Att ha KBT:a skiten ur den version av social fobi jag fått av knarket

Vi kan ju börja med att visa de tydliga skillnaderna innan jag gick på dop, tre timmar inkl småsnack (är det småprat med okända vid middagsbjudning på dop som refereras som kallprat?)  med okända människor och efter. Jag börjar fan bli bra på de? Att kallprata alltså. Känns ju fortfarande som jag spelar en roll, jag får ångest av tystnad, får uppbåda all min styrka för att inte ta upp mobilen vid bordet när jag vill fly och gå ut och röka ett par gånger extra för att få djupandas, men känns ändå inte som jag suger på den längre. Måste bara lära mig att inte gå in på ämnen jag brinner för iom att det blir lite föreläsningsanda över mig då. Sen hettar det lite i ansiktet när jag går på om ex. hur SD normaliseras i Sverige i jämförelse med för åtta år sedan, att Sverige minsann borde ta efter Finland och göra föreningar likt NMR olagliga istället för att tillåta dem sprida sitt hat och öppet propagera med vad som inte är något annat än hets mot folkgrupp. Förutom att jag borde backat från sådana ämnen gick det bra hehe, jag glömmer liksom bort att 23% av Skänningeborna röstade på SD. 

Jag har inte bloggat sen... minns inte ens när? Torsdags? Och det känns i hela kroppen att jag inte har skrivit, det liksom bubblar som en skakad champangeflaska av massa olika känslor och meningar som vill bli texter. Jag är nästan lite rädd för att öppna korken nu för risken finns att allt sprutar ut på samma gång och blir en smula osammanhängande. Får försöka öppna den här flaskan lite successivt bara, att inte få skriva ger samma effekt som att inte yoga eller promenera, det känns fysiskt i kroppen att det är ostrukturerat där inne. Sen har jag ju varken yogat eller gått ut och gått sen i torsdags heller så det får bli en dag med sånt idag
Åter till dopet och det här med socialiserande, eller ska vi börja med fredagen när jag gick massa steg fram, något bak med sen full fart framåt igen? Vi gör det, börjar med fredag alltså. Herregud, tummen kör cha-cha över tangentbordet idag (läses med Tony Irvings röst), hur överlevde jag ens innan skrivandet blev en rutin i vardagen? Just det, det gjorde jag knappt med tanke på att jag knarkade bort alla mina behov. 

(null)

Fredaaaaag!
Som tur var kom ekonomiska biståndet (låter liiiite bättre än soc-bidrag) vid tolvslaget och jag kände mig rikare än när jag räknade kontanterna vi grävde ner dem i trädgården.  Sjukt att jag idag känner mig rik för vad jag innan kunde få in på en vecka? Herregud vad livet förändras och förutsättningarna inför det. I början hatade jag att gå på social bidrag, jag vägrade gå och lämna in ansökan den vanliga vägen för ve och fucking fasa om någon skulle se mig stå utanför soc?! Det är lite mer än 1,5 år sedan då jag precis kommit tillbaka till hemstaden Mjölby efter 2,5 år i Linköping och jag dolde fortfarande att jag fuckat upp allt, suttit i fängelse och var missbrukare. På sociala medier var jag ju väldigt noga med att bara visa den perfekta ytan och när jag lämnade F utmålade jag det som en helt vanlig separation och att vi i samråd valt att avveckla företaget då vi båda stod som ägare. Att någon då dessutom skulle se mig söka socialbidrag var inget annat än ren skam. 
Så känner jag inte längre, jag har äntligen lärt mig att mitt värde som människa inte sitter i min ekonomi, mina märkeskläder eller designprylar, inte heller i min prestation eller i den sjukdom som gjort att jag fuckat upp allt. Dessutom är jag så sjukt tacksam att möjligheten till ekonomiskt bistånd finns, det är en tillfällig lösning som jag såklsrt vill bort från asap och jag bryr mig inte längre om någon skulle se ner på mig som bidragstagare. Jag fick ju bidrag när jag hade som bäst ekonomi också, men då hette det ROT när vi tog hjälp att renovera huset och RUT när vi tog hjälp med gräsklippningen. Men de som ser ner på socialbidrags-tagare tycker sig ju ändå inte va på samma nivå även om de får barnbidrag eller nyttjar RUT och ROT. Det är tydligen skillnad på bidrag och bidrag i lilla landet lagom. 
Never mind, ska försöka att inte komma på allt för många sidospår bara för att min champagnekolsyrade kropp vill sätta ord på massa saker med en cha-cha dansande tumme som har lika bråttom till att göra bokstäver till ord som jag vill bli hel i själen. Det här inlägget lär bli långt ändå. 

(null)

Jag skulle nämligen till Linköping och inhandla doppresent. Efter att ha varit typ isolerad i 1,5 månad iom sjukskrivningen, jobbat mina två första dagar och fått mycket ångest på fullproppade tåg tyckte jag det var en helt överträfflig idé att åka till Linköping fredagen efter löning. Inte. Men finns inga leksaksaffär häromkring så hade liksom inget val. Behövde dessutom utsätta mig för något värre än vanligt iom att små, vardagliga saker i vardagen blivit så ångestfyllt igen, typ som att ta morgontåget eller va på jobbet. Hade dessutom drömt hemska mardrömmar om exet natten innan så började nojja över att det var ett tecken på att jag skulle stöta på honom (gjorde jag inte pga drömmar inte är någon framtidsspådam utan bearbetning av dåtid). Ringde mamma som precis skulle gå på tåget jag skulle med, vad är oddsen liksom? Då försvann ju all tågångest och jag fick mammatid. Ändå komiskt att min 71-åriga mamma har mindre rynkor i pannan än mig, sin 30-åriga dotter. De anlagen tyckte tydligen inte arv-bestämmaren att jag skulle få.  
Sen sa vi hejdå och jag skulle gå i affärer och leta doppresent, jag får ofta DM på Instagram från människor som känner igen sig i den här ångesten och på Instastory kunde man följa hela händelseloppet. Jag vet inte om det är en konsekvens av att inte längre ha drogernas skyddande barriär, PTSD:n som gör sig påmind eller bara en biverkning av livet jag levt. Jag vet bara att jag aldrig haft problem med stora folkmassor, affärer, bussar, tåg, trängda situationer, kallprat eller socialiserande med människor jag inte känner så bra innan missbruket. Iom att jag blev drogfri bestämde jag mig ju också för att kbt:a skiten ur allt som gjort att jag hamnade i det och var så sjukligt trött på att i så många år varit begränsad av olika saker.  Att leva i kriminalitet, missbruk och senare en destruktiv och våldsam relation med någon överjävligt svartsjuk och kontrollerande mansbebis är ju bara en enda stor begränsning. 

(null)

Så när jag blev drogfri och insåg hur många konsekvenser och begränsningar det medfört bestämde jag mig för att utsätta mig tills jag slutade känna mig begränsad. Och herregud vilket jävla jobb det har varit och fortfarande är, att gå ut och in flera gånger ur varje affär och sitta utanför i t-shirt mitt i vargavintern och kedjeröka, få panikångest på tåg och bussar, fylla kroppen med beta-blockerare innan för att få ner pulsen och bara göra det här om och om igen. Men känslan när en inser att man varit i tre affärer utan att få ett endaste ångestpåslag är fan bättre än första gången jag kände drogernas magiska effekt.
Så blev det inte i fredags men jag klarade av både att gå in på Ica Maxi och t.o.m prova ett par träningsbyxor i provhytten (!!!) utan att få panik och köpa lunch på McDonalds även om jag fick äta den ute för att det var för hög ljudvolym och för mycket folk där inne. 

Sen blev det några steg bakåt när jag var inne på toys’n’rus där jag fick gå ut ett par gånger och inne på Ikea där jag skulle handla fina glasburkar till mina DIY-projekt fick jag gömma mig på toan tre gånger och djupandas i fyrkanter. Men jag gav mig inte, jag gjorde det jag skulle och var euforisk efteråt. Jävligt slutkörd och trött, så pass att jag glömde gå av tåget i Skänninge och fick åka en extra station för att sen ta tåget tillbaka, men euforisk. För hur många steg bakåt det ändå blev var det fler steg framåt och lyckan att vinna över sina känslor som begränsar en är ren och skär magi. Sen somnade jag innan klockan blivit åtta men vad spelar det för roll?

(null)

Sen var det som sagt dop igår men nu känner t.o.m jag att det här inlägget börjar bli en aningens långt. Mamman är hon den där tjejkompisen från gymnasiet som jag börjat umgås med igen, så jag kände ju den sidan av familjen vilket var skönt. Dessutom var ju också bästis bjuden så där fick jag ännu en trygghet. Blev lite tårögd när vi sjöng Du vet väl om att du är värdefull men låtsades att linsen krånglade och kände stolthet över vilken fin vän jag har. När hon stod där uppe vid altaret fylldes hela jag av tacksamhet för att hon kom fram den där lördagen i våras när jag stod och yogade i parken, vilket var början till att vi tog upp vår vänskap igen. Då "krånglade linserna igen". 

Jag har ju tvingat mig själv att sätta gränser för mitt sociala umgänge men det får bli ett eget inlägg. Jag somnade f.ö innan klockan var åtta igår kväll också, återigen blir livets kontraster så tydliga. Då jag går och lägger mig idag började kvällen förr och när jag går upp hade kvällen för två år sedan inte avslutats än.
Inser att bilden överrest i detta inlägg borde legat här så jag slänger in den igen så vi för en gångs skull kan få ett inlägg som inte bara är fyllt med text utan även lite bilder. Tre timmar orkade jag alltså igår innan hjärnan la av, hur frustrerande det än är när den loggar ut är det ändå komiskt hur tydligt mina kognitiva funktioner försämras. Bästis skulle med samma tåg (ersättningsbuss) som mig och det var nog tur det iom att jag inte med all min makt kunde komma på vägen till station, svamlade oförståeligt om saker jag inte kunde sätta ord på och utåtsett såg jag nog antingen full, neråtdrogad eller inte-sovit-på-en-vecka-ut.  
Nu känns själen lite lugnare när jag fått sätta ord på saker, ska ta mig ut och gå i blåsten och sen var tanken att jag skulle åka till mamma en stund men vet inte än om jag orkar. Kanske behöver lite göra ingenting efter tre intensiva dagar (för att vara i mitt liv just nu). 

Puss och här kommer bilden före och efter socialiserande igår 👇
(null)

Första dagen tillbaka på jobbet

Hej www-vänner.
Är rätt trött idag. Inte lite, lagom eller ganska trött. Utan rätt jävla trött. Var ju på *trumvirvel* jobbet idag för första gången på 1032 timmar. Aldrig har jag fattat hur mycket social intergration, rutiner och sysselsättning betyder för mig som under denna sjukskrivning. 
Enda negativa var väl att jag glömt att morgontåget är knappt-få-sittplats-fullt med folk så det blev lite förhöjd puls, svettningar, skakigt ben och smått skakig när jag kom till beroendeenheten. Är lite rädd att det är med panikångest bland folk ska sitta kvar lite efter kraschen men så tänker jag att det ju inte var ohanterligt så förhoppningsvis är det bara sviter kvar ut av det. Typ hela första drogfria året spenderade jag ju med att KBT:a skiten ur den totala panikångest som kommit i trånga platser, bussar, affärer, tåg etc. Varje gång jag gick in i en affär fick jag gå ut tre gånger pga ångestpåslag och spenderade många timmar ute i t-shirt i minusgrader förra vintern, utanför diverse affärer. Tog i början beta-blockerade när jag skulle göra en utsätta-mig-grej för att få ner pulsen, några gånger inte och så helt plötsligt slog det mig i våras att jag varit i tre affärer + Systembolaget på en fredag (till väns 30-års present) utan att behöva gå ut en endaste gång. Har aldrig känt mig så jävla stark, ringde mamma och grät. Sen kommer det ju alltid små bakslag och jag kommer kanske aldrig lära mig vara helt oberörd i stora folkmassor igen - men jag vet iaf att jag kan KBT:a bort det mest intensiva. 
Iaf, kom till jobbet och det var kramkalas, leenden, en del nya ansikten och jag kände som på bilden efteråt. Ingen visste ju vad som hänt med konflikten eller varflr jag varit sjukskriven vilket såklsrt underlättade och jag kunde berätta så mycket jag ville. Gick hem efter två timmar, eller egentligen gick jag till gymmet först iom att jag väljer dagligen om sista timmen ska gå till det eller inte i min sysselsättningsprocent. Gick dit och körde ett 20 minuters-pass och kände mig inte ens dålig som "bara" körde det. Inte för att det är dåligt utan för jag måste typ yoga 2h, gå 1 mil och träna 3h under en halvtimme för att vara nöjd med min insats. Allt-eller-inget-människa ni vet. Men så kände jag mig nöjd bara av att jag gick dit för första gången på sex veckor och undrade tyst för mig själv om det är så här det känns att inte ha orimligt höga jävla på sig själv och va lite mer lagom. Skönt var det iaf och jag var lite hög på livet när jag gick därifrån. Typ andra gången på 2v, också cool känsla. Framgörallt med tanke på att jag för två år sedan var övertygad om att jag hade knarkat sönder förmågan att framkalla egna lyckokänslor utan sinnesförvirrande substanser. 
Sen somnade jag pga den gamla hederliga uppbrända hjärnan men kunde inte önskat mig en bättre start på att komma tillbaka till jobbet.
Annars?
  • Minus: För sjunde månaden i rad fanns inte soc-bidraget på kontot idag som sig bör.
  • Minus: Hela socialkontoret  + alla inom arbete & välfärd har möte hela dagen så reception är stängd.
  • Plus: Chefen springer ut för att säga hej och tipsar om att haffa min handläggare på fikan alldeles strax.
  • Plus: Jag haffar henne och vi pratar om hue jag mått under sjukskrivningen.
  • Minus: Hon berättar att hon ska sluta nästa vecka (förståeligt med tanke på arbetsvillkoren där men tråkigt för mig ur eger perspektiv).
  • Plus: Hon säger att hon ska försöka betala ut pengarna till imorn och nu står de som framtida insättning.
  • Kanske plus (eller minus): Jag frågade om en kan söka hjälp med självrisken på 1200kr, hon skulle kolla upp det iom att det snart är vinter och det dels blir dyr el-räkning och dels kall lägenhet om jag inte får dit ett nytt fönster. Själva problemet är ju att jag är så långt ifrån buffert-sparande en kan va med tanke på att jag inte får existensminimum att räcka en hel månad. Förhoppningsvis kan soc hjälpa iom rätt viktigt annars tänker jag att det kanske finns fonder att söka? 1200kr är ju inte mycket pengar, förrän man inte har några. 
Fredag imorn, hörreni :)
Pusselipusselipusselipussu

Att tröttna på alla beroenden, tabletter & gifter

Den här morgonen började bra, jag sover tydligen bäst precis innan fullmåne så nu har det varit ett par nätter. Kände mig rätt glad och tänkte ta till vara på den sista sjukskrivningsdagen. Blåser ju storm så det viner här på Östgötaslätten så det var med hela min kraft jag fick trycka upp balkongdörren för att få in lite frisk luft. Tyckte det va nice med storm för då kunde jag än en gång skita i att putsa fönstren och ha det som orsak. 
Sen sa det pang i vardagsrummet och jag ringde mamma för att fråga varför det alltid händer något kring mig. Gudarna ska veta att jag både är klumpig, kan va lite slarvig, har ofta lite bråttom och inte världens bästa konsekvenstänk vilket gör att jag ofta spiller, tappar och har sönder saker. Fönstret i vardagsrummet var tydligen inte fasthaspat och med tanke på vilket fönster det va har det nog varit så sen jag putsade det typ förra hösten. 
Fönstret slog i husväggen och gick i krasch så jag fick ge mig ut i stormen och plocka glassplitter som på ett rätt oskönt sätt fyllt gräsmattan. Sen gick jag in och ringde mamma igen iom att hon är bäst att ringa när jag tycker synd om mig själv och vill ha medlidande. Det är klart att hemförsäkringen tar det här, har dessutom alla drulle-varianter som finns pga av den där klumpigheten (i huset hade vi ytterligare en som gjorde att en typ kunde tappa ut en färgburk och få nytt golv). I och med att jag haft samma försäkringsbolag sen jag flyttade till egen lägenhet som 17-åring har de definitivt gått back på att ha mig som kund. 
Det är bara det att jag redan har en lista på grejor jag skulle behöva ta på hemförsäkringen men det är ju den där lilla parentesen med självrisken på 1200kr. Har svårt att komma på hur jag skulle rättfärdiga att fönstret gått sönder, telefons skärm spräckt + mic & högtalare trasig, ipaden spräckt och all mat i frysen upptinad x 2. Jaja, det ordnar sig nog på något sätt. Livet har ju en tendens att göra det. 

(null)

Vill ni veta något annat? 
Oklart om jag kommer stå fast vid det men har definitivt aldrig sagt det tidigare. Fan vad jag börjar bli trött på allt jag är beroende utav. Alltså jag har ju aldrig tyckt det är något egentligt problem att medicinera sömn, pigghet, hög puls, ångest etc etc etc mer än lite oro för hur kroppen tar skada. Men just idag känner jag bara för att avgifta hela kroppen på skit och bli en cleaneating renlevnadsmänniska. Mest pga biverkningarna, vill inte att bågot beroende ska äga min kropp och känns som kroppen är ett enda giftmoln. 
  • Subutexen. Den har jag ju äntligen bestämt mig för att sluta med framöver. Jag har ju varit osäker på om jag skulle klara det men med tanke på alla biverkningar det ger, att det är en kemisk fotboja och framförallt att jag vill veta vem jag är helt utan substanser i kroppen, gör mig övertygad om att jag kommer fixa det. Varken jag eller någon i min närhet känner ju icke-substanspåverkade Cecilia. Men det ligger ju några år framåt, viktigt att stabilisera tillvaron. Men av subutexen äter jag liksom tabletter för att mildra svettningar samt p-piller & antibiotika för att jag fått vuxenacne.
  • Nikotin. Jag viiiill verkligen sluta, tittar på askkoppen och äcklas av hur det ser ut inuti mig. Har inte råd, konditionen tar stryk, jag är slav under ett beroende och framförallt är jag trött på att gå med löständer och måste sluta röka för att påbörja operation och implantat. Ändå hittar jag inte tillbaka till motivationen jag hade i somras. 
  • Koffein. Även om jag inte är vuxen nog att dricka kaffe börjar jag ju morgonen med koffein i tablettform. Koffein och sjukt intensiv huvudvärk och att ens tillsätta koffein ger ju en dipp framåt eftermiddagen men jag kan inte fylka på för sent för då kan inte sova.
  • Sömntabletter. Det är väl den medicin jag skulle vara mest rädd att sluta med efter att ha börjat lida av insomnia i sena tonåren. Idagsläget (eller ja, inte just nu pga superstarka sömnisar men de aka jag börja trappa ut nu) tillsätter jag endast kroppens eget sömnhormon melatonin i tablettform. Men skulle va nice att kunna somna utan hjälp, men det är ändå det jag inte känner mig lika låst av som andra beroenden.
  • Socker. Jag har alltid haft svårt för det, vet att det stimulerar belöningssystemet på ett annat sätt på mig som också har beroendesjukdomen och därför ger en kick som gör det svårare att sluta med, än någon som inte har känsligheten i belöningssystemet som vi beroendemänniskor har. Men nu har det blivit sjuka mängder kladdkakor och cola under sjukskrivningen när jag inte kunnat äta mat och jag känner abstinenssymptom framåt lunch om jag inte fått i mig något socker. Huvudvärk, irritation och låg typ. 
Så. Jävla. Trött. På. Det. 
Kanske extra mycket idag för att jag försökte skippa både socker & koffein vilket inte gav jätteroliga symptom. Men jag är liksom trött på att behöva substanser för att inte må dåligt, även om inget går att jämföra med kemiska beroenden som knark och alkohol (samt min substitutionsmedicin) så är det tröttsamt att må dåligt om jag inte tar koffein, äter socker, röker eller glömmer ta piller mot svettningarna.  

Jag avundas människor som typ cyklar Vättern runt utan att ha cyklat en mil innan, på rent pannben. När jag är på gymmet och börjar ledsna/bli lite för jobbigt att värma upp så slutar jag. Jag har liksom inte det pannbenet. Men så tänker jag på allt jag bestämt mig för att lämna bakom mig och också klarat av, har jag kunnat sluta med den mest beroendeframkallande substansen som finns borde ju inte socker, cigg eller koffein vara något problem? Eller att jag har krigat mig igenom de senaste veckorna, där har vi ju urkraften. Varför har jag så svårt att använda den på mindre saker? När det handlar om liv eller död fylka hela jag av stenhårt pannben (eller när jag bestämt nig för något jag vill men vet är dumt). 

Kan jag bara få den kraften gällande de mindre, men ack så viktiga sakerna, tack? Skulle ju räcka med typ två veckors detox från de tre jobbigaste lasterna så skulle det vända sen. Men så har jag så mycket med allt annat att jag inte har kraft att sluta med de små belöningar jag "får" ha kvar. Samtidigt som jag inte vill ha kvar dem. 


Mina damer, herrar & ickebinära. Låt mig presidentera De ambivalentas drottning - Cecilia.
Hoppas ni har en bra lillördag iaf.
Puss!