Diagnosutredning - Start

(null)


Godmorgon vänner!
Hörreni, det känns ju som att jag är i fas i livet igen men som den rutinjunkie jag insett att jag är (Hejdå 20-åriga Cecilia som aldrig skulle leva något "tråkigt jävla svennebananliv" och tyckte rutiner var för torra människor) så saknar jag att ha en tid för bloggen. Alltså en konkret tid varje dag som är för skrivandet, kreativiteten är ju inte konstant utan en måste liksom haffa den när den väl konmer. Ska grubbla lite över det för känner mig lite halv när bloggen hamnar i skymundan, saknar att få utlopp för allt som bloggandet innebär. 
Reflekterar lite över om jag kanske behövde den här kraschen? Det var ju inte konflikten på jobbet som i sig var det stora problemet utan snarare droppen som fick bägaren att rinna över, det var ju mycket skit som var instängd inuti som behövde komma ut och vad som helst kunde utlöst det. Men jag känner mig så jäkla mycket starkare och... renare är nog rätt ord. Som om inte lika mycket tynger ner axlarna utan att jag känner mig fit for fight. Som om jag behövde ner på botten och kräla, få bevisat för mig själv att jag fixar det och kan resa mig igen utan att falla helt.
Så imorgon ökar jag med en timme vilket på papper är fem timmars sysselsättning per dag men iom att sista timmen läggs på träning (mest dans till Spice Girls framför gymspegeln) så räknar jag ändå fyra och helt plötsligt känns inte heltid som en omöjlighet. Tänk om jag hade förstått lite tidigare i latt rutiner, bra kost och motion är så viktiga grunder i livet, jag har aldrig kunnat relatera till människor som sagt att de mår bättre av det och nu förvånas jag över hur mycket det påverkar mitt psykiska mående och min energi. Och då har jag ändå läst kurser som näringslära, livsmedelskunskap och sånt där det pratas just om hur viktigt det är med bra mat. Likaså förstod jag ju inte hur viktiga kolhyderater var för att hjärnan ska fungera förrän jag tillsatte det. Det är ju inte jättelängesen jag gick på medias hjärntvättning om hur dåligt det är med kolhyderater, åt liksom inte pasta på nästan ett år för jag trodde det var på riktigt farligt. 
Återigen känns det som om jag ska bli vuxen första gången, lära känna nya vuxna mig och lära mig nya rutiner i mitt nya liv. Mat har ju så länge, iom missbruket, varit ett nödvändigt ont och även om jag fortfarande kämpar med biverkningen mindre aptit av Subutexen så har jag väl äntligen förstått matens betydelse. Att jag gick igenom hela högstadiet med Coca cola och chokladboll till frukost är fan ett mysterium

(null)

Och så igår fick jag detta papper, har ju tjatat om alla femtioelva diagnoser jag tror mig ha sen jag blev drogfri (källa: Google. Google säger nämligen att jag har alla diagnoser och sjukdomar jag söker på inkl. pungbråck). Jag är ändå glad att beroendeenheten satt stopp och fått mig att inse att det är viktigt att vara drogfri ett tag för att kunna skilja på vad som är vad. Den vanliga gränsen är ju drogfrihet i minst tre månader innan en utredning sätts igång men ärligt talat, efter tre månader som drogfri var jag omöjligt ännu mer kaos än första veckan. Så jag har tagit upp nya diagnoser i snitt en gång i månaden och i somras bad jag slutligen läkaren om att sätta bollen i rullning. 
Det är ju inte så att jag faktiskt trott mig ha alla de här diagnoserna men jag är ju en sökare som vill ha svar, jag beskriver det ju ofta som om någonting är fel på mig. Det här har jag redan förklarat, inte att något är fel som i dåligt fel, utan att jag känner att jag har svårt att fungera i vardagen. Sen om det beror på att jag knarkat sönder hjärnan och till följd av missbruket fuckat upp en del kognitiva funktioner eller beror på någon annan diagnos än beroende återstår väl att se. Jag har ju lite (jävligt) svårt att förlika mig med att hjärnan inte fungerar som den ska/har gjort innan missbruket och jag tror att steget mot acceptans för min del är att kunna utesluta diagnoser. Eller inse att jag har om det nu skulle vara så. 
Så det börjar redan nästa vecka med en massa (låååånga!) möten där jag ska försöka att inte vara så himla medveten om allt jag säger eller gör. Te.x ska min terapeut vara med (när jag lagar mat?) i köket och vem kan bete sig normalt när någon står och analyserar en hehe? Dessutom är det ju stor skillnad på när jag lagar mat professionellt och privat, hemma är det inte direkt ovanligt att något bränna vid för att jag är otålig eller tappar fokus medan i jobbet såklart inte är lika slarvig. Aja, det ordnar sig nog och jag tänker att ni ska få följa med under utredningen. 
Mest rädd är jag nog för svaret (inte direkt ovanligt I think) och om svaret är att jag inte har någon annan diagnos än mina beroenden. Då måste jag förlika mig med hur jag själv utvecklat skadorna på hjärnan och iom att skuldbeläggning är lite av min paradgren  har jag svårt att acceptera utan skuld. Eller jag har väl accepterat till viss del, jag vinner inget på att blamea 20-åriga Cecilia för de val jag gjorde då. Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade och förstod ju såklart inte vad jag höll på att utveckla. Skulle jag istället ha en diagnos så kommer ju frågan om medicinering, jag känner ju redan nu att jag har för mycket starka substanser i kroppen och att då tillsätta ännu mer? Njae.
Det är väl de ständiga svaren jag söker och aldrig riktigt får för det inte verkar finnas något facit på livet med svar på alla extensiella frågor. Nu är det iaf onsdag, jag är ledig och ska strax bege mig ut i skogen. Röksuget är överjävligt just nu, antagligen beror det på att jag fick en cigg av en kollega igår eftermiddag som satte fart på suget (även om det var äckligt) men utöver dem har jag inte rökt sen i lördags eftermiddag. Ändå nöjd över det!
Hoppas ni får en bra onsdag! 




#1 - - anneli:

så jäkla modigt av dig att skriva ut det här.
jag har familjemedlemmar som kämpar just nu ut ur denna typen av missbruk. Och som anhörig vill man inget annat att de ska lyckas. Heja dig!

Svar: Tack ❤️
Ååå jag hoppas verkligen dina familjemedlemmar lyckas snart. Det är ju även ett rent helvete att stå som anhörig bredvid, så heja både dig och dina familjemedlemmar ❤️.
Cecilia Axelsson

#2 - - Ida:

Du kanske redan har fått svar på det, men Somatisk betyder fysisk eller kroppslig, psykosomatisk är när psynet påverkar kroppen, t ex att du får ont i magen när du är orolig, eller får ont i kroppen av att man mår dåligt psykiskt

Svar: Aaaa jag insåg det när jag
Cecilia Axelsson