Vändpunkten

Något hände i natt, eller det började väl redan när jag skrev gårdagens inlägg. Jag brukar glömma bort hur viktiga de basala behoven är för att ha en bra grund till det psykiska måendet. Byggstenarna som ska få själen att fungera i form av sömn, mat, motion och de skrivna orden. De fyra viktigaste stommarna i mitt liv och gårdagens inlägg började jag om på flera gånger men kände mig ändå tvungen att få ett skrivet. För att få ord på hur det känns inuti. Så fort sömnen kom tillbaka blev jag manisk med de andra grejorna igen, genomled med läkarens ord om hur viktigt det är att lära hjärnan producera endorfiner på egen hand igen. Och jag tror det är grunden till att det ändå gått relativt fort till den punkt jag nu står på. 
Jag avslutade gårdagskvällen med ett mess till min bästis och skrev att det går upp och ner men ändå lite mer upp än ner. Det var ju första kvällen helt utan någon superstark sömntablett i kroppen utan endast mina vanliga innehållande det naturliga sömnhormonet melatonin men i kemisk form. Tog ett tag att somna men sen sov jag och vaknade först sju timmar senare vilket jag knappt minns när det hände senast. På något konstigt sätt kändes det som en lättnad att jag nu tvingats till den sista natten efter en månads medicinering med en av mina två huvuddroger. Kanske var det också därför jag somnade till slut och sen sov utan avbrott, 96 i vilopuls, mardrömmar och sömnparalyser. För att jag varit så jävla rädd för den här första dagen efter och nu när kvällen innan kom är det liksom slut och jag kan förlika mig med att min hatkärlek nu är ute ur mitt liv igen. Någon form av lättnad och oro i ett virrvarr av kaos blandat med rädslan över att sömnen återigen skulle försvinna. 
Så vaknade jag och under morgonyogan började jag gråta, vet fortfarande inte varför men så här i efterhand tänker jag att det väl va en massa anspänningar som släppte. Som att jag inte haft något annat val än att bara kriga på, tvingats möta mina värsta inre demoner och blivit utmanad av psyket som gång på gång provocerat mig att hoppa över helvetesgapet. Så jag hoppade och hoppade,  krigade och mötte allt det där mörka inuti som varit inlåst under femton års tid. Men jag trillade aldrig ända ner mellan klipporna och nu är hoppandet över.
Nu är det över. 
Nu är det värsta helvetet över, axlarna släpps från att konstant varit vid öronen sen sommaren och jag kan andas igen. På riktigt utan att veta att ett nytt krig väntar, nu är det sista kriget med att avsluta medicinen jag hatar att jag älskar över och jag fixade det. Jag tittar i backspegeln och undrar stundvis hur fan jag klarade det men jag vet ju egentligen varför. Jag vågade be om hjälp, valde inte den invanda vägen av ensam är starkast som jag alltid gått annars. Jag fortsatte, tog hjälp och litade på min inre styrka. 
Det är liksom över nu, på riktigt den här gången. 

När jag gick till tåget såg jag plötsligt hur vackra träden var, precis samma utomkroppsliga upplevelse som när jag första gången fick sova där bak i det första inbördeskriget den här perioden. Jag såg spindelväv med frost klättra sig upp mellan lyckstolpar och staket och insåg att något var lättare i bröstet, ångesten har varit så konstant att den normaliserats igen och jag har överdoserat mina ångesttabletter nästan dagligen. Väl på beroende mötte jag min sköterska i dörren och det var så skönt att kunna säga att det var bättre än förväntat, att jag inte mådde lika dåligt av att ta bort sista halvan som av förstan. 
(null)

På jobbet skrev jag ett mess till mamma och tänkte på hur mycket vi båda efterlängtat dem orden, min kamp är ju alltid lika mycket hennes och jag tror detta krig tog oss ännu närmare varann iom att hon samtidigt bröt foten och jag tvingades åka till henne ett par gånger i veckan. Även om vi pratar nästan dagligen har vi ju inte umgåtts så mycket i min drogfrihet men det känns som att den sista spärren har släppt. Insikten om att familjen är viktigaste och att en aldrig vet hur länge en har den kom ju mer vi umgåtts.
Sen gick jag direkt upp till chefen och sa att jag ville prova att jobba tre timmar idag, hon bad mig sätta mig ner och jag sa att jag är trött på att må dåligt nu. Hon skrattade åt bestämdheten i min röst och jag insåg att just den meningen varit avgörande i alla krig jag tagit mig ur. Och för varje gång jag yttrat meningen till någon har jag nästa gång blivit lite mer övertygad om att den ju alltid kommer till slut. Hela jag fylls med en känsla av att det räcker nu och då vet jag att det är början på slutet. 
Jag ligger ju som vanligt efter med att svara på ett helt gäng kommentarer under den här perioden men ni som hängt med ett tag vet ju att det brukar bli så när jag mår dåligt. Men jag läser och jag hoppas ni förstår er egen betydelse i min resa, att jag får dela med mig av den, att ni skriver och jag får känna att min röst är värd att lyssnas på stärker så väl min självkänsla som suddar ut mitt mindervärdeskomplex. Det betyder enormt jävla mycket och nu är det lite mer än ett år sedan jag startade den här bloggen, jag orkade inte fira födelsedagen med ja må du leva där i början av oktober men jag slogs över hur viktig del skrivandet, bloggandet, Instagram och ni har blivit i mitt liv. Så självklar och så nödvändig, så tacksam och så viktigt. 
För nu vänder det och jag gråter och skrattar om vartannat när jag inser hur spänd kroppen varit med fokus på överlevnad och att inte återfalla. Som om jag blir en saccosäck fylld av microplast utan en enda muskel i kroppen som nu kan andas ut. Jag var så ofantligt rädd för den här månaden som jag medicinerat med en av huvuddrogerna, det var en risk men jag vågade lita på överläkaren med lika lång erfarenhet som jag levt. Jag var rädd att börja skulle innebära en lockelse, jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte lockats. Det har jag. Romantiserar och rättfärdigat återfall i tanken, men den stora skillnaden är att det inte blev handling denna gång. Sen var jag rädd för att sluta, att det skulle ge abstinens och mersmak och det har det ju också gjort. Även om abstinensen varit väldigt mild och mersmaken stundvis tog över mina tankar, så kan jag äntligen slappna av med vetskapen om att jag 24h efter sista tabletten svaldes inte tagit något återfall och inte har tanke på att ta något. 
Så ja, jag ville bara berätta det för er.
Att jag tror det hållet på att vända nu ❤️.


#1 - - Ellie:

Härligt! 💪🐯❤🌞