Lördag

(null) 
Godmorgon internet-vänner!
Det är lördag och jag har sovit varenda natt sen i tisdags, försökte utan superstark sömntablett igår men det slutade med att jag ändå fick ta den senare. Jag är ju lite (mycket) rädd för att det ska trigga igång beroendesjukdomen i mig, har ju en rätt uppfuckad hjärna men vid midnatt fick jag liksom säga högt till mig själv att nu får jag faktiskt sluta oroa mig och bara lita på att min läkare gör det som är bäst för mig. Jag är ju en jävligt orolig själ, går på daglig basis runt och oroar mig för pensionen, framtida jobb, om jag kommer få barn och när jag kommer kunna lägga tillfrisknandet som sekundärt (svårt att styra när ett utvecklat beroende är en kognitiv funktionsnedsättning och alltså går att styra lika mycket som om en har ADHD). Måste släppa förväntansångest, oro, kontrollbehov och det där att hela tiden vilja ha en plan B, C och D. 
I och med att jag fått sova har äntligen aptiten kommit tillbaka, som att hela kroppen gått ur svältläge och kräver påfyllning. Överlag är ju försvinnande matlust och hunger ett stående problem iom min substitutionsmedicin. En av alla biverkningar som gör att jag bestämt mig för att Subutex inte kommer vara någon livslång behandling för min del utan en hjälp mot drogfrihet utan medicinering. Biverkningarna börjar liksom samlas på hög och jag blir mer och mer nyfiken på vem jag är i grund och botten. Vem är Cecilia utan en enda tablett som påverkar? För det går ju inte att komma undan med att Subutex är en väldigt stark narkotikaklassad medicin och utöver hur det skadar kroppen fysiskt att äta starka piller undrar jag hur det påverkar psyket.
Nu är det ju säkert ett par år dit, jag sa till min terapeut för ett tag sen att jag inte tror återfall är så nära som jag innan trott. Har säkert skrivit om det men senare fem veckorna är minst sagt en dimma så risken för återupprepning är hög. Kommer säkert behöva älta all skit i missbruket också, för även om jag skrivit om det innan har jag ju aldrig känt att det är min historia. Nu känns det och det känns i hela kroppen, gör liksom fysiskt ont i bröstet av en tanke och jag gör som jag alltid gör när det gör ont inuti: försöker fly och distrahera mig. Men nu ska det bearbetas och skrivandet är ju mitt bästa verktyg till sånt. Jo, när jag hörde mig själv prata i Agenda kom någon insikt, men det var ändå inte som att höra min berättelse. Jag satt mitt i lägenheten och grät för allt som jag sa var så sorgligt, men hade ändå svårt att relatera till att det var min historia.

Iaf, jag känner ju någonstans att skulle det varit någon gång jag skulle tagit återfall hade det varit under den här kraschen och min terapeut svarade att hon inte trott det på rätt länge. Men som med allt annat måste en komma till insikt själv och den insikten, att jag är mycket starkare i min drogfrihet än jag trott, har fått mig att börja tänka på livet efter substitutsmedicineringen. Och det känns skönt att ha tagit beslutet, sen måste ju allt runt omkring vara så pass tryggt och stabilt att det inte för något i världen är värt återfall när jag slutar. Men ändå, beslutet ger en trygghet att ta då jag tidigare varit så jävla ambivalent i frågan.
Annars?
Jag är sjukskriven i tio dagar till och tror inte jag kommer vilja förlänga den (med förutsättning att jag får fortsätta sova, äta och landa i allt). Jag är så dålig på att göra ingenting utan att få dåligt samvete och nu är både lägenheten storstädad, skafferi supersorterat och varenda låda ligger i perfektion. Jag tänker att ju mer jag lyckas äta så kan jag ju addera gymmet efter medicinhämntning och terapeutsamtal under dessa tio dagar. I onsdags yogade jag för första gången på 1,5 månad och även om jag promenerat några mil under denna krasch mår inte min rygg jättebra av att ha varit sängliggande så mycket och länge (kan också bero på att madrassen var nerliggen (?) när jag köpte den av bästis syrra och nu har jag vridit till förbannelse att det inte finns någon icke-nerliggen plats kvar). 
Det är lördag och skördemarknad i Skänninge med guidning i de gamla delarna. Skänninge är ju en medeltidsanda och jag bor vid den gamla delen så ni kan ju tänka er hur mycket spöken det finns här eftee 600 års människoliv på kullerstenarna. Historia har alltid varit något jag älskat, som barn åkte vi vartannat år på solsemester och vartannat år till någon storstad i Europa. Mamma var noga med att fortsätta denna trafiotion även efter pappa dött (fan vad hon är stark, bara tar med tonårsdottern på första resorna själv utomlands efter att pappa varit den som projektlett resor). Iaf, 2003 var vi i Rom och besökte Collesum där gladiatorerna slogs och det var nog mäktigaste jag sett. Har alltid älskat att gotta ner mig i historia, gå på museum, guidningar och slottsvandringar. Fan vad jag önskar att jag och mamma hinner åka utomlands innan hon blir för gammal, hon har ju inte riktigt ekonomin att bjuda mig längre.
Så mycket sidospår det här blir, var skulle jag ens komma? Skördemarknad i Skänninge, guidad tur om Skänninges historia och mamma kommer hit så vi kan gå tillsammans. Jag är ju lite stabilare med stora folkmassor nu iom sömnen. Annars händer inte mycket och det är väl mitt stora problem, att tillåta mig göra ingenting utan att ha dåligt samvete. En sjukskrivning existerar ju inte för att man ska kunna göra massa saker, då kan en ju likagärna jobba liksom.
Jo en sak till har hänt, jag har fått ett erbjudande men vill va lite hemlig för ni som hängt med ett tag vet ju min besvikelse när Agenda först inte skulle sändas (minns att jag då fick en anonym kommentar i bloggen att det är klart det inte skulle sändas, jag var dum i huvudet som trodde någon skulle va intresserad av att lyssna på min historia. In anonyma kommentarers face när det sen sändes hehe). I alla fall innebär det en Stockholms-resa för inspelning och jag älskar ju Stockholm rätt jävla mycket. Tanken var att flytta dit med min bästa vän efter gymnasiet och uppfylla våra karriärsdrömmar men så träffade både han och jag männen i våra liv, som han för övrigt fortfarande är tillsammans och är gift med, till skillnad från mig, så vi stannade klyschigt kvar i småstaden för kärlekens skull. 
Det känns som om ett skönt miljöombyte att få åka upp till huvudstaden, det finns ju ett par Instagram-vänner som bor där men känns som om det vore att lova mig själv för mycket att utöver nervositet, resa, massa människor och intervju bestämma träff med någon jag aldrig träffat IRL. Nu måste jag göra mig u ordning för snart kommer mamma!