Att återuppleva allt en stängt av med droger

(null) 
Det är något speciellt med tidig morgondimma, som om det lättare går att gömma alla krav och livet omsluter en utan hårda kanter. Söndagsmorgnar är min favorit, då får jag flera timmar av känslan jag älskade mest med alla vakna nätter; att vara den enda vaken. Droger är ju lite som dimma, omsluter en i en mjuk slöja som gör att allt runtomkring inte riktigt kommer åt.
Det händer mycket i mig nu, jag åker flera berg-o-dalbanor, upp- & nerskjut och karusellerna som snurrar fort, fort, fort. Allt flera gånger om dagen. Igår vaknade jag nästan lyrisk av lycka från att ha fått djupsömn, jag njöt av doften från liljorna och hela jag fylldes med övertygelsen om att jag befinner mig i en vändpunkt. En mil senare i benen var känslan annorlunda, ju längre jag går desto mer är det överlag som jag försöker gå ifrån. Som om stillastående gör det hela ohanterligt men så länge jag fortsätter i rörelse kan jag ändå hantera. 
Jag började minnas saker, all den hyperaktivit i hjärnan som gjort att jag sovit ytligt, drömt mardrömmar och fått sömnparalyser försvann i och med djupsömnen men kan som bekant aldrig medicineras bort. Det finns fortfarande kvar inuti och nu när jag är post zombiemood dagtid är det som att hjärnan har ork till att minnas. Saker jag nästan glömt bort. Eller glömt bort är fel ord, för jag är ju medveten om vad som hänt, men jag har aldrig känt det. 

(null)
Ofta refererar jag till mina år i missbruk som en film, som om det inte är något jag upplevt utan på sin höjd sett det inspelat eller möjligtvis läst om. Och lite så är det ju, återigen den där dimman i droger som gör att man inte är närvarande i det som händer. Det här jag är i just nu kommer jag säkert se som välbehövligt när jag betraktar det i backspegeln men just nu känns det evighetslångt smärtsamt. Jag återupplever saker, minns detaljer, känner känslor, hör ljud i pereferin och det känns som om jag för första gången under min drogfrihet blir medveten om hur mycket skit jag har varit med om. Det har varit så lätt att stänga av innan, mer knark en period tills jag fått tillräcklig distans och sen fortsätta livet som om ingenting har hänt. Och nu kommer allt i fatt. På en och samma jävla gång. 

Jag har alltid hatat när någon tyckt synd om mig, finns knappt något värre än när någon lägger huvudet på sned och tittar medlidande. Men jag börjar förstå varför dem gör det för just nu är det som om jag återupplever allt jag gått igenom och i stunden känns det exakt lika ont som det skulle ha gjort om jag tillåtit mig att känna, hantera, tänka och bearbeta när det väl hände. Och jag inser att det är väldigt få saker jag överhuvudtaget tagit mig tid till att reflektera över, knarkets huvudsakliga syssla har ju varit att stänga av det som smärtar inuti och ju mer missbruket fortskridit, desto mer smärtsamma saker har hänt och ännu fler obearbetade trauman har lagts på hög.
Så när jag berättat händelser ur mitt liv har det varit som att återberätta en scen ur en film och varje gång någon påstått att jag haft det tufft har jag inte förstått, för jag känner det inte som om det är något jag varit med om. Samtidigt är jag ju duktig på att förminska mina egna upplevelser, fokusera på mina previligier och jämföra med de som har det värre. När folk tycker sina egna helveten inte går att jämföra med mina svarar jag att allt är relativt och för dem är det ju det värsta i deras liv, det går inte att jämföra med någon annans. Jag lever helt enkelt inte som jag lär, ingen direkt ovanlig egenskap I guess. 

Igår kom insikter om alla vänner och bekanta som dött, det blir nästan normaliserat i missbruk. En vet vilka som balanserar på tråden, trillar för ofta men återupplivas och som är djupast ner i skiten. Man vet att det inte finns något en kan göra, en oroar sig för att behöva gå på begravningar men har samtidigt för mycket med sin egen egoistiska beroendesjukdom. Jag antar också att när ett visst antal människor i ens liv dött kan man inte längre hantera fler. Jag minns en bekants överdos förra våren, när jag börjat med subutitutionsmedicin men var kvar i kontinuerliga återfall.
 "Man känner ju inget till slut, han var en av mina bästa vänner men jag känner ingenting? Han är på en bättre plats i alla fall och förhoppningsvis får han äntligen frid".  Mannen framför mig är mer uppgiven av hur avtrubbad han blivit av alla dödsfall än överdosen i sig. Och det är väl just så, att vi som kämpar i missbruk vet vilka olika helveten vi lever i och har en annan form av förståelse för dem som direkt eller indirekt inte orkar det mer. Alla de där som inte lever längre, som dött till följd av överdos, har åtminstone en frid som inte kan uppnås så länge en är kvar i missbruk. Det finns något vackert i det ändå, att känna friden för deras skull mer än saknaden från oss som är kvar. Det är så tydliga bevis på när beroendet tagit den fria viljan och hoppet till slut svikit. 

För mig känns det som om många fortfarande lever, utan att de är kvar i missbruk och därför har vi ingen kontakt. Men så minns jag tillfällen där vi gjort någonting, som följs av en lavett av medvetenhet att de inte lever längre. De är döda. Deras hjärtan har slutat slå, blodet har kagiulerat för längesen och de kommer aldrig få möjligheten att se hur vackert livet kan va när en inte har en dimma av droger runt sig. Men de får i alla fall känna frid nu. 

(null)

De tankarna förde mig vidare till ännu mer död. Den självvalda döden som aldrig varit självvald. Jag har velat haft barn sen jag träffade Fredrik som 19-åring, han var alla definitioner jag hade av en bra pappa och två år av försök senare lyckades vi. Vi var drogfria från dagen vi plussade, fick bebiskläder och barnvagn av hans systrar och var inte sen innan i så djupt missbruk ännu. 
Precis innan 2009 skulle slå över till 2010 skulle vi på vårt första ultraljud och spänningen över att se sitt barn första gången känner nog alla föräldrar igen. Jag minns barnmorskans min. Hennes tystnad upptog hela rummet och gelen under ultraljudsmaskinen var så fruktansvärt kall mot min mage. Jag möter Fredriks blick och kan se den oro jag känner i hans ögon. Hon är tyst. Hon är jävla, jävla tyst så jävla, jävla länge att det känns som om en hel dag passerat. 
"Jag ser ingen rörelse". 
Kanske hade livet blivit annorlunda om det där och då hade funnits en rörelse på ultraljudsmonitorn. Kanske hade livet tagit en annan vändning och kanske hade jag inte varit där jag är idag, om något rört sig under ultraljudsmaskinen inne i min mage. Jag gick över i vecka 16 när vi fick tid för skrapning, barnet hade dött i magen men kvällen innan var jag övertygad om att de sett fel och fick för mig att jag kände rörelse. Jag somnade med handen under magen som alla andra kvällar sen jag fick veta att något levde där inne. Bara det att inget längre levde därinne. 
När jag vaknade ur narkosen och fick veta att allt gått bra skrek jag rakt ut. Att allt gått bra innebar ju att ingenting av barnet som dött i min mage fanns kvar, hur kunde det uttryckas som om det gått bra? Det är det enda jag minns, jag hade sängen närmast fönstret på uppvaket och betraktade björkar som slog i januarivind. Sen skrek jag rakt ut. Kunde inte uttrycka mig på annat sätt och behövde få ur allt som åt upp mig inifrån. Så jag tittade ut på björkarna och skrek av sorg, ångestfyllt och avgrundsdjupt medan två sköterskor i min egen ålder försökte lugna mig. Till slut injicerade de lugnande och körde mig till Fredriks trygga famn där jag apatisk stirrade ut i ingenting. 
Sen knarkade vi. Jag hade varit drogfri sen vecka 7 då vi fick plus på stickan och i vecka 15 hade jag ett dött barn i magen, vecka 16 tog de bort resterna utav honom. Eller henne. Det fanns inget annat än att fly in i knarkets förlåtande och sorglösa värld. Vi flydde in i drogernas känslolösa, ångestdämpande dimma slapp bearbeta det som smärtade så fruktansvärt mycket inuti.  Jag hade knarkat barnets  sju första veckor, innan jag visste att hen fanns där inne men kunde inte hantera skulden över det efteråt. Det var nog lika mycket skulden som sorgen jag knarkade bort. Även om mitt förnuft vet att barn överlever fulla graviditeter med mammor som missbrukar kände jag det som att jag dödat vårat barn. Och jag kunde inte dela det med någon annan än Fredrik för ingen visste ju att vi missbrukade.  

(null)

Jag hade tänkt skriva om aborterna också, den självvalda döden som egentligen inte var självvald. Det är så mycket som kommer upp i mig just nu och känslan är att jag inser att det är jag som upplevt det jag skriver om. Och jag förstår ju nu, den här bloggen är ingen recension på en film med olika detaljerade beskrivningar av scener ur filmen. Det här är mitt liv och saker jag skriver om har jag varit med om. Och det gör jävligt ont att inse. Det går att förneka längre.

Fredrik och jag försökte i fem år att bli gravida, men lyckades aldrig. Ett halvår in i förhållandet med Simon blev jag gravid och skulle komma att bli det en gång till innan det tog slut. Jag längtade så fruktansvärt mycket efter barn men kunde inte låta min egen längtan gå före barnets säkerhet och kunde inte ljuga för mig själv att Simon skulle bli en bra pappa. Jag förlorade min egen pappa som 15-åring och kunde inte ge mitt barn missbrukande föräldrar och en pappa som psykisk och fysiskt misshandlar barnets mamma. Jag dömer såklart ingen som gjort annorlunda än mig, men jag kunde inte och kände mig tvungen att ta bort livet i fostren i mig. 

Någon kommenterade i bloggen en gång och undrade om det inte blir värre att hela tiden älta men för mig fungerar det inte så. Det mesta jag skriver om är fortfarande väldigt obearbetat, som jag innan bloggen startade för nästan ett årsen knappt ens reflekterat över. Just nu lyckas jag lugna huvudet med kemiska substanser tillräckligt mycket nattetid att jag kan sova, men om konsekvensen blir att allt kommer som käftsmällar dagtid har jag en känsla av att det kommer bli en smått bipolär blogg framöver, för jag slängs mellan så hastiga och intensiva känslor av hopp och förtvivlan.