En onsdag

Godmorgon världen!
Onsdag, jag är som vanligt ledig, har wi-fi igen och fick gå hem tidigare från jobbet igår pga feber och kände mig helt plötsligt jättesjuk. En kollega sa att det syntes pga rödflammig i ansiktet och jag lät bli att säga sanningen om att jag haft AHA-syra som retat upp huden och gjort att jag idag ser ut som en solbränd flagande chatersemestrare (nu dock mest fet pga akutsmörjde in ansiktet med aroganolja för att jag tydligen inte har någon fukt-ansiktsmask hemma). För övrigt går det att jämföra att få tillbaka sitt wi-fi med hur bra en mår när en precis slutat må dåligt. Eller bli frisk efter att ha varit sjuk. 
Har dessutom plockat bort ännu en medicinhämntningsdag, de flesta som varit drogfria lika länge som mig hämtar substitutionsmedicin typ en gång i veckan eller en gång varannan. Jag har ju haft lite svårt att släppa den tryggheten, först för att jag behövde rutinen i att komma upp varje morgon och nu för att det är läskigt att bli mer och mer självständig. Medicinen är ju trots allt en väldigt liten del av LARO (Läkemedelsassisterande Rehablitering för Opiatberoende), att hela tiden ha ett gäng av trygga vårdinstansmänniskor har hela tiden varit det viktigaste. Men jag vet ju att jag måste trappa ut medicinhämntningen någon gång iaf så det är lika bra att börja. Det är ju också lättare nu när jag har ett jobb som gör att rutiner, människor, socialiserande och sysselsättning blir en mer naturlig del. Plus att jag insett att jag behöver ett rätt vardagshjul (o)tråkigt liv för då mår jag som bäst. 
Men ändå, det är lite läskigt ju mer jag står på egna ben. Att ta hjälp från första början var annorlunda mot hur jag tacklar motgångar typ hela mitt liv. Så sjukt indoktrinerad i att ensam är stark att ta hjälp var en svaghet, nu är jag mer övertygad än någonsin att professionell hjälp är den rätta vägen att gå. För 1,5 årsen öppnade jag mig i princip inte för någon, hade svårt att lita på att människor vill väl och övertygad om att jag likt Pippi Långstrump kan själv. Men då hade jag inte heller förstått att beroendet ju är en sjukdom som fuckat hjärnan rätt rejält. Känner typ två personer av alla beroendesjuka vänner och bekanta som klarat av att sluta sitt dagliga missbruk på egen hand, de är å andra sidan inte 100% drogfria utan tar då och då så jag vet inte om det räknas. 
Men fortfarande lite läskigt men ändå så efterlängtat att vara självständig och känna att jag klarar det. När jag väl vågade ta emot hjälp och förlika mig med beroendets kraft, kapitulera inför att drogerna är starkare än mig i ett aktivt missbruk, trodde jag ju det skulle gå i en handvändning. Nu för tiden kan jag ju acceptera att det kommer ta tid att bygga upp en helt ny identitet även om det emellanåt är frustrerande. 
Så, det är väl mitt bästa råd till alla som utvecklat ett beroende. Ta hjälp! Det är sådan liten procent som klarar det själv och det är inte värt att ta reda på om man tillhör den lilla procenten iom att dödlig utgång inte är direkt ovanligt i samband med beroendesjukdomen. Det finns ingen prestige i att inte ta hjälp liksom. 

Ledig onsdag, jag tänker nog leka pro sjuk och ligga kvar lite extra i sängen. Har köpt en pumpa som vill karvas ut, moder jord fortsätter leverera fint väder så jag kan putsa fönster men det kommer nog inte ske men jag ska åtminstone tvätta och köra ett varv med dammsugaren. Har rätt många tankar kring barndomsanamesen jag gjorde i måndags så det är inte helt omöjligt att det konmer ett inlägg senare.
Hoppas ni får en fin onsdag och får ni inte det är det ingen big deal, för det är onsdag om en vecka igen.

Håller just nu på att läsa Mikael Persbrants bok
Puss!


#1 - - Ellie:

Så sant! Även om man ensam klarar väldigt mycket så finns det många saker man inte ska behöva genomgå alldeles själv. Finns så mycket stöd att tillgå i så många avseenden och visst behöver vi människor varandra för att komma framåt. Tycker du är så klok och stark ❤

#2 - - Anonym:

Precis som du, drogat, allt och ingenting. Jag har svårt att se dig som nykter när du får sub.
Men grymt gjort ändå

Svar: Om du lyckats sluta - grattis och starkt jobbat! 💪❤️

Jag vet att många har den synen på substitutionsmedicin men hur du ser på min drogfrihet definierar den inte längre för mig :), hade antagligen varit död utan sub och då får det va en väg ut från missbruk. När jag jämför hur jag lever idag och för två år sen ser jag inget annat än en drogfrihet och det är liksom det enda som spelar roll. Det är egentligen samma princip som att någon med adhd behöver adhd-medicin innehållande amfetamin, någon med ångest får benzo eller någon med smärta får morfin. Det spelar liksom ingen roll vad en medicineras med så länge man har ett fungerande liv.

👊
Cecilia Axelsson

#3 - - Anonym:

Tack.
Drogfri är du inte, du går på en drog som heroin missbrukare får för att underlätta vardagen.
Min huvud drog var sub, benz och diverse olika piller. Jag försöke själv komma in på lauro programmet men pga ordnad ekonomi och knarkat vad jag haft råd med kom jag inte med. Jag gick på behandling, tagit återfall många gånger, får ändå inte lauro.
Idag äter jag quetapin och litium.
Västmanland är iof ett skämt inom beroende vård. Jag tycker hel hjärtat att du är grym.
Själv haft kriminell bana. Med boja som påföljd.

Svar: Jag är så, så, så, så, så trött på att höra att jag inte är drogfri. Du är ju inte direkt den första som känner sig manad att berätta det för mig liksom :) (undrar jämt varför folk känner sånt behov av att säga det?) Vem annan än jag själv har rätten att avgöra det liksom? Skulle du fråga min mamma, syster eller bästa vän, som är de som på nära håll sett mig innan missbruk, i missbruk och så nu, om jag är drogfri skulle de kunna ge dig ett svar, men de är också de enda utöver mig själv som har någon rättighet att sätta en etikett på vad jag är. Inte du och inte någon annan, för allting är relativt och inte svart eller vitt. Jag går inte runt och pekar på någon med ADHD, ångest, panikångest eller någon smärtsjukdom och kallar dem knarkare för att de får narkotikaklassad medicin och tror naivt att folk ska ha lite respekt och inte göra det mot mig heller. Det är bara sååå jävla tröttsamt, vad ska jag göra med infon om vad någon annan anser vara min drogfrihet? Den är min och är inte för dig eller någon annan att berätta innebörden på.

Bra kämpat att du tagit dig ur det 👍
Cecilia Axelsson

#4 - - Anonym:

Vi har olika sätt att se på vad som är vad. Har vänner som går på programmet anser samma sak kring dem, iof sido missbrukar dom allihopa.
Som sagt att du är grym, du har kommit otroligt långt på din bana.
Jag har adhd, är bipolär, får inga mediciner för att jag har haft ett missbruk och vägrar piss. Skulle behöva medz men får litium av pojkvännen.
Känner igen mig i dina texter kring hjärntorka etc.
Sidospår.
Det jag menar är bara att gå på programmet är inte att vara nykter. Det är en drog.
Och kring adhd finns medicin utan tjack.
Allt är vad man gör det till

Svar: Varför känner du ett behov av att berätta för mig om jag är drogfri eller inte? För det spelar ju liksom ingen roll egentligen, du tycker en sak och jag tycker en annan. Inte direkt så att någon far illa av att vi tycker olika, vi har helt enkelt olika synsätt på det och det är ju ingens mänskliga rättighet att tala om för mig vad jag är eller inte är. Det är ju mitt liv och min drogfrihet, det gör ju ingen skillnad för dig att jag väljer att kalla mig nykter.

Har så svårt att förstå att andra människor tycker sig ha rätt att avgöra vad som är drogfrihet, vem säger att ditt sätt är rätt? Mitt sätt att se på det är rätt för mig och iom att det är mitt liv är det ju också jag som har rätten att avgöra det. Att ta substitutsmedicin är sådan liten del av drogfriheten och om det gjort att jag faktiskt inte är död idag, är det då så jävla viktigt för dig att haka upp dig på en sån liten detalj som att jag får en livsavgörande medicin? Jag knarkar inte, jag begår inga brott, jag lever inte med en man som fysiskt & psykiskt misshandlar mig, min mamma kan sova på nätterna igen, min syster behöver inte fundera på varje morgon om jag är där, jag är inte påtänd, jag tillfrisknar, jag har jobb, lägenhet och en fungerande vardag. Och framförallt: jag lever. Det är väl ändå det viktigaste, inte vad random människor tycker om den hjälp jag valt att ta för att komma hit?

Cecilia Axelsson