Att acceptera sin kriminella historia

Nu hörni har jag tänkt lite (inväntar applåder från er som förvånat ställer er upp och sakta klappar igång en våg av applåder som liksom sprider sig över publikhavet för att det är så ovanligt att jag tänker, analyserar och reflekterar. Ni är med andra ord med om något unik iom detta inlägg) (har också cirka noll bilder just nu så då får man hanka sig fram från sånt som legat uppe på instastory) (heter Prisonbeauty på Instagram om någon missat, har även gått emot mitt löfte till mig själv och min terapeut att va sjukskriven när jag är sjukskriven genom att starta ett annat Instagramkonto diy.prisonbeauty där jag lägger upp allt pyssligt DIY) (orkade inte fastna i att hitta det perfekta namnet så får bli det så länge).
Sidospår...
Jag har ju svårt att deala med kriminella Cecilia, tycker att trots beroendesjukdom som förgiftat alla mina handlingar är drogförsäljningen så mycket värre att jag liksom måste ta ansvar för vilken hemsk person jag varit (aka självplågeri). Men så tänker jag på det där som hände i helgen. Att jag satte ner foten och ba’ "Nej! Jag skiter i vem som är skyldig mig pengar och jag är inte intresserad av att någon ska driva in dem" och sen blockade personen när jag kände att det blev för mycket snurr i huvudet.
För jag känner så genuint att jag inte är den personen, pengar (för övrigt skitiga pengar) är inte så pass viktigt att jag vill veta något om icke-civiliserade sätt att få in dem. För jag vill inte få in dem. Och att jag hellre lever snäppet över en kyrkråtta än att helt plötsligt ha en fot i den världen igen. Alltså.. jag prioriterar mig själv och mitt mående framför allt annat och kan se med andra ögon på dem som är skyldiga pengar. För det första får man alltid skylla sig själv om man kritar ut droger till en beroendesjuk människa. Det är till en desperat människa som säkerligen redan bytt in familjens alla prylar som är av värde och sista förutmjukelsen är att krita. 
Jag var alltid för snäll med sånt, tyckte synd om de som hade avtändning och därför finns det ju också en lång lista med personer som är skyldig mig rätt mycket ä. Men det här måste ju ändå betyda något. Att jag inte är den känslokalla, pengakåta, kriminella Cecilia som jag var med droger i kroppen och kanske kan jag också förhålla mig till det på ett annat sätt nu? Kanske kan jag se att missbrukets symptom är individuella och att för vissa med entreprenörstänk är drogförsäljning ett symptom av min form av missbruk. För det handlade ju om så mycket mer än snabba cash, jag var ju lika hög på att vara den personen som jag var på droger.
Just därför är också kriminallitet så komplext, det är aldrig svart eller vitt och i ärlighetens namn blev jag ju lika sporrad av makt, bekräftelse, respekt, att bli någon, få ett namn, lura rättsväsendet etc. Inte jättecharmig egenskaper men samtidigt inga egenskaper jag har idag. Eller jo, någonstans finns dem men de är så liten procent av hela mig. För ibland hugger det ju till i bröstet och jag saknar att va den personen och leva det livet. Ja, innan det kraschade och jag förlorade allt givetvis. De där första åren när jag var nykär i F, livet, knarket och drogförsäljningen. 
Det började ju med Tysklandsresor, hembränning och alkoholförsäljning men det var så mycket mer arbete och mindre förtjänst än drogerna. En dag sattes jag i kontakt med någon som tillverkade egna piller och som introducerade mig för Darknet, den anonyma delen av Internet. En helt ny värld öppnade sig och jag som alltid haft ett stort intresse för datorer, teknik och den virtuella världen föll direkt. Vi satt i timmar i sträck i flera dagar, medan han visade mig Silkroad, lärde mig att använda VPN-tunnlar för att ha anonym IP-adresser, vilka mailadresser & forum en skulle använda och hur beställningen gick till. Han var en helt vanlig snubbe med stort intresse för kemi och teknik men som aldrig levt i missbruk och kriminalitet. Jag var i början av allt och hans väg ut till kunderna.
Tyvärr sket sig det där fort, han började göra sina piller svagare efter typ tredje batchen och sånt märker en ju rätt fort. Så vårt samarbete avslutades men jag hade hittat en helt ny värld och spenderade varenda natt med att lära mig, leta försäljare från utlandet och bygga upp ett namn på Internet. Jag ser tillbaka på det typ som Steve Jobs byggde upp Apple, alltså en aning mer grandiost än det var och med en portion hybris på det. Jag har aldrig fått någon att förstå den eufori jag kände av att lära mig den världen och bli någon i den. Jag var hög på känslan och drogerna hjälpte mig att kunna bli den jag var tvungen att va. Jo, en person har förstått det men han är fortfarande aktiv i sitt. 
För sanningen är ju fortfarande att jag inte skulle klara av att göra allt det där om jag inte var avstängd av droger. Jag är för känslig, bryr mig för mycket, aningens mycket empati och tar för mycket ansvar för andras mående. Sån går inte att va om man ska driva in pengar, sitta med män i skottsäkra västar eller deala med gängmedlemmar. 
Så kanske är det så enkelt? Utan droger kan jag inte vara den personen jag byggde upp och efter droger har jag en annan konsekvensanalys, impulskontroll och kan se ur ett större perspektiv? Jag vet inte varför jag alltid varit så rädd att "lägga över ansvaret på drogerna". Kanske för att jag själv inte står ut med människor som aldrig tar ansvar, alltid är klädd i offerkofta och allt är alla andras fel. Sådär som ju är ett vanligt symptom i missbruk. Ingenting är mitt fel utan det är alla andras. Noll självinsikt.
Och det där som egentligen är jag lyste nog igenom min kriminella personia. Det var väl därför jag kritade ut mycket och tyckte synd om, gjorde försäljningen gullig genom att dekorera zipbags och skicka i rosa mailingbags. Inte ville titta om någon snortade, inte lät någon titta när jag snortade men tvingade alla att ändå använda rosaprickiga sugrör när de snortade. Jag har alltid proppat kroppen full av piller när jag snattat, drivit in pengar och mött nya köpare. Hemma framför datorn var en sak, det tog ett tag innan jag började irl och då blev det liksom en låtsasvärld online medan vi levde på som vanligt med husköp, företaget och Svenssonliv irl. Jag klarade det liksom inte annars. Hade en del principer som Simon hatade, vägrade att sälja till någon som aldrig provat knark eller var under 20 och mår fortfarande dåligt över att jag vid ett tillfälle sålde till en 19-åring. 
Allt det där kanske är bevis på att riktiga Cecilia lös igenom? Att jag hela tiden var tvungen att knarka mer för att inte jag inte kunde betrakta mitt nya jag i spegeln och att jag alltid raljerade över männen som betedde sig som grova brottslingar gör, för jag hade så svårt att känna att de var en del i mitt liv? Jag tyckte det var absurt när köpare hade skottsäkra västar första gången de skulle träffa mig och min sambo irl och göra stora affärer, men reflekterade aldrig över att de hade det för de var vana vid den världen. Och kanske ser jag tillbaka på den tiden som en wannabe-gangster-b-film för att jag inte kan acceptera att det var på riktigt. Det var ingen som spelade farlig men jag var/är tvungen att se på det så för att jag inte kan se mig själv normalisera det till vardag? Och allt med polis och fängelse känns inte på riktigt för att jag inte passar in i det?
Jag är ju inte uppväxt i det klimatatet, det blev ju först vardag som 20-åring och därför kan jag kanske inte acceptera allvaret i det? För när jag tänker tillbaka på mig i olika situationer tänker jag ju mig som drogfri och då passar jag inte in och i klichéartat försvarsmekanism-manér förminskar och raljerar jag för att det inte var jag på riktigt som levde det livet? Det var påtända Cecilia och påtända Cecilia var tvungen att va påtänd för att klara av det och drogfria Cecilia kan inte relatera till det. För hela jag, mitt tankesätt och mina handlingar hade en mur av droger runt sig som gjorde att känslor försvann. 
För när känslor försvinner är det ju lätt att bara fokusera på ytliga saker som pengar, materiell lycka, konsumtion, status och makt. Det spelar ingen roll om en förstör familjer, ekonomier och relationer för med avstängda känslor är ingenting mitt fel utan de får skylla sig själva som missbrukar och hade jag inte sålt hade någon annan gjort det. Så många ursäkter och rättfärdiganden som slutade hålla i samma stund mitt knark dödade en annan människa.
Jag vet inte om de inlägg jag tycker känns flummigast blir de ärligaste. Det är ju såhär det blir när tummen springer över tangenterna och skriver fel gång på gång för den har så bråttom att få ut det som mitt undermedvetna vill säga.
Jag vet inte, men kanske är det här början på någon form av acceptans för vem jag var med droger i kroppen och distansen mellan henne och mig. Kanske börjar jag inse att det inte handlar om att skylla på droger utan bara förstå att ens handlingar inte är ens sanna handlingar med droger som stängt av allt som är ens riktiga jag?