Måndag 15 oktober

Jamen så blev det helt plötsligt knäpptyst här inne, inte för att det hänt något och med tanke på att jag inte lämnade lägenheten på hela helgen kan en ju tycka tid till ord borde finnas. Men så i fredags, mitt emellan värmesvallningar och frossa från slutspurten av abstinensen blev någon väldigt trött på sina löständer och tyckte det var en bra idé att sluta röka. Så nu har jag inte rökt på två dygn (jo, fuskar med vipe. Skulle inte fixa helt utan nikotin) så nu vet jag inte vad som är ciggabstinens och benzotablett, antingen en blandning av båda men varför inte göra det extra jävligt liksom? Vill ha de där implantaten nu och det finns ju ändå inga bra tillfällen att sluta röka på. Det resulterade i panikstäd och panikångest igår för jag fick för mig att allt luktade rök. Sen ville jag helst lavetta varenda en som rökte på station imorse pga att det ju faktiskt luktar äckligt (suprise!)? 
Så jag är... minst sagt lite rättirriterad och hatar allt som rör sig även om det går över förväntan. Jag har så himla svårt att göra saker jag inte är motiverad till, men när jag väl bestämmer mig så kan typ inget stoppa mig. Vore nice att ta fram det pannbenet på gymmet för där har jag en tendens att bara ge upp om något blir för jobbigt. 
Annars?
  • Trodde inte det skulle va så här skönt att sluta med superstarka sömntabletten, hallå var tog hon vägen som tycker en kan medicinera allt och inte ser något problem i att styra sitt mående med kemiska substanser? Även om jag har lite abstinenskänningar kvar är det jäkligt skönt att inte veta att något helvetiskt väntar. 
  • Jag jobbar ju nu tre timmar och tränar en, fyra dagar i veckan. När jag började jobba kändes ens halvtid evighetslångt bort, nu är jag fortfarande pigg efter 3+1h upplägget så jag känner mig faktiskt redo att gå upp i tid. Det hände verkligen något när jag skrev torsdagens blogginlägg och hela jag fylldes av känslan att vilja framåt. Sjukt tacksam att jag har möjligheten att skynda långsamt för att den här återhämtningen ska fungera långsiktigt. 
  • Det är nice stämning på jobbet nu, det varar ju inte alltid så länge i taget då vi bara är fyra stycken som ska vara där längre än tre månader. Annars kommer och går det ju mycket folk som är där för arbetsförmågebedömning av FK och AF. Och så idag var det bara så jävla mysig och lugn stämning, 
  • Vädret, färgerna, den friska luften och ba’ höst. Älskar höst. Om jag någon gång gifter mig ska det nog vara höstbröllop. Nu är det kanske lite risky med tanke på att få höstdagar är färggranna med 18-20grader. Men sånt finns ju inte i fantasin, där är alla höstdagars så här,
Och nu ska jag till mamma som varit på Kreta på yoga- och träningsresa, känns som en hel evighet sen hon åkte även om det bara gått en vecka. Förra måndagen bloggade jag om att ge abstinensen en vecka så skulle det lägga sig och nu är jag på andra sidan. Så. Jävla. Skönt. Jag var så sjukt rädd att börja för att det innebar att sluta och jag visste inte om jag skulle kunna stå emot om tankarna blev sjuka igen. Alltså så sjukt jävla rädd, det går liksom inte att tro att en någonsin har kontroll över drogen om en någon gång utvecklat ett beroende och även om jag för en vecka sen kände just sjukdomen kontrollera tankarna gick det. Av hela den här långa kraschen är det nog det här jag är stoltast över, att jag inte lät drogdjävulen ta över mina tankar till destruktiva handlingar. Min tro på min egen styrka i match mot drogsuget har inre direkt varit stor, som att få smaka en sked av livets tårta och sen inte få äta mer trots att den finns framför en. 

Nu är jag framme i barndomsstaden och ska gå till hon som gjort mig genom sexuell handling (okej, nu ångrade jag att jag ens tänker i de banorna. Vill inte ens tänka på att mina föräldrar haft sex mer än någon gång som femtonåringar. 

Hoppas ni har en fin måndag.
Puss!