Att inte orka lyssna på drogdjövulens manipulation.


Första kvällen utan halv superstark sömntablett ikväll, har redan gått med abstinenssymptomen en vecka nu och försöker övertyga mig själv att det nu inte kommer bli värre. Det spelar ju ingen roll hur mycket det här är pga tankens kraft, jag känner det ju oavsett jag vill eller inte. Skörheten är så intensiv, både rent fysiskt när jag rycker till av minsta rörelse, ljud och intryck. Ännu mer psykiskt, börjar tvivla på mina egna upplevelser och lägger skuld på mina axlar som säkert inte ens behöver ligga där. Offerkoftan försöker värma den fysiska frossa som går ända in i ryggmärgen men inget personifierar beroendet och riskerar drogfriheten så mycket som offerkoftan. 
Jag hatar att tycka synd om mig själv, vill allra mest inte att någon ska göra det för jag är indoktrinerad i att vara ett offer är en svaghet. Det är väl därför det kan vara så svårt att en faktiskt varit ett riktigt offer med en manlig förövare i mänsklig form, för att vara offer i lilla landet lagom är en svaghet. Vi ska vara starka, stå på oss och slå ifrån. Ännu mer indoktrinerad i att beroendesjukdomen är ett självvalt helvete som handlar om den fria viljan, trots att jag har mer kunskap än de som säger fördomarna anser jag mig just nu få skylla mig själv att jag är där jag är idag. När jag är skör får självkänslan sig en törn och andras ord blir lätt min sanning. Jag får säga åt mig själv flera gånger i timmen att inga tankar är så overklig som de en tänker när psyket mår dåligt eller är sjukt.
Det är farligt att låta offerkoftan värma, det är bara ett av drogdjävulens manipulerade steg i en beräknande plan att kidnappa ens tankar och få en till att ta destruktiva beslut. Han, drogdjävulen är alltid en han för män är alltid de som skadat mig mest, viskar hypnotiserande och det tar ofta flera minuter innan jag inser att tankarna är självömkande. Han viskar att jag inte orkar, att jag knappt fått andas ut innan nästa krig startar och är värd en stunds paus. En stund utan inbördeskriget inuti. Inbördeskriget som gör att tankarna skjuter missiler som gör små, små hål i bröstet och ibland detonerar atombomber som får hela halsen att snöras åt och hindrar lungorna att djupandas. 
Jag viskar tillbaka att återfall inte är ett alternativ. Han fnyser och svarar att jag alltid har ett val, att ingen tvingar mig till någonting utan jag kan göra som jag vill. För varje gång jag argumenterar emot blir min röst lite svagare, till slut knappt hörbar. Då måste jag göra något för att bryta tankebanorna, säga högt till mig själv att mina tankar inte är verkliga.  
Jag personifierar ambivalensen just nu, vill bedöva mig med vad som än finns för att allt blir så mycket enklare då och vill inte ha någonting som styr mina känslor för den enkla vägen fungerar ju inte. Vill springa bort och aldrig mer ta, vill gå tillbaka för att kunna stänga av det onda inuti och bara få lite lugn i huvudet. Nästa stund fylls jag av styrka, tänker på drömmar och mål som under ett halvt decennium legat i dvala och sen en tid tillbaka indikerat att ingenting är omöjligt så länge jag håller mig drogfri. 
Drömmar som för ett halvt decennium sen var ytliga och mest inkluderade pengar, karriär, företag, framgång och status har idag bytts ut mot något mer genuint. Friheten, att inte vara begränsad av rädslor, triggers, sjuka tankar, trånga utrymmen, stora folkmassor, ångest, drogsug, hjärntrötthet, diagnoser, sjukdomar och ryggsäcken där tio år av mitt liv ryms. Inte begränsas kemiska fotbojor, helst inte ha en enda substans som påverkar jaget i mig. Drömmen om självständighet, inte leva på bidrag, kunna försörja mig själv och ha en budget att ta av om fönstret blåser sönder, telefonen tappas eller frikortet och högkostnadsskyddet tar slut under samma månad. Att kunna ta hand om mig själv, kunna njuta av kvällarna och inte behöva sova en stund mitt på dan för att vakna med en puls på 96.
För mig fungerar målbilder, att se framför mig var jag vill vara och vid ambivalenta situationer tänka om det tar mig dit eller inte. Det kan vara de små sakerna, som att blockera teleglnnimmer som inte slutar försöka dra mig tillbaka till det gamla livet , för att det i längden kan påverka min målbild. Jag visualiserar var jag är i livet om ett år eller två för att lättare kunna välja vilka vägar jag ska gå.
Men utöver det mår jag bra, för ärligt talat. Det är jävligt jobbigt, påfrestande, utmanande och begränsande nu. Men då tänker jag på all skit jag gått igenom och ändå står jag här idag, då vill jag inte lägga mer tid på att stå här och trampa. Då vill jag framåt och få lägga fokus på framtid mer än dåtid, hur vet man ens när en mest ältar det som varit och egentligen bearbetat klart? Jag fattar såklart att det här tar tid, jag har förlikat mig med det men orkar inte bara sitta och gräva i det här svarta hålet som min historia är. Jag vill framåt, ta vara på livet och leva det nu när jag inte är i missbrukets klor längre. 
Jag känner att jag kanske behöver pressa mig lite för att inte fastna, inte för att jag har bråttom framåt (jo det har jag också hehe) utan att jag inte vill stå och trampa på samma ställe. Känns som jag gjort det sen i början av sommaren, nu tagit ett par steg bakåt och börjat bli redo för att gå framåt igen.

Så nej kära drogdjävul. 
Återfall är inget alternativ, jag orkar inte lyssna på dig mer. Jag har inte tid att låta dina ord ta plats i mitt huvud för jag har ett liv som ska levas, jag har hört allt du säger tusentals gånger innan ocv det känns ba’ så jävla uttjatad.
#1 - - Anna:

Seriöst. Jag vet knappt om jag ska skratta eller gråta..Aldrig hört en narkoman reagera på så liten dos SÖMN MEDICIN. Oavsett imovan eller stess du får. Låter som du pundat.

Tror ditt problem ligger i en bordeline diagnos än narkomani.
Narkoman är man om man tar sprutor. Missbrukare är vad du är men att läsa haha du skriver om det där känns som världens undergång. Sök dbt för bordeline o ansök om diagnos än ta andras resurser kring subb/ metadon

Svar: Men ååå tack ❤️❤️❤️! Vilket privilegium. att bli den som får dig att förstå att bara för att du inte hört någon narkoman reagerar på sömnmedicin så kan jag ändå jag som benzoberoende ändå reagera på en månad med benzo. 😘
.
.
(Det blir så patetiskt när någon försöker komma och knäppa en på näsan men inte har något konkret att komma med. Känns som om du bara är väldigt dåligt påläst för vad jag vet har jag aldrig nämnt att jag tagit imovane eller stessolid, aldrig kallat mig narkoman och varit jävligt transparent med mina diagnoser och utredningar. Fast ärligt talat känns du mest rätt världsfrånvänd som tror att dina åsikter är SÅ viktiga för mig att du direkt måste skriva ner dem och posta en kommentar om vad du tror. En liten ledtråd så här i den fina höstsolen: världen kretsar inte kring dig och vad du tycker/tror. Mår du bättre av att tro att jag har pundat, störa dig på att du TROR jag kallar mig narkoman och hobbydiagnosticera mig - Så gör det! Go for it girl (or ickebinär)! Men varför tror du att dina (rätt absurda, bittra och elaka) tankar är så pass intressanta att någon annan än du själv bryr sig om dem? Allra minst jag... 🙄

Och ang. om du ska skratta eller gråta så skulle jag nog rekommendera både och. Känns som du har rätt mkt inom dig du kanske behöver släppa på, för något inuti skaver ju annars skulle du inte lägga tid på att skriva rent intelligentbefriade kommentarer. Din kommentar säger så mycket mer om dig som person och min spontana reaktion är att du projicerar något på mig. Vad vet jag såklart inte men om jag vore du skulle jag försöka ta reda på det, människor som mår bra i sig själva har inte ditt behov av att knäppa andra på näsan med töntiga kommentarer.

Puss och hej 😘
Cecilia Axelsson

#2 - - Anonym:

Men seriöst till ovan kommentator. Du borde söka hjälp för din narcissistiska personlighetsstörning... Skämt åsido.

Läser din blogg sedan några månader tillbaka, har inte pundat men tycker att det var en väldigt bra beskrivning av ambivalenta känslor. Det finns inte många som inte skulle ta på sig offerkoftan i ditt läge tror jag. Grymt stark och imponerande är du!

Svar: ”Heeeej, hela världen kretsar kring mig och JAG tror faktiskt det här och JAG tänker så här så därför måste JAG få berätta det för JAG har alltid rätt” 😂. Men äre inte så egentligen, att de som skriver elaka/IQ-befriade kommentarer de facto är narcissister? De verkar ju ha sån jävla övertro på att deras åsikter är de enda rätta och att de ba’ måste komma och upplysa en om dem 🙄. Och så känner en bara själv ”Men varför tror hen jag bryr mig om en anonym kommentar på bloggen tror att jag har pundat?. Typ
.
.
Ja, känslor är ju väldigt sällan logiska. Är ju ett ständigt krig mellan olika viljor och så kommer förnuftet där och avbryter allt det roliga för att allt en vill inte är bra för en. Vore nice om de kunde gå på någon parterapi och lära sig kommunicera med varann så en skulle slippa slitas mellan hehe. Eller om det är jaget och överjaget som skulle behöva lära sig att samspela, det är väl känslor i det ena och förnuft i det andra om jag minns psykologikurserna rätt.

Tack, alla har vi våra krig ❤️
Cecilia Axelsson

#3 - - C:

Vet du vad, jag tycker inte att du ens skal släppa igenom eller bemöta en kommentar som den "Anna" skrev.
Du skriver din blogg för att hjälpa andra - och den kommentaren kommer uppenbarligen från någon som inte förstår vad ett drogberoende handlar om.
Du har hjälpt såå många via din blogg, including me, och ditt budskap/styrka är värd mer än att försvara dig mot detta. ❤️❤️

Svar: Jag har funderat, sen du skrev den här kommentaren, på om jag skulle acceptera en sån här kommentar riktad mot någon annan än mig själv. Och det skulle jag ju aldrig göra, så ska inte fortsätta med det. Är ju ingen rättighet att få ha kvar en kommentar i en blogg liksom 😊

Tack för kloooon inputs 😘❤️
Cecilia Axelsson

#4 - - C:

Vet du vad, jag tycker inte att du ens skal släppa igenom eller bemöta en kommentar som den "Anna" skrev.
Du skriver din blogg för att hjälpa andra - och den kommentaren kommer uppenbarligen från någon som inte förstår vad ett drogberoende handlar om.
Du har hjälpt såå många via din blogg, including me, och ditt budskap/styrka är värd mer än att försvara dig mot detta. ❤️❤️

#5 - - C:

Vet du vad, jag tycker inte att du ens skal släppa igenom eller bemöta en kommentar som den "Anna" skrev.
Du skriver din blogg för att hjälpa andra - och den kommentaren kommer uppenbarligen från någon som inte förstår vad ett drogberoende handlar om.
Du har hjälpt såå många via din blogg, including me, och ditt budskap/styrka är värd mer än att försvara dig mot detta. ❤️❤️

#6 - - Ellie:

Den där kommentaren kom nog från en riktigt störd människa.
Anyway! Du är grym, men det vet du redan hoppas jag. Tänker bra och skriver bra. Jag tror din oerhörda förmåga att utrycka dina tankar är en
otrolig styrka i många avseenden. Och så är det ju väldigt trevligt att man själv får ta del av det via din blogg.
Mycket igenkänning och alltid några nya perspektiv att fundera över ❤💪

Svar: Är så otroligt tacksam för dig här inne ❤️
Cecilia Axelsson

#7 - - Jenny:

Var det dummaste jag hört att narkoman är man enbart om man tar sprutor. Och att någon annan tar resurser från någon annan. Vi ska väl iaf inte ställa människor mot varandra och definitivt inte baserat på hur man inragit en substans. Om man injicerar, snortar, röker osv är ju inte det som klassar hur förödande missbruket är.
Oavsett drog och tillvägagångssätt så är varenda en som kämpar sig tillbaka värda all hjälp på vägen!

Svar: Ja, som om det finns en hierki även bland droger men då istället... nedåt på stegen hehe? Att en ska va värst av de värsta för att få uttala sig. En alkoholist kan ju vara lika mkt i skiten som en sprutnarkoman. Men har fått liknande kommentar av någon som också kallade sig Anna för typ ett år sen, var den första elaka kommentaren så minns det rätt väl pga blev jävligt ledsen. Den personen skrev också sånt där larv om vem som får kalla sig narkoman så jag tänker att det är ju kul att ”Anna” fortfarande hänger kvar här inne trots att hen tydligen stör sig så pass, synd att hen står och stampar med samma bittra elakhet som för ett år sen bara. Det är ju mkt mer nice att växa som människa och bli lite snällare 😉❤️
Cecilia Axelsson