Att tröttna på alla beroenden, tabletter & gifter

Den här morgonen började bra, jag sover tydligen bäst precis innan fullmåne så nu har det varit ett par nätter. Kände mig rätt glad och tänkte ta till vara på den sista sjukskrivningsdagen. Blåser ju storm så det viner här på Östgötaslätten så det var med hela min kraft jag fick trycka upp balkongdörren för att få in lite frisk luft. Tyckte det va nice med storm för då kunde jag än en gång skita i att putsa fönstren och ha det som orsak. 
Sen sa det pang i vardagsrummet och jag ringde mamma för att fråga varför det alltid händer något kring mig. Gudarna ska veta att jag både är klumpig, kan va lite slarvig, har ofta lite bråttom och inte världens bästa konsekvenstänk vilket gör att jag ofta spiller, tappar och har sönder saker. Fönstret i vardagsrummet var tydligen inte fasthaspat och med tanke på vilket fönster det va har det nog varit så sen jag putsade det typ förra hösten. 
Fönstret slog i husväggen och gick i krasch så jag fick ge mig ut i stormen och plocka glassplitter som på ett rätt oskönt sätt fyllt gräsmattan. Sen gick jag in och ringde mamma igen iom att hon är bäst att ringa när jag tycker synd om mig själv och vill ha medlidande. Det är klart att hemförsäkringen tar det här, har dessutom alla drulle-varianter som finns pga av den där klumpigheten (i huset hade vi ytterligare en som gjorde att en typ kunde tappa ut en färgburk och få nytt golv). I och med att jag haft samma försäkringsbolag sen jag flyttade till egen lägenhet som 17-åring har de definitivt gått back på att ha mig som kund. 
Det är bara det att jag redan har en lista på grejor jag skulle behöva ta på hemförsäkringen men det är ju den där lilla parentesen med självrisken på 1200kr. Har svårt att komma på hur jag skulle rättfärdiga att fönstret gått sönder, telefons skärm spräckt + mic & högtalare trasig, ipaden spräckt och all mat i frysen upptinad x 2. Jaja, det ordnar sig nog på något sätt. Livet har ju en tendens att göra det. 

(null)

Vill ni veta något annat? 
Oklart om jag kommer stå fast vid det men har definitivt aldrig sagt det tidigare. Fan vad jag börjar bli trött på allt jag är beroende utav. Alltså jag har ju aldrig tyckt det är något egentligt problem att medicinera sömn, pigghet, hög puls, ångest etc etc etc mer än lite oro för hur kroppen tar skada. Men just idag känner jag bara för att avgifta hela kroppen på skit och bli en cleaneating renlevnadsmänniska. Mest pga biverkningarna, vill inte att bågot beroende ska äga min kropp och känns som kroppen är ett enda giftmoln. 
  • Subutexen. Den har jag ju äntligen bestämt mig för att sluta med framöver. Jag har ju varit osäker på om jag skulle klara det men med tanke på alla biverkningar det ger, att det är en kemisk fotboja och framförallt att jag vill veta vem jag är helt utan substanser i kroppen, gör mig övertygad om att jag kommer fixa det. Varken jag eller någon i min närhet känner ju icke-substanspåverkade Cecilia. Men det ligger ju några år framåt, viktigt att stabilisera tillvaron. Men av subutexen äter jag liksom tabletter för att mildra svettningar samt p-piller & antibiotika för att jag fått vuxenacne.
  • Nikotin. Jag viiiill verkligen sluta, tittar på askkoppen och äcklas av hur det ser ut inuti mig. Har inte råd, konditionen tar stryk, jag är slav under ett beroende och framförallt är jag trött på att gå med löständer och måste sluta röka för att påbörja operation och implantat. Ändå hittar jag inte tillbaka till motivationen jag hade i somras. 
  • Koffein. Även om jag inte är vuxen nog att dricka kaffe börjar jag ju morgonen med koffein i tablettform. Koffein och sjukt intensiv huvudvärk och att ens tillsätta koffein ger ju en dipp framåt eftermiddagen men jag kan inte fylka på för sent för då kan inte sova.
  • Sömntabletter. Det är väl den medicin jag skulle vara mest rädd att sluta med efter att ha börjat lida av insomnia i sena tonåren. Idagsläget (eller ja, inte just nu pga superstarka sömnisar men de aka jag börja trappa ut nu) tillsätter jag endast kroppens eget sömnhormon melatonin i tablettform. Men skulle va nice att kunna somna utan hjälp, men det är ändå det jag inte känner mig lika låst av som andra beroenden.
  • Socker. Jag har alltid haft svårt för det, vet att det stimulerar belöningssystemet på ett annat sätt på mig som också har beroendesjukdomen och därför ger en kick som gör det svårare att sluta med, än någon som inte har känsligheten i belöningssystemet som vi beroendemänniskor har. Men nu har det blivit sjuka mängder kladdkakor och cola under sjukskrivningen när jag inte kunnat äta mat och jag känner abstinenssymptom framåt lunch om jag inte fått i mig något socker. Huvudvärk, irritation och låg typ. 
Så. Jävla. Trött. På. Det. 
Kanske extra mycket idag för att jag försökte skippa både socker & koffein vilket inte gav jätteroliga symptom. Men jag är liksom trött på att behöva substanser för att inte må dåligt, även om inget går att jämföra med kemiska beroenden som knark och alkohol (samt min substitutionsmedicin) så är det tröttsamt att må dåligt om jag inte tar koffein, äter socker, röker eller glömmer ta piller mot svettningarna.  

Jag avundas människor som typ cyklar Vättern runt utan att ha cyklat en mil innan, på rent pannben. När jag är på gymmet och börjar ledsna/bli lite för jobbigt att värma upp så slutar jag. Jag har liksom inte det pannbenet. Men så tänker jag på allt jag bestämt mig för att lämna bakom mig och också klarat av, har jag kunnat sluta med den mest beroendeframkallande substansen som finns borde ju inte socker, cigg eller koffein vara något problem? Eller att jag har krigat mig igenom de senaste veckorna, där har vi ju urkraften. Varför har jag så svårt att använda den på mindre saker? När det handlar om liv eller död fylka hela jag av stenhårt pannben (eller när jag bestämt nig för något jag vill men vet är dumt). 

Kan jag bara få den kraften gällande de mindre, men ack så viktiga sakerna, tack? Skulle ju räcka med typ två veckors detox från de tre jobbigaste lasterna så skulle det vända sen. Men så har jag så mycket med allt annat att jag inte har kraft att sluta med de små belöningar jag "får" ha kvar. Samtidigt som jag inte vill ha kvar dem. 


Mina damer, herrar & ickebinära. Låt mig presidentera De ambivalentas drottning - Cecilia.
Hoppas ni har en bra lillördag iaf.
Puss!
#1 - - Anonym:

Ta en sak i taget gumman. Jag är likadan som du. Börjar tänka på allt på en gång. Det är som det är just nu och som du säger, du har ju slutat med de viktigaste. Så låt det landa ett tag sedan tar du tag i nästa sak. ❤️

#2 - - Ellie :

Haha jag var 1 mm från att lyckas med samma fönsterincident i förrgår men tidigare erfarenhet gjorde att reaktionsförmågan attackerade problemet snabbare än lucky Luuk 😅 jäkla blåsväder!
Ang sluta med substitutionsbehandling så vet jag flera som gjort det men stabila resultat och en av dem menar stenhårt att i jämförelse med att sluta med tex antidepressiva så var det väldigt enkelt att trappa ut subutexen. Nu är ju alla olika men jag tyckte det var en intressant observation. ❤ 😘

Svar: Hehe, ja det var en överjävlig blåst. Hade jag varit i samma rum hade jag kanske hunnit reagera 😅
.
.
Jag tror inte kan jag hålla med om det, allt sånt är ju jäkligt individuellt som jag säger men jag tycker i princip inte anti-depp ens går att jämföra med narkotikaklassade preparat. Uttrappnlngarna på benzo & opiater har varit typ 5432ggr värre än anti-depp och sub ligger på typ andra plats av det jag tycker är jobbigast att sluta med. De heroinister jag känner som valt att sluta med suben har tyckt det är värre än heroinet och det är väl för att Subutex har sån extremt lång halveringstid så det blir en mkt längre utdragen process.
.
.
Finns en hel del forskning som visar att det tar drygt halva tiden som en missbrukat benzo & opiater innan hjärnan är så återhämtad den kan bli och trots att jag gått på sub sen jag slutade med benzon så tog det flera månader innan jag stabiliserades. Men som sagt, det är ju olika och det är ju nice för dem att det gått så lätt :)

❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson

#3 - - Anonym:

Ja jag har i jobbet sett att det varit omöjligt att trappa ut också haha men som sagt väldigt olika. Jag misstänker att personen som

Svar: Men Gunde Svan säger ju att ingenting är omöjligt, ljuger han den hurtiga jäveln? 😉

Nä, men jag tror inget är omöjligt men att det krävs rätt förutsättningar, omständigheter, skyddsnät, stabilitet, trygghet, ett liv som en inte vill förlora och en gnutta tur. Sen att man har den verkliga viljan såklart, inte för bråttom, trappar ut långsamt & min sköterska sa att (som den kontrollfreak jag är vill jag ju veta hur vi ska göra trots att det är minst 2-3år dit hehe) det är viktigt att fortsätta uttrappningen även när det jobbiga kommer.
M
Cecilia Axelsson

#4 - - Ellie :

.. som tappade ut med upplevelsen enklare än antidepp kanske egentligen var just väldigt deprimerad i grunden (vet även att dennes deppmedicin omfattade stora mängder lyrica vilket ju inte är det enklaste att sätta ut) så självklart tror jag inte det är en dans på rosor och vet att det är oerhört olika. Men ville bara ge dig lite pepp från de solskenshistorier jag vet förekommit och där personerna hållt sig stabila efter lång utrappning med massor av stöd från sina team. Du är en så stark, klok och motiverad person med så himla mycket kapacitet att jag är rätt säker på att du med rätt typ av nedtrappning kommer fixa ditt mål på sikt ❤

Svar: Ja men exakt, det är ju ofta mkt annat i grunden,

Lyrica är det som ligger på min första plats på värsta giftet att sluta med hehe, sjukt att det inte blivit narkotikaklassat förrän nu. Tycker det är för jävligt bara efter 1-2 veckor dagligt intag av lyrica, en måste ju öka dosen så sjukt fort. Så enligt mig:
1. Lyrica
2. Sub
3. Fentanyl
4. Benzo & resterande opiater

Tack fina du 😘❤️
Cecilia Axelsson