Att medicinera en pillermissbrukare.

(null)
Igår kväll tog jag den här bilden och försökte tro på att jag skulle somna, tack vare återinsättning av nygammal sömntablett. 
Sen somnade jag.
Nästan sju timmar sov jag och vaknade bara några gånger, men antagligen mer beroende på stormen utanför än sömnproblemen i sig. Emellan gångerna jag vaknade sov jag djupt och utan mardrömmar eller sömnparalyser. Imorse satt jag länge på balkongen, insvept i morgonrock, duntäcke och frös men ville sitta kvar för allt kändes så annorlunda. Grannhusen som känts så grå var färgglada igen och tanken jag tänkt föregående kväll, om att träden börjar ändra färg men jag inte kunde känna njutning, slog mig och jag tittade på träden och njöt. 
Jag har aldrig behövt känna av moment 22 inom vården, har nästan uteslutande haft tur med instanspersonal som varit hjälpsamma eller brukar på ett eller annat sätt tänka ut bra lösningar själv. Jag har heller aldrig känt att jag behövt kriga för mig själv och inser först nu hur mycket svårare det är än att kriga för någon annan. Jag vet inte vad men det är lättare att stå upp för någon annan än att stå upp för mig själv. 
Så helt plötsligt hamnar jag i typiskt moment 22, för hur medicinerar man en pillermissbrukare när inga piller som inte är beroendeframkallande hjälper? När vågar man ta den vägen, vad är pest, kolera och vad är egentligen värst? 

"Ge mig det inte för länge i så fall" nästan viskade jag tlll min terapeut och sköterska imorse. "Vad jag än säger får ni inte tro på mig". Högerbenet börjar skaka frenetiskt när jag säger det, kan inte mötas deras blick utan kollar skamset ner i knät där vänster tumme borrar sig in i huden mellan höger tumme och pekfinger. Jag brukar göra så när något är jobbigt, borra ner nageln tills det gör ont för att fysisk smärta är lättare att hantera än psykisk.
Det är mitt förnuft som pratar, hela jag fylls med orden. Drogdjävulen i mig försöker stoppa mig från att säga dem men för en gångs skull är förnuftet starkare och jag säger orden ändå. Det är krig inombords där ena sidan vill tysta mig medan andra sidan vet att jag måste säga det så jag säger det lugnt och nästan en aning forcerat. Det är ett sätt att skydda mig själv, jag vet inte vad som händer med min hjärna om jag medicineras med någonting jag varit beroende utav och det skrämmer mig. Jag kanske kommer ångra det men ångrar jag det är det ett bevis på att det behövde bli sagt.
Därför säger jag det.

För att jag inte vet nu men jag vet någonting annat: hur otroligt duktig jag är på att manipulera, ljuga och ta genvägar när beroendet kidnappat varenda cell i min kropp. Jag vet hur jag fungerar när jag är aktiv i missbruk och vill ha min drog. Jag är så jävla rädd att känna så när perioden med sömnmedicinen är slut att jag måste trygga upp mig själv genom att förvarna dem. De vet såklart hur missbrukare fungerar men jag lyckades lura till mig två månaders benzo-nedtrappning på beroendeenheten i en annan stad och vips hade jag två månaders gratis droger. Jag har lurat läkare att ge mig både morfin, bensodiazepiner och morfin-hostmedicin i åratal samt neurologer för att ge mig bensodiazepin mot epilepsi-känningar. 
När jag sen träffar min läkare frågar jag hur lång tid det tar innan hjärnan fysiskt blir beroende. Både han, min sköterska och terapeut drar på mungiporna. Inte för att förminska min fråga utan för att jag alltid vill ha konkreta svar på frågor som inte går att svara på. Jag vill ha facit, excel-ark med diagram över hur livet ut i drogfriheten kommer se ut och gärna en hel bok med svar på hur lång tid det kommer ta, vad som orsakar vilka känslor och helst en magnetröntgen som visar exakt hur mycket skada min hjärna har tagit. Men jag vet ju att inga svar finns och alla på beroendemottagningen vet att jag vet. 
Jag betraktar Mjölby utanför läkarens fönster medan jag långt bort hör hur han säger att jag måste försöka sluta oroa mig. Jag hör hur han pratar om att sömnbrist till slut kan utveckla en psykos vilket skadar hjärnan mycket mer än medicinen. Jag tänker på de drogutlösta psykoser jag fått och ryser vid minnet. När han säger att han är den sista som skulle vilja göra mig beroende av något möter jag återigen hans blick. Jag har haft turen att ha samma läkare i ett år, en trygg en som alltid tagit sig tid att svara på mina tusen frågor och förklara det som går att förklara om beroende. Jag tror såklart inte att han medvetet vill göra mig beroende och förstår att det här är ett sista alternativ för mig med min problematik. 
Jag tar ett djupt andetag och tänker på de senaste dagarna, det mesta är en dimma och jag är förvånad över att jag varje morgon förmått mig att ta tåget till Mjölby, ibland suttit och sett avgång efter avgång gå för att panikångesten hindrat mig från att ta just det tåget men ändå alltid tagit ett till slut. Jag förstår inte hur jag kunnat gå av vid rätt perrong, gå till beroende, vet knappt vad jag pratat om där för att sen gå nästa en mil varje dag som enda ångestlindring som inte kräver tankeverksamhet. Som vanligt har jag pratat med mamma under varje promenad och gråtit ut allt som händer inuti. Jag har gått in på Willys och även om jag inte köpt så mkt som kan liknas mat har jag både lyckats självscanna och betala, för att sen ta tåget hem.
Jag har ärligt talat inte en jävla aning om hur jag kunnat hantera det? Likaså tappade jag min enda hemnyckel i måndags, hade 17% batteri och fick ringa hyresvärden som en timme senare kom och låste upp medan jag låtsades ha varit sjuk en vecka och därför såg ut som ett vrak. Jag skrattade nästan hysteriskt på tågstation när jag insåg att fickan till nyckeln var öppen och tom, det kändes så tragikomiskt att det skulle hända just då. Igår hittade jag nyckeln där jag satt och skrev i skogen i måndags och nu ska mamma kopiera den. 
 Jag läser saker jag skrivit och förstår inte heller hur det jag skrivit kan ha varit så förståeliga när huvudet varit så kaosartat och det varit väldigt långt ifrån hur jag uttryck mig verbalt. Å andra sidan har de skrivna orden alltid varit lättare och mer självklara än de verbala. Hela mitt liv har jag haft svårt att prata och visa mig sårbar vilket skrivandet är den totala motsatsen till. Så det kanske inte är lustigt att jag kunnat skriva när det är en livboj? Jag är långt ifrån så öppen IRL som jag är här i bloggen och blir därför lite obekväm när jag får veta att någon bekant jag stöter på läser. I den verkliga världen gömmer jag mig bakom vad jag inbillar mig är en rätt hård fasad och är inte alls redo att visa den riktiga sårbarheten där som jag gör här. 

Men hur i helvete jag har klarat allt i det skick jag varit i har jag ingen aning om.
Jag antar att det är urkraften som kommer in, eller reptilhjärnan som bara fokuserar på att göra det jag måste göra för att jag inte har något annat val än att bara göra det. Men jag är imponerad över att jag gjort det för bara en natts sömn ger andra perspektiv. 

Så efter det djupa andetaget bestämmer jag mig för att lita på min läkare, vem ska jag annars lita på? Mig själv som i desperation av utebliven sömn kan göra vad som helst eller en läkare med lång utbildning och lika lång erfarenhet som jag levt? Så jag litar på honom och vi bestämmer att medicinera sömnen är det enda jag kan göra för att kunna landa och börja bearbeta. Jag är sjukskriven till 25:e september och även om jag rädds att det blir längre så börjar jag acceptera att sjukskrivning inte är till för att påbörja massa projekt, göra saker jag skjutit upp eller passa på att börja med saker jag längtar efter att göra men inte orkat. Samtidigt har jag ju precis insett att rutiner, sysselsättning och social intergration på arbetsplats är grunder till mitt mående.
Å andra sidan är det väl inte meningen att jag ska må bra nu. Meningen är att jag ska sova och äta så jag kan gå ut och gå igen, börja morgonen med att yoga utan att stå på yogamattan och inte komma ihåg hur man gör och sen bearbeta all skit. Meningen är väl inte att jag ska känna mig lyckligare än någonsin utan nu ska alla andra känslor ut, allt det jag förträngt och stängt in. All sorg, skuld, skam, ilska, självplågeri, minnen, insikter och tankar måste komma ut för jag har varit en fylld balkong som till slut sprack av allt där inne. Jag måste gråta, acceptera, vara arg, prata, skriva, gå, träna, meditera och yoga ut det här. Älta och gå ner i djupet av allt det onda för att kunna resa mig och successivt komma tillbaka till livet. 

Och när jag tittar på den här skiten i backspegel, då när allt är över, kommer jag fyllas med stolthet över hur jag krigat mig igenom det. På andra sidan det här kommer jag vara en starkare människa och jag börjar förstå att jag omöjligt kan påskynda processen dit. Jag längtar till det är över men det här gången ska jag inte hoppa över massa steg för att fortare komma fram. Den här gången ska jag bearbeta skiten ur det jag inte orkat ta i och för att orka det måste jag sova och äta. 
Det kommer bli bra till slut, det måste det bli och det blir det alltid. 


#1 - - Ellie :

Klart det blir bra. Jag lovar att du tar dig igenom detta.
Det som slår mig när jag läser är hur hård du är mot dig själv bara. Att du gärna fortfarande efter lång nykterhet mest av allt tenderar att klassa dig som missbrukare och att allt är riskabelt för dig. Och så är det säkert. MEN jag vet också ge om att ha läst dina tankar i typ ett år att du de facto är en klipsk och stark person som faktiskt är motiverad och vill ha ett drogfritt liv (till den grad att DU SJÄLV är livrädd- mest rädd av alla- att återfalla, vilket är en oerhörd skyddsfaktor och ett tecken på att du garanterat har andra epitet att tillskriva dig själv än att sätta missbruket på topp. I första hand är du ju powerwoman tänker jag! Nog för att du säkert behöver vara lite på din vakt men jag är säker på att teamet runt dig redan tänkt de tankar du ber dem tänka på- ang att du skulle vara en potentiell manipulativ lögnare som går över lik för pills. Må vara att du skulle kunna bli så i missbruk men jag är helt säker på att de tänkt de tankarna oavsett om de vet vad de jobbar med. Så jag tror inte du behöver uttrycka dig så eftersom det mest låtersom du är lite taskig mot dig själv och att du underskattar din kraft, din vilja och ditt intellekt och ditt hjärta en smula. Jag förstår verkligen din oro men försök putta undan den lite och försök känna att du klarar detta bättre än väldigt många andra (pga att DU faktiskt INTE VILL punda ner dig igen). Det är en lång väg att gå på ett år och du är grym. Var stolt och stark och försök vara snäll vid dig själv och bara lita på både dig och de i ditt team utan att en massa fan på väggen får tala. Ha tillit helt enkelt (enkelt och enkelt.. tillit kanske är det svåraste man kan ha.. men just därför). ❤

Svar: Du är så fin som hela tiden orkar skriva så långa peppande kommentarer trots att jag just nu suger på att svara men läser jag allt.
.

Ja, ingen är nog hårdare mot mig än vad jag själv är. Har nog alltid varit min största fiende och det är väl grunden till att jag nästan jämt har prestationsångest. Men jag känner mig för en gångs skull enormt stark, känner att skulle det va någon gång jag återfaller vore det definitivt nu. Och det har jag inte gjort, för som du säger vill jag ju inte tillbaka dit. Och alla instansmänniskor omkring mig har en oerhörd koll, men problemet är nog att jag vet så väl hur jag fungerar och därför rädds att något ska triggas igång. För det går ju inte att komma ifrån att jag just nu medicineras med den drog jag varit beroende utav. För jag vet vem jag kan bli och jag har lyckats lura, manipulera och ljuga för så många i så många år inkl mig själv. Jag tror också att det är en fara att tro sig ha kontroll över medicinen, som ju är min drog, för det kommer aldrig gå att ha kontroll över när en väl utvecklat en beroendesjukdom. Jag vet inte hur snabbt jag kan bli beroende igen, varken fysiskt & psykiskt, och om det väl sker kidnappar beroendet varenda förnuftiga tanke & känsla i kroppen. En rättfärdigar, hittar genvägar och lurar sig själv utan att egentligen märka det. Iom att jag aldrig varit drogfri så här länge för att sen tillsätta drogen vet jag liksom inte hur belöningssystemet reagerar av att få det det mest vill ha. Hjärnan fungerar ju inte längre som innan beroendesjukdomen utvecklas.
.
.
Ändå har jag mer tillit än någonsin till mig själv, men har sett så många skräckexempel hos vänner som varit drogfria en längre period och bara genom ett återfall också återfallit i gamla mönster. För det är det livet en fortf kan bäst och känner en skev trygghet i. En bekant var drogfri i 20år och jobbade i 18år som behandlingsterapeut inom kriminalvården, återföll en gång som blev ett år och nu har hen förlorat vårdnaden om barn, partner, jobb och hus. Grejen är ju att man inte är sig själv i aktivt missbruk och hjärnan är så satans komplex & beroendet ännu mer, så jag vet inte hur snabbt det kan ske på mig. Den fria viljan finns ju inte på samma sätt för någon som är aktiv/sjuk i sitt beroende.
.
.
Men jag försöker att inte oroa mig, lita på att jag klarar att trappa ner senare och att det inte ger några efterdyningar i en större saknad till drogernas hjälp att stänga av jobbiga känslor, än vad det varit tidigare. Får jag en period med större drogsug efteråt måste jag helt enkelt tvinga mig själv att härda ut ❤️.
Cecilia Axelsson

#2 - - Anonym:

Om du vill maila: (om du vilm prata då vi verkar ha lite liknande erfarenheter, eller om du bara vill be mig sluta stalka dig hehe )mikaelaljung@yahoo.se.
Ta hand om dig!

Svar: Du stalkar mig inte :)

Tyvärr ligger jag efter med att svara på typ 30 kommentarer här i bloggen och dubbelt så många DM på Instagram samt ett par mail och har nog t.o.m sms från vänner som jag borde svara men inte orkat. Plus att både bloggen & Instagram är lite på paus för att jag inte klarar någon form av press att skriva/svara just nu.

Jag känner helt enkelt inte riktigt att jag har orken att upprätthålla en mail-kontakt hur mycket jag än skulle vilja,

Mem jättefint att du erbjuder dig, det värmer enormt mycket ❤️
Cecilia Axelsson