Dagen efter bloggbreaket

 
Det tog ett par dagar att våga skriva gårdagens inlägg om bloggbreak, egentligen inte inför er för mi brukar vara jävligt förstående, utan att erkänna det för mig själv. Jag har periodvis känt samma prestationsångest med bloggen som senaste tiden, det gör jag med allt jag har drömmar och visioner med. För som jag skrev igår har jag svårt att göra saker utan att vilja prestera på topp och när jag inte presterar som jag vill med bloggen resulterar det i press och stress. Känslor jag inte vill känna och jag vill definitivt inte påverkas så mycket av hur många ni är som läser här inne. Önskar att det inte var det första en ser med stora bokstäver när blogg-appen öppnas. 
Efter att jag hade postat inlägget sov jag fyra timmar, helt utan kemiska substanser till hjälp, utan sömnparalyser och mardrömmar till Stina Wolters lugnande stämma när hon intervjuades av Nemo Hedén. Det har inte hänt sen kraschen. Jag vet inte om det berodde på att jag tillät mig att ta av mig ryggsäcken med prestationsångest och bara få vara Cecilia en stund eller om det berodde på att jag suttit med min samtalsterapeut en stund. 
För igår insåg jag åter en prestationsångest grej som jag inte ens reflekterat över att jag skapat. Jag har ju bestämt mig för att ta tag i det här DIY-intresset, vilket jag fortfarande tänker, samt göra ett instagramkonto bara för det (för hallå, göra något utan fokus på prestation går ju tydligen inte?). Jag började fantisera om hur det kontot och intresset skulle bli min fristad, hur jag ville göra en måltavla som inkluderade visionerna med det och vad jag ville nå med det. För oavsett prestation eller inte har jag alltid älskat att göra saker själv till hud- och hårvård, hemmet och googlat husmorstips till förbannelse.
Men så är jag en driven person med massor av ambitioner och drömmen. Jag reflekterade inte alls över att jag redan känner press med bloggen och Instagramkontot Prisonbeauty utan lyckades intala mig att det här DIY-kontot skulle bli min hobby utan att ge av mig själv på det sättet jag gör genom att skriva om djups grejor. Plus att det skulle bli den uppblandningen i bloggen som var tanken från början. 
Så fick jag ångest för att jag inte kunde komma på ett namn för tydligen behövde jag starta DIY-kontot för att börja göra saker och jag förstod inte alls varifrån all ångest kom när jag gått på benzo i en vecka (vi kommer till det). 

Låter de här sakerna som om de går hand i hand med en krav- och prestationslös hobby? Nej, men det kunde jag inte se när jag var hög på känslan av en ny idé, det händer nämligen något i mig när jag kommer på något nytt vilket väl var anledningen till att jag älskade att driva eget så mycket. Så det var det jag insåg igår, att jag helt plötsligt fått för mig att min sjukskrivning skulle gå till att starta detta nya projekt istället för att tillåta mig göra det sjukskrivningen är tillför: bara vara jag och inte ha några krav. Vilket såklart vore bra, att sysselsätta mig med något som jag bara tycker är roligt men så är det den lilla parantesen att jag har svårt att inte göra något utan konkreta mål. Jag kan inte måla mandala (vuxenfärgläggning) om det inte deg blir en konkret tavla av det. Jag skriver inte på samma sätt om jag inte publicerar och jag vill inkludera min DIY-hobby i att publicera det.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt än, så länge det inte är en press att prestera är det ju bra om jag vill få konkreta saker av min kreativitet och många kreativ själar drömmer väl om att bli erkända med sin konst? Jag beundrar iaf dem som inte nödvändigtvis behöver "bli något" inom sina gåvor och bara kan göra det hemma för skojs skull. Innan Facebook exploderade fick jag för mig att göra ett lokalt community inklusive info om evenemang, dagens lunch på olika restauranger och en möjlighet för Mjölbybor att interagera med varandra och ge företag möjligheten att synas. Inte heller det kunde bli en hobby utan jag var hos Almi för att söka starta-eget-bidrag för det jag kallade Mjölby-online men som tur var fick jag avslag för de trodde inte på online-community. Sen slog Facebook igenom.

Alltså jag gillar ju den här egenskapen och har många drömmar med bloggen, att det någon gång kan bli min startbräda till att delvis jobba med att sprida kunskap om beroendesjukdomen och missbruk. Jag har ju drömmar om att föreläsa, skriva självbiografi, jobba förebyggande mot ungdomar och allra störst: driva ett behandlingshem för kvinnor i missbruk samt någon form av en första hjälp till att konkret få kvinnor att våga lämna våld i nära relation.  Men jag bloggar ju lika mycket för att det är min ventilationsventil & bästa bearbetningsverktyg samt att jag märker att jag faktiskt hjälper människor. 
Och likaså drömmer jag om att få göra något med min kreativitet, skriva en receptbok om hur en kan göra naturlig och kemikaliefri hud-, hår- och kroppsvård, en i samma ämne om hemmet och kanske sälja hemmagjorda tvålar, ljus, kroppsvård och rengöringsmedel. Eller bara en plattform som kan inspirera till det.
Jag måste helt enkelt hitta balansen, deala med att det kommer att ta tid att nå mina drömmar då min hjärna behöver läka och att sjukskrivning för "omfattande kris och akut stressreaktion med nedsatt kognitiv förmåga" inte går till att starta ett nytt projekt och känna press att leverera mer här. Jag måste liksom få mig själv att förstå att allt med Instagram och blogg är min hobby, även om jag vill göra bra saker av det måste det få vänta. 
Jag vet inte om den insikten gjorde att jag kunde sova 4h mitt på dagen för att jag för första gången under sjukskrivningen kunde slappna av utan att pressa mig själv att prestera och leverera någonstans.
Nu är batteriet snart slut så jag hinner inte prata nedtrappning av min sömnmedicin innehållande benzo eller hur man vet om man är redo att börja jobba på måndag, när läkaren förlängt sjukskrivningen. Det får bli ett eget inlägg men att jag vaknade imorse och kände sug att blogga måste ju ha något att göra med att jag tog av mig prestationsprinsessekronan och den kravfyllda ryggsäcken igår? Oavsett så står jag fast vid bloggbreaket för jag behöver verkligen lära mig att släppa pressen för att jag vill så mycket. Sen om dey kommer massa inlägg ändå, ja det bevisar ju ännu mer hur viktigt det är att inte pressa sig själv när en inte behöver? 
#1 - - Ellie :

Ja det är otroligt viktigt att inte pressa sig till att fokusera på saker som tar ens energi när man har det så kämpigt som du just nu ❤ jag vet hur jäkla svårt det är dock och ofta fattar man ju inte ens vilka faktorer man behöver vila lite ifrån förrän de redan dränerat en så det är grymt av dig att ha lokaliserat bloggen som en prestation som tar av ditt mående just nu.
Jag brukar använda appen "änglarnas tarot" och speciellt i mina tuffa stunder där jag faktiskt lärt känna mig själv och fått den bästa vägledningen ever (genom en jäkla app alltså.. Det kunde man inte tro 🙈)
Testa och se, kanske kan vara nåt för dig med. Den är väkdigt harmoniskt vägledande och får själen och hjärnan att connecta tycker iaf jag. 👽💩❤ och suger livet riktigt allvarligt då hoppas jag du kommer ihåg att maila så kommer jag och hjälper dig opp igen. Det lovar jag. Kram ❤

Svar: Ååå ska genast ladda ner appen, så återkommer jag med recension 😉

Du är så himla fin, tack ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Ellie :

Ps; Har inte insta så få svara på dina inlägg där här. Nej, jag gråter inte heller i onödan alltså. Det är nästan som jag glömt hur man gör mellan gångerna. Men avlivade min katt som jag haft halva livet förra året och grät då på allvar det värsta bölet jag bölat- i en vecka, så jag vet att jag kan alltså. Men jag sparar det tydligen tills det verkligen gäller. Jag vet inte om det hjälpte att böla heller. Jag tror jag läkt ihop oavsett faktiskt. ❤