Första dagen tillbaka på jobbet

Hej www-vänner.
Är rätt trött idag. Inte lite, lagom eller ganska trött. Utan rätt jävla trött. Var ju på *trumvirvel* jobbet idag för första gången på 1032 timmar. Aldrig har jag fattat hur mycket social intergration, rutiner och sysselsättning betyder för mig som under denna sjukskrivning. 
Enda negativa var väl att jag glömt att morgontåget är knappt-få-sittplats-fullt med folk så det blev lite förhöjd puls, svettningar, skakigt ben och smått skakig när jag kom till beroendeenheten. Är lite rädd att det är med panikångest bland folk ska sitta kvar lite efter kraschen men så tänker jag att det ju inte var ohanterligt så förhoppningsvis är det bara sviter kvar ut av det. Typ hela första drogfria året spenderade jag ju med att KBT:a skiten ur den totala panikångest som kommit i trånga platser, bussar, affärer, tåg etc. Varje gång jag gick in i en affär fick jag gå ut tre gånger pga ångestpåslag och spenderade många timmar ute i t-shirt i minusgrader förra vintern, utanför diverse affärer. Tog i början beta-blockerade när jag skulle göra en utsätta-mig-grej för att få ner pulsen, några gånger inte och så helt plötsligt slog det mig i våras att jag varit i tre affärer + Systembolaget på en fredag (till väns 30-års present) utan att behöva gå ut en endaste gång. Har aldrig känt mig så jävla stark, ringde mamma och grät. Sen kommer det ju alltid små bakslag och jag kommer kanske aldrig lära mig vara helt oberörd i stora folkmassor igen - men jag vet iaf att jag kan KBT:a bort det mest intensiva. 
Iaf, kom till jobbet och det var kramkalas, leenden, en del nya ansikten och jag kände som på bilden efteråt. Ingen visste ju vad som hänt med konflikten eller varflr jag varit sjukskriven vilket såklsrt underlättade och jag kunde berätta så mycket jag ville. Gick hem efter två timmar, eller egentligen gick jag till gymmet först iom att jag väljer dagligen om sista timmen ska gå till det eller inte i min sysselsättningsprocent. Gick dit och körde ett 20 minuters-pass och kände mig inte ens dålig som "bara" körde det. Inte för att det är dåligt utan för jag måste typ yoga 2h, gå 1 mil och träna 3h under en halvtimme för att vara nöjd med min insats. Allt-eller-inget-människa ni vet. Men så kände jag mig nöjd bara av att jag gick dit för första gången på sex veckor och undrade tyst för mig själv om det är så här det känns att inte ha orimligt höga jävla på sig själv och va lite mer lagom. Skönt var det iaf och jag var lite hög på livet när jag gick därifrån. Typ andra gången på 2v, också cool känsla. Framgörallt med tanke på att jag för två år sedan var övertygad om att jag hade knarkat sönder förmågan att framkalla egna lyckokänslor utan sinnesförvirrande substanser. 
Sen somnade jag pga den gamla hederliga uppbrända hjärnan men kunde inte önskat mig en bättre start på att komma tillbaka till jobbet.
Annars?
  • Minus: För sjunde månaden i rad fanns inte soc-bidraget på kontot idag som sig bör.
  • Minus: Hela socialkontoret  + alla inom arbete & välfärd har möte hela dagen så reception är stängd.
  • Plus: Chefen springer ut för att säga hej och tipsar om att haffa min handläggare på fikan alldeles strax.
  • Plus: Jag haffar henne och vi pratar om hue jag mått under sjukskrivningen.
  • Minus: Hon berättar att hon ska sluta nästa vecka (förståeligt med tanke på arbetsvillkoren där men tråkigt för mig ur eger perspektiv).
  • Plus: Hon säger att hon ska försöka betala ut pengarna till imorn och nu står de som framtida insättning.
  • Kanske plus (eller minus): Jag frågade om en kan söka hjälp med självrisken på 1200kr, hon skulle kolla upp det iom att det snart är vinter och det dels blir dyr el-räkning och dels kall lägenhet om jag inte får dit ett nytt fönster. Själva problemet är ju att jag är så långt ifrån buffert-sparande en kan va med tanke på att jag inte får existensminimum att räcka en hel månad. Förhoppningsvis kan soc hjälpa iom rätt viktigt annars tänker jag att det kanske finns fonder att söka? 1200kr är ju inte mycket pengar, förrän man inte har några. 
Fredag imorn, hörreni :)
Pusselipusselipusselipussu

#1 - - Michaela:

Vad skönt att börja igen!

#2 - - Erika:

Ja rutiner är en sån grej en inte riktigt tänker på att de faktiskt är viktiga - förrens en tappar de. Själv har jag inte varit på gymmet sen i juli och hade tänkt göra första passet förra vecken men då blev jag ju såklart förkyld. Jag som peppat så mycket.. 👎

Svar: Eller hur, vi människor måste väl ändå va skapta för att ha det och må bättre av det? Eller okej, säkert inte alla men fan vad det är viktigare än vad jag förstått.
.
.
Men det som är det bästa när en varit borta från ex. gymmet ett tag är att det är jääääävligt skönt när en väl kommer igång igen. Hoppas förkylningen är över snart 😘❤️
Cecilia Axelsson