ännu mer än vanligt. Promenaderna, helst i skogen, är definitivt topp tre för att kunna må bra och hantera allt i livet. Jag får höra ibland, att jag inte behöver yoga, träna och gå så mycket som jag gör, för att jag redan är smal. Många känner sig stressade bara av att höra hur mycket jag rör på mig, men de glömmer bort att jag har en ocean av tid och nästan inga saker att behöva ta hänsyn till utöver 40% jobb och medicinhämtning. Men jag blir förvånad varje gång, att så många relaterar motion med utseende. För mig är det helt och hållet psykiskt, det är mitt sätt att lära kroppen producera endorfiner, få glädjehormoner i form av serotonin och dopamin. På så sätt kan jag undvika anti-deppressiva som ger mig fruktansvärda biverkningar. Och såklart, hantera allt jag tidigare hanterat med hjälp av sinnesförvirrandr, narkotikaklassade substanser.


Så nu ligger jag i sängen och skriver till er, väntar på att mobilen ska ladda klart och framför mig är balkongdörren ni såg högst upp i inlägget. Jag känner lukten av liljorna och inser att jag verkligen kan njuta av dem idag. Jag nådde det målet till slut igen och det är så jävla vacker på så många olika sätt.  


#1 - - Anna:

C-DIY eller C-beauty kanske :D