Att inseminera som ensamstående kvinna

(null)
Kan inte Sverige ba’ ta och vakna till liv?
Klockan är 04:55, jag har alltså varit vaken i en timme och tycker allt dagen kan börja nu. Känner ju igen den här dygnsrytmen ifrån något halvår in i drogfriheten och följande månader fram till jag började arbetsträna. Min hjärna behöver tydligen inte så mycket sömn när den inte får så mycket stimulans eller intryck. 
Jag börjar bli måttligt trött på att gå hemma nu, men samtidigt glad över att känna så för när hjärnan börjar tycka det är tråkigt och blir rastlös är ju det ett friskhetstecken deluxe. Inget talar ju om för en att en börjar må bättre som viljan att göra något annat. Helgen blev ju inte bättre av att stormen Knut höll mig vaken nattetid och hindrade mig från att gå ut dagtid, får jag inga promenader kryper det i hela kroppen men ännu mer i själen, Så igår krigade mig igenom motvindarna och som den dramaqueen jag ändå är så såg jag framför mig hur ett filmteam följde min plöjning i vinden för att göra en metafior till mitt liv haha. Är alltså inte ett dugg dramatisk i mitt huvud. 
Sen var jag mensig utöver väldigt uttråkad igår. Därför blev det inget bloggande igår, var mest blä:ig och googlade insiminering för ensamstående kvinnor för vill ju ha den där B-planen. Landstinget finansierar ju nu för tiden och kommer förhoppningsvis fortsätta göra om inte SD lägger sig i. Skulle jag få bestämma så skulle jag ju vilja vara drogfri några år, hitta stabilitet, ett bra jobb (möjligtvis kräver det utbildning) vara skuldfri och inte ha några betalningsanmärkningar kvar hos KF (tar tre år innan dem försvinner). Ha varit fri från krampanfall i tre år så jag kan få ta körkort och allmänt ha en stabil tillvaro. 
Tror ni inte jag då läser att för bäst resultat ska insiminering göras innan 35?! Jag fyllde liksom nyss 30 och hsr precis börjat kånns på hur det här med ansvarstagande fungerar. Det är liksom fem år dit, hur ska jag hinna allt det där innan dess? Sen finns det ju ingen övre gräns, men över 40 har ju fertiliteten sjunkit rätt rejält. Å andra sidan var mamma 41 när hon fick mig, så ingenting är ju omöjligt. 
I min drömvärld skulle jag ju inte behöva inseminera på egen hand men någonstans måste jag ha den här plan B klar för mig i och med att jag så gärna vill ha barn. Men det skulle ju innebära att barnet inte fick någon pappa, jag blev av med min som 15-åring och vill liksom kunna ge mitt barn även en manlig förebild. Sen är jag ju inte så konservativ av mig så för mig behöver inte en fadersgestalt vara en biologisk pappa. Jag tror inte det behöver finnas biologiska band utan huvudsaken är att det finns stabila vuxna runt omkring, desto fler desto bättre men anknytningen under barnets första år är ju extremt viktigt. Bara det att jag också har väldigt liten familj iom bara mamma och syster samt ingen stor vänskapskrets just nu (vilket såklart kan förändras) så jag skulle få dra extremt stort lass själv. 
Fan vad jag imponeras av alla ensamstående föräldrar alltså, dem om några är superhjältar deluxe. Sen är det ju kostnad, hur mycket behöver en liksom tänka att det kostar att ha barn? Tydligen ger staten underhållsbidrag på typ 1500kr utöver barnbidrag även om en inseminerat som ensamstående. Jag förstår såklart att det nästan skulle va omöjligt för mig som ensamstående att inte ge mina barn den uppväxten jag fick med upplevelser, aktiviteter, resor  och en förälder hemma mycket, men skulle jag få drömma skulle jag iaf vilja kunna ge en liten bit av det.
(Samtidigt som jag har pensionångest pga att jag har tjänat mest svarta pengar, tog ut minimal lön från företag så det skulle se okej ut på papper och tömde mitt privata pensionssparande när pensionsfonderna slutade vara låsta för ett par år sedan). Herregud, vad jag måste tjäna mycket pengar om jag vill säkra upp min ekonomi, både för barn och pension. Och för att tjäna pengar kan ju en högskoleutbildning vara på sin plats men det tar ju typ hundra år, 
- Men du pratar ju om att pengar inte är så viktigt längre? sa mamma sist jag tog upp detta. Och det är det inte, inte som det var förut. Men det är skillnad på att ha en ekonomisk trygghet mot att konsuntionshetsa märkeskläder och designprylar i statussyfte. Det väljer jag mer än gärna bort alla dagar i veckan och hur mycket bättre jag än mår idag, sen jag varit tvungen att börja om på noll och lära mig leva på existensminimum har jag ju ännu mer förstått vilken trygghet en buffert ger. Och jag har förstått vilket privilegium det är att kunna köpa sig till vård, tandläkarbesök, bostad etc även om jag är emot privatisering av välfärden är ju fortfarande en del ännu privatiserad.

Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.

Jag tror det är behovet av självständighet i mig som gör det här så viktigt. Jag skrev in mig i bostadskö i smyg när jag satt i fängelse, alltså ett helt år innan jag faktiskt lämnade Simon. Även om köerna var för långa och denna lägenhet inte är pga det är jag glad att vakterna låg på mig som iglar om det, lät mig göra en ny mailadress och regga mig i bostadskön  under tiden jag satt inte. Men jag fick därmed känna på hur det var att stanna i ett förhållande helt enkelt för att jag inte hade någonstans att ta vägen. Så klart fanns både mamma, syster och bästis där som backup-plan men ingen av dem har liksom ett rum till överst så det var ju verkligen ett sista alternativ. Jag bodde ju hos min bästis 1,5 månad innan jag flyttade hit.
Men att vara beroende av en annan människa på det sättet var mer frihetsberövande än att sitta i fängelse. Nu är ju såklart långt ifrån alla killar så elaka som han var, som använde det mot mig som ett hot, men jag vill aldrig sätta mig i den situationen igen. Eller som när jag flyttade från huset, vi hade inte skrivit något samboavtal och jag varken hade energi eller pengar att driva bodelning rättsligt (som ju är civilrättsligt mål och inte finansieras av staten på så sätt som advokat vid allmänt åtal gör). Iom att vi aldrig kom överens om hur vi skulle dela upp innan sambolagen gått ut och innan F ville sälja så hann ju hela huset tömmas av gäng i västar och jag fick inte mycket mer än småprylar (som Simon sen slog sönder kontinuerligt under vårt förhållande för att som gand grandfinale slå och sparka sönder det som fanns kvar när jag drog) fick jag ju verkligen börja om från noll. 
Återigen, jag behövde nog bli av med alla gamla prylar och lära mig släppa hetsen om vilket märke sakerna hade men den maktlösheten jag kände båda gångerna vill jag inte uppleva igen. Och ja, också återigen, jag fattar att det här är prikära situationer som inte är lika vanligt hos "vanliga snubbar" så har det gjort något med mig. Jag har lärt mig massor såklart och allra mest vikten av att ha sin egen del säkrad, för man vet aldrig vad som händer. Givetvis flyttar en inte ihop i tron om att det tar slut men någonstans måste en ändå vara realistisk och se att mer än hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. 
Och för att inte tala om alla andra kvinnor som tvingas stanna i destruktiva eller dåliga relationer för att de är ekonomiskt beroende av sin partner. Det är en så sjukt vanlig kvinnofälla och jag vägrar, vägrar, vägrar hamna där igen. Tyvärr är ju vägen ur det en egen ekonomisk trygghet, den behöver inte vara enorm men tillräcklig för att en ska klara sig själv ett tag om något skulle hända. 

Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.
Det ordnar sig, sluta tänk på det.

Och då ska vi ju inte ens gå in på alla drömmar och mål jag har med livet, det har jag för övrigt bloggat om tidigare. Men jag vill ju samtidigt gärna jobba med utsatta kvinnor, kvinnor som levt i destruktiva relationer eller missbrukare och vården är som bekant ingen bransch där en kan säkra upp sin ekonomi utan en gedigen högskoleutbildning. Plus att entreprenören i mig vill göra en del eget företagande kanske 30% och jobba 70%. 
Nä, nu får jag sluta grubbla på framtiden. Allt har ordnat sig hittills så varför skulle det inte fortsätta göra det? Det kanske inte blir som en tänkt sig men människan är ju rätt duktig på att förhålla sig till nya förutsättningar. Måndag och ny vecka, bara fyra dagar kvar av sjukskrivningen och som sagt längtar jag. Idag har jag samtal med min terapeut (iom att jag råkde glömma det i fredads och kom en timme försent) och imorgon (eller onsdag?) hsr jag uppföljningsmöte med min läkare. För sista gången. Sen slutar han och vi får se vem som kommer härnäst. 
Nu ska den här kurrande magen få frukost, hoppas ni får en bra början på veckan hörreni!
Puss







#1 - - Jessica Högberg:

Oj. wow, låter som du kommit långt (återkommer och läser mer om dej), drömma tror jag är bra men var nöjd med det du har. Det löser sej, högskola - 3-4år... värt och kul! Kör bara=) Kram och tillönskan om en fin dag!

Svar: Tack. 😊😘❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Cecilia:

Jag tänker på din magkänsla, glöm inte att lita på den och försök känn en trygghet i det.

Jag känner sååå igen mig i det du skriver trots att min livssituation ser helt annorlunda (du vet redan allt det här) och jag har genom livets svåra stunder alltid försökt ha en stor tilltro till känslan. Att faktiskt våga lita på mig själv. Allt löser sig till slut, och det gör det ju förr eller senare!

Du vet det här med att en "En optimist ser alltid ett ljus där det inte finns, och en pessimist försöker alltid att släcka det."

Vad jag vill komma till är att jag är helt övertygad att livet kommer bli fint för dig. Jag vet lika lite som du HUR det kommer se ut, men det kommer lösa sig. Skulle du få barn och ha halvtaskig ekonomi så är inte det hela världen, kanske du lär ditt barn istället värdet av gemenskap och uppskatta vad det har istället. Ditt barn kanske får ärva en begagnad cykel istället för att få en spretny, men istället får den uppleva magiska stunden i skogen kring där ni bor tillsammans med bästa människan i världen - sin mamma- trots en bättre begagnad cykel. Och i längden tror jag det är värt miljoner gånger mer för barnet än att ha de bäst ställt ekonomisk men spenderar tiden ensam med sin nya Ipad.

Sidoparentes bara, en bekant till mig växte upp i en mkt fattig familj, men hade den mest kärleksfulla mamma en kan önska sig. Han är en fantastiskt fin människa idag.

#3 - - Ellie:

Det ordnar sig, sluta tänk på det. 😀👍❤
Manliga förebilder är en manlig myt. Goda mänskliga förebilder räcker gott. Det behövs inte ens särskilt många. Pengar lär man sig mest av när man inte har dem. Tyvärr lär man sig då som ensamstående mamma att det är lätt att tappa den där ständigt närvarande falska självkänslan som man rätt omedvetet råkat bygga upp runt föreställningen om idealet eftersom samhället visat en annan bild även om den inte är sann, sen när man lärt sig det också så kommer självkänslan tillbaka efter hand och man att det är en konstig värld att uppfostra ett barn i. Sen oroar man sig lite över det med innan man kommer fram till att det också kan kvitta. Sen oroar man sig över nåt annat.. allt medan tiden går och man växer som människa, uträttar små men viktiga saker varje dag om man bara väljer att notera dem. 😹🤠❤

Svar: Jaaaag ska försöka sluta tänka. Någon gång 😜. Jo men du har nog rätt (som om du inte vet det här ämnet
bättre än mig liksom hehe). En är ju så jävla präglad av normer och tror att det måste va på ett visst sätt och jag börjar tröttna på den där traditonella bilden av familjer. Är glad att fler och fler vågar ta steget att bryta normer och visa andra sätt att ha familj på. Sen levde väl ändå inte människan som mamma, pappa, barn på stenålder direkt. Hur mycket var papporna hemma då medan mödrarna själva uppfostrade barnen liksom? Nä, jag tror inte det handlar om föräldrars kön utan att det är trygga förebilder. Jag är nog präglad av att jag förlorade en sån bra pappa och uppväxt i ett typiskt normativt småstadssamhälle. Finns väl för övrigt inga starkare människor än ensamstående föräldrar?

❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson

#4 - - Clean your room and slay your dragons!:

@Ellie vad säger att manliga förebilder är en myt? Jag har aldrig hört något sådant.

Däremot har jag hört om studier som visar på att barn till ensamstående föräldrar har större chans att hamna i fängelse, har sämre betyg, uppger själva att de har sämre livskvalitet och så vidare. Så jag rekommenderar dig att läsa på innan du bestämmer dig Prisonbeauty, jag menar absolut inget illa och jag vet att du såklart vill det som är bäst för dina framtida barn, men kommentaren från Ellie ovan gjorde att jag kände mig tvungen att säga vad jag tror. (Och ja, studier beskriver statistik. Alltså kommer det inte gälla alla, utan säger bara att barn till ensamstående har större risk att drabbas av det jag nämnde)

Svar: Var finns den studierna att läsa? Vore intressant att läsa. Men jag förstår hur du menar om det skulle finnas statistik på det, såklart är det ett tuffare jobb att uppfostra på egen hand men jag vill ändå tro att det är fler förutsättningar än om föräldern är ensamstående som påverkar det du räknar upp. Sen har jag svårt att se varför ett barn skulle få ex. sämre betyg pga ensamstående förälder, då det ju ofta beror på barnets förutsättningar och en bra miljö som ju kan skapas lika bra själv som med två föräldrar? Son sagt, det vore intressant att läsa för det går emot mycket av den erfarenhet jag har av de vänner som suttit/sitter i fängelse. Du tänker inte på studien som gjorts att 97% av alla manliga mördare i USA har en frånvarande pappa som antingen svikit, inte brytt sig eller själva misshandlat männen när de är små? För den studien har jag läst men väldigt liten del blir ju å andra sidan våldsamma mördare.
.
.
Jag förstår om du bara menar väl (Ellies kommentar har jag inte ens tagit ställning i än, tror hon menar det med glimten i ögat att en man inte måste vara involverad), men jag skulle jättegärna vilja veta källan på det studien för blev osäker på hur du menar när du skrev ”kände mig tvungen att säga vad jag tror”.
Cecilia Axelsson

#5 - - Ellie:

Den "statistik" du hänvisar till är extremt gammal och faktiskt exakt det jag hänvisar till är en myt som i ny forskning visar på att det du påstår är sanning är förlegad och enspårig forskning (som på något sätt lyckats bli en del av samhällets tidigare bild av ensamstående, vilken jag tycker är på väg att luckras upp rätt rejält tack och lov) Det finns en drös moderna studier som visar på exakt det jag säger; att ett barn behöver trygga mänskliga förebilder och att genus i det avseendet inte är intressant. I övrigt har samhället gått framåt på olika sätt- ensamstående lever inte i misär i vårt samhälle i större utsträckning pga välfärdssystemet har uppdaterats (mer än du t.o.m) och världen har förändrats. Kvinnor kam liksom stå på egna ben i den tid vi (de flesta av oss, utsäkta) lever i Lägg där till annan modern tvärvetenskaplig och parallellt riktad forskning som behandlar aspekter som mäns våld i nära relationer och att barn uppenbart mår bättre med en förälder än två kraftigt funktionella. Lägg där till ny forskning inom kriminologi, psykologi och psykiatri och grunderna kring vad som skapar trygga förhållanden och förutsättningar- respektive otrygga. Men så långt kanske inte du riktigt har lust att tänka. Det är lite trist för dig det.

Svar: 👊
Cecilia Axelsson