Att skilja på mig och min beroendesjukdom

Ovanstående citat är från Mikael Persbrandts självbiografi, japp jag har bestämt mig för att försöka ta upp läsningen igen. Saknar så enormt att stänga in mig i böckernas väg, en av konsekvenserna från mitt missbruk är ju att jag tappat förmågan att läsa. Jag hittar inte lugnet, har svårt att koncentrera mig, tappar bort mig och glömmer bort vad jag nyas läste. Något som är enormt frustrerande med tanke på att läsningen så länge varit så stor del av mitt liv. Min läkare har rekommenderat att börja mer lättare böcker á la Astrid Lindgren för att liksom lära hjärnan läsa. Men jag har svårt för det och ger Persbrandt en chans, överlag är det svårt att deala med hur beroendesjukdomen är en kognitiv funktionsnedsättning och hur väl jag märker hur jag knarkat sönder min hjärna.
Det är alltid så mycket igenkänning i att läsa andra beroendesjuka människors känslor och tankar, många av oss som hittar gemenskapen i missbruk har ju länge levt med känslan av att aldrig passa in, alltid vara lite utanför även om det inte nödvändigtvis varit så. Jag tror att jag utåt sett verkar vara någon som är i centrum av människor, tar plats, en i gänget och alltid haft stor bekant- och vänskapskrets. Men det har alltid varit en fasad, en skev självbild och aldrig känt mig självklar för andra så som de antagligen sett mig som självklar. 




Den här morgonen började ändå bra, har mycket sorg i mig just nu men det är ändå en lugnare känsla än allt det intensivt smärtsamma som har varit senaste veckorna. Inte så att det är en trygghet i sorgen men lättare att acceptera dov sorg än intensiv panik. Men den där känslan försvann nyss. Jag har precis blockat en person som betyder otroligt mycket för mig men som jag inte kan hantera i det tillstånd jag är nu. Det är alltid ett svårt beslut att behöva sätta sig själv först men ändå mer självklart än innan. 
Jag är ofantligt jävla trött på att bära allt ansvar för någon annans handling, orkar inte med när människor tar på sig offerkoftor och försöker få mig att få dåligt samvete utan att de ser sin eget ansvar i det som händer. Precis som någon med ex. ADHD eller bipolär inte är sina diagnoser är inte jag min beroendesjukdom. Jag har länge haft svårt att "skylla mina handlingar som aktiv missbrukare på droger" men jag börjar inse att jag inte skyller på drogerna i sig. Jag kan skilja på min syster och hennes psykiska sjukdomar, lägger inget ansvar alls på henne som person när hon är i skov där sjukdomen tar över och blir allt annat än sig själv. Jag har inte lika lätt att göra så med mig själv, det känns som om jag då inte tar ansvaret.
Jag kommer precis från min terapeut och försöker ta med mig hennes förklaring på beroendesjukdomen. Att precis som en person med depression, anti-social personloghetsstörning eller någon bokstavskombination inte är sig själv när sjukdomen tar över och får utlopp för sina symptom har min beroendesjukdom påverkat vem jag varit i missbruket. Jag vet ju att det är sant men är ju rätt duktig på självplågeri och vill därför lägga allt ansvar för mina handlingar på mig själv trots att jag aldrig skulle göra dem utan droger i kroppen. Kanske är det enda sättet att kunna förlåta sig? Inse och acceptera att beroendet gjorde att jag blev en person som inte är jag.
Och det vill jag väl förmedla till alla ni som har någon beroendesjuk närstående, att det aldrig handlar om kärleken mellan dig och hen utan att hen är sjuk och inte är sig själv. Men jag känner att det kräver ett eget inlägg.
Fan, vad jobbigt det är när en behöver skriva av sig men så involverar det en annan person så ksn man inte skriva det man behöver skriva. Vissa personer är ju svårare än andra att ta avstånd pga det finns äkta relationer bakom drogerna. Men så måste man för att det bara drar igång massa skit inom en själv att hela tiden påminnas om det liv en försöker komma ifrån. 
Jag har gjort flera aktiva val, som att bryta kontakten med aktiva missbrukare och strunta i alla gamla knarkskulder föt det skulle innebära att jag blir tvungen att involvera mig i den världen igen och jag klarar inte av att ha en fot i varje. Även om jag vet att det bl.a skulle betala CSN-skulder på 40.000kr som skulle ge mig möjligheten att få ta nya lån och börja studera måste jag strunta i det för att inte återfalla i det livet. Bortsett från att missbrukare ändå inte har pengar att betala med är inte jag personen som skulle kunna driva in pengar på det känslolösa sätt jag gjorde med droger i kroppen. Då när kriminaliteten var normaliserad, när det enda som spelade roll var att jag skulle få mina pengar, hade noll kunskap om beroende som sjukdom och struntade i att hembesök och hot innebar rädsla och oro även för missbrukarens familj och vänner. Idag skulle jag inte kunna ta grejor från ett hem där partner och barn bor som inte bett om att ha en familjemedlem som döljer sin beroendesjukdom. Jag är inte så empatilös utan droger. Och idag är pengar sekundärt. Jag är inte den personen och låter ingen bitterhet ta över mig för att folk är skyldig mig massa pengar. Det är inte viktigt plus att skammen i att jag gjorde det möjligt för dem att mata sin sjukdom med droger är större än behovet av pengar. 

Jag lever hellre fattigt än att riskera allt det jag byggt upp som drogfri  eller gå tillbaka till den person jag var som kriminell. För pengar är ingenting värt i jämförelse med det liv jag har idag. Det finns inga pengar i hela världen som skulle få mig att riskera dit jag kommit idag. Såklart skulle min vardag underlättas om jag inte behövde vända på varje krona, sova i en nerliggen säng som ger ryggont, välja mellan frukt eller grönsaker och inte kunna unna mig något. 
Men fan vad jag hatar när någon från mitt gamla liv försöket dra in mig i det igen. Jag har i fyra års tid bärt allt ansvar för andras handlingar. Störst är skulden för när jag lämnade F, jag gjorde det på ett dåligt sätt genom att en dag bara behövde fly. Typ alla våra gemensamma vänner och hans familj skyllde vår gemensamma nedgång på mig och jag gjorde deras ansvarsläggande till mitt eget. Ingen lyssnade på att jag gjorde det för att jag helt plötsligt insåg hur mitt liv var på botten och att jag nog inte skulle överleva om jag inte tog ett drastiskt beslut och en dag bara dra. Simon var den som fick mig att göra det och det är väl det bästa man kanske honom, även om förhållandet med honom blev sämre på många sätt så var det han som fick mig att förstå hur mycket jag förlorat och han som fick mig att förstå att jag var beroende. 
Nu har jag burit den skulden i fyra år, som om mitt tidigare ex var offer och jag förövare trots att vi var exakt lika involverade båda två. Problemet i sig var väl att många utifrån såg mig som den tuffa, elaka och han den snälla, oskyldiga. Så var det inte i varken kriminaliteten eller vårt förhållande men det visste ju inte hans familj och våra vänner. Många tror än idag att all skuld ligger hos mig, att jag var den som drog ner honom trots att jag inte gjort något kriminellt eller gjort annat än provat cannabis några gånger innan vi träffades. Till skillnad från honom.
Och jag är så förbannat jävla trött på att bära massa ansvar som inte är mitt att bära själv. Nu är jag nära på att skriva massa saker i affekt så ska sluta. Men i helgen gjorde jag någo jag är stolt över. Jag sa ifrån, satte gränser och ner med foten för hur jag inte vill veta eller vara en del av mitt gamla liv för då kommer jag aldrig kunna lämna det bakom mig. Sen att det resulterade i svar som nu gör att jag satt mig på yogamattan och ska försöka meditera bort ångesten är väl något annat. Nu har jag blockerat hen och hur svårt det än va pga hens betydelse var jag tvungen för att jag har så mycket med mig själv.

 Edit: Jag la mig på yogamattan i en halvtimme och nu är allt det som nyss va så jobbigt borta. För att jag tack vare en guidad meditation kunde fokusera på min andning, på vad jag behöver göra för att må bra, acceptera att jag måste fokusera på mitt mående nu och utan att värdera känslorna (som nyss gjorde mig så arg och ledsen). Ska försöka skriva ihop lite inlägg om yoga och meditation (många önskningar från insta-följare om det), för det är så otroligt mäktigt. Ofta blir jag tårögd när jag avslutar meditation, helt enkelt för att det är så häftigt att jag kan få mig själv att må så. Och 5-15 minuter om dagen räcker gott och väl räcka. 
#1 - - Ellie:

Vilka otroligt bra insikter du håller på att knäcka just nu 💪👍❤

Svar: ❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson