En knarkares prövningar i drogfriheten

 
En skulle ju kunna tro att jag inte har något att blogga om pga har väldigt inrutat liv med jobb, träning, promenader, mat, sociala medier och sömn just nu, men drogfriheten är inte så lugn som jag önskar, så förbered er på en ny novell av senaste dramat. 
En skulle också kunna tro att jag borde lärt mig vid det här laget, att ta hela dagar med full återhämtning hemma utan krav på att göra någonting alltså. Inte omöjligt att lära en gammal hund att sitta men ta mig fan svårt. Dessutom mår en ju aldrig så bra som när en precis mått dåligt och har man i sex veckor varit en levande zombie vill en såklart passa på att ta vara på varje milligram energi som fyller kroppen. Eller ja, nu vet jag ju inte hur ork, energi, livslust och vilja mäts men som gammal pillerjunkie passar det ju bra att prata om det i tablettmängds-form. 
Energin tog alltså slut någon gång mitt på dagen igår, egentligen inte bara för att jag hållt igång utan för att Gud eller vem som nu bestämmer tyckte det var på sin plats för ännu en prövning. Eller snarare kanske djävulen som ville utsätta mig för syndernas lockelser, nu är jag ju inte religös men är ju typisk svensk som tror på något. Allra mest karma, ödet, att allt har en mening och möjligtvis lite på Moder jord som vi så hänsynslöst förstör. Definitivt att pappa och döda vänner sitter bland molnen, tittar ner på mig och vägleder mig när det behövs. 

Prövningen då?
 Står det inte något i bibeln om att på den tredje dagen återuppstod jesus från de döda (tror jag hörde det på dopet i lördags men vi kan ju låtsas att jag visste det.) På min tredje dag tillbaka på jobbet återuppstod mina favoritpiller från döden rakt framför ögonen på mig. Ja, sen försvann de lika fort i och med att personen svalde dem framför mig. Jag arbetstränar ju, det vet ni ju som hänger med och det är ju därifrån jag varit sjukskriven i sex veckor pga levande zombie-sjukan. Det kommer och går folk lite hit och dit på jobbet, jag som arbetstränar 40% med mål på 100% och sen planeras anställas med subventionerad lön ett år kommer ju va där länge. Ett par andra likaså, men utöver oss kommer människor som främst arbetsprövar för ex. långtidssjukskrivning, krav från arbetsförmedling eller försäkringskassa etc. Några andra praktiserar. Ofta i tre, sex eller tolv veckors perioder.
När jag kom till jobbet på den tredje dagen (när Jesus aka mina älsklingspiller återuppstod) var det lite nytt folk. Någon som jag hade gemensamma bekanta med och jag hann inte tänka mig för innan det slank ur mig att vi ju hade det. Ja, ni vet vilken typ av gemensamma bekanta jag menar va? Men jag var ändå tydlig, när hen ville prata namn, leka Mjölbys gudfader fastän jag vet vilken position hen haft längst ner i knarkarhierakin häromkring och diskutera droger sa jag ifrån. Sa direkt att jag varit drogfri 15 månader (glömde t.o.m uppmärksamma det förra tisdagen för er och mig) och att jag inte vill veta, höra eller prata något om det livet för att jag kämpar med att göra det till historia.
Jag trodde det var lugnt där, tänkte att om jag säger att jag inte vill prata om ett ämne pratar man väl inte mer om det? Vad hen gör? Stoppar ner höger hand i höger ficka när jag precis sagt drogfri i femton månsder och gräver upp en näve piller, löst liggande och jag ser ju genom former och färger exakt vad som ligger i hans hand. På två sekunder såg det ut som en gloria runt hens rynkiga hand och min automatiska tanke blev automatiska ord innan jag ens tagit nästa andetag. Så här i efterhand tänker jag mig halleluja-musik i bakgrunden, rosa filter, 50-tals glada kläder och mina ögon som lyser när jag set de små mysisarna i hens hand. Det jag frågar innan jsg hunnit ta nästa andetag är alltså vad han har för gött där och ångrar mig i samma sekund. 
"Tramadol"
Helvete, helvete, helvete. Min favorit, jungruknarket som tog mig med storm och gjorde min ångestladdade, deprimerade, sorgfyllda och gråskaliga 19-åriga värld till en rosaskimrande paradisö. Min kärlek, min älskare, en gång i tiden mitt allt och början på allt ont. 
"Fan, det är min favorit. Jag vill inte veta mer, jag har inte rört det på 15 månader. Glöm att jag frågade!" säger jag i lite för högt tonläge, med ytlig andning och stressade rörelser.
Här tänker en ju att man som normalfuntad människa förstår innebörden i mina ord. Istället sväljer hen två stycken av mina favoritpiller framför mig, jag tittar paralyserande när han möter min blick och hånler självgott mot mog. Jag vänder mig om och går med bestämda steg ut ur köket och sätter mig vid personalbordet. Två minuter senare sitter hen mitt emot mig. Det här är fortfarande första dagen vi möts för även om vi gjort det innan när jag hämtat import-paket hos mina målvakter som huserat hos honom, tror jag inte hen minns det då jag var väldigt noga med att bara träffa den som tog emot mina paket. 
"Fan också!"
Jag tänker inte mycket mer på det som nyss hände utan sitter med mobilen. Så jag frågar vad hen menar.
"Jag måste ha tappat några tramadol någonstans här"
Där slutar jag för dagen, går ner till gymmet iom att det är inkluderat i min sysselsättningsprocent (nej, ingen tvingar mig utan jag väljer själv vilka dagar och om jag ens vill). Jag ringer som vanligt mamma och berättar, mamma är ju min bästa vän och den enda jag berättar prick allt för nu för tiden. Jag tänker inte mycket mer på det där innan det blir måndagskväll och jag fått lite distans. Jag fungerar alltid så, att jag måste låta det gå några timmar så jag kan landa och reflektera. 
Jag ringer mamma igen, hon är arg och gör liknelser för att jag ska förstå allvaret. Hon ger exempel på bekanta som är nyktra alkoholister och att hon aldrig skulle ta fram en whiskyflaskan, dricka framför honom och sen (låtsas?) ha förlagt en flaska någonstans. Jag skriver instastorys om det för mina Instagram-vänner skulle vinna pris i klokhet och jag delar ju med mig om både allvar och humor där. Meddelanden trillar in, ett efter ett och helt plötsligt har jag närmare 30st från arga internet-vänner. Jag börjar där och då förstå hur sjukt det som hände på dagen faktiskt var. 

För att förtydliga.
En del av att bli drogfri är att deala med min osäkerhet,  jag vet inte riktigt var den kommer ifrån men det är väl en blandning av massor olika saker. Att jag alltid varit en gränslös person och inte vet vilka gränser jag nu har "rätt" att kräva och ett helt liv med dålig självkänsla varav tio år med fejkad kemiskt påhittad självkänsla. Osäkerheten i hur jag ska reagera och hantera saker i den verkliga världen när jag inte längre har drogernas skyddande barriär runt mig och inte alltid vet vad som är rätt och fel i det nya samhälle jag hålet på att interagera i. Men allra mest beror det på hur mitt ex tog mitt jag ifrån mig och gjorde mig till en skugga av mig själv, fick mig att tro att jag var den som alltid gjorde felen och med sitt psykologiska spel skapade den här osäkerheten i mig. Det är nämligen alltid hans röst jag hör när något nu händer, som att han sitter på min högra axel och viskar det som varit ett mantra under våra år tillsammans. Att jag överreagerar, är överkänslig och tar åt mig för mycket. 
Att stå upp för mig själv och mitt värde, sätta gränser och säga ifrån när någon behandlar mig fel är fortfarande relativt nytt för mig. Eller ja... utåtsett har jag ju alltid varit tjejen som ingen sätter sig på och som inte tagit skit men den psykiska och fysiska misshandel som Simon utsatte mig för känns som den pågick ett helt liv. Men jag inser iaf att det som hände på jobbet inte var något annat än jävligt fel mot mig. 
Igår hände det igen, jag ignorerade honom hela morgonen för är det något jag lärt mig från frivårdens behandlingsprogram är det att jag inte kan styra vad andra människor gör mot mig utan jag kan bara styra hur jag låter det landa hos mig och vad jag gör med det. När vi är ensamma i köket säger hen "Fan!" och suckar högt igen, jag ser i periferin hur hen återigen tar upp en näve lösa piller ur fickan så jag svarar inte. Pulsen ökar när hen går mot mig och rösten är som i en tomt ekande lokal när hen säger sig ha piller i fickan som inte är hens. Jag svarar sammanbitet att jag inte vill se men han är redan framme vid mig och i hans öppna hand ligger ännu en av mina älsklingar. Han vill att jag ska identifiera åt honom vad det är fastän det varexakt samma typ som han svalde framför mig igår, när jag precis sa att det var min favorit.
Där svartnar det för mig och jag tror jag säger något i stil med att jag ju sagt att jag inte vill se skiten medan jag går ifrån honom, varpå hen svarar "Men skit i det då för helvete". 
Ut, ut, ut. Jag måste ut. Få andas, glömma det jag nyss såg och få bort gråten ur ögonen. Känslorna sitter ju på utsidan sen jag blev drogfri och jag tvingades börja hantera dem igen ,vilket gör att jag lätt börjar gråta när jag blir arg, upprörd, förbannad etc.  Blicken är suddig av alla tårar och jag räknar stegen till dörren för att inte tappa fokus och få panikångest inne i lokalen . Snabba, långa steg. Ett, två, tre... trettiofyra steg innan jag kommer ut och får andas kall, frisk höstluft i fyrkant.

(null)

"Golare har inga polare" fick jag från någon random snubbe när jag berättade på instastory igår att jag kände mig vuxen som tog ansvar och berättade allt för chefen när hon kom efter mig. Jag bryr mig inte så mycket om det uttrycket längre, ingenting att någon för mig okänd kille skriver det på internet. För jag vet att det inte finns någon substans i orden utanför den lilla klick kriminella knarkare som finns i samhället. Men det sitter ändå kvar i ryggraden på mig, inte att ovanstående random snubbe skrev det utan känslan i mig när jag gråtande berättar för chefen. Det känns jobbigt av flera anledningar, främst att jag överhuvud taget berättar för någon med ansvar. Jag vet såklart att det var det enda rätta men jag har levt med ovanstående uttryck i tio år. Tio år med den mest uttalade osynliga regeln av de alla och en värderas efter sin lojalitet, ännu mer som drogförsäljare och i det livet finns inte alternativet att berätta för någon annan. 
Det kändes även jobbigt att göra detta på min tredje arbetsdag efter allt som hände före sjukskrivningen, som om jag tror alla ska rätta sig för mig, direkt klagar och jag får för mig att jag istället borde lärt mig att deala med hen så länge hens praktik varade. För att jag kommer ju alltid utsättas för prövningar på jobb, i samhället, av gamla vänner etc. Jag har heller aldrig varit personen som lagt ansvar hos de som ska ha det utan alltid tagit tag in problem själv. Därför kändes det på så många sätt fel men ändå så rätt.  Jag förstår ju nu i efterhand att hens beteende inte är friskt och det där inte är en vanlig prövning jag kommer utsättas för. Jag vet ju te.x vem på jobbet som får ADHD-medicin med amfetamin i och tar tramadol när smärtan är för intensiv men det stör mig inte. Jag vet ju att hon inte missbrukar utan tar det som läkemedel, hon tar det inte heller framför mig, visar mig inte eller låtsas ha tappat dem. Det är ingen prövning i sig att veta om hennes mediciner. 
Jag har alltid tänkt att alkoholmissbruk måste vara svårast att ta sig ur, det är lagligt, normaliserat, görs reklam för, syns överallt, finns tillgängligt och dricks av majoriteten svenskar. Men jag tror piller kommer på andra plats, inte för att folk är öppna om det som med alkohol utan för att det är den drogen även Svensson tar (även om det inte är i knarkarsyfte) och som pillertrillare ser en ju rätt fort sånt på ögonen. I början var det svårt att deala med men det är det inte längre, jag kan se och förstå skillnaden på att det faktiskt används som medicin och att jag måste lära mig att leva med det. 
Igår kväll kom ändå de jobbigare tankarna, de där som sägs med Simons röst och som får mig att tvivla på mig själv. Personen fick nämligen avsluta sin praktik direkt och kommer inte få komma tillbaka och jag som får dåligt samvete för typ allt kände som att jag var den som gjort fel. Vi har ju rätt tydliga regler på min arbetsplats iom att det är människor med så olik problematik, diagnoser och ibland som mig missbrukare. Noll tollerans mot droger är en av dem och såklart ut hygieniskt perspektiv får man aldrig gånger lösa piller på sig i ett kök och än mindre ta upp dem i köket. 

Men idag känns det bättre, jag hade ju haffat min terapeut på tisdagsmorgonen för rådgivning och jag är stolt att jag stod upp för mig själv. Nästa gång kanske jag inte skulle varit så stark utan frågat om jag fick köpa ett par. Eller så kunde någon annan drabbats av hen som är nyare i sin drogfrihet. Men fan vad det är svårare att stå upp för sig själv än för andra. Jag tror självinsikt är det viktigaste i ens drogfrihet, aldrig tro att en kan ha kontroll över drogerna för de kommer alltid kontrollera dig. Och jag vet att jag kanske inte alltid skulle kunna stå emot, att hens beteende blev en enda stor trigger och satte mycket dåliga tankar i huvudet på mig. 
Och jag är glad att den här indoktrineringen i att golare har inga polare håller på att gå ur mig. Det är ett väldigt självdestruktivt sätt att tänka på och som Nemo Hedén en gång sa: Allt jag sätter före min drogfrihet kommer jag förlora. Skulle jag prioriterat att inte "gola för chefen" hade jag äventyrat min drogfrihet och med tanke på hur mycket jag byggt upp hittills är jag inte beredd att riskera någonting. Jag är också glad att jag kan erkänna mina svagheter utan att känna mig svag, jag känner mig faktiskt lite stark som accepterar svagheterna. Det är ju den svagheten som gjort stt jag tvingats ta avstånd från människor som ligger mig varmt om hjärtat för att de fortfarande är aktiva i sitt missbruk och jag skulle äventyra min drogfrihet genom att umgås. 
Jag har alltid trott att det är negativt att vara egoistisk, att det är ett negativt laddat ord, men jag börjar förstå att det inte alls är så. Det finns såklart olika grader och en annan typ av egoism är att vara självisk. Men det här är mitt liv, jag har redan knarkat bort en tredjedel av det och lagt majoriteten av mina år på att kriga för andra istället för mig själv. Jag vägrar ligga på dödsbädden och känna att jag inte prioriterade mitt eget mående, jag vägrar se det som negativt egoistiskt att jag sätter gränser och står upp för mitt värde som människa. 

Så, därför sov jag fyra timmar mitt på dagen idag och jäspar igen. Eller fortfarande. Sov dessutom dåligt i natt och vaknade en massa, påbörjar ju nu nedtrappningen av de superstarka sömntabletterna som innehåller en av de två narkotikaklassade substanser som varit mina huvuddroger. Men jag känner mig ändå bestämd, att det inte ska trigga igång något och att min sömn inte kommer påverkas speciellt länge för att jag inte längre är i någon omfattande kris med akututlöst PTSD. Och mår jag lite dåligt av nedtrappningen så kommer det gå över på några dagar.

Men seriöst, består alltid livet av små prövningar eller är det bara jag som är ovan och i början av min drogfrihet? 





#1 - - Ellie:

Vilken tragisk skitmänniska den där pillerprovokatören. Hade jag varit där hade jag bankat en kavel i skallen på den. Detta händer dig nog av lite olika skäl men jag tänker främst på att du iaf får nyktra perspektiv på sjuka människor, svåraste formen av kbt, rena bootcampen. Den där pillerhenen är ju gravt störd i empatin helt enkelt (kanske pga sitt missbruk eller försenad utveckling beroende på hur gammal hen är). Det är äckligt. Beteendet alltså. Jag tror dock det gör dig mindre benägen att återkalla. Av flera anledningar.
I övrigt är det ett återkommande problem i samhället att man på olika vis buntar ihop människor man tror har snarlika behov av stöd och så råkar man tussa ihop aktiva missbrukare med rena och motiverade människor som kommit långt i liv och erfarenhet och har en helt annan medvetenhet. Jag tror inte att du kommer återfalla pga en skitskalle men det finns väldigt många andra utan samma förmåga, medvetenhet och beslutsamhet som kanske hade rasat där.
Och ja.. livet består nog av ett jämnt flöde prövningar.. om man är ämnad att prövas. Det har sin mening 🐯🦄❤

Svar: Är så tacksam att jag alltid får dina kloka inputs ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Sandra:

Jag tycker inte du kan kalla dig drogfri när du har metadon och andra narkotikapreparat i kroppen även om de är utskrivna av läkare och noga anpassat.

Svar: Hehe okej? Alltså det är inte meningen att låta dryg nu utan det är en genuin undran: varför tror du jag bryr mig om vad DU tycker jag ska kalla MIN drogfria resa? Undrar alltså helt seriöst, vad du tänker att jag ska göra med den informationen, är ju inte så att din åsikt kommer ändra någonting för hur jag ser på det liksom.
Cecilia Axelsson

#3 - - Sandra:

Men jag tycker att du är på rätt väg och det är strongt gjort!

#4 - - Anonym:

Men Sandra vilket jävla rötägg du är. Vem bryr sig om vad du tycker? Ingen. Absolut ingen.

Svar: Hehe, eller hur. Jag hoppas verkligen hon läser mitt svar & svarar själv för jag vill så gärna veta vad hon tänker att jag ska göra med informationen.

😘
Cecilia Axelsson